Det var ett rogivande ljud, av regnet som strilade ner från de mörkt grå himlen. En vanlig natt hade den varit klar och fylld av stjärnor, men inte denna kväll. Mörkret hade börjat sänka sig så smått,nästan vad som kunde tyckas för tidigt. Dagarna blev allt kortare, och de mörka nätterna längre. Othello älskade det. Mörkret, lugnet, kylan som bet i nos och öronens spetsar. Än på länge skulle inte snön komma, men han längtade innerligt. 
   Den stålgrå blicken hade länge vilat ut mot världen utanför deras gemensamma (om än tillfälliga) sovplats. De hade vandrat under tystnad, sida vida sida, hela dagen och han anade att Blue var trött. Han var det inte, men hennes psykiska tillstånd förvirrade honom att se mellan verklighet och inbillning. Det var svårt, hela hon var svår. Men hon skulle iallafall ha hela natten att vila ostört, då Othello innan skymningen fått syn på sovplatsen. Det var ett tätt buskage, med feta blad som ännu inte berörts av kylan och torkat ut som effektivt höll vätan borta. Det resulterade i en helt torr plats att sova på, bortsett från en enstaka vattendroppe då och då. Det var en idealisk plats, och om det bara inte hade varit så nära Ötamon hade han haft viljan att stanna. Nu var så inte fallet. De skulle mot Kaiwood, och beslutsamheten var enorm.
   Långsamt vandrade den grå blicken över till Blue, som hade krupit in under det täta lövverket efter honom. Han synade hennes ljusa kropp som fortfarande var fuktig efter regnet. Pälsen krullade sig i ojämna testar där den fortfarande var blöt, och de blå ögonen lös med sin sällsamma glöd som de alltid gjorde. Othello fortsatte se på henne under flera minuter. Tystnad, innan han slutligen flyttade på sig en aning för att lägga högertassen över den andra och sänkta huvudet ner över dem.
   "Vad tänker du på?"

Dagarna hade blivit kortare. Det ständiga mörkret som kännetecknade hösten hade istället blivit längre. Just denna dunkla natt fanns det ett stilla duggregn i luften. Det var knappt märkbart, men det avslöjades av tjockare vattendroppar som samlats i träden och damp ner på det glesa täcket av fallna löv. Kanske kändes det inte ens för tjocka vargfällar, men för albinotiken var den fullt påtaglig. 

Lätta vindar blåste genom rosenskog, och fick de uttorkade löven att rassla melodiöst. De triangelformade öronen klippte till vid ljudet av det - men det var det enda som tycktes röra sig. De azurblåa ögonen stirrade tomt ut i skuggorna. Månljuset träffade våta blad och skapade ett vackert skimrande på den blöta omgivningen. 
     Blue kunde känna de stålgråa ögonen på sig, men rörde sig inte. Dess kraft var orubblig, och länge kämpade hon för att inte ge in och se på honom. Tills han slutligen talade:
     "Vad tänker du på?" De azurblåa ögonen synade det bleka anletet med en uttryckslös min. Det tycktes vara en återkommande fråga - vad som pågick innanför de stängda dörrarna av hennes sinne. Othello verkade så gärna vilja förstå henne, veta vad hon tänkte, hennes hemligheter. Vargtiken kunde inte förstå varför.
     Efter att ha tittat på honom en stund, såg hon bort igen. Blicken lade sig på det tjocka bladet som glödde i månskenet igen.
     "Jag undrar varför du vill veta vad jag tänker på." svarade hon lågmält, som för att inte störa sovande plantor omkring dem. Som den tvåfärgade vargen bredvid placerades det näpna huvudet på de korsade, knotiga tassarna.

Ett lätt skrockande hördes, och han släppte henne med blicken för några ögonblick. Han såg sedan på henne igen, med samma uttryckslösa min, även fast ögonen fortfarande var nyfikna och forskande. Han slickade sig om nosen och hummade lågt. 
   "Du borde veta varför. Jag är.." Det ryckte lätt i mungiporna, men han höll tillbaka det stela leendet. "Nyfiken." Jo, han var nyfiken. Nyfiken på henne och nyfiken på hennes inre. Han visste inte mycket om henne, och det var frustrerande. Hon var fåordig och sade inte mycket mer än när hon svarade på direkt tilltal. Han ville veta mer, men hon tyckte inte vara så frikostig med informationen som han så gärna ville ha reda på.
   "Säg mig", Började Othello med mjuk röst, "vad som rört sig i ditt huvud de senaste dagarna. Berätta för mig. Du får gärna behålla dina hemligheter, men jag vill väldigt gärna veta resten." Det var inget krävande i rösten, bara en viss dämpad bedjan. 
   "Berätta för mig."

