[öppet för de som vill joina! En eller flera, valfritt :)]

En vacker dag, det var det. Sannerligen.
Ehfra slöt ögonen och drog ett djupt andetag, andades ut genom munnen och drog tungan över nosen. Ögonen öppnades och blickade ut över den enorma slätten. Numoorislätten. Det var vackert, liksom det sköna vädret. Skinande sol utan att sticka i ögonen och svala brisar. Kyliga, men inte huttrande kalla. Trots att trädens löv var kantade med gyllene och gult så dröjde sig sommaren kvar i senårstid. Underbart, även fast Ehfra alltid älskat vintern högt. Uppe i bergen under sina år resande däröver hade hon ofta sovit under den bara himlen, med den mjuka snön som madrass och norrskenet böljande ovanför sig.
Det var någonting hon drömde om att få återse, att känna kylan i luften och se andetagen stiga i moln mot himlen.

Raganan ruskade på kroppen för att bli av med den sista stelheten efter den långa nattens sömn och travade iväg över gräset. Huvudet var lyftat och steget sviktande, svansen svepte över hasorna i regelbunden takt. Ehfra var i vanlig ordning glad och uppsluppen av dagens väder - hon hade alltid haft lätt att dra lycka ur de små sakerna i livet.

Slätten gav ifrån sig en sådan befriande känsla för stunden att Midas hade svårt att förstå hur han aldrig tidigare kunnat se det. Trots att han var en bra bit ovanför mark kunde han ändå se hur gräset vajade i vinden, hur stråna mjukt böjde sig för luftens tryck. Han tog ett djupt andetag och vingarna slutade slå. Han lät gravitationen göra sitt och dök ner mot marken. Han sträckte ut vingarna för att dämpa farten, men gjorde det alldeles för sent. Istället slog han i marken med en enorm kraft, tumlade runt i gräset för att till sist glida en liten bit på mage med hakan mot marken.
"Perfekt landning", muttrade han förs sig själv och reste sig långsamt upp. Gräs, jord och lite allt möjligt hade fastnat i pälsen under hans färd längs marken, han ruskade om sig för att bli av med det han kunde. Det var inte ofta han missbedömde avstånd och fart, men nog hände det då och då. Lustigt nog hade det aldrig hänt när det väl gällde, endast när han var avslappnad och lugn.
Han ruskade lite på sig igen och vände sedan blicken framåt, endast för att där se en annan varg. Perfekt. Sällskap... Och någon som möjligtvis sett hans oerhört graciösa landning.

Den allt mer stigande solen fick Ehfras orubbligt muntra humör på topp. Hon nynnade glatt för sig själv där hon travade fram över Nunoorislätten. Tankarna vandrade runt lyckliga ting liksom hennes tillfredsställda anlete. Ehfra såg livet som något enkelt och gott, oavsett händelser. 

Än mer munter blev hon då hon fick syn på något svårt som korsade himlen. Nyfiket stannade hon upp och följde föremålet med blicken. Det var ingen fågel - det var en varg, och denne var på väg i hennes riktning!
Hennes blå, intensiva blick följde den bevingade då han störtade mot marken. Precis när hon väntade sig en inbromsning .. så uteblev den, och med ett smärre brak for han (det kände hon på lukten) i backen. 
Det var med ett roat skratt hon tog sig fram mot främlingen. Hon frustade då skrattet tryckte luften ur hennes lungor.

"Oh my god, that.. It.." Ehfra drog efter andan och avbröts av skrattet. Icke illasinnat i tonen. "Are you okay?"

Han sträcker på sig lite, lyfter huvudet och fäller in vingarna mot sidorna. De olikfärgade ögonen smalnar till lite vid tikens kommentar.
"I'm peachy", svarar han sedan aningen buttert, lite ovan med tungomålet tiken valt att använda. Han hade inga problem med att anpassa sig, det var bara längesedan han talade Nimorian. Öronen klippte till på huvudet och han betraktade tyst tiken.
"So, who might you be?" frågade han sedan. Inte för att han direkt var intresserad, men han kunde ju åtminstone vara artig. Hans moder hade inte uppfostrat honom till att vara dryg, sedan om han nu ansågs vara det emellanåt var en annan femma. Midas hade aldrig varit den som visade speciellt mycket känslor, varken i ord eller i uttryck, så han hade flertalet gånger uppfattas som kall. Om sanningen skulle fram var han nog aningen kylig till sätt och sinne, men som sagt, artig kunde man alltid vara.

Fortfarande med skrattet bubblande i halsen fnittrade hon till vid hans kontrande. Att hans anlete stelnat till en aning bekom henne inte, Ehfra var en varg som alltid trodde gott om alla.. vilket i sin tur kunde leda till lite jobbiga situationer.
Något som däremot var lyckat var att han tycktes kompetent inom hennes språk, perfekt!

"So, who might you be?"
Ehfra såg koncentrerat på honom i ett tiotal sekunder innan hon svarade. De blå ögonen betraktade hans, sög in de lysande skarpa kulörerna. Det var fint.
"Ehfra. From a forest you probably call 'Nordan'."
Det var med viss svårighet och dialekt hon tryckte fram ordet. En gång hade hon hört talas om den andra benämningen för den stora skogen. "Nordan".. Vedervärdigt! Nej, det där Nordspråket, det gick henne sannerligen på nerverna! 
"And you?"

