hon log mot honom men reser sig upp när han backar bort från henne och hon ruskar på sig för att bli av med med smutsen i pälsen. hon tar några steg mot honom och begraver ansiktet i hans hals och drar in hans doft i nosen innan hon höjer blicken och möter hans - jag går dit du går älskade. 

hon förstod honom och han har rätt, terrängen här är lurigt och risken att bli stenras är stor och man ville inte bli instängd i en grotta utan någon annan väg ut.
hennes blick granskar dalen och något fångar hennes uppmärksamhet och hon börjar trava mot den lilla floden som skärde sig genom dalen. 

i ena bergets fanns det en stor ingång med en klippa som ett tak över och risken för de skulle bli i stäbgda var liten. hon hoppar upp på klippavsatsen och kastar en glimt in i den stora grottan, det var stort att en hel stor flock med vargar skulle få plats och ändå skulle det finnas utrymme. hon känner ingen lukt så troligen är den här grottan övergiven för länge sen el är oupptäckt tills nu. hon går in i grottan och hon känner att grottan har både platt sten med också mossaktigt på vissa ställen och trots den stora ingången så är det varmt och skönt i grottan och den stora klippavsatsen utanför fungerade både som skydd och tak och man hade bra utsikt.

Han slöt ögonen få Mitri gick upp intill hans sida och mjukt tryckte in nosen i pälsen på hans hals. Sedan möttes deras blickar, återigen, vilket framkallade ett blygt leende från hans sida.
"Jag går dit du går, älskade."
"Dit du går, går jag", tänkte han och följde efter henne då tiken började trava den i den stenskulpterade dalen. En flod rann längst ner, regnvatten som samlades från kanterna och efter många tusentals år grävt ett vattendrag i den hårda stenen. Naturens under kunde mer än han någonsin hade kunnat föreställa sig.
Bland annat var det just naturen som gjorde att de hittade sin sovplats lika snabbt. Än stor solen uppe på himlen, men sommaren hade gått mot sitt slut och redan nu hade delar av löven börjat gulna i kanterna. Det innebar snabbare solnedgång. Öven fast solen fortfarande var vaken, skulle den snart falla in i sin dagliga slummer.

Brother fortsatte nyfiket efter Mitri upp för en liten klippa. Hon verkade ha fått syn på något, och några minuter senare hade även han sett grottan. Långsamt tog de båda sig in. Det luktade kyla, granit. Fukt.
Den var obebodd. Perfekt. Brother log och gick långsamt ut igen. Klippavsatsen sträckte sig ut i luften och bildade ett stup ner över bergsdalen. Det kändes som att de var ensamma i hela Numoori - inte ett liv syntes till. Ingen fågel, ingen insekt. Inte ens en bergsget. Det var ett perfekt tillfälle att tala med henne. På ett vis hade han nästan fått skenet av att hon undvek sitt.. Liv. Förflutna. Alla de gånger han skymtat något fragment av hennes liv hade hon genast tryckt bak tankarna. 

"Älskade, jag har några.. frågor, att ställa dig."

hon går in i grottan och känner lukten av fukt, hon drar in doften i nosen och går längre in i grottan tills hon hittar en klippavsats inne i grottan som ser ut som en bädd. och hon har tur också för det växte mossa på den och den var stor nog för dem båda att ligga där. hon lägger sig ner på den mjuka mossan och ger ifrån sig en njutningsfull suck. hon lägger huvudet över frambenen och tittar sig omkring men lyssnar också. 

hon höjer huvudet när brother pratar igen och ser frågande på honom. vad ville han fråga om?.- vad är det du vill fråga om älskling?

Brothers ljusbruna blick dröjde sig kvar vid horisonten, länge, innan han svarade henne. "Vänta." Han tassade tyst in i grottan, lokaliserade henne med blicken och såg att hon lagt sig på en plats där mossan var som tätast. Plötsligt obehagligt till mods tog han sig fram till henne och sjönk ner intill hennes sida. Obehaget lättade genast. Kanske var det för de där konstiga fragmenten hade känt i hennes sinne under dagarna.
Innan han tog till orda, dolde han ansiktet i hennes man och drog in hennes doft. Den var så unik, likt alla - men för honom, fanns det ingen bättre. 
"Jag har funderat lite", började han och lade huvudet över hennes skuldror. Slöt ögonen och njöt av hennes närhet. "Berätta för mig om ditt liv."

hon känner att han lägger sig bredvid henne och hans huvud i hennes man och sedan över hennes skuldror. det rycker lite i öronen och hon undrade varför han ville veta om hennes liv, den var inte så rolig men han frågade så hon får svara honom

- jag och min äldre bror kom hit till numoori för att skydda mig från andra som ville använda mina synska krafter till ont. hon viftar lite med svansen och fortsätter - min bror svor att skydda mig och det gjorde han tills jag gick med i cierzo. sedan tappade jag kontakten med honom och sedan fick jag redo på att han var död. 
det gick några år och jag trivdes i Cierzo och så en dag mötte jag mina valpars fader. hon suckar igen och det syntes att hon inte gillade att prata om det - jag födde valparna, deras far var aldrig där när jag födde dem men han dock upp en dag och han försökte döda dem, de var inte värdiga, jag skyddade dem och dels fick jag ärren jag har nu och flocken jagade iväg honom. sedan dess har han inte syns till. en sorgsen glimt syns i hennes ögon - Aziza är den enda som lever nu, mina andra två barn avalon och ayesha är döda. 
hon tystnar för att hämta andan och hennes ögon är blanka.

