Den lilla svarta valpen sitter vid ett träd. Huvudet är höjt och den blodröda blicken är fäst någonstans bland trädets grenar och blad. Svansen vilar på marken bakom henne och svanstippen rycker till då och då. Valpen reser sig upp utan att fästa blicken någon annan stans. Hon ser väldigt fokuserad ut. Så skjuter hon ifrån med bakbenen och kastar ut med frambenen och hoppar upp mot trädet. Klorna på alla fyra tassar gräver in sig i barken som smulas lite när valpen glider lite. Sen hänger hon där på trädets stam och undrar frustrerat hur hon ska fortsätta efter det här. Hon har iakttagit mor när hon klättrar i träd och det ser så enkelt ut. Men valpen är inte riktigt i samma erfarenhetsskala ännu. Nog skulle hon kunna klättra upp i det här trädet. Men det som hindrar henne är att hon inte vet hur hon ska göra.

Efter en stund släpper hon taget av trädet och vrider runt kroppen i luften så att hon landar på alla fyra på marken igen. Hon går iväg några steg från trädet, så stannar hon och vrider på huvudet och ser bak på trädet. Hon får en fundersam blick men vänder huvudet framåt igen. Den lilla tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Valpen sätter sig ner och lägger svansen kring tassarna.

(tappade bort det lite lätt så jag hoppas jag skriver i rätt roll XD )

Hon kunde känna hur hon tömdes av kraft för varje steg som hon tog. Åtminstone kändes det så för henne. Hennes livskraft försvann långsamt då hon gick framåt helt planlöst vandrande. Ögonen speglade inte mycket då hon långsamt tog sig fram. Ena tassen framför den andre, men inte mer än en i taget. Hennes man, som långsamt fortfarande växte, hade blivit lite längre och hängde ner för hennes ansikte. Hon brydde sig inte om naturen runt omkring henne, inget var vackert längre. Under hennes ögon hade saltet klumpat ihop sig och började långsamt att skapa bränningar. Men nu längre kunde hon inte gråta, för en stund trodde hon att hon skulle dö. Vätskebrist och hjärtsorg hade vart en fin död. Men hon förstod snabbt att det var för att kroppen inte orkade, utan mat sedan hon lämnade brodern bakom sig hade åter igen lämnat märke på hennes kropp. Hur länge hade det gått nu? Vem vet egentligen. Hon höll inte koll längre.
Hennes revben hade börjat peta ut något. Så ett par veckor hade hon kanske gått med minimalt att käka. Hon var tillbaka där hon började. Svag, hungrig och trött. Men nu visste hon sanningen i alla fall. Allt han gjort för henne var endast för att de var släktingar. Hennes känslor för honom var inte besvarade. Och de ord brodern valt att säga ekade i hennes huvud. Hur kunde han säga sådana saker? Skulle det ens hjälpa att grubbla över det? Knappast, men hon kunde inte ta sig samman. Det fanns inte längre något som hon kunde tänka på.

Som sent från skyn fann hon sig för första gången på länge studerandes en annan varelse. Dess unga, livliga vilja att lyckas göra något som egentligen inte verkar möjligt fick henne att le där hon stod inte allt för skymd medan hon såg den unga försöka klättra i träd. Hon minns själv en gång hon försökte klättra upp i ett av de höga träden hemma. Hennes moder hade sprungit runt irriterad som ett bi medan hon med olika tekniker försökt att klättra. Ropandes att det inte var likt en hona av deras standard att göra sådana saker. Och hon minns fortfarande hur skräcken omringat henne när hon tappat taget om grenen och trillat ner mot marken endast för att fångas av sin broder. Det var gången hennes ögon öppnats för honom på riktigt, hur hon känt alla känslor flöda likt aldrig innan.
Hon drog bak öronen vid minnet. Hon trodde sig sett något mer, men det hade tydligen endast varit hon själv som känt så. Där hon stod bakom ett av träden var hon inte skymd. Hon försökte inte gömma sig, hon brydde sig inte utan hon började istället att åter långsamt vandra bort.

(Depp Lorelei >: )

När hon sitter där och funderar på något märker hon en rörelse bland träden. En annan varg stod och tittade på henne men hade inte gett sig till känna utan börjat vandra bortåt igen. Valpen reser sig upp och viftar med den höjda svansen. Öronen står spetsade på huvudet och den röda blicken studerar främlingen. Så sätter hon fart framåt. Nyfikenheten vann och hon vill veta vad främlingen gjorde här och varför denne tittat på henne och sedan vandrat iväg. Hon susar fram över marken. Tycker hon är jättesnabb men det kanske hon inte är egentligen. Hon är ju bara en valp. Men redan är hon väldigt smidig i sin lilla kropp.

Hon väjer för ett träd och svänger runt det och stannar mitt i vägen för främlingen.
"Vem är du?" Frågar hon och ser misstänksamt på främlingen. Valpen håller en rest hållning. Huvudet högt för att hålla blicken fäst på främlingen och den långa svansen står i vädret och tippen vippar lite lätt från sida till sida. Öronen står spetsade på huvudet och framtassarna står tätt ihop medan bakbenen är särade för bättre balans och för att snabbt kunna springa iväg om det skulle vara fara.

