Någonstans bakom de tjocka, jämngrå molnen närmade sig solen sin högsta punkt. Luften var varm, kvav och tjock av fukt. Ljudet av otaliga droppar som föll från trädens höga kronor, från bladen på buskarna och smattrade mot marken efter förmiddagens regn blandades med den avlägsna åskans muller. Det hade regnat sedan föregående kväll, men hade nu hållit uppe i kanske en timmes tid. De mörka molnen vittnade dock om att mer regn skulle falla innan dagen var över.
     Yargol strök frånvarande med tungan över det höga trädets stam, medan han tankfullt drog ett nytt djupt andetag. Det var något bekant med doften, men han kunde inte helt sätta ord på vad det var. Nosen ryckte medan han vädrade, innan han strök kroppen mot trädet för att få med sig doften. Han kunde fråga de andra i flocken om de kände igen den senare, om han inte lyckades komma på det själv. Med en lätt irriterad grymtning ruskade han på kroppen. Den mörka pälsen var blöt efter allt regn, men han misstänkte att den varit nästan lika vattendränkt även om det inte hade regnat tidigare. Djungelns stilla, fuktiga luft hade en förmåga att göra även den torraste nos blöt. Pälsen luktade starkt av fukten. Han drog fundersamt på läpparna, och lyssnade efter ljudet av floden innan han fortsatte framåt.
     Den kraftiga hanen hade följt efter en fasanfågel av något slag, mest av nyfikenhet för att se vart den skulle ta vägen. Den hade dock försvunnit för en stund sedan nu, och Yargol hade inte bestämt sig för om han skulle vända om och gå tillbaks till flocken igen direkt, eller se sig omkring en liten stund. Han skulle återvända snart ändå. Ljudet av flodens porlande och susande vatten hade fångat hans uppmärksamhet bland droppandet från den täta vegetationen, fåglars sång och skrän, insekters spelande och knäppande och några apors avlägsna tjatter. Det knäppte och prasslade i buskar och växter när han passerade. Yargol hade aldrig varit den som smög runt i onödan, och nu hade han ingen anledning att göra det. Inte för att han hade smugit så bra i den här vegetationen med sin storlek ens om han hade försökt.
     Det tog inte lång tid förrän den mörke hanen fann floden. Den var inte svår att hitta, och så snart han sett hur växtligheten öppnade upp sig mot den lugnt mullrande himlen så hade han styrt stegen ditåt. Floden var vid, men grund. Vattnet rann snabbt över släta, moss- och algklädda stenar, vilka gav intrycket av att vara hala bara av att se på dem. Den ärrade varghanen tog sig utan större svårighet ner för den lätt sluttande branten som ledde ner till flodens rand, där han stack framtassarna i vattnet. Bottnen var lika hal som han hade misstänkt, men han fick okej fäste med de breda tassarna när han fällde ut de skarpa klorna innan han sänkte nosen till vattenytan för att dricka.
     Ljudet av en stor varelse i närområdet fick Yargol att höja blicken från floden. Öronen rörde sig på hans huvud när han lyssnade, och han höjde nosen i luften för att vädra. Varg. Han backade upp på banken vid sidan om floden för att få bättre fäste med tassarna när han rätade på sig och såg sig om.

Regn, muller och knak från skogens grenar var vad han kunde uppfatta. Hanen gick med tunga kliv genom djungelns snåriga mark och nu lite extra hala stenar.

Det dröjde inte länge för ens hanen kände hur kroppen domnade av och hur det facklade framför ögonen på honom, "nej, inte nu." Sade han åt sig själv bestämt och ruskade av sig känslan så gott han kunde.
Benen var en aningen böjda och öronen låg åt sidorna i en trött hållning samtidigt som hanen hade alla de tre huvudena sänkta. Detta var inte det han räknat med då han gett sig in i denna djungel. Regnet hade gjort honom genomblöt så det blev bara jobbigare att vandra för hans del. Plötsligt stannade hanen upp, vädrade i luften och fick känn på en främling "Mat.." Viskade han och lät tungorna slicka kring deras käftar.
Åska, muller, det började att blixtra och skogen lös upp av dess sken. Kort därefter kom mullret och sedan hörde bara regnets sorgsna melodi.

