Valpen är ute i skogen och leker. Hon övar överraskningstaktik. Hon gömmer sig i skuggorna och gör sig så liten som möjligt. Sen skjuter hon ifrån med bakbenen och hoppar fram i ljuset och låtsas att hon fångar något. Kanske är det något bara valpen kan se? Hon skrattar glatt när hon har gjort sitt utfall. Valpen rullar runt på ryggen och sprattlar med benen i luften. Sedan rullar hon runt igen och ställer sig upp och springer och gömmer sig i skuggorna igen. Gör sig så liten som möjligt. Och så gör hon utfall. Hoppar ut i ljuset och fångar sitt osynliga byte. Och så skrattar hon glatt.

Ännu en gång springer hon in bland skuggorna och gör sig så liten som möjligt. Svansen viftar ivrigt bakom henne. Så skjuter hon ifrån och hoppar fram och fångar vad det än är som bara som se. Och så skrattar hon.

Eftermiddagssolen tornade sig varm och klar upp vid horisonten och kastade ett gyllene sken över Kaiwood. Några smala molntappar seglade omkring uppe i himlavalvet utan att skymma den allt mer sjunkande solen. Luften var ljummen, mycket behaglig och några mjuka vindbyar ruffsade om vegetationen. Några sparvar flaxade omkring och tjattrade sinsemellan, på säkert avstånd från den udda färgade vargen som stilla svävade på en mjuk uppvind. Hon - det var en hona - höll dem fladdermusliknande vingarna utsträckta och det lösa, nästan genomskinliga membranet var hårt utspänt av vinden. De var neonrosa till färgen, lika rosa som hennes tassar, mage, undersida av svansen och de linjer som markerade ansiktet. Ögonen var slutna. Om någon annan varg flugit förbi skulle denne kunna tro att hon sov, vilket inte var fallet. Med en mjuk suck öppnade Nightwish ögonen, som lös lika starkt rosa som hennes vingar. Det var rogivande att flyga. Tystnaden, friden här uppe.. Det fanns inget bättre sätt att rensa huvudet. Hon riktade vingarna lite uppåt och red enkelt en uppvind några meter högre upp, vickade lekfullt på vingarna så att hon svävade några meter åt höger. Tiken riktade blicken nedåt, och ett snett leende klöv hennes annorlunda anlete. Långt under henne hade hon fått syn på en svart valp som såg ut att jaga ett osynligt byte. Hon gillade valpar, de hade en så annorlunda syn på världen. Inga bekymmer, allting var en lek som aldrig tog slut. Hon tippade leende vingarna nedåt och dök tills hon befann sig precis ovanför trädtopparna, då hon slog ut vingarna i en tvär inbromsning. I en långsam glidflykt närmade hon sig marken och landade med en duns, på behörigt avstånd från valpen för att inte skrämma honom eller henne.

"Hallå där!"

[Jag missade att skriva det men tänkte mer att det är middagstid och solen står som högst. x3 Därmed det starka ljuset som valpen hoppar ut i. :P Och har för mig att vinden blåser sällan mellan träden i Kaiwood.]

Valpen forsätter sin lek. Gömma sig i skuggan, göra sig liten, ta sats, och hoppa fram och anfalla bytet som bara hon se. Och det avslutas med ett skratt. Så upprepar hon proceduren igen. Hon har riktigt kul.

Men så hör hon någonting. Det låter som vingslagen av en fågel. Men samtidigt inte. Och det låter mycket högre. Valpen stannar upp och höjer den röda blicken uppåt. Då ser hon en stor svart skugga och piper överraskat till och springer och gömmer sig bakom en buske.

Men nyfiken som valpen är kikar hon försiktigt fram. Det är en stor varg som landat bland träden. En varg med vingar! Kan en varg ha vingar? Tydligen. Hon ser inte i syne va? Nyfinet tar valpen ett steg fram så hon syns mer bakom busken. Främlingen hälsar. Valpen backar in bakom busken igen. Sen tar hon mod till sig och kliver fram. Ställer sig jämte busken och ser på främlingen.
"Hej". Säger hon och ser nyfiket på främlingen.

[Aha, fattade inte det x) Men det där med vindarna i Kaiwood, hittar inget om det så jag antar att det är 'som vanligt' där. I alla fall, eftersom att hon var många meter upp i luften är det ju klart att det blåser lite Cx]

Nightwish såg besviket hur valpen for in i närmsta buske. Hon vek långsamt in vingarna och suckade tyst. Typiskt. Det var inte första gången hon hade lyckats skrämma en valp. Fast denna gången kanske det inte var hennes utseende som verkade avskräckande? Hon visste inte. Den svarta tiken väntade i några sekunder, kanske skulle valpen våga sig fram igen. Mycket riktigt. Snart stack en svart nos fram mellan dem gröna bladen, ögonen som lyste röda betraktade henne med nyvunnen nyfikenhet. Nightwish lade sig sakta ner för att komma ner på valpens nivå och verka mindre hotfull, fortfarande med ett leende på läpparna. Ögonen var milda när hon tog till orda: "Jag ber om ursäkt om jag skrämde dig. Jag ville bara ha lite sällskap.. Jag heter Nightwish, förresten. Vem är du?"