Blue rörde sig inte mycket till hans mjuka stämma. När han tystnad suckade hon lätt.
     "Du kanske valde fel." sade hon tyst. Othello kanske hade valt fel med henne - kanske trott hon varit något annat. Blue höjde huvudet från tassarna och riktade den klara blicken emot honom.
     "Du kanske trodde fel om mig." förklarade hon, fortfarande viskande tyst. Det värkte lätt i bröstkorgen. Blue ville inte vara till en besvikelse - hon ville gärna vara det han önskade. Men hon kunde inte förneka det gapande hålet av tomhet i henne. Det var konstigt, för i henne växte ett flertal liv medan hennes sakta verkat tynat bort. Trots att hon ständigt var i den mörkfällade vargens sällskap, kände hon sig ensam. Hjärnspökena hade till och med lämnat henne. Nu kände hon sig bara ihålig.

"Du kanske valde fel." 
   Othello hade vänt blicken bort från henne, och stelnade till lite vid uttalandet. Han bytte stelt ställning återigen, och vred öronen bak mot hjässan. Ansiktet hade antagit en missnöjd min. "Du kanske trodde fel om mig." Han drog ett djupt andetag och slöt ögonen. Han svepte lätt med svansen över jorden och lyssnade till ljudet av regnet medan han tänkte. Nej, nej, hon hade fel.
   "Jag visste precis vad jag gjorde, och jag vet också vad jag gör istället för bara det jag gjort. Jag vet vad jag ska göra och hur jag ska utföra det, och du är en del av det. Jag begick inget misstag den natten, och har inte begått ett genom att ta dig med mig. Det var ödets nyck att vi två träffades, och jag har alltid varit rannsakande. Jag insåg på en gång att du inte var stark, varken psykiskt eller psykiskt, men vet du varför jag ändå tog dig med mig?" Othello tystnade och vände blicken mot henne igen. Han lät pausen bestå i halvannan minut. "Jag valde dig för att du hade någonting jag kunde dra nytta av, lika mycket för dig själv som för mig." Han tystnade återigen. "Du tycks tro att jag .. gjorde ett val. Att jag länge gått och planerat någonting, som jag behövde en tik för. Så var det inte. Det var bara ödet, och över några timmars tid insåg jag vad jag behövde göra. Men inte varför." 
   Othello slet blicken från henne igen och gäspade stort, som om han vore uttråkad av konversationen. Återigen sänkte han huvudet ner mot tassarna och slöt ögonen för att låta henne begrunda vad han sagt.

Öronen var spetsade på hennes huvud, när hon lyssnade till hans rosslande röst. Luften kändes tjock att andas. När vände blicken emot henne, såg hon bort och lade huvudet på tassarna igen. Ögonen fästes på samma blad som tidigare. 
     När han slutligen tystnade för stunden, låg hon fortfarande och tittade ut i mörkret. Vargen intill henne pratade om ödet. Blue hade smakat på det, när hon så instinktivt rört sig till Stormstäppen för att sedan återförenas med Jayce. Men hon hade trott att ödet var något som skulle förändra något, att det skulle påverka långvarigt - det hade det inte gjort. Blue hade tappat all samhörighet med ödet, liksom mening med livet. Tankarna slingrade sig tillbaka till natten i Kaiwood med Erathor. Det spelade ingen roll hur lång tid som gick, han verkade ändå vara fastbränd i hennes sinne. 
     "Varför känner jag inte som dig? Kan jag vara en del av ditt öde, men inte du mitt?" Rösten var dämpad, oförstående. Blue kunde inte förstå varför Othello såg på henne med hans stålgråa ögon och såg något med potential i. Liksom Cerulean gjort - han hade tittat på henne med en blick hon inte kunde beskriva, en blick hon aldrig sett förr. Den gjorde henne rädd. Som om hon hade en tung roll att bära, som hon inte skulle kunna leva upp till.