"Vänta..." Sade det högra huvudet och Lucius stannade upp, det blixtrade igen och nu kunde hanen se främlingen för en kort sekund ganska klart. Det var inte natt, men inte så värst ljust heller. men tillräckligt för att skogen kunde kasta mörka skuggor.
För en stund stod hanen bara där och stirrade på den andre bakifrån med en tom blick, inte en rörelse. Nu kom mullret, hanens öron klippte till och han återfann medvetandet igen. De fortsatte att gå tills dem var någon meter från denne. Främlingen kastade en blick bakåt, antagligen hade han hört dem. Men Lucius kunde inte säga något, han bara stod där med en stirrande blick, en blick som såg ut att vara död.
Regnet fortsatte att ösa ned, Lucius stod kvar, och Durano fanns där bland skuggorna.

[Tror jag skrev att regnet hållit uppe (även om det fortfarande droppade från träden) och att åskan var avlägsen? Jaja xD]
 
Yargol stod kvar en lång stund och lyssnade efter främlingen. Ljudet av de prasslande och knäppande grenarna och växterna vittnade om att det inte var en liten varg som rörde sig i närområdet. Det var som att lyssna till en älg på håll, när den rörde sig över ris och grenar. Redan på avstånd kunde han skymta den vita skepnaden, vilken tydligt stack ut från skogens skuggor och grönskande växtlighet med sin ljusa fäll. Det var en väldigt stor främling. Yargol kunde inte avgöra mycket mer än så på avståndet, med alla växter i vägen. Den svarte hanen tog ett par steg framåt, ut i vattnet igen. Klorna på framtassarna greppade om de hala stenarna. Han stannade bara en kort bit från flodbanken, där han åter vände blicken över axeln.
     Vem – eller vad – främlingen än var så hade den tydligt upptäckt Yargol, då den närmade sig väldigt rakt mot honom. Ju närmre den kom, desto bättre kunde han se den. Till en början ville han tro att ögonen spelade honom ett spratt när han tyckte sig urskönja tre huvud på den uppenbart kraftiga kroppen, trots att doften och ljudet från stegen vittnade om att det endast var en varg. En hane. Det tog dock inte lång tid förrän han insåg att det inte var en inbillning. Tre huvuden på en kropp. En djup rynka bildades mellan Yargols ögonbryn när han såg på främlingen – främlingarna? – med en väldigt skeptisk min. Hur kunde någon ha tre huvuden? Det såg ut som om tre vargar hade sprungit in i varandra och fastnat ihop. Om någon hade berättat för honom att den hade mött en trehövdad varg så hade Yargol aldrig trott dem. Han hade tagit det för ett befängt påhitt. Men det här..?
     Yargol vände sig bort från missfostret för att se var han satte tassarna när han tog ytterligare ett steg ut i den grunda floden. Vattnet nådde honom knappt halvvägs upp på benen. När han såg sig över axeln på nytt så hade den flerhövdade stannat vid flodbanken. Huvudena såg på honom med ögon som han vid första anblicken kom att jämföra med de hos en död fisk. Blanka, tomma, stirrande ögon. Den svarta hanen vände sig om mot främlingen, utan att närma sig. Svansen stod stelt ut bakom honom, och raggen hade redan rest sig en aning över hans kropp. Öronen stod spetsade framåt. De långa fjädrarna över hans nacke burrade upp sig när han med en kort morrning blottade de främsta tänderna. Den vite var större än honom, och garanterat betydligt tyngre. Den breda bringan och de extra huvudena såg klumpiga ut, otympligt.
     ”Vad vill du?”, grymtade han med avsmak i rösten.

Lucius stod stilla och granskade främlingen med iskalla blickar. Vad gjorde han här egentligen? Denna individ var egentligen inte värd att slösa hans tid. Men något gjorde att han stannade kvar, kanske var det främlingens speciella utseende eller var det att han helt enkelt blev allt mer nyfiken desto mer han fick skåda av främlingen?
"Vad vill du?" Det lät inte som att främlingen var värst förtjust av hans närvaro. Lucius stod tyst, ja, vad vela han egentligen? Varför var han ens här från första början? Han var inte förtjust i detta väder, inte heller gillade han att bli blöt. Hanen slöt sina ögon för några få sekunder innan han öppnade dem igen och tog några steg närmare denne fjäderklädda främlingen. Durano slet i honom inombords, en sån där isande kall känsla man kan få när man upplever något hemskt, hjärtskärande. Så kändes det inom honom, Durano lurade ivrigt i de mörka vrårna. Lucius sade fortfarande ingenting utan gick allt närmare tills han plötsligt stannade tvärt. "Varför så nyfiken?" Fick han fram med ett slugt leende. Det började att krypa i kroppen, som om en myrstack levde inombords.

