Öronen vinklade sig bakåt när ögonen föll tillbaka i hans ljusa ansikte. Stilla betraktade tiken hans läppar röras när orden formades. Det låga skrockandet var slutet på hans korta tal. De feminina, rent av sagt vackra, ögonen såg fortfarande upp på hanen.
     "Om jag kunde så skulle jag ändra på mig." svarade hon med en lågmäld ton. Blicken flydde hans anlete, och ut i skogens betryggande mörker. "Men både du och jag vet att jag inte kan." Lätt suckade hon. 

Psykisk ohälsa hade varit en del av hennes så länge, att utan den kände hon sig nästintill naken. I sanningen var hon kanske bara en mildare individ - inte lika osäker, skygg, försynt eller känslomässigt labil. Men det var ändå de karaktärsdragen man skulle beskriva henne med. Den mentala sjukan hade bara förhöjt dem egenskaperna till en löjlig nivå. 
     De blåa, glödande ögonen sökte sig till den svartvita återigen. I tystnad granskade hon honom. De var väldigt, väldigt olika. Han påstod att han aldrig kände rädsla, och Blues liv kretsade kring fruktan av livet i sig. Faktum var att det var ofattbart för henne, att hon bar på hans avkommor, för hon kunde inte se en framtid med honom. Blue kunde inte se sig själv längta efter Othello, eller sakna honom. Men något sade henne att det inte skulle spela någon roll för honom, för han var mer praktisk än teoretisk. Blue trodde att han inte riktigt skulle se något problem i hennes bristande kärlek för honom.

"Det handlar inte om att ändra på sig. Det handlar om att utvecklas, och det har du säkert gjort mycket under ditt liv." Othello släppte henne med blicken. Det var nu kolmörkt utanför, inklusive inuti deras vindskydd. Molntäcket hade tjockats på, men regnet hade avtagit. Det var en aning ologiskt. Han drog lätt på mungiporna åt sig själv. Sedan såg han på Blue igen och antog ett fundersamt uttryck. "Jag tänker inte tvinga dig att göra någonting du inte vill. Jag vet inte om du tycks tro det.." 
   Othello ruskade lätt på huvudet. Nej, att tvinga henne.. Det vore bara onödigt. Det var en komplicerad relation han hade börjat bygga upp. Han ville inte ha henne till partner, men behovet att.. skydda, och ha en uppgift, hade vuxit sig stor. Det hade vare varit en ren nödvändighet att göra henne med valpar, trots att det egentligen inte var hans önskan. Det hade verkat vara det enda sättet för att få henne stanna. Othello skulle aldrig kunna älska henne så som han gjort med Cardinel, men han hyste en viss tillgivenhet för henne trots detta. Just då var det allt som behövdes.
   "Mitt sinne säger mig", började han med en liten paus. "Att... Du tror jag vill.. Ta dig till partner." Han såg på henne, återigen. "Har jag fel?"
   

Utvecklas. Det ordet kändes främmande i hennes tankar. Himlavalvets mörkt blåa yta hade försvunnit bakom svarta moln. Månljuset som tidigare kastade vackra skimrande över den blöta vegetationen hade försvunnit. Skogen hade förlagts i absolut mörker. De azurblåa ögonen hade ett välutvecklat mörkerseende, så det rörde henne inte mycket. Om än hon föredrog det silvriga skimret från månen framför ändlösa skuggor.
     
I tystnad lyssnade tiken till hanen. Öronen stod halvt upprätta på hennes välvda hjässa. 
     "Mitt sinne säger mig... att... du tror jag vill... ta dig till partner. Har jag fel?" 
     Blue vände de svagt glödande ögonen emot honom. De mötte hans stålgråa med tomhet. För en sekund slöts ögonen tankfullt.
     "I ärlighetens namn, vet jag inte vad du vill mig." svarade hon, blott med en andning. Försiktigt suckade hon.
      "Jag vet inte varför du gjorde detta. Eller varför jag följer dig. Varför det var mig du ville ha, eller vad det innebär att jag är med dig." Orden ramlade ur henne, och hon var oförmögen att hindra dem. Blue såg på honom genom mörkret - hans bleka ansikte var som månen. De azurblåa ögonen slet sig bort från hans anlete, och ut i det tomma mörkret.