[Det är något jag hörde för ett bra tag sedan. x3 Jag efter det tänker jag mig att det alltid är vindstilla i Kaiwood. x3]

Hon står tyst och ser på främlingen. Ser förundrat på främlingens vingar. De ser inte alls ut som fågelvingar. De har inte fjädrar. De verkar inte ha päls heller. Valpen tippar huvudet på sne men rätar snart på nacken igen. Den röda blicken släpper motvilligt fokus på främlingens vingar och sveper nyfiket över främlingens hela uppenbarelse. Nyfiket tar hon ett steg framåt när främlingen lägger sig ner. Öronen står spetsade på valpens huvud. Främlingen ber om ursäkt om hon skrämde valpen. Det gjorde hon inte. Valpen blev bara överraskad. Hon blev inte rädd. Det är fel att tro att hon blev rädd. Hon är inte rädd av sig. Inte det minsta.

Främlingen ville ha sällskap. Men här finns bara valpen. Hon är inte sällskap. Vad är sällskap? Valpen har det i alla fall inte. Valpen skakar lätt oförstående på huvudet. Så presenterar sig främlingen som Nightwish. Så frågar hon vem valpen är. Vill hon veta valpens namn då? Valpen tänker på vad mor sagt om främlingar. Valpen backar ett steg igen. Öronen lägger sig lätt mot nacken. Så spetsas de igen.
"Já hete Nagini". Säger hon och ser nyfiket på främlingen.

Hon skrattade mjukt. Valpen verkade inte tycka om att bli kallad rädd, då denne antog en förorättad min. Det hade inte Nightwish själv heller gillat i och för sig. När hennes bror eller syster kallat henne feg eller rädd hade hon alltid blivit lika grinig, även fast hon kanske faktiskt var rädd. Som valp hade hon faktiskt varit ganska feg, även fast hon aldrig skulle ha erkänt att hon var rädd.

Nightwish lade märke till att valpen kastade nyfikna, undrande blickar på dem färgstarka, membranprydda vingarna. Hade hon, Nightwish kände på doften att det var en hona, aldrig sett en varg med vingar förut? Underligt för henne, som hade vuxit upp bland bevingade vargar. Hennes far hade det ju, det hade faktiskt de flesta på faderns sida av drakvargsläkten. Hennes mor, en nattvarg, var vinglös, men icke desto mindre respektingivande.
Genom nyfikenheten verkade valpen en aning osäker. Än spetsades öronen, än riktades dem en aning bakåt. 

"Nagini? Fint namn.. Vart kommer du ifrån? Vart är dina föräldrar? Det kan vara rätt farligt att springa omkring ensam, vet du.." Hon tänkte snabbt. "Inte, för att jag tror att du skulle vara rädd för något, såklart." Lade hon snabbt till, för att vinna lite förtroende hos valpen.

Valpen står stilla. Bestämmer sig att det är säkrast att stå kvar på behörigt avstånd från främlingen. Hon känner ju inte denne. Vet inte vad främlingen har för intentioner. Denne Nightwish skulle kunna vara hur som helst. Men valpen är inte rädd. Varför skulle hon vara rädd?

Nightwish säger att valpen har fint namn. Så ställer hon fler frågor. Varför frågar hon så mycket? Hon är ingen valp så hon kan inte fråga för att lära sig nya saker. Valpen tippar huvudet på sne. Själv brukar hon ställa frågor när hon är nyfiken och vill veta mer. Som hur hon ska få kontroll över elden. Men den här främlingen vill veta var valpen kommer ifrån. Var hennes föräldrar är.

"Mamma hitta mej alltí". Svarar hon. Valpen bor i den här skogen. Hon är inte långt hemifrån. Men det vill hon inte berätta. Hon vill inte berätta var hemma är.
"Já ä inte rädd". Lägger hon till. Och som sagt, varför skulle hon vara det?

"Mamma hittar mig alltí.. Já ä inte rädd." Genmälde den lilla tiken.
Nej, det hade hon förstått vid det här laget. Valpen verkade väldigt rädd, förlåt, orolig att någon skulle tro att hon var rädd.

"Nej, jag har förstått det.." Sade Nightwish och gäspade så att dem två vita tandraderna och den skära tungan blottades. Hon lyfte tankfullt blicken och bedömde solens position. Om inte allt för många timmar skulle solen gå ner. Det var dags. Tiken reste sig upp och skakade av smutsen som fastnat i den svarta pälsen. ".. Jag borde ge mig av. Måste hitta vatten innan solnedgången, jag har inte druckit på många timmar.."
Nightwish bredde ut vingarna, gjorde sig redo att lyfta.

"Vi kanske ses igen någon gång, Nagini. Tills dess - farväl."
Med de orden hukade hon sig mot marken, sparkade ifrån och slog kraftigt med vingarna för att ta sig upp i luften. Hon lyfte snabbt över trädtopparna och färdades längre och längre bort tills hon bara var en liten prick vid horisonten.

]AVSLUTAT]