Den trehövdade tog ett par steg närmre Yargol, ut i floden. Den svarte var inte säker på om främlingen kände hur hala stenarna var eller inte. Han backade ett steg längre bort från den vite, vilken plötsligt stannade.
     "Varför så nyfiken?"
När huvudena vände sina blanka blickar med smala leenden mot Yargol så fnös fakargkorsningen ljudligt. Var missfostret korkat? Det var inte han som hade spatserat ut i vattnet och följt efter den flerhövdade, det var dumbommen själv som promenerat fram till Yargol. En krusning gick över den svartes fäll, när musklerna rörde sig under pälsen och fjädrarna.
    "Vem är det som är nyfiken här egentligen?", svarade han med ett ointresserat uttryck i ansiktet. Han höjde märkbart på ögonbrynen och gav huvudena en skeptisk blick. Han grymtade irriterat. "Vill du något så säg det istället för att glo som en fisk. Jag har inte tid för dumheter." Han fnös på nytt och vände om, med flodens strömmande vatten om benen, utan att släppa den andre med blicken. Han hade sina flexibla tassar och klor att tacka för att han inte halkade på de hala stenarna och av strömmen. Egentligen hade han inget som stressade honom, men han orkade inte stå och bli utstirrad av en flerhövdad drummel som trodde att han var rolig. Det roligaste var väl hans utseende. Yargol kunde inte helt greppa hur en varg kunde ha mer än ett huvud. Det var bara fel.

[Ursäktar om Yargol börjar förolämpa Lucius. Han är lite sådan ^^; ]

Lucius stela uttryck mjuknade upp då den andre talade om för honom hur han såg ut och ett lätt skratt lämnade hanen.
"Du ser inte så mycket bättre ut själv, lik stjärten från en påfågel" Sade han och log brett. Men till sist tog han några steg framåt med ett lite mer allvarligt uttryck.
Allt stannade upp, det högg i bröstet och ögonen spärrades upp. Det kändes som att han blivit förstelnad. Förs trodde han att det var denne främling som gjorde detta, men känslan var så bekant och han förstod snart att främlingen inte hade något med denna smärta att göra. Durano var på krigsstigen.
'Lucius... Lucius..' Hörde han hur det ekade kring honom, det var bara den rösten han kunde höra. Inget annat. "Nej... låt oss vara.. inte nu.. inte.. nu" Mumlade alla tre huvuden för sig själv medan han gjorde en grimas av smärta.
Hanen reste ragg, blicken fästes på den fjäderklädda hanen. Men det var inte främlingen han såg, utan något som kunde vara Durano. han såg hur den svarta gestalten hånflinade emot honom och hur han talade om för Lucius hur svag och patetisk han var. Han försökte att behålla sitt lugn, men det lilla lugnet han hade kvar brast då denne gestalt öppnade sin käft och sade 'Du är lika vrickad som din mor.. Lika svag och säkerligen lika utsökt' Det brast för Lucius, han blev svinarg men också ledsen. Han röt till och morrade grovt, sedan tog han sats och gav sig på gestalten med öppnade käkar. Men gestalten var bara inbillning och den han egentligen attackerade var denne främling.

(hoppas att det inte blev för rörigt, och förlåt för att jag varit så seg på att svara :c De gör inget, fick mig et skratt xD)