Han ville avbryta henne, men gjorde det inte. Såfort hon avslutat sin mening suckade han, ett hårt läte.
   "Du tänker för mycket. Där har du svaret." Rösten var tonlös, men ögonen hade en viss irritation. Nej, inte irritation. Frustration, över hennes tankegångar. Hon tyckte alltid analysera för mycket. Just det faktumet störde honom inte, utan snarare att hon kravlade sig fast vid sina egna tankar. Att hon inte tycktes våga lita på någonting annat.
   "Jag vet ingenting om ödet, inte heller du. Ibland måste man bara flyta med i händelserna, utan att kämpa emot. Ibland är det bäst att låta saker vara, att acceptera vad som händer, istället för att lägga sig i vad man tror borde eller skulle varit." Othello såg återigen på henne, men sade ingenting mer.

"Du tänker för mycket. Där har du svaret." 
     Rösten var tom. Trots att Blue inte såg på honom kände hon att han verkade spänd, stel - irriterad. Det hade inte varit hennes intention att röra upp känslor. Faktum var att tiken inte riktigt förstod varför han verkade störd av det hon sagt. Det verkade dock inte som att de förstod varandra så väl annars heller.
     När tystnad hade tagit övertaget om dem, så började hon andas djupt. Långa andetag drogs och den fuktiga men kyliga luften fyllde de späda lungorna. Blue längtade till Kaiwood. På något vis hoppades hon att Erathor skulle vara kvar där; att han skulle komma till undsättning som sist. Vad behövde hon däremot bli räddad ifrån? Det var frågan.
     
Tystnad fortsatte några långa minuter till.
      "Jag var mycket sjuk sist jag besökte Kaiwood." konstaterade hon, som ur tomma intet. Othello ville veta vad hon tänkte, så Blue skulle försöka leva upp till hans vilja. Blue såg på honom igen, med länsade ögon.
      "Jag hoppas det inte blir desamma denna gång." 

"Det blir det inte." Hans hållning hade plötsligt mjuknat. Det var lätt att glömma hur bräcklig hon var. Sargad innerst inne. Han suckade och skakade lätt på huvudet. Nej, hon var inte lätt att komma underfund med. Inte han Heller förmodligen. Det var väl så det var. De som var drabbade av de döda.. Det var en sorgefylld tanke.
   För en sekund sträckte han huvudet mot henne, men hejdade sig. Såg på henne med fundersam min, innan han mjukt strök nosen från örat, där pälsen var så mjuk att den knappt kändes, till under käken på henne. Sedan placerade han huvudet över tassarna igen och lyssnade på regnet som fick de gyllene höstlöven att prassla med sitt karaktäristiska läte. Hösten...
   "Andas du, sköter jag resten. Jag lovar, ingenting kommer att hända dig, om du bara..." Han log svagt ut i luften. "Andas."

[Kortiis]

"Det blir det inte"
     Blue rörde inte på sig när hon såg hur Othello sträckte sig emot henne. Det vore som att hon bitit i en elektrisk ål när han snuddade vid henne - men hennes hud ryckte bara lite lätt. När han slutat vred hon bort huvudet. Blicken blev frånvarande när hon började stirra ut i mörkret igen. Trots att han låg bredvid henne, så var hans röst diffus och avlägsen i hennes trekantiga öron. Othello lovade henne säkerhet. Djupt andades hon, innan hon placerade huvudet över tassarna igen.
     "Andas..." upprepade hon tyst för sig själv. Det var hennes enda uppgift, att andas.

Othello sade inget mer, utan fortsatte se ut i regnet. De grå ögonen hade återgått till sin uttryckslösa lyster, som de alltid brukade göra när han inte talade till henne. Faktum var att det var mycket få känslor han brukade utstråla. Hans huvud var fullt av tankar, mest över Blue. Hon var fortfarande tveksam till hans sällskap, och han gillade det inte. Nej, verkligen inte. Men hans tålamod var obrytbart, och än skulle hon inte ta till flykten. Trodde han, iallafall. Hon var lika outförsägbar som vädret. Minst sagt..
   Othello hade återgått till att betrakta duggregnet utanför. Ljudet av de minimala dropparna mot de prasslande löven på marken var ett sövande ljud, men han tillät sig inte att ryckas med av det. Den stålgrå blicken var fundersam, som vanligt talade hans ögon mer än kroppen gjorde. En halvtimme förflöt i tystnad.
   "Är du rädd för framtiden?" Othello såg återigen på henne. "Skrämmer den dig?"

