Det var besynnerligt hur dagen tycktes bli till skymning så fort han äntrade den sedan länge döda skogen. Solens strålar hade ersatts av ett annalkande mörker och en ännu svag månskära. Om bara en timme, kanske mindre, skulle himmelen anta sin mörkblåa skepnad. Månen skulle härska över himlavalvet och natten tillsammans med stjärnorna tills solen åter vaknade. Träden, fortfarande bra mycket mörkare är himmelen själv, reste sig över honom likt hotfulla skepnader. Månens blygsamma väsen skymdes av grenverken, men hennes närvaro gick inte att ta miste på. Med hennes energi som flödade genom kroppen blev det påtagligt när hon var i hans närhet. 
   Temperaturen hade sjunkit betydligt, men var fortfarande några grader över minusstrecket. Hans steg var vida och taktfasta i den täta dimman som dragit in. Den lindade sig kring de långa benen och yviga svansen som hängde bakom honom. Målmedvetet rörde han sig mellan de täta snåren. Grenar och kvistar grep efter hans fäll men han gjorde ingen ansats till att undvika dem. Huvudet vilade för ovanlighetens skull i höjd med skuldrorna och blicken tycktes fäst på en punkt långt borta. Fixerad men frånvarande på en och samma gång. 
   För den som var uppmärksam var tystnaden tydligt märkbar, nästan tryckande. Inga aktiviteter från skogens djur- eller insektsliv fyllde omgivningen. Även vindens vinande lyste med sin frånvaro. Han hade vandrat genom denna skog en gång tidigare och den var så som han mindes den. Däremot så misslyckades den denna gång med att ge honom kalla kårar. Vemod och ilska hade avtrubbat honom så till den grad att ingenting tycktes beröra honom längre. Ingen värme fanns i de spräckliga ögonen som glödde lätt i mörkret. De var dömande och hårda. Kalla, som alltid. Vad som pågick innanför pannbenet var svårt att avgöra från det likgiltiga anletet när han kompromisslöst plöjde genom buskagen. Torra kvistar bröts i tu av hans bryska framfart. Han försökte inte vara tyst. Nej, inte alls. Hans medvetande var allt för upptaget för att bry sig om det. Han ville – skulle –  ta sig igenom, det var det enda viktiga, och denna gång lät han inte snåren eller grenarna som ständigt rev honom vinna.

[Erathor pressar sig fram mellan ris och sly och är allmänt grinig. Fritt fram för en eller två spelare till.]