En kort grymtning lämnade Yargol när ett allt annat än roat leende spred sig över hans läppar. En påfågelsstjärt. Nåväl, det var ändå stiligare än ett missfoster. Han var inte säker på vilket av de tre huvudena han borde titta på, och beslutade sig för att möta det mitterstas blick. Det kändes som det mest korrekta av huvudena som stack upp från främlingens breda bringa. Det satt åtminstone i mitten.
     Yargol backade ett steg när främlingen åter tog sig närmre honom. Den flerhövdade stannade dock plötsligt upp igen, som förstelnad, och Yargol gav efter ett ögonblick den andre - de andra? - en skeptisk min.
     ”Lite för halt för dig?” hummade han åt den vite, men inget av huvudena tycktes höra honom. De mumlade i mun på varandra, som till något Yargol inte kunde höra. Kanske till varandra. Om det var tre huvud på en kropp, tänkte de som en då? Var det en varg eller tre som stod framför honom egentligen? Han kunde fortfarande inte greppa att främlingen hade mer än ett huvud. Det var bisarrt, missbildat, vidrigt i den svartes ögon. En varg skulle inte ha mer än ett huvud, absolut inte tre stycken. Huvudena vände sig plötsligt åt Yargols håll, vilket fick Yargols ragg att resa sig helt. Främlingen – främlingarna? – tycktes dock snarare se genom honom än på honom.
     ”Vad stirrar du på?” Yargol höjde nacken och blottade åter framtänderna. ”Hey! Vad vill d-?” Innan han hann avsluta meningen gav främlingen ifrån sig en våldsam morrning. Tre röster som överlappade varandra i ett rungande eko av sig själv. Med den varningen slängde de tre gapande käftarna mot honom. Yargol gav ifrån sig en egen, förargad morrning och ryggade undan från anfallet. ”Är du helt från vettet?! Vad tror du att du håll-?!” Längre hann han inte förrän främlingen åter slängde sig efter honom. Vad var det för galning till varg han mött? Inte nog med att han såg ut som han gjorde! Med ett frustrerat läte ryggade Yargol på nytt, men råkade halka med ena baktassen på en sten. I rörelsen valde han istället att undvika genom att lägga sig ner i vattnet. När främlingen plötsligt befann sig med huvudena över honom, de tre paren käkar klapprande i luften där Yargol just hade befunnit sig, så slängde han sig uppåt och högg efter det ena huvudets strupe. Framtassarnas kattliknande klor fälldes ut och rev efter vit päls i ett försök att låta Yargol hålla sig fast vid den andre, eller hålla undan de andra huvudena.
 
[Lugnt! Jag är själv inte så snabb på svar just nu xD Hoppas det är okej med lite PP, vill du att jag ändrar så säg till så gör jag det (: Det är lugnt om du vill påstå att Lucius blir biten eller riven av Yargol, eller biter eller slänger undan honom för den delen, jag är ganska chill med mindre allvarliga grejer sådär ;) ]

Lucius hade nu den där svarta, men ändå färgglada vargen kring sin hals. Hanen reste sig på bakbenen och de två andra huvudena försökte att hugga främlingen. Lucius kände hur det sved och hur blodet började att rinna på halsen. Så hanen slängde sig ned våldsamt i ett försök att både hugga och krossa främlingen.
"Förgöra..." ekade i hanens huvud.


(ett kort och ganska snabbt inlägg, försöker att få tillbaks rollsuget ^^)

Yargol hann precis registrera att han blev lyft från marken när främlingen reste sig på bakbenen, innan den vite åter slängde sig mot marken. Vatten stänkte i stora kaskader runtom dem. Yargol gav ifrån sig ett skarpt, ilsket morrande när han tvingades släppa den andres strupe, för att i samma ögonblick som de slog emot den steniga bottnen lyckas klättra mellan två av de stora huvudena upp på den vites rygg. Det var inte utan tur som han precis undgick att mosas under den andres kraftiga kroppshydda. Främlingen var kanske dubbelt så stor som vad Yargol själv var. Inte dubbelt så hög, men stor, med sin breda bringa och de kraftiga nackarna som bar upp alldeles för många huvuden för en varg. Han kunde bara föreställa sig den andres vikt och styrka.
     I samma rörelse som när han klättrat upp på den andres rygg för att undkomma marken vred sig Yargol för att hugga mot främlingens nacke. En av nackarna. Han lyckades inte avsluta hela rörelsen förrän ett av huvudena lyckades bita honom i ena baktassen, och det var med ett förargat tjut som Yargol måttade en spark i riktning mot det skyldiga ansiktet. Han kände styrkan, kraften, sjuda i kroppen. Ilska fyllde hela hans varelse när han högg på nytt.