En tjock tystnad lade sig över dem som en osynlig hinna. Regnets rytmiska smattrande tillsammans med vindens vinande melodi var allt som hördes. Det var knappt att man kunde höra vargparets andetag. 
     Blue tog vara på den djupa tystheten. Tankarna flöt fritt och hon gjorde inget för att förhindra dem. Kroppen växlade värme med hennes tankar. Ibland växte sig en isande kyla kring hennes hjärta, och ibland så var det bara som att en istapp genomborrade hennes kropp, och ibland blev hennes huvud så hett att hon trodde att hon skulle sprängas som hon hört att det kunde göra i vulkaner. 
     "Är du rädd för framtiden? Skrämmer den dig?" De stålgråa ögonen var riktade emot henne. Med mjuka rörelser vände hon blicken emot det svartvita anletet. De azurblåa ögonen såg på honom bara någon enstaka sekund, men med ett oändligt djup.
     "Jag vore en dåre om jag inte kände mig skrämd av den." sade hon lågmält. Blicken följde månens ljusstråk över vegetationen.
     "Gör inte du?" frågade hon i samma tonart. Framtiden var något otämjbart, något oförutsägbart. Den skrämde henne. Trots att där fanns saker hon visste skulle ske i hennes framtid, så fanns det oändligt mycket mer saker som skulle kunna hända. Det skrämde henne att inte veta, samtidigt som det var en av skönheterna med att leva - att vad som helst skulle kunna ske.

Othello vaggade bara lätt med huvudet från sida till sida i en avmätt nickning. Han såg på henne med tom blick, innan han sänkte huvudet ner mot marken, ändå utan att släppa blicken från henne. Nej, han var sällan rädd. Han tillät sig inte att vara det. Rädsla var en lönlös känsla som bör övervinnas. Det skulle ändå sluta på ett eller annat sätt, så varför rädas det som redan var förbestämt?
   "Jag är aldrig rädd." Othello fortsatte se på henne med intensiv blick. Sedan mjuknade den en aning, även fast den som alltid var stel och kall. "Inte numera. Jag har bara varit rädd två gånger i mitt liv." Han drog ett djupt andetag och harklade sig lätt, innan han slöt ögonen och lade sig lite bekvämare. Han ville berätta för henne, kanske kunde det få henne att .. tina upp en aning.
   "Som yngre, var jag endast rädd för en enda sak. Att hamna ensam." Othello gjorde en kort paus och slickade sig om högra mungipan. "Det var ingen känsla jag ville försonas med. Jag tyckte att närhetsbehov var en svaghet, att jag kunde hålla mig starkare ensam. Det kanske inte alltid är helt fel.. I vilket fall som helst, leder det till nästa." Ännu en kort paus, och mungiporna drogs nedåt en aning. Smärtan skulle alltid dröja sig kvar. "När min maka försvann. Jag trodde hon hade blivit mördad av den anfallande flocken, men jag hittade hennes doftspår. Jag följde det.. Men hon dog innan jag fann henne. Hon var högdräktig då vi blev överfallna, så jag begrep tidigt i mitt sökande att hon förmodligen skulle föda utan mitt stöd. Jag tvivlade aldrig på att hon skulle klara sig själv.. sen var hon bara död. Kanske dog hon av sjukdom eller vid en utebliven födsel. Jag vet inte."
   Othello lämnade luften i en kompakt tystnad. Han koncentrerade sig bara på sina egna andetag. Fortfarande var det svårt att tala om henne. Han hade älskat henne så - även fast hon varit både enveten och nyfiken, uppsluppen och naiv.