Det hände så plötsligt. Visste hade hennes stora öron inte kunnat undvika fotstegen från den lille. Öronen hade trots allt mer funktion än att pryda hennes huvud och hålla luggen på plats. Men hon hade inte mer än hört det. Hennes hjärna hade registrerat det som något obetydligt och oviktigt. Så när den unga stod framför henne - för plötsligt för henne själv att förstå - lutade sig kroppen automatiskt mer bakåt med öronen spetsade fram och en halv öppen mun. Den långa svansen drogs osäkert så långt mellan bakbenen som hon förmådde sig utan att det skulle göra ont och hon stirrade på den andre med förvåning. För henne själv kändes som en evighet innan hon hörde det nu ganska klara Nordspråket. Hon förstod det inte men hon kunde avgöra att det var det språket nu. Hon drog bak de stora, tufsade öronen och tittade lite osäkert runt omkring sig som om det skulle hjälpa henne innan hon åter vände blicken mot den unga för att försöka tala i det enda språket hon kunde.

"I'm sorry, I do not understand you." Hon talade med en lite långsammare ton dock med en ljus och klar stämma utan tecken på sorg. Det var mer ett känslolös tal som om hon varken orkade låta glad eller ledsen längre men ändå försökte verka trevlig.

Främlingen talar. Men det är ord som valpen inte förstår. Hon tippar huvudet på sne och ser oförstående på främlingen.
"Du talaj lustigt". Säger hon och börjar skratta. Det är ett glatt och lekfullt valpskratt. Hon förstår inte främlingens ord. Vad säger hon? Valpen fnittrar och blir sedan tyst. Så lägger hon sig platt mot marken. Svansen viftar glatt bakom henne.

[Kortis :3]

Tankspridd vandrade ynglingen igenom skogen, de blåa ögonen låg klistrad i marken, studerade grästråna ett några millisekunder innan han trampade på dem. Dofterna avslöjade om främlingarna, men alldeles för djupt inne i sina tankar och drömmar reagerade han inte på dem. Han hörde röster, men det var inte deras, han hörde sin mor och sin far. Sina systrar. Skratten ifrån dem ekade i den svartas huvud, men ansiktet var fortfarande tomt liksom hans ögon. Han skulle komma över det, snart. Det var bara att ignorera känslorna, låtsas som att de inte existerade. Precis som det just nu var med de främmande vargarna. De fanns inte ens för honom fören deras röster bröt tystnaden han känt.
Han fann sig endast ett tiotal meter ifrån de två när han hörde dem tala. Utbyta ord, men helt skilda språk. De blåa ögonen flög upp ifrån marker och till de främmande, studerade först den äldre sedan den yngre. De pupillösa ögonen vandrade sedan omkring dem, för att försäkra sig på att de inte fanns fler vargar som han missat. Tomt.
Han förstod båda parterna då de talade, trots valpens lite lustiga uttryck. Ett lågt skratt lämnade honom medan han skakade en aning på huvudet.
"Hi... Eller ja, hej." sa han tillslut och lät blicken först ligga på den äldre innan den hoppade över till den mörka ungen.

| Hoppas det var okej att jag hoppade in? :) |

Den unga hanen springer genom skogen. Han bryr sig inte om att hans tassar blir dyngsyra när springer över en bäck.

Han springer klumpigt och inte alls så snabbt på grund av hans grova muskler och tjocka päls, men han tycker om det. Det får honom att glömma sin mor och sin far. Får honom att glömma sin lillasyster.
Hans tjocka, svarta, bruna och vita päls fladdrar i vinden och hans stora öron ligger bakåt när han "susar" fram genom skogen. Han märker nästan inte att han håller på att snubbla över en liten valp, som sitter och tittar på en rätt mager hona.
Han bromsar direkt, för att inte mosa den lille helt och tittar sen nyfiket på henne.
"Förlåt" mumlar han skamset och tittar sen på de två andra vargarna.

(Förlåt att det inte är så bra, är nybörjare.. :) )

[Sorry för sent svar! Jag har haft enorma problem med skolan :/ ]

Hennes öron vinklades lätt fram när den unge talade, hoppades av att hon skulle mötas av hennes eget talade språk men med besvikelsen av ett annat språk. Hon lät huvudet hänga igen med öronen bakåt. Hon fann inte kraften i sig att försöka tala till valpen. Vad gott skulle det göra, det var en valp - inte direkt som om denne skulle kunna hjälpa henne. Hon drog sig långsamt undan, försökte backa undan från valpen lite långsamt men stannade åter till när hon uppfattade ännu en ny som uppenbarade sig. Hon tittade osäkert runt sig och när ännu en annan hane uppenbarande sig växte hennes osäkerhet. Hon förstod inte riktigt själv varför hon var osäker, kanske var det antalet individer som gjorde henne osäker nu när hennes broder inte var där för att skydda henne. Hon började åter dra sig tillbaka, osäker nu med ett höjt huvud innan hon vände sig om och lämnade gruppen av vargar bakom sig i så hög fart som hon orkade trots sin egen utmattning.

En mörk främling kommer gående och hälsar med ord som valpen förstår. Med iver i blicken ser hon på främlingen och viftar glatt på svansen.
"Hej". Hälsar hon. Då dyker ännu en främling upp mellan träden och håller nästan på att snubbla över henne. Valpen reser sig upp och backar undan för att inte vara i vägen och ger den nya främlingen(Yasas) en misstänksam blick.
"Vad gör du?" Hennes röst är ändå ljus och glad när hon talar.

Vad många främlingar det var som dök upp här nu då. Så här många vargar har hon aldrig mött på samtidigt förut. Det har alltid bara varit hon och mor. Hon hör ljudet av rörelse och vänder på huvudet och ser den äldre honan, som talar underligt, lämna platsen med väldig fart. Valpen tippar huvudet på sne. Vilken lustig typ. Den blodröda blicken vänder sig till de två främlingar som är kvar. Två stora hanar. Mor har sagt åt henne att hålla sig borta från hanar. Sakta börjar valpen backar bakåt. Så tyst och försiktigt hon kan.

[AVSLUTAR det här rollet då det stått stilla ett antal månader nu. :3]