[Hoppas det är lugnt att Yarr klättrar lite, du får hojta annars så ändrar jag ;D]

Just när Lucius slängde sig ned mot mark kände han hur den svarta parasiten klättrade smidigt till hans rygg. Ena huvudet försökte att få ned den svarte, han högg, greppade tag i dens ben men fick sedan en spark rakt i nyllet. Lucius backade, morrade, och just när Lucius sänkte frampartiet vred sig dem två yttersta huvudena bakåt med käftarna vidgade, bakpartiet hoppade till i hopp om att den svarte skulle falla fram. Men ett hugg från den svarte i nacken på det högra huvudet fick kroppen att snurra till. Det var en stridsdans i vattnet, Lucius kastade sig emot ett träd, inte så värst grovt, i hopp om att få av sig främlingen.

Yargol fick kämpa för att hålla kvar sitt grepp om det ena huvudets nacke när vargen – om det gick att kalla för en varg – slängde sig av och an. Han försökte sparka undan de båda andra huvudenas smällande käftar, rev efter morrande nosar och tänder. För ett andetag kändes det som om hela varelsen under honom bestod av ilskna, bitande ansikten. Han skulle inte klara av att slåss med varelsen om den kunde fortsätta att anfalla med alla huvuden på en gång.
     Varelsen slängde sig in i ett träd, och Yargol fann sig för ett ögonblick klämd mellan den vita kroppen och trädets stam. Det varade inte mer än ett ögonblick, men var tillräckligt för att tvinga luften ur hans lungor. Han tappade greppet om den andres nacke och föll med en duns ner på strandbanken. Hans blick flackade vilt när han försökte hålla koll på de många huvudena. Det var med en nästan onaturlig styrka han sedan högg efter den vites ben, i hopp om att rycka dem undan från under den tunga kroppen. Välta honom, fälla honom, få honom att tappa fotfästet på de hala flodstenarna. Yargol kunde inte slåss med alla huvuden på en gång, inte i underläge som det var nu, men om han kunde få omkull varelsen så kunde han kanske få en större chans.

Allt gick så fort, ilskan förblindade Lucius så oerhört. Han hade lyckats skaka av sig den svarte, och nu greppade han tag i marken med klorna och kastade sig emot främlingen. Men innan hanen hann nå den svarte, nådde den svarte honom. Det ilade till av smärta i Lucius framben och innan han visste ordet av det hade han stupat framlänges rakt ned i vattnet. Vattnet yrde kring den vite när kroppen nådde ytan. Stenarna var hala och det gick inte riktigt att få något bra tassfäste. Lucius röt, han sprattlade och ögonen glödde av ilska, en ilska som gjorde det svårt att fokusera på någonting för huvudtaget. Han föll på sidan och kastade käftarna mot främlingen samtidigt som han sedan försökte att lugna sig, få något som helst grepp om marken, detta blev oerhört klumpigt!

Monstret föll, och Yargol var inte sen att hugga på nytt mot dess ben. Hugg efter hugg riktade han mot benen i hopp om att göra den vite oförmögen att resa sig igen. I hopp om att spilla tillräckligt med blod för att den andre skulle sluta kämpa. Han högg och rev efter de många ansiktena när de bet efter honom, men slutade inte att sikta efter främlingens ben. Deras morrningar överlappade varandra, den vites i ett eko av mullrande rytningar och Yargols egna ilskna stämma. Han visste fortfarande inte varför den vite hade gått till anfall, men tänkte inte heller stanna upp för att ifrågasätta det. Han behövde slåss. Slåss för att försvara sig, slåss för att besegra besten så att denne inte kunde ge sig på honom igen. Sarga den nog för att den skulle bli liggande. Blod, från båda deras brustna skinn, färgade vattnet runtom dem i tunna stråk.

