Det var på darriga ben de äntrat den uråldriga skogen. Hjärtat hade bankat okontrollerat i hennes taniga bröstkorg. Vilda känslor svallade upp - skräckinjagande minnen, men likaväl minnen av kärlek, glädje och lycka. Gång på gång kom hon att fråga sig varför hon alltid kom tillbaka. Jayce hade sagt att för trots allt så var det hennes hem - de höll alla aspekter ett hem gjorde och om än det varit här hon förlorat sin familj, så var det här hon haft dem. 

Ovan dem kunde man bara skymta det smaragdgröna, välvda taket. Avlägset smattrade det på löven, men bara några få droppar lyckades smita in genom de täta lövverken. 
     Blue stannade upp, och lät blicken träffa taket. Den silverpälsade hanen följde hennes exempel, men tittade fort tillbaka på henne.
    "Vad är det?" Hans röst var fundersam, och något nervös. Under dagen som de varit i Ötamon hade Blue fått ett flertal ångestattacker. För Blue var de vanligt, men Jayce hade aldrig upplevt hennes ångest. För honom var hon väl fortfarande samma hona han förälskade sig i för flera år sedan.
     Blue svalde hårt, och knep ögonen. Det regnade. Precis som det gjort dagen hon förlorade dem. Det tog styrka för henne att lyckas vända bort blicken, och se på Jayce. Ett känslokallt leende spelades på hennes läppar.
     "Inget." svarade hon bara monotont. Jayce förstod att allt inte var till rätta, men han accepterade även när hon ville hålla något hemligt. Det älskade hon honom för - för att han alltid lät henne göra som hon ville. 

Utan att säga något, så började hon gå igen, med blicken planlöst framför sig. Den var så bekant, och hon kunde den som om skulle haft en karta framför sig. Det tog inte lång tid förrän regnet börjat bryta ut riktigt. Vattnet som samlades högt upp på löven började ramla ner, som små, hundratals vattenfall. Blue hade varit snabb med att hitta skydd vid några mossklädda stenar. De stod staplade på varandra och skapade en perfekt klippavsats, som fungerade utmärkt som tak. 
     I tystnad hade de lagt sig under den lilla klippan. Blue hade kurat ihop sig så mycket hon kunde, och Jayce hade pressat sig intill hennes sköra kropp och lagt huvudet över henne. Det enda som hördes var deras mjuka andningar, och vattnet som strilade ner genom skogen. Tålmodigt väntade de på att regnet skulle avta.

[ Derpigt. xD Skyller på att jag varit borta en vecka. ♥ ]

Regnet strilade ner från den blyertsgrå himlen. Vattnet bildade strömmar i den redan genomvåta mossan, likt minimala floder överallt i den täta skogen. Det var lätt kyligt i luften, nästan så att hans utandningsluft blev till imma. Små enskilda moln, stigande mot himlen, sedan upplösta till intet.
Väderomväxlingen var ett tecken på att årstidernas gång. Ännu en sommar skred mot ännu en höst, en påminnelse om tiden som förflöt. Rann likt regnet från skyn, utan att kunna stoppas eller påverkas. Hjälplösheten gentemot livet var ett faktum Cerulean blev allt mer bekant med, frivilligt eller ej. Tankarna på svunna tider gjorde ont i honom, att veta att vad som varit aldrig skulle ske igen. Förlorat var förlorat, och ingenting fanns kvar. Han klamrade sig förtvivlat fast vid den sista gnuttan av hopp, att kanske en dag komma tillbaka. Inte tillbaka till en plats, utan tillbaka till känslor han aldrig skulle känna igen.
Likt vätan inpå pälsen, trevade sig smärtan in över hans sinne. Vad hans minnen behagade visa honom kunde det inte hittas något fragment av att någonsin i vuxen ålder ha blivit blöt av regn. Det var en främmande känsla då vattnet nådde hans skinn. Han kände sig underligt naken och sårbar – vad var han mot världen, om inte ens den gyllene fällen kunde skydda honom mer?
Bristen på föda hade brutit ner det vattenavstötande fettet, och bara lämnat ett ömtåligt täcke över den sinande kroppsmassan.  Vingarna låg obrukbara över hans rygg. De fungerade inte längre. På slätten hade han provat, men hade inte kommit mer än ett tjugotal meter innan de givit vika för hans tyngd. För en fågel hade det varit annorlunda, då en fågelkropp är så gott som viktlös, men för en hel varg fungerade det inte, och Cerulean  ångrade bittert att flygturerna som annars varit dagliga uteblivit. Nu kunde han inte flyga alls. Återigen, kändes det som att ännu en del av hans sinne slets ifrån honom.