Othello hummade bara lågt, och nickade svagt. Det var ungefär de tre frågorna han ställt sig om och om igen under den senaste tiden. Var, varför. Hur? Han kunde inte ge ett komplett svar, i och med faktumet att han inte visste. Det var svåra frågor att svara på. Han blev liggande i flera minuter under tystnad, betraktade sina egna vita tassar. Till slut suckade han lågt.
   "Det är inga lätta frågor att svara på, Blue... Men jag kan alltid försöka ge dig lite ledtrådar. Sedan får du själv avgöra hur svaret ser ut i slutändan." Han gnagde lätt på en punkt över högertassen, innan huvudet antog sin tidigare plats ovanpå frambenen. Tystnad.
   "Vi börjar med det du först sa. Varför jag gjorde som jag gjorde... Det är ett rätt intressant svar, faktiskt. Jag fick syn på dig, och fann dig först och främst väldigt vacker. Men det var inte bara för ditt utseende jag blev nyfiken, utan det var ditt beteénde. Jag såg på dig, och såg någon som behövde en vägledare. Samtidigt som du behövde det, lockade det mig att återigen få en uppgift i livet. Att skydda dig då du behövde, eller låta dig blomma när du så ville." Othello skapade en kort paus, då han gäspade. "Det leder till nästa steg i varför jag gjorde som jag gjorde. Jag ville försäkra mig om att du skulle stanna. Det slutade i att jag gjorde dig dräktig, och jag ångrar det inte. Det var ett val i nödvändighet, en försäkran." Rösten var lugn, ärlig. Han gjorde ytterligare en paus. "Dina andra frågor har jag i stort sett redan svarat på, så då återstår bara en - vad det hela innebär." De stålgrå ögonen hade med intensivitet fästs på henne, fångade upp hennes azurblå blick. Sedan mjuknade hans stela anlete och ögonen antog en viss värme. "Det innebär ingenting. Just nu ska jag vara det du behöver och vill, ingenting mer."

Utan att avbryta lystrade varghonan till honom när han talade. Hans stålgråa ögon fångade hennes, och hon såg på honom uttryckslöst. När han tystnat såg hon bort, och lät några minuter gå.
     "Jag är inte din att ta hand om." Ögonen letade sig till hans ljusa ansikte igen. Några sekunder gick. "Du kan inte hjälpa mig. Du kan inte få mig blomstra. Det här är vad jag är, Othello. Det här är vad jag alltid varit och alltid kommer vara." Blue kände sig faktiskt lite ilsken, men rösten var fortfarande lågmäld men med något vassare i den. "Jag är ingen uppgift." Blicken vändes fort bort. Återigen tystnade hon. Ett sammanbitet uttryck bildades i hennes näpna anlete.
     "Det här innebär kanske ingenting för dig." viskade hon. "Men du verkar inte förstå vad det innebär för mig, för dem." En brysk ton började växa fram i hennes tysta röst. "Jag vet inte hur kallt hjärta du måste ha, när du säger att det här inte betyder någonting." Försiktigt lade hon huvudet på tassarna. 
     "Jag förstår inte hur du kan göra såhär emot mig, och emot dem..." viskade hon tyst. Ilskan började försvinna i en sorg, och det började glimra i ögongloberna. Instinktivt slöt hon dem hårt, och en klump började växa i hennes strupe.