[Jisses, det är så länge sedan jag rollade strid haha xD]

Han morrade, skällde, röt och rev. Men föll, halkade och fick inte in något slag. Det slog slint igen, Durano pressade Lucius så grovt till att strida samtidigt som Lucius kämpade emot. Så just nu var det inte bara den svarte han slogs emot, utan också sig själv.
främlingen fick in ett slag mot Lucius mittersta ansikte och han föll. Men nu hände det något, något annorlunda, de tre huvuderna började att hugga mot varandra, biga varandra i halsar och ben. Vattnet färgades rött, den päls som vanligen var vit färgades röd, inte bara från främlingens tänder och klor utan nu också från sina egna. Han gav ifrån sig ett stort, ilande, ekande och grovt rytande innan han brutalt bet sig själv i strupen fyra gånger. Han föll ned i vattnet, blodig och svag. Huvudena försökte hålla sig över vattenytan och kroppen skakade av smärta. 
Dem hostade blod och för att dem fick vatten i halsen.
dem höll på att drunkna.
"Snälla... hj..älp oss" Det ena huvudet mötte främlingens ögon, men nu var dem inte fylld med ondska, utan rädsla. Hanen försökte med kraften som var kvar att ta sig s
till kanten men lyckades inte. 
Då, när han trodde att det var över lämnade ett sista vrål hanen av smärta och hela kroppen slängdes kring i vattnet. 
Det pågick en stund, och sedan med svaga rörelser avtog allt.
"H...jälp" kved han och vattnet fyllde deras lungor.
Nu slängde det högra huvudet på sig och kollade in i främlingens ögon. Han bad om hjälp.

Yargol hade just låst käkarna runtom främlingens ena framben, och gjort sig redo att försöka slå undan det närmsta av huvudena när detta försökt nå honom, när ett av de andra huvudena högg det första i strupen. Gör ett ögonblick stirrade Yargol förvånat, innan den vites våldsamma krängningar tvingade honom att släppa sitt grepp. Han ryggade undan från den vite när denne i krampaktiga vridningar högg efter sig själv. De överlappande rösterna ekade bland träden, överröstade ljudet av den tunga kroppen som spasmiskt slängde sig av och an i floden. Vattnet som rann runtom Yargols ben färgades snabbt av djupare röda ränder.
     Vad som än hade tagit främlingens sinne kunde inte kallas för annat än vansinne. Yargol förblev stående med blicken vilt stirrande, låst vid den vites strid med sig själv. Hans ragg förblev rest, morrningen i hans strupe upphörde aldrig, men det var med en klar förvåning och osäkerhet han höll avstånd från varelsens dans. Om det kunde kallas dans. Dess rörelser blev snabbt slöa, osammanhängande och o-koordinerade. Trots det kändes det som om en evighet passerade. En evighet av förundran. Varför hade den trehövdade gått till anfall från första början? Varför hade den nu vänt sig mot sig själv? Var det tre vargar? Var det tre vargar i en kropp, som nu slogs mot varandra, eller var det en varg som nu slogs mot sig själv? Varför? Yargol förstod inte, och han var inte säker på om han någonsin skulle förstå. Det spelade ingen roll. Han borde ta tillfället att släppa ilskan som bubblade i hans bröst och lämna platsen. Lämna den vite medan den var upptagen.
     Något höll honom kvar. Kanske var det ilskan som inte ville låta honom släppa taget. Kanske var det faktumet att främlingens strid med sig själv mer hade börjat likna en kamp för överlevnad. Den tunga kroppen lyckades inte stödja sig på sina sargade ben. Den fick inget grepp om de hala stenarna och blev liggande, sparkande, skälvande, kämpande. Dess morrningar avbröts gång på gång när huvudenas käftar fylldes av vatten, när den inte längre orkade hålla dem över ytan. För ett ögonblick möttes Yargols ögon av ett lika rött par.
     "Snälla... "
Han stod stilla. Främlingens rörelser var sega, ansträngda.
     "H…jälp"
Med en förargad morrning stegade Yargol bort till främlingen. Han släppte inte blicken från det par ögon han fångat. Den andres bubblande, vattenfyllda läten störde honom inte. Det var inte faktumet att den andre höll på att drunkna som fick honom att röra sig utan de röda ögonen han mötte. Det var inte samma ögon som förut. Han hade inte kunnat säga vad det var för skillnad, det var samma ögon, men något var annorlunda.
     Med svansen styvt höjd bakom sig och öronen aggressivt vända framåt trampade Yargol hårt ner två av de tre huvudena under vattenytan. Han ställde sig på dem, pressade ner dem mot de släta stenarna därunder och naglade fast blicken i det kvarvarande huvudets ansikte.
     ”Varför skulle jag hjälpa dig?” morrade han med en varnande dov stämma. ”Varför skulle jag hjälpa den som precis försökt ta mitt liv? Så förbanne mig! Ge mig en anledning!” De blottade tänderna klapprade ljudligt när han röt åt främlingen. ”Hur vet jag att du inte försöker igen? Så bränn mig heller!”
 