”Ingenting är säkert längre”, tänkte Cerulean med en lågmäld fnysning. Vandrade med släpande tassar och nedböjt huvud i ett försök att undvika regnet. Öronen låg tryckta tätt mot nacken medan han funderade, försjunken i tankar. Ötamon.. Det var vad skogen hette. Han hade förr hört om skogen bortom det torra Azheka.  Visst var det platsen där hon vuxit upp? Minnen svek honom, men aldrig skulle han kunna glömma hennes namn. Hur ögonen sprakade av liv, som de gjort vid fallet i Byomi.
Blue. Blue Blue Blue Blue Blue. Namnet skrek åt honom, lika kyligt iskall som hennes röst varit den där sista dagen. Lika avspisande, som om hon talat till en idiot. (Vilket även var fallet, enligt honom själv.) Vem som helst hade släppt det, låta det gå med vinden som viskade i hans öron. Men för honom, som aldrig tycktes finna ro i livet, teddes det sig omöjligt.


Med ben som inte riktigt ville lyda rörde han sig mot en stenhög som verkade utgöra ett bra skydd mod det fallande regnet.

Albinon hade glidit in och ut ur medvetslöshet. Regnet smattrande var öronbedövande - det dämpade den oåtkomliga ångesten som legat i hennes sinne sedan de äntrat skogen. Förutom regnet, så kunde hon höra de djupa, lugnande andetagen av Jayce. Det var trygghet, han var en stadighet hon saknat i sitt liv de senaste åren. Om än hon intalat sig själv att hon fortfarande älskade honom, så var något i henne inte säkert. Stundvis kände hon inte något när hon såg i hans bärnstensgula ögon, men andra gånger var han allt hon behövde. Balans, säkerhet.

"Någon är här." Jayce röst var en djup viskning. Trots att han inte visste om Blue faktiskt var vaken, så hade han sagt det iallafall. Så varsamt han kunde, slingra han sig bort från hennes avslappnade kroppshydda och stegade ut ur klippans skydd.
"Hallå." Blue hade inte riktigt återhämtat sig från sömnens fas. "Vem är du?" Öronen klippte till ljudet av Jayce stämma. Något sömndrucket blinkade hon några gånger, och det glödande ljuset av skogen mötte hennes syn. Med sega rörelser hävde hon sig upp på den höga benen och steg fram under klippans beskyddande tak. 

De azurblåa ögonen mötte genast en skarp färgkontrast. Innan hon hann reagera på vem det var som stod framför dem, kunde hon inte låta bli att beundra den gyllene kulören. 
Andan lämnade henne utan förvarning.
"C-cerulean." lyckades hon klämma fram i en svag väsning. Jayce såg bakom sig på albinon.
"Känner du honom?" frågade han lite oförstående. Blue sökte efter talet, men det flydde henne. Istället stod hon mållös och betraktade den gyllene vargen. Han såg ut att vara i förfärligt skick, och tankar rusade förbi henne som en skoningslös hjord av gnuer. Aldrig hade hon trott att hon skulle möta honom här, och under dessa omständigheter. Jayce växlade frågande blickar emellan de två.