Han väntade tålmodigt på att hon skulle svara honom, vilket hon tillslut också gjorde. Han nicka tyst till svar. Hon kom alltså från Nordan, ett ställe som Midas själv aldrig besökt, faktum var att han faktiskt knappt visste var det låg. Någonstans i norr, men om det var åt öst eller väst hade han ingen aning om. 
"Nice meeting you, Ehfra. Midas is my name", svarade han enkelt. "And to be as polite as you, I come from Höstskogen and Solstäppen, but back in the days it was known as The Unknown for everyone else", lade han till. Han log inombords åt minnen från barndomen. Inte ens modern hade haft ett namn för platsen, det hade alltid varit 'hem' och kallades aldrig något annat. Inte ens far hade bemödat sig att kalla det något annat, i alla fall inte i valparnas närhet.

Det var med ett visst intresse Ehfra lyssnade på hans vidare beskrivningar. Höstskogen och Stormstäppen, alltjämt dessa uttal som inte gick att få till. Hon hade hört talas om platserna, men inte själv besökt dem. I själva verket hade hennes mor kommit från Höstskogen, men hon hade alltid kallat den "The autumnwoods". Att det var vackert där visste Ehfra, nyfiken för platsen stegrade plötsligt i takt med hennes resväg. 

"You say so, Midas?"
Raganan log ett snett leende och satte sig ner på marken. Huvudet tippade en aning på snedden och en tankfull min lade sig över henne.
"Is it beautiful there, in the golden lands? I mean, is it something worth to see?"
Blicken var forskande då hon betraktade hans vitfläckade ansikte. 

Midas betraktade Ehfra en kort stund innan han svarade. Ja, vad skulle han egentligen svara? Man brukade ju säga att skönhet ligger i betraktarens öga, och nog stämde det även när det gällde platser.
"It depends on what you consider beautiful. To me it's beautiful, but it's also the place I grow up in, so I wouldn't say I'm impartial. But yeah, if you have time, it's a place worth seeing", svarade han och blickade ut över slätten med en smått ointressant uttryck i ögonen. "But there are places more beautiful in this world", lade han sedan till och såg frånvarande upp mot himlen. Han kunde knappast tro att det fanns någon plats som kunde mäta sig med skyarna, och ibland kunde han nästan känna sorg över de som ej fick chansen att uppleva världen ovanifrån. Det var en känsla man aldrig glömmer.
Han såg tillbaka på Ehfra och kunde inte låta bli att undra om det hos henne någon gång funnits en tanke om att få se världen under sig, att se Numoori breda ut sig, att ovanför Kaiwoods trädtoppar kunna se bort mot både Raukakekedjan och Blodbergen.

Det var ju sant, å andra sidan. Ehfra själv älskade ödsligt i de djupaste skogarna, där marken lämnades utan sol och daggen dröjde sig kvar dygnet runt. Det älskade hon - samtidigt som många skulle säga det tråkigt och obehagligt. Kyla, hon gillade det starkt.
Hon nickade bara svagt som bekräftelse.

"But there are places more beautiful in this world".
Tystnaden lade sig sedan runt de båda individerna, och Ehfra följde hans blick. Den riktade upp mot himlen, även fast där inte fann mer att se förutom några tunna molntussar på en klarblå bakgrund. Långsamt höjdes ena ögonbrynet, inte ifrågasättande; utan undrande, då hon begrep vad han tänkte. 
"You mean the sky?"

Han såg hur hennes uttryck förändrades i den stund som hon förstod vad han menade. Långsamt nickade han till svar.
"Yes, the sky", lade han sedan till, även om ett svar i ord inte hade behövts.
"You asked me if my birthplace is worth seeing, but how about yours?" frågade han sedan. Han hade ju aldrig varit i Nordan, knappt ens hört talas om stället, men det kanske var värt att besöka en dag.

Ehfra nickade svagt, och blickade sedan ut över Numoorislätten igen. det dröjde inte många sekunder innan hanen tog till orda igen, och hon svarade lika enkelt som hans fråga.

"If you like cold, foggy and sometimes even dark .. so yes. Not dark like.. scary darkness, but a littel bit special. I love it." De ljusblå ögonen betraktade honom nyfiket.

Midas lyssnade. Han hade inga problem med mörka platser, även om han inte drogs till mörkret på samma sätt som många andra gjorde.
"I sure will go there some day", svarade han och blickade bort mot de trädtoppar som bildade början av Kaiwood. Innan han vände blicken tillbaka mot Ehfra slängde han ett öga bort mot öknen. Kanske var det dags att ta sig tillbaka?
"I must be going", sade han sedan och fällde ut de enorma vingarna. "But it was nice seeing you, Ehfra"

"I sure will go there someday." Ehfra nickade bara kort och såg hur han sträckte ut vingarna. Det var ett imponerande vingspann, hon som inte sett bevingade vargar ofta. Annars var fåglar det hon sett, och de hon sett hade ju inte varit större än ett vildäpples storlek. Inte vidare imponerande.
   "Bye, Midas", sade Ehfra då även hon började vända om. Det var så mycket hon hade kvar att se, och om Midas ville fortsätta, så ville även hon. Tiken kastade en sista blick på hanen, log glatt och travade sedan iväg över slätten.

AVSLUTAT