Öronen darrade till hans raspiga röst. Något med den fick henne att känna sig lugn, samtidigt som den rörde upp känslor. Det var utmattande. Blue visste in vad hon kände när de azurblåa ögonen såg på honom, eller vad för känslor som hans röst påverkade. Det var allt, och inget.
     "Tror du inte det är viktigt att känna rädsla?" frågade hon efter att han tystnat. Blicken vilade fortfarande i skuggorna. "Jag tror att rädsla berättar för oss att vi gör något viktigt." fortsatte hon tyst, utan att vända bort blicken. "Att något är viktigt." Det var så hon såg på det, rädslan. Rädslan berättade att hon var rädd om någonting - kanske något hon inte förlora, kanske något hon inte ville skulle förändras. Blue var rädd för framtiden, för något kanske skulle kunna gå fel. Att stanna här skulle alltid vara bättre än att gå framåt och förlora något, eller någon. Men det var oftast de valen som det stod emellan - att förlora något, eller att göra något till det bättre. Det var sällan man tog en risk som inte stod emellan det bättre och det sämre.

De svartvita öronen klippte sävligt uppe på hjässan, vilket var det enda tecknet på att han faktiskt lyssnade. Blue talade till punkt, och sedan dröjde det bara någon sekund innan han öppnade munnen igen. Han rätade på nacken och höjde på så vis huvudet från marken igen.
   "Klokt", sade Othello enkelt innan han reste sig upp. Smutsen avlägsnades från pälsen genom att snabbt skaka på kroppen några gånger innan han vände den stålgrå blicken mot henne igen, nästan lite kisande i mörkret. Nog för att hans mörkerseende var bra och hennes ljuspälsade gestalt avtecknade sig bra mot bakgrunden, så var det fortfarande inte en fulländad bild han gavs. Speciellt inte av hennes ansikte. Han blev stående så några ögonblick innan benen sattes i rörelse ut, men han stannade till precis innan han hunnit ut och sneglade bak.
   "Jag kommer snart tillbaka." Duggregnet började genast väva mönster av diamant i hans päls, men hanen brydde sig inte om vätan utan satte rak kurs mot närmaste vattendrag utan vetskap om Blue skulle följa med eller ej.

"Klokt"
     De klarblåa riktade sin uppmärksamhet emot den tvåfärgade hanen. Stilla betraktade hon det ljusa ansiktet; letandes efter ledtrådar om han menade det, eller bara sa det. Blue kunde inte finna något i det bleka anletet, så hon vände bort blicken igen och suckade tyst. 
     Blue gav Othello ingen större notis när han reste sig upp, men när han tog några steg bortåt så höjde hon huvudet och såg alert emot honom.
     "Jag kommer snart tillbaka." Blue svarade inte, utan blinkade bara oförstående. Blicken hängde kvar efter honom även när han blivit uppslukad av nattens mörker. 
     När ljudet av hans tassar avlägsnat, reste hon sig upp med sega rörelser. Mjukt ruskade hon på sig för att få bort damm och jord. Regnet låg fortfarande fuktig i hennes tunna fäll. Försiktigt tog hon några steg bort ur skyddet av buskaget. Det lätta duggregnet kändes direkt, men på ett behagligt sätt. De trekantiga öronen vinklades bakåt när hon riktade den skära nosen emot skyn. Regnet smattrade henne blygsamt i ansiktet, tvingade henne att kisa. Det var något lugnande med dess närvaro. För henne, som levt ensam så länge, hade regnet varit en chans att bli berörd. Det dämpade den tunga oron, eller mildrade hennes otämjbara känslor. Stunden tog henne tillbaka till natten i Kaiwood, med Erathor. Det kändes som decennier passerat. Om de skulle träffas nu, så skulle hennes liv vara så mycket annorlunda, och hon skulle gått igenom så oändligt mycket mer - men hon var fortfarande samma som då hon träffat honom... trodde hon iallafall. 
     Lätt suckade varginnan, fortfarande njutande av regnet.

Othello stirrade ner i den dansande vattenytan. Inte nog med att bäckens yta höjt i ytan över sin svallande färd nu när det regnade, utan vattendropparna från skyn rörde också upp den i miljontals försvinnande ringar. Ett blekt ansikte stirrade tillbaka upp, lätt glödande i månskenet och bröt igenom där slöjan av moln var tunnare. Han kunde inte avgöra sitt uttryck ur den upprörda vattenytan, och undrade istället om han var lika stel som han såg ut att vara. Han hade alltid beslutat att stel var lika med nollställning, det var ett skydd från omvärlden. Han var inte svag, men hade varit en gång i tiden. Han ville inte dit igen.
   Långsamt sänkte han nose mot vattnet och drack i halvanan minut innan han med en mjuk suck svängde runt för att börja röra sig tillbaka. Han skymtade henne tidigt mellan träden, även hon hade rört sig ut från lyans beskydd. Undrade varför. Othello rörde sig långsamt de sista metrarna fram till henne, stannade och lade huvudet några millimeter på sne i en tankfull min. Blue hade antagit ett fridfullt uttryck.
   "Du gillar regnet?", konstaterade han och log ett snett leende. Det dog snabbt bort.