Den svartvite hanen suckade djupt, men ignorerade den skarpa tonen i hennes uttalanden genom att fortsätta med sitt sedvanliga lugn. "Du missuppfattar saker och ting, Blue. Du blandar ihop ordet ingenting med något helt annat. Det jag menar är att det här inte betyder någonting av vad du kanske trodde jag var ute efter. " Othello tystnade återigen, med huvudet fullt av tankar. De förstod inte varandra och skulle förmodligen aldrig göra. Ändå var han en aning dragen till henne, men till den graden att han inte skulle tvinga henne till någonting. Det skulle han aldrig kunna göra.
   "Valet är ditt, du kan ge dig av redan ikväll. Jag kan vara borta när du vaknar om du så vill. Men hur väljer du att göra med dina valpar? Ja, just det.. Dina valpar." Han skakade lätt på huvudet. "Du får lämna det här om du vill. Jag tvingar dig inte till någonting, det finns ingen anledning. Men valparna.. Hur gör du med dem?" Rösten hade blivit dämpad, en aning torr. "Klarar du det på egen hand .. Klarar du av att jaga till dig och upp mot tio liv till, även när ditt inre bryter samman.. Kanske du rent av väljer att lämna dem åt sitt öde? Eller kanske rentav.. Avsluta deras liv, innan de hunnit leva? Det är ditt val, Blue. Det har det varit hela tiden. Jag tvingade dig inte att följa dig, som du minns. Du hade kunnat springa raka vägen hem till din dåvarande partner och sovit natten ut, utan jag sånär ens kommit nära dig."
   Han såg på henne, ögonen var skärpa. Hållningen avslappnad, men huvudet lyftat. Det var en intressant historia hon ägde, och den eskalerade. Trots att han inte ville se sina söner och döttrar döda, så var de inte längre hans ansvar om hon lämnade honom.
   "Lämnar du mig, är de ditt ansvar. Det är ditt val. Det har det alltid varit."


[Alltså detta roll blir bara mer och mer spännande xD Stackars Blue

Ögonen var hårt stängda. Blue hatade honom. Men hon behövde honom. Inte för sig själv, men för dem. Om det endast hade handlat om henne, hade hon hellre förfrusit än att vara i hans sällskap en sekund till. Men aldrig att hon kunde lämna sina valpar åt döden. Hennes valpar - inte hans. Oavsett om det var han som gjort dem, så skulle hon älska dem med oändligt djup. 
     De azurblåa ögonen slog upp och blängde på honom. Tiken kunde inte förklara sina känslor för honom. Hon hatade honom för vad han gjort emot henne, men han skulle inte kunna tacka honom nog för att han gett hennes liv ett syfte igen - om än det varit emot hennes vilja. Hon ville inte vara med honom, men han var den enda säkerheten hon hade. Ensam var hon hjälplös. Psyket hade börjat sviktat igen, och hon befarade att om några veckor skulle hon inte vara kapabel till att ta hand om sig själv riktigt. Men han visste det, Othello visste detta. Det var därför han sade så - det var så han fick henne att stanna.
     "Jag behöver dig." viskade hon tyst, men vek kvickt bort anletet. Mjukt placerade hon det på de beniga frambenen som låg utsträckta framför henne. Aldrig hade hon känt sådan förödmjukelse.

"Jag behöver dig." Blue viskade. Kanske hade hon insett faktumet. Hon behövde honom. Det var en omöjlighet att hon skulle överleva själv. Men än var det inte över, hon var inte övervunnen. Inte helt knäckt. Inte än. Det skulle behövas någonting annat.. Rädsla. Aldrig våld, men någonting annat. Rädsla. Det var perfekt.
   "Hmm.." Othello vred bak öronen över den blanksvarta hjässan och hävde sig smidigt upp på benen. Kroppen skakade av smutsen och de torkade löven, innan han tog ett par steg fram. Sedan stannade han, och blickade bak mot henne. "Du klarar dig nog själv, inte behöver du mig. Sök gärna upp mig och tala om ifall valparna överlever. Det vore ju synd om så inte var fallet .. tycker du inte? Farväl."
   Othello vände blicken framåt och tog det sista steget ut i den mörka natten. Han satte benen i rörelse i en hastig trav. Den isande kalla vinden ved i öronen, det hade börjat blåsa en aning. Än var inte höstvädret till ända. Medan han färdades ifrån albinon, meter för meter, var hans anlete först tomt och uttryckslöst, sedan började ett slugt leende iklä de svarta läpparna. han hade henne säkert lindad runt sitt lillfinger, det var ett faktum. Han hade listat ut precis hur hon fungerade. Han ville henne inget ont, men det var en nödvändighet. Som det känts sen första kvällen han mött henne.