[Aaah förlåt, mer PP, säg till om det inte är okej så ändrar jag!]

Lucius försökte att hålla det huvud som främlingen inte stod på över vattenytan. Han hostade och kved. "Det var inte vi... som försökte att döda... dig" fick han fram. Hanen kände hur tiden rann ut, hur han sakta dränktes. "Durano... demonen... inuti oss" försökte han att förklara. Han kände sig allt svagare, den vite var döende. "Vi ber dig... hjälp.." Hans kropp var nu helt still, ögonen var blodsprängda och rösten hes. 
En röd dimma sipprade ut ur Lucius käftar, den var otroligt varm, nästan brännande, pupillerna var små, så små att dom knappt syntes. Den röda röken var Durano, demonen höll på att lämna hans kropp eftersom att han var döende. Han trodde att lucius skulle dö. Hanen skippade efter andan samtidigt som den brinnande röda röken lämnade honom. Ett ilande vrål hördes, inte från Lucius, utan från Durano. Röken var intensiv, ilsk, ond. 
Det ekade genom skogen av vrålet, och Lucius hade nästan somnat in. Hanen var så gott som död om han inte fick hjälp.

Främlingens ord var i Yargols öron inte mer än rappakalja. Inte han? Demon? Valpsagor och lögner! Hade det inte varit för att han kunde se främlingens tre huvud så skulle han ha påstått att det också var ett dumt påhitt. En hård fnysning som gränsade till ett förargat utrop lämnade den svarte när han började vända för att lämna missfostret.
     En skymt av rött, som inte hade med blodet i vattnet att göra, fick honom att stanna upp igen och åter spänna blicken i det av främlingens huvud som ännu hölls något så när över vattenytan. Yargol ryggade hastigt undan när han uppfattade slöjan av rött dis som slingrade ut ur den vites gap, ut ur dess nos som andedräkten en kall vinternatt. Värmen slog emot honom, och trots att han höll en varglängds avstånd sved den i hans ögon. Han vände bort ansiktet för att slippa hettan. Vad i gudarnas namn…?
     Ett genomträngande vrål spred sig över platsen. Det kändes som om ljudet skalv enda in i märgen, ekade ut mellan träden, innan det lika plötsligt dog ut. Tystnaden som föll var påtaglig. Ljudet av det lätta regnet som åter börjat falla kändes nästan öronbedövande. Yargol såg tillbaks på den vite, vilken sjunkit ihop i en orörlig hög med alla huvuden under vattenytan. Var den död? Vad hade hänt? Han kom på sig själv med att ta ett steg närmre, och stannade hastigt upp på nytt. Han borde vända om. Han borde lämna den andre och återvända till flocken. Han borde låta det här vara en vinst och vara nöjd med det. Han borde…
     Yargol hade aldrig haft några problem med döden. Det var en del av livet, att dö en dag. Det innebar inte att han njöt av andras lidande. Han hade sin kraft att tacka för styrkan som lät honom släpa den tunga främlingen till vattenkanten. Med ett stadigt grepp med käkarna runt den vites ena nacke lyckades han precis få upp kroppen på den växtbeklädda strandkanten. Han morrade argt för sig själv när han släppte och gick runt den vite, för att med sidan knuffa den andre längre upp ur vattnet. Han gjorde inte det här för främlingen, intalade han sig själv. Han gjorde inte det här för den som nyss hade försökt ta hans liv. Han gjorde det för sin egen skull, för den möjlighet som presenterats när han nu hade en sargad, döende kropp framför sig. Det var sällan möjligheten att öva med den andra förmåga han funnit sig besitta uppenbarade sig, och han försökte intala sig själv att det inte skulle leda till problem om han lyckades. Om han misslyckades… främlingen var ändå i princip död, och hade till råga på det försökt döda Yargol. Det gjorde inget om han misslyckades. Bättre att misslyckas på någon som redan var förlorad än när det väl gällde.
     Han placerade sig själv ovanpå den vites kropp, med pannan pressad mot det ena av de yttre huvudenas hals, och båda framtassarna pressade mot de båda andra halsarna. Från djupt inne i sitt inre sökte han kraften, och fyllde sig själv med dess helande energi. Han lät kraften flöda från sig själv och in i den vite. Han placerade bakbenen stadigt mot marken och förberedde sig på att kroppen under honom skulle reagera, att den skulle vrida sig, spänna sig och stelna medan den helande kraften spred sig genom dess muskler, genom dess hela varelse, sög all värme ur dess kropp och stal all energi för att påskynda kroppens egen läkeprocess. För att tvinga vattnet ur lungorna och få hud och senor att flätas samman på nytt. Om det fungerade, om skadorna läkte och läkte rätt, så skulle det lämna främlingen utmattad och hungrig. Kall enda in i själen. Den skulle bli ärrad. Om den läkte rätt. Bättre att försöka och misslyckas med en döende främling, upprepade Yargol för sig själv. Bättre det än att misslyckas när det gällde. Han gjorde inte det här för främlingens skull.