Slukad av sina tankar, hade albinons sinnen försummats. Det var inte för hans röst ekade genom luften som hon märkte av hans närvaro. Lätt, knappt märkbart, ryckte hon till. Huvudet vändes emot hanen, och ögonen som varit slutna öppnades. Något omtöcknat blinkade hon, så de långa, ljusa ögonfransarna viftade. Det tog några ringa sekunder innan honan lyckats urskilja vad han sagt.
     "Ja." svarade hon tyst. Blicken såg upp emot det mörka himlavalvet som sträckte sig som en glaskupol ovan dem. "Ja, det gör jag." andades hon försiktigt. Motvilligt vek hon bort huvudet, och såg tillbaka till buskaget. Om än hon gärna suttit i tystnad och känna regnets ömsinta beröring så tog hon några steg tillbaka men stannade utanför. De azurblåa ögonen sökte sig tillbaka till den större.
      "Får jag fråga... vad du gjorde?" Öronen var försynt bakåtvinklade, och ögonen lika försiktiga.

Othello nickade bara och höjde huvudet upp mot himlen. De isande kala regndropparna kylde hans tunnpälsade ansikte, vilket kan en härlig illusion av vad som skulle kunna vara vinterkyla. Han längtade. Än hade inte frosten lagt sig om nätterna. Bara några veckor till.. Sen skulle det bli kallt. Plötsligt slog det honom att hans.. avkommor.. groteska tanke, skulle födas under tidig vintertid. Genast skakade han av sig tanken och drog ett djupt, välgörande andetag. Det var inget problem. Han visste hur man gjorde för att hålla en lya varm, och han visste hur man jagade på bästa sätt under vintertid. Han skulle ta hand om dem alla. Han skulle ta hans om de små, och han skulle ta hand om Blue.
   Hennes fråga fick ett bubblande skratt att lämna honom. "Jag drack", sade han enkelt och vände blicken mot henne. Hon hade backat undan en aning, vilket fick även honom att rygga bak ett halvt steg i respekt för hennes.. sinne. Othello såg på henne i ytterligare några sekunder innan ansiktet återigen vändes upp mot himlen. "Är du hungrig?"

"Är du hungrig?"
     Instinktivt skakade albinon på huvudet. Nej, hunger var inte en upprepande känsla för henne. Det var ovanligt att hon ens kände av den. För det mesta åt hon bara för att Othello varit så vänlig och jagat åt henne, eller för att hon visste att hennes kropp behövde styrkan - hennes valpar behövde styrkan. Blicken föll ner i marken, nästan skamset.

Othello kastade en snabb blick på henne för att registrera hennes svar. Tydligen var hon inte hungrig, ändå hade det varit över en dag sedan han fällt det där rådjuret, och hon hade inte ätit mycket. Men han lät henne hållas. Det kändes onödigt att tjata för mycket på henne. Irriterande nog kändes det som att smyga likt katten runt het gröt, men han ville inte pressa Blue på något vis. Hennes lojalitet var viktigare. Nej, inte lojaliteten. Tilliten. Den var en trygghet, såväl för honom som för henne.
   "Dåså", Hummade han bara dämpat för sig själv. Tystnaden kvarstod i några minuter innan han öppnade ögonen för att betrakta den mörka himlen. "Du har skött dig fint den senaste tiden. Speciellt i det faktum att du klarat av en resa i sådan hast, det är många mil vi tillryggalagt. Jag är stolt över dig." Svansen svepte till bakom honom i en tillfreds gest, innan han tog ett steg åt sidan för att på så sätt kunna svänga runt och återvända in i deras tillfälliga sovplats. Långsamt sjönk han ner på det torra underlaget, täckt av fjolårslöv, och sänkte huvudet ner mot bädden. Han suckade mjukt och drog sedan ett djupt andetag, fyllde lungorna med syre. Det friskade upp sinnet en aning de få sekunderna innan andetagen återgick till sin normala, lugna rytm.
   "Kommer du?"