Världen rasade samman i samma sekund han mötte hennes blick
Hela hans väsen tömdes på känslor. Den sargade kroppen stelnade till, stannade upp så snabbt att lederna rubbades någon millimeter ur position. Smärtan skar upp genom benen, utan att märkas. Själen lämnade kroppen för ett ögonblick, lämnade bara en stirrande gestalt framför de båda vargarna.
Han stirrade in de blå ögonen med skräckartad blick. Svansen hängde lealös bakom honom och vingarna hade slapp fallit ner intill sidorna. Nej. 

"C-Cerulean?" 
Den rösten. Så underbart ljuv i hans öron. Ändock så smärtsam. Han lämnade inte ett ljud ifrån sig blicken automatiskt snärtade över till varelsen bredvid henne. 
"Känner du honom?"
Blicken for tillbaka till henne, smalnade av en millimeter. Ögonbrynen vred sig till en förtvivlad min. Sedan mot den andre igen. Huvudvärken började bulta innanför pannbenen, men han märkte det knappt. Smärtan spred sig genom kroppen, magen vred sig i en stickande känsla.
Nej, nej nej nej nej.
HAN. Vem.. Hur!? Hade hon.. Det kunde.. Hur kunde hon.. Var HAN..
NEJ. Nej, nej NEJ. 
Marken försvann under hans tassar i en avgrund av svart. Deras blickar kändes plötsligt som dolkar in i hans darrande kropp. Ett gnyende lämnade honom då han smällde ihop käkarna som i chocken särat en aning på sig. Öronen vreds bakåt, och svensan slapp in mellan bakbenen. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ.
"N.." Han gnydde likt en gråtande valp. Skakade på huvudet. Vägrade tro det. "Nej." Han backade undan, ut mot regnet. Dropparna kändes som pistolskott mot hans rygg. 
"Nej. Nej."
De tjutande, gnyende lätet steg i höjd. "Nej, nej, nej!"
"NEJ!" Han skrek, rakt ut i det smattrande regnet. Åskan mullrade till ovanför hans huvud.
"NEJ! NEJ! NEJ!" Tårarna droppade i rännilar nerför hans kinder, förenade sig med vattnet. Han klev på sin högra vinge, ett par fjädrar slets ur sitt fäste och några få droppar blod stänkte ut över marken. Ett yl av ångesten som strömmade genom kroppen lämnade den ihopsnörda strupen, ströps halvvägs av de högljudda snyftningarna. Han kunde inte andas. Kunde knappt röra sig. Benen darrade i panik under honom. Mossan, leran, gav inget fäste.
"NEEJ!" Han skrek, skrek, ut i det tilltagande regnet.


Lika lite fäste som livet gav.

Sekunder som passerade kändes årslånga. Inom henne trevade hon desperat efter ord, efter nånting - men hon hittade inget. Blicken var fastnaglad i hans smala ansikte. Slutligen stängde hon munnen. Vad fanns där att säga? Hon visste inte. Jayce sökte efter ögonkontakt, men Blue förmådde sig inte att möta hans gula. Det verkade omöjligt att kunna bryta kontakten med hans skräckslagna, gyllene ögon. Varför?

Den yngre bröt ihop, mitt framför henne. Avlägset - som om hon vore under vatten - kunde hon höra Jayce upprepa hennes namn.
"Blue?!" Han lät som att han var på väg att bli arg. Blue lyckades bryta sig loss, och det kändes som verkligheten kom rusande emot henne. Något förvirrat såg albinon på den silvriga.
"Vad är det som händer?!" Han var upprörd, men Blue visste att han i själva verket inte var arg, bara orolig. Hans blick flackade emellan Cerulean som börjat skälva. 
"J-jag vet inte." svarade hon bara tyst. Det var en halv sanning likaväl som en halv lögn. Vad som pågick hos Cerulean visste hon inte, men hon var ganska så säker på att hon var orsaken. Det var händelsen i Höstskogen som hade åsamkat detta. 