[ELAK]

Hastigt höjde hon huvudet, och öronen ställde sig upp på hennes hjässa. Ögonen följde Othello med precision, när han ställde sig upp och tog några steg ur buskaget. 
     Med hans ord började luften tjockna. Det kändes som att syret sakta dog ut, och lämnade henne andlös. I bröstkorgen började en knöl växa; den bultade i smärta som blev successivt starkare. Ögonen sökte flackande efter honom efter att hans mörka gestalt försvunnit i nattens skuggor.
    På darrande ben hävde hon sig upp. Paniken började gripa i henne. En avlägsen ilska bet henne i tankarna. Hur kunde han göra såhär emot henne? Ilska, skam, panik, rädsla. Den taniga kroppen skakade av alla de exploderande känslorna. I en ryckig takt började hon röra sig efter honom.
    "O-othello." andades hon. Rösten brast så fort hon försökte säga hans namn. Allt i hennes synfält blev diffust, och avlägset. Den stegrande panikångesten fick omgivningen att bara bli ett suddigt fält. Andningen var oregelbunden och högljudd, som kippande efter andan. 
     "O-othello!" Denna gången var det ett lättare rop. Fortfarande inte alls så kraftfullt. Hjärtslagen bultade otämjbart i hennes hörselgångar. Varje steg varginnan tog blev ostadigare, tills benen slutligen vek sig under hennes bräckliga kropp. Hon hatade honom, hon hatade honom, hon hatade honom. Men hon behövde honom.
     "Snälla lämna oss inte. Lämna dem inte..." klämde hon fram emellan de hyperventilerande andetagen. Ögonen var hårt stängda, och hon försökte ignorera den ilande smärtan som pulserade genom hennes ådror. Istället försökte hon koncentrera sig på att andas. Andas var det enda hon behövde göra, hade han sagt. Men det kändes omöjligt med den ändlösa smärtan i bröstet på henne, när luften var så tjock att den inte gick att andas och när allt hon kunde höra var hennes egna hjärtslag.

Efter något som skulle kunna uppskattas till hundra meter stannade han och svängde om. Huvudet var högt lyftat och benen spända, men leendet hade försvunnit. Han var nöjd över hur det hade fungerat, långt där borta kunde han skymta ett svagt rop, ett rop över hans namn. Hanen ruskade lätt på huvudet, drog ett djupt andetag och började röra sig framåt. Det hade fungerat precis som han väntat sig. Det smärtade honom att behöva göra henne upprörd, men .. det var nödvändigt. Som alltid.
   Långsamt rörde han sig tillbaka mot henne, och det dröjde bara någon minut innan han skymtade henne mellan träden. Ljudlöst, som en anonym skugga, sjönk han ner framför henne. Sade inget. Såg på henne, lyssnade på hennes panikartade andetag, med en viss avsmak. Det var ett fruktansvärt ljud. De stålgrå ögonen var kalla, men forskande. Nästan lite nyfikna.
   "Du vill inte ha mig här, Blue. Varför kalla tillbaka någon du inte vill ha hos dig?"