Blue riktade öronen emot Othello när han började tala. Förfruset lyssnade tiken på vad han hade att säga. Blygt såg hon upp på honom, med en glimt av oförstående. Blue kunde inte bestämma sig om hon kände sig glad över det, eller förnedrad. Blandade känslor brusade upp under det skära skinnet på henne. Men hon sade inget, utan stirrade bara på honom uttryckslöst. 
     När han passerade henne och in i det lilla buskaget såg hon efter honom.
     "Kommer du?" Blue sade inget igen, utan följde bara efter och lade sig ner. De rörde inte varandra, men man kunde känna den andres närvaro. Tankarna virvlade som en orkan.
     "Jag har aldrig varit bra med komplimanger." konstaterade hon tyst. Det var en ny upptäckt, som hon insett då hon tänkte tillbaka på den gången på Numoorislätten då hon träffat en vit, hornkrönt hane som kallat henne vacker. Det var samma känsla hon fått, som nu. Ibland blev hon bara generad, ibland som nu. Hon ville bli behandlad med genuinitet, inte som ett objekt eller en främling.

Othello skrockade lågt, men såg inte på henne. Det var någonting som länge hade varit rätt uppenbart för honom, även fast han tidigare inte nämnt det. Det hade väl för den sakens skull inte funnits en anledning att göra det. Det hade blivit en taktik sen första dagen han mött henne, att låta henne hållas. Det var ibland irriterande, men han tyckte sig nästan ana att hon successivt tinade upp. Inte mycket, inte ens en halv grad, men hon hade vågat öppna sig en aning. Inte mycket mer än förr, men tillräckligt för att han på egen hand skulle kunna lirka fram sanningen ur hennes begränsade förråd av ord hon var villig att delge sig av.
   "Det ante mig", mumlade han roat och sneglade på henne. "Det var förresten ingen komplimang, utan ett beröm. Det verkar behövas, i och med att du verkar ha lite... svårigheter.. att hålla modet uppe." Othello sträckte ut frambenen och lade sig bekvämt tillrätta med huvudet ovanpå. Regnet hade tilltagit något. Det var en rogivande känsla. Han älskade timmarna efter ett nattligt regn, luften var alltid så fräsch och underbart lätt att andas.

Beröm, komplimang... Var där inte det samma? Oavsett så hade hon svårt med det. Det gjorde luften jobbig att andas och en klump av oro att bildas i magen.
     "... svårigheter... att hålla modet uppe." Blue såg på honom.
     "Jag är inte feg." svarade hon tyst. Fast det kanske hon var. "Jag är rädd för framtiden, och vad som kommer hända..." fortsatte hon. "Men jag fortsätter varje dag." De azurblåa ögonen lämnade hans bleka anlete, och hon suckade lätt. 
     "Det skulle jag kalla mod..." andades hon tyst, mest som för sig själv, men väl medveten om att Othello hörde. Regnets stilla smattrande hade avtagit, och man hörde bara vinden i trädtopparna.

"Nej, du är inte feg." Othello uttalade orden med ett oändligt lugn. Rösten var mjuk, även fast den fortfarande var karaktäristiskt rosslande och mörkt. Hans anlete hade mjuknat, även fast mungiporna fortfarande befann sig avslappnade i en rak linje. "Du är modig, det förnekar jag inte. Du ska inte tro att jag underskattar dig. I verkligheten har jag försökt få dig att ta för dig mer än du gjort. Du skulle nog må bra av att vidga ditt sinne en aning. Jag vet att du inte alltid har styrkan, men jag tror det skulle göra dig gott."
   Othello suckade mjukt och sneglade återigen på henne i väntan på svar. Antingen skulle hon brusa upp, vilket inte var särskilt troligt, eller helt enkelt vara tyst.
  "Jag förebrår dig inte. Jag vet mer än du anar. Det är inget annat än förståelse jag hyser för dig. Förståelse, och.. En viss tillgivenhet." Han skrockade lågt.