Ett mjukt smattrande ljöd genom skogen då vattendropparna slog emot vegetationen. Den mörknande himlen täcktes av grå moln, och det var en gissningslek att komma fram till var solen faktiskt befann sig på sin resa. Men att den var på väg neråt fanns det inte någon tvekan om.

Grendel sträckte nyvaket ut kroppen då hans tassar landat på marken. Ett mjukt läte lämnade honom i samband med den stora gäsp som lämnade honom. Med vana steg rörde han sig framåt. Skogens rosor och törnar gav honom inte några problem. Hans ringa storlek tillät honom att smidigt ta sig runt området utan att råka ut för olyckor. Till skillnad från de individer han lekt med. Ingen av dem hade varit vacker nog att behålla, men de hade varit tillräckliga för ett tillfälligt tidsfördriv.

Den ljusa blicken föll på en bekant, svart skepnad mellan träden. Han kunde inte direkt påstå att han tyckte om Nilo, men han kunde inte heller förneka att hon roade honom.
    "God kväll, Svartnos," hälsade han vänligt och log brett mot henne.

Nilo suckade högt och himlade med ögonen, som hon brukade göra med de flesta som hängde i Evens gäng. Skulle hon någonsin vänja sig vid detta patrask av så kallade vargar hon tvingades umgås med dagligen? Hennes blick svepte kritiskt över Grendel med en grimas.

"Grendel." Konstaterade hon kort.
Han var ju inte ens en varg kom hon på. Utan en karg. Ännu värre.

"Vad gör du här ens."
Hon kom på sig själv med att hennes genuina fråga lät mer som en förolämpning, vilket det lika gärna kunnat vara. Det var nog både och när hon tänkte efter, men hon rättade sig.

"Jag menade det som en riktig fråga. Varför hänger du här med Even? Vad är din agenda? Vad är ditt syfte?"
Hon granskade honom igen, som att hon försökte se igenom honom, provade använda telepatiska krafter som hon inte hade. Grendels fysik var inte så imponerande. Hon önskade verkligen att Even hade en högre standard så han inte skulle låta en karg hänga efter honom, men Even var som han var. Tragiskt.

"Ingen av oss skulle vara här levande utan mening. Antingen vill Even ha något av dig, eller så vill du ha... något av Even. Vilket är det?"

Han höjde på ögonbrynen.
    "Jag bor här."
Både röst och blick avslöjade att hennes ord inte hade haft någon inverkan på honom. Som om han tyckte att hans svar hade varit något av det bästa som hänt.
    "Men ett mer seriöst svar på din fråg... Vad i Tenrais namn håller du på med?"
Koncentrationen var uppenbar i hennes ansikte och stirrande ögon. Han kunde inte för sitt liv begripa vad det var hon gjorde, och han var inte säker på att han skulle få något svar från henne.
Han såg skeptiskt på svartvargen innan han tog till orda igen.
    "Varför jag är här är för att Even sett att jag kan vara användbar, och att jag inte är mycket mer än ett litet mellanmål för honom." Ett snett leende spred sig på hans läppar. "Jag kräver ingenting tillbaka."
Visst hade han en önskan om att en dag få dela natten med honom på ett annat sätt än vad han nu gjorde, men det var inte hans avsiktliga mål. Det var inte så han var uppfostrad.
    "Frågan är väl egentligen varför du är kvar. Utöver den lilla detaljen att han tycker synd om dig."
Det fanns en elak underton i den retsamma rösten, även om han egentligen inte menade någonting illa med vad han sa.

Nilo himlade med ögonen och försökte låtsas som att hans ord inte bet på henne. Att Even bara skulle tycka synd om henne? Nej det var inte möjligt. Hon behövde trycka undan minsta tvivel om att det skulle vara så. Hon visste att Even såg något mer i henne.

"Jag är kvar för att Even är den enda jag mött som jag ge mig allt jag önskar, och något alla borde vilja ha - evigheten. En stor gåva. Evigheten är en lång tid, och att bli en skuggfödd är det renaste du kan bli." Hon var för en gångs skull ärlig med hennes ord. De största sagorna hon växte upp med handlade om just de skuggfödda. Nilo hade helt enkelt svårt att förstå hur Grendel inte kunde ha det som sitt mål? Om han inte krävde något tillbaka, vad var det då som egentligen drev honom. Han var helt klart slugare än vad hon gett honom ära för. Och även om hon själv aldrig skulle erkänna det för någon så var det lätt att se värdet i att ha någon så lojal på sin sida. Hon skulle helt enkelt aldrig själv kunna sjunka så lågt att hon helt osjälviskt skulle följa någon annans väg.

Hon lyfte sin tass och studerade hennes välskötta slipade klor på en fint skuren tass. "Bevarad evig skönhet - jag tror att Even kan se värdet i det. Han har, trots allt, levt en väldigt lång tid. Vi kan lita på hans omdöme. Och jag kommer vara honom trogen i väntan på att det ska bli min tur." Hon sneglade ner mot Grendel igen och satte ner tassen. Nilo hånlog mot honom som för att hämnas. "Men pratar vi evig skönhet är det klart att det utesluter dig då.""