Lucius kunde inte andas, hans lungor och hjärta hade nästan gett upp. Men han kunde känna hur främlingen drog up honom på kanten och strax därefter kände han hur vattnet pressades upp från hans lungor. Han spydde upp det samt blod.
Lucius kved och hans kropp gjorde små rörelser i smärta när han helades. Men en sak var säker, något inom honom kändes inte som förut. Han kände sig hel, även fast han inte var det fysiskt. Men i hans psyke kändes det som en lättnad, som något tungt hade lättat från hans axlar.
Han kunde se klart, han kunde känna hur kroppen sakta men säkert helades. Han grät nästan av lycka.
Denna process pågick en stund och han kunde till slut dra ett djupt andetag. Han kunde andas igen.
Hanen röck till men förblev liggandes på marken.
Han kunde inte röra sig, han var helt utmattad och kroppen ömmade lite.
Ett av huvudena fick ögonkontakt med den svarte, och ett vagt leende prydde hans läppar. Sedan föll huvudet till mark och han slocknade av utmattning.

Kroppen under honom skalv när lungorna tömdes på vatten. Vatten och blod. Muskler drog ihop sig i våldsamma hostningar och skakningar. När främlingen ryckte till och drog efter andan som om det vore dess första andetag ryggade Yargol bort från kroppen. Han blev stående på kort avstånd, studerande den vite skepnaden med avvaktande blick. Efter en kort stund rörde sig den andre, och Yargol mötte det ena huvudets ögon för en kort sekund innan främlingen åter föll ur medvetandet.
     Det hade fungerat. Främlingens bröst rörde sig av svaga andetag, men det var ändå tecken på liv. Yargol skulle inte kunna avgöra om han hade gjort några misstag än, men än så länge verkade det ha fungerat. Det var… positivt. Hoppades han. Aldrig hade han väntat sig att försöka hela den som just ämnat att ta hans liv. Bättre misslyckas på en främling än på en vän, upprepade han i tanken för sig själv. Bättre att ta en chans given och inte ångra ett misslyckande om det uppstod problem.
     Han behövde återvända till flocken och rapportera vad som hade hänt. Om de skulle tro honom ifall han nämnde att han slagits mot en trehövdad varg spelade ingen roll. De behövde veta vad som hänt, och vad han gjort. Men han behövde fortfarande veta om han hade lyckats, om han hade gjort rätt. Han behövde lära sig om han gjort ett allvarligt misstag. Att den andre andades innebar inte att resten hade gått väl. Yargol fnös kort och vände för att gå och lägga sig på en växtklädd sten en bit över flodranden.  Där lät han huvudet vila över framtassarna så att han kunde hålla den vite under uppsikt. Först när han lagt sig ner insåg han hur trött han själv var. Kraften hade krävt mycket från honom, men han kunde inte tillåta sig att helt slappna av än. Att främlingen försökt döda honom hade inte förändrats, och han tänkte inte släppa den andre med sin uppmärksamhet och riskera något onödigt.
     Yargol drog ett djupt andetag. Bättre misslyckas här än när det gällde. Han skulle återvända till flocken så snart som han kunde säga om han lyckats eller inte.

[Så Lucius är fri från Durano nu då? c': I så fall tar jag bort honom som besatt på listan av demoner.]