Blue hade stått förfrusen, som frånvarande när Jayce närmat sig den gyllene.
"Kompis." hade han med en lugnande ton börjat, osäker på om han ens hörde honom emellan hans gälla skrik. "Andas. Lugnt och fint, andas så kan vi hjälpa dig." Blue stod bara kvar, stirrade på Jayce som försökte hjälpa den helt främmande vargen. Om hon bara lyckades slå sig fri förlamningen, så skulle hon säga förlåt. Hon skulle inte ta tillbaka det hon sagt, men hon skulle säga förlåt för hur hon sa det. Och hon skulle älska Jayce, för den godhjärtade person han var. Men hur mycket än hennes tankar skrek, och hur mycket hon än försökte beordra sin kropp att röra sig så ville den inte lyssna.

Ytterligare sekunder passerade, och hon krigade för att kunna styra över sin kropp igen. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt.
"F-förlåt." orden kom bara som en vag viskning - om än hennes intention var att skrika dem. Blue visste inte ens om han skulle höra henne, men det gjorde Jayce. Han hade böjt sig ner vid Cerulean, för att försöka få kontakt men när han hörde henne vände han blicken emot henne.
"Förlåt?" frågade han henne oförstående. "För vad?" Han tystnade lite, och rätade på sig. "Vad har du gjort?" Rösten började bli nervös, otålig. Blue kunde inte ens föreställa sig vad han tänkte. Med tanke på Ceruleans skick, så måste han tro det värsta om henne. Blue såg på Jayce, rädd för vad han tänkte om henne - och rädd för att berätta.

Cerulean hörde röster, någonstans långt borta. Han kunde inte registrera dem, inte förstå vad de sade. Den silverfärgade närmade sig honom, de mörka läpparna formade ord, men ljudvågorna drunknade i hans allt mer panikdrabbade skrik. 
Nej, nej nej nej!
En vit fläck längre bort skymtade i hans synfält, som var grumligt av tårar. Det var Blue, paralyserad. Kunde inte förstå varför. Hon hade ju varit glad att slippa honom. Visst hade det varit så? Hade hon inte sagt att hon hatade honom? Eller?
Aldrig hade han känt sig så valplik. Det var som att ha färdats tjugo år tillbaka i tiden, till stenraset som mördat hans föräldrar. Då han med tårblinda ögon hade flugit över den främmande världen, ensam i mörkret. Nu kände han sig ensammare än någonsin, ensam i mörkret inuti sig själv. Utan hopp om ett bättre liv, för ett bättre liv fanns inte. Inte utan henne. Aldrig utan henne.
För Blue, hon hatade honom. Han dög inte. Det gjorde.. Jayce. Den som var rätt, duglig. Men Jayce var inte här! Cerulean kände en sinnessjuk skade glädje skära genom mörkret, innan sorgen återigen dränkte hans sinne. Det kändes på ett sätt inte mer än rättvist - ändå kände han sig hemsk.
Han älskade henne.
Skriket avbröts då han satte gråten i halsen.
"Nej, nej nej nej.." Mumlade han bara, frenetisk skakande med huvudet från sida till sida. Han dög inte. Han skulle aldrig bli lycklig. Varför inte ge upp? Varför var det såhär!
Förbannade grymma värld! Varför leva, när Blue hade hittat en NY? En som dög BÄTTRE än han! Allt hopp han kravlat sig fast vid hade slagits i kras, rakt framför hans rinnande ögon. Ingenting var värt något längre. Utan henne fanns inte världen, för utan henne fanns det ingen värld att leva i.
"Nej nej nej nej nej.."
Han hade stannat, vibrerande och skakande som Blue gjort den dagen på Numoorislätten, med benen utbredda i ett försök att hålla balansen. Snyftningarna avlöste varandra, tårarna droppade ner i mossan.
"VARFÖR?" Han slet plötsligt blicken från marken och naglade sig fast i de båda. Han talade inte till någon av dem.
"VARFÖR?" Återigen började han backa. Återigen sade den andra hanen någonting, Blue mumlade något. Han hörde inte, kunde inte registrera omvärlden. Andetagen tvingades fram, om och om igen, ytliga stötar i hyperventilation. Nej, nej nej, nej. Det fick inte vara så! Han fick inte ha förlorat henne!
Plötsligt stannade han upp. Stirrade med tårblanka ögon på de båda, forskande i blicken. Vad hade han, som inte han hade? VAD, fanns det som inte han kunde ge? Hade han inte gjort allt för henne! Fanns det mer att göra, som han inte upptäckt? Hade han inte gjort allt hon velat, givit henne den plats hon ville? 
Hon hade vänt honom ryggen för nån annan. Snyftningarna återupptogs igen, tillsammans med huvudskakningarna.
"Nej, nej nej nej nej nej nej!"
Alla hade han förlorat. Nocura, Cerala, Clorylle. Mor, far. Sig själv - och nu även det minsta lilla sken han sett, rivit sig fast i. Känslan att det inte fanns något kvar fick honom att släppa taget om sig själv och falla ner i en snyftande hög i marken. Musklerna gav vika och lämnade honom på den dyvåta marken, medan kylan spred sig genom hans kropp tills blodet kändes likt is i ådrorna.
"NEJ! DU.. JAG.. NEJ!"