"Du vill inte ha mig här, Blue. Varför kalla tillbaka någon du inte vill ha hos dig?" 
     Hans röst var dämpad, som om hon vore under vatten. Avlägset kunde Blue höra honom genom hennes hjärtslag. Men vetskapen om att han var här, lugnade genast hennes nerver. Hon hatade det innerligt, men lättnaden av att hans närvaro var ovärderlig. Den var en garanterad säker framtid för hennes valpar. Om det var något som för evigt skulle hålla henne kvar vid honom, var det dem. Aldrig skulle hon kunna riskera deras liv.
     "F-för jag behöver dig." darrade hennes röst. Jag behöver dig - orden kändes som gift. Blue ville mer än allt bara kunna lämna, ta hand om sig själv, ta hand om sina ofödda, men det kunde hon inte. Othello var hennes, och deras, enda chans. Det skar i henne så djupt. Aldrig hade hon känt en större skam.

Othello såg på henne, en lång stund, utan att svara. Ja, hon behövde honom. Det var bara så. Den kalla blicken vilade på den ihopkrupna honan, uttryckslöst och ensidigt. Hans andetag var långsamma och djupa, vilket skar sig markant från Blues hyperventilation. Han suckade lågt. Öronen vred sig långsamt framåt mot henne, och huvudet tippades en aning på sne.
   "Är det värt att vandra med någon du inte vill ha med, över en så lång väg.. Är det ett val i desperation, kanske?" Han skrockade lågt och ögonen smalnade av en aning. Hon behövde honom, det var tydligt. Han försökte föreställa sig en högdräktig Blue göra ett tappert försök att jaga efter en råbock. Stackars liten. "Ska jag stanna med någon, som inte vill veta av mig? Ska jag göra dig den tjänsten?"
   Othello reste sig snabbt upp och backade ett halvt steg, innan han svängde runt och började, långsamt, vandra bortåt igen. Sedan sneglade han bak mot henne.
   "Är det värt det, Blue? För vad.. för avkommor du inte ens ville ha?"

Ångesten hade dämpats, men ännu smärtade det. Ilskan och skammen tog över. Tårar började bildas i de azurblåa ögonen. Försiktigt kvävde hon snyftande som regelbundet började komma med hennes andetag. Med tårfyllda ögon såg hon hur han vände om, fortfarande talandes till henne. Kroppen vibrerade lätt. I brist på näring, och med att hennes kropp i stort sett började äta av henne, så hade ångestattacken lämnat henne lamslagen. Blue ägde inte kraften att häva sig upp på benen igen.
     "Othello..." snyftade hon. Hans mörka gestalt försvann i dunklet. Tårarna började välla över, och hon bet ihop. Hon hatade honom, men framför allt hatade hon sig själv. Återigen hade livet vänt henne ryggen. Lämnat henne utan tro. Varför? Vad krävdes för att hon skulle få leva ett liv som inte innebar ändlös sorg, mental ohälsa och en ständig kamp om överlevnad? Blue kunde inte dö nu. Inte med de ofödda. Hon ville inte dö. Oavsett om det var Chaibos själv som varit deras far, skulle hon älska de till världens ände. Det var hennes enda chans att få bli lycklig igen. Blue klarade inte av att förlora de hon älskade mest, igen. 
     Oförmögen att resa sig upp för att gå efter. Låg hon kvar. Kroppen darrade av kyla, liksom av utmattning. Höstvindarna kändes som istappar emot hennes kropp.

Othello hade huvudet höjt, svansen svepte rastlöst över bakbenen. Ögonen var fästa på en punkt långt framför honom, en kylig ton av det intetsägande ansiktet. Längre bort hörde han hennes spridda snyftningar, men han brydde sig inte. Det var inte värt det. Hon fick lära sig att klara sig själv, då hon så uppenbart först inte ville ha hans hjälp. Han började undra om han kanske misstagit sig, från första början. Hade hon fortsatt vara lika vek och liten som hon varit den första kvällen han träffat henne, hade det varit en sak. Nu var hon inte längre samma varg, och hans egenpåhittade uppgift att skydda henne hade försvunnit ut i luften. 
   Ändå, kände han ingen medkänsla. Han brydde sig faktiskt inte.

[Avslutat med ett inlägg från Numooris största douchebag till varg]