Jayce backade undan, och stirrade storögt på Blue som ännu inte lyckats få fram något. Med darrig röst sade han hennes namn, som en fråga - som om han vore osäker på att det verkligen var hon. Med munnen på glänt såg hennes azurblåa ögon tomt på honom.
"Jag avvisade honom bara."  mumlade hon tyst. Jayce vred oförstående på huvudet. 
"Va?" frågade han.
"Jag älskade ju dig. Inte han. Det var dig." Jayce kollade bak på Cerulean som grät krampaktigt. Hans skrik ekade genom urskogen, men Blue hade stängt ut det, fast i konversationen emellan henne och Jayce. Hon kunde inte låta bli att tänka på att hon använde orden "älskade" och "var" och inte "älskar" och "är" - i tystnaden undrade hon om han lagt märke till det med.
"Var han din vän? Är han din vän?" fortsatte Jayce, något lugnare nu när han verkade fått grepp om situationen.

Blue hann inte svara - hon lyckades slå sig fri förlamningen om hennes lemmar. 
"NEJ! DU.. JAG.. NEJ!"
Blue närmade sig honom. Andades tungt, och sänkte huvudet till hans sida. Fortfarande hade hon inte ord till honom. Hon kunde inte hjälpa honom - det han önskade av henne kunde hon inte ge, det var omöjligt.
"Ceru..." började hon tyst, och viskade i hans öra. "Förlåt mig. Förlåt." andades hon tyst. "Jag vill inte såra dig. Men det har alltid varit han, det har alltid varit Jayce." hon snyftade kort till. Det smärtade att se vilken plåga hon fått Cerulean att genomgå. Jayce såg på de två, något nervös och fundersam. Blue kastade en mjuk blick åt honom, och försökte säga att han inte behövde oroa sig över henne.

Fortfarande hängde orden i tungan på henne - var, inte är, var.

Kroppen skakade av gråt, och huvudet sprängde av ovilja. Han ville inte, ville inte att det skulle vara så. Han ville att det bara kunde vara. Han ville bara vara fri. Men den enda som kunde ge honom det ville inte, och kunde inte. Plötsligt växte det dimmiga, vita fältet till vänster om hans synfält. Kom närmare och närmare, men han reagerade inte förrän en viskning bröt igenom mörkret inombords. "Ceru.."

Gråten avslutades genast, med kroppen fortsatte skaka i panik. Samma ord snurrade i huvudet, om och om igen - nej, nej nej.
"Förlåt mig. Förlåt."
En hickliknande snyftning skakade om kroppen då han vek öronen intill hjässan. Den annars så underbara rösten skar likt knivar. "Förlåt mig. Förlåt", andades hon tungt, som om hon precis sprungit flera mil. Vingarna pressades mot kroppen för att skydda sig mot blickarna den silverfärgade hanen gav. 
"Jag vill inte såra dig. Men det har alltid varit han, det har alltid varit Jayce."

Cerulean spärrade upp ögonen, blind av tårarna och backade undan. 
"Nej." Hennes doft skars av hans medvetande lika snabbt som regnet spolade bort den ifrån luften. Han såg på Jayce. Det var han. Hade han inte varit död? Ville gudarna plåga honom till den grad att de till och med var villiga att återuppliva? 
"NEJ!"
Cerulean skakade på huvudet i panik, snodde runt och sprang. Snubblade i blindo över rötter och sten, illamående då blodsmaken spred sig i munnen efter att ha bitit sig i tungan. Det metalliska var påminnande, påminde om hur de psykiska såren skars upp inom honom likt sprickor av en jordbävning. 
Han satte regnvattnet i halsen, och en blandning av blod, vatten och saliv rann mellan tänderna och solkade ner den gyllene bringan som redan var randig av smuts.
Långsamt särades käkarna, och rösten steg i takt med den vinande vinden runt honom. En storm som släpptes lös med hans krafter som stred bortom kontroll.

"Aldrig igen! ALDRIG!"

De azurblåa ögonen var inget annat än just det, blåa. Inga känslor speglades i ögongloberna, eller i hennes näpna anlete. Uttryckslöst stirrade hon på hans skälvande kropp. Allt han lyckats säga var i princip "Nej". Blue kunde på sätt och vis förstå vad han sade, men samtidigt inte. Det var dubbelsidigt. 

Den tvåfärgade hanen gjorde plötsliga, hastiga rörelser - vände om och försvann in i det fylliga, gröna dunklet. Och så var han borta. Det enda som rådde var återigen parets djupa andetag, och det avlägsna smattrandet. Blue vände blicken emot den silvriga, och han mötte den välkomnande, men något oförstående.
"Kan... Kan du berätta vad det där handlade om?" Blue hörde på honom att han genuint inte ville göra henne obekväm, men hon ansåg att han förtjänade att veta.
"Vi träffades på Numoorislätten i somras." svarade och vek blicken ner i marken samtidigt som hon tog några steg närmare. "Vi blev fort vänner, och det visade sig att vi hade mycket gemensamt." fortsatte hon tyst. "Som att vi båda förlorat de vi älskade mest." Ögonen sökte sig upp i Jayces ansikte. 
"Allt var problemfritt. Tills vi kom till Höstskogen." De blå ögonen började söka emellan trädstammarna. "Han sade att han skulle återvända till Numoorislätten och aldrig mer träffa mig." Hon pausade lite, hämtade andan. "Jag förstod inte varför - vi var ju så goda vänner... Men när jag konfronterade honom så sa han att det var för att han älskade mig." Jayce drog efter andan. "Jag... blev chockad, rädd... Nästan lite arg." hon tystnade, och såg på Jayce igen som hade ett förvånat uttryck i ansiktet. "Jag hade ju berättat om dig. Jag hade ju sagt att jag älskade dig. Hur kunde han vara så... respektlös... emot dig?" Blue kände hur det började brusa inom sig, och tvingade sig dra efter andan för att lugna ner sig. "Jag lät känslorna ta över, och jag avvisade honom. På det värsta tänkbara sättet." Hon drog ett rossligt andetag. "Han var min vän, jag ville aldrig såra honom." Hon snyftade till, och kände hur tårarna började bränna i ögonen på henne. Ljudlöst närmade sig Jayce henne på en gång, och tryckte huvudet under hakan på henne.
"Älskade..." andades han tyst, bara för henne att höra. "Jag vet. Jag vet..." 

Tystnaden lade sig som ett tjockt täcke över dem. Nästan kvävde henne. Hon kom att undra, till vilket pris hon älskade honom, och hur illa däran hon lämnat Cerulean. På bekostnad av sin länge döda kärlek - var det värt det?

[ AVSLUTAT ]