Mitri rabblade ur sig hela historian, flyktigt och snabbt. Det var uppenbart att hon inte ville tala om det - bara att hon faktiskt gjorde det förvånade honom. hennes ögon blev blanka i det blekvita ansiktet, och allt mer misstroget höjde han huvudet under berättandets gång. Att hon var mor hade han aldrig kunnat gissa - men det var inte det som störde honom. 
Vem hade kunnat göra så mot henne? Han hade aldrig reflekterat över hennes ärr. Tänkt att det kanske var vardagsskador, eller kanske ett misstag mitt i lekens hetta som valp.. Aldrig att hennes egen partner hade kunnat göra så! 
Brother ruskade på huvudet och mötte hennes tårfyllda blick. Han lät deras nosar mötas under ett ögonblick. "Åh, Mitri.."
En låg suck skar i den plötsliga tystnaden då sänkte halsen och lät huvudet återigen vila över de vita skuldrorna.
"Jag vet inte vad jag ska säga.."

Det var sant. Brother hade ingen aning om vad han skulle kunna säga. Det var oändligt svårt. Vad skulle man kunna säga, annat än att han var så otroligt ledsen för hennes skull?
"Jag är så ledsen. Jag visste inte.."
Det hade varit dumt att föra saken på tal. Å ena sidan hade han aldrig kunnat ana något som detta. Döda valpar och en fader som misshandlat henne.
"Förlåt mig. Men en sak ska du veta.." Brother makade sig ännu lite närmre henne. "Jag skulle aldrig någonsin utsätta dig för något liknande. Aldrig.. Jag hoppas du förstår att det inte bara är tomma ord. Jag älskar dig, minns det."

hon hörde honom prata och känner att han makar sig närmare. hon känner hans nos mot sin och hon drog lite på munnen. - var inte ledsen älskling, du hade ju ingen aning. 
några tårar rann nerför hennes kinder. - jag var nära att förlora aziza också. till skogsbranden. men hon blev räddad av våran ledare Gavin och aziza fick ett stort brännmärke på ena ansiktsidan som en påminnelse. 

hon klipper lite med öronen och slickar sig om nosen. hon ler mjukt - jag vet Brother och jag älskar dig också. det kommer jag alltid att göra!

Han såg tydligt hur svårt det var för henne att tala om. Benägen att byta ämne, lyssnade han bara tålmodigt på vad hon sa om sin enda levande dotter. Strök bort tårarna ur hennes ansikte.
När Mitri tystnat, tog han till orda igen.
"Cierzo? Det är din flock, eller hur?" Hittills hade Brother trotr att hon varit flocklös. Vandrare, likt honom. Egentligen hade han kanske kunnat lista ut det av hennes tankar.
"Hm.." Ögonbrynen drogs samman till en tankfull min. "Du måste återvända en dag. Inte sant?" 
Oron fladdrade till likt en skrämd fjäril i magen då sanningen gick upp för honom. Tänk så var hon en dag tvungen att återvända? Tänk så.. var han inte Välkommen av dess ledare?

Hon nafsar honom mjukt i nacken och ler mjukt mot honom - ja det är min flock och det är inte bara en flock, vi är som en enda familj som tar hand om varandra och stöttar. Hon klipper lite med öronen och slickar sig om nosen - vi är fria att vandra i Numoori också.

Hon möter hans blick och ler . På ett sätt var det skönt att berätta om hennes liv, det kändes som en börda hade lämnat hennes axlar och hon  är inte längre rädd för sina krafter. Alla är unika på sitt sätt även hon. - Ja jag måste tyvärr återvända till flocken, men du kan komma med mig och gå med i flocken om du vill? Hon ser frågande men nervöst på honom. Hon ville inte förlora honom.

"Ja, jag måste tyvärr återvända till flocken", började Mitri. Vettskrämd inför tanken spärrade han upp ögonen och stelnade till då det sved till i magen av oro. En lättad suck slapp sedan ut mellan läpparna då han hörde fortsättningen. Glädjen bubblade istället upp inom honom.
"ÅH, Isidar Mithrim!" Han lät förebrående på rösten, men undertonen var retsam. "Nu är det tredje gången idag som du skrämmer mig.. Ja, jag följer gärna med dig. Jag vill inget hellre. Som sagt, jag lämnar dig aldrig. Det spelar ingen roll vad som händer."
Ett brett leende spred sig över hans ansikte. 
"Såå.. Vart går resan, min kärlek?"

hon rodnar och slokar med öronen i en skamsen gest. - förlåt det var inte meningen att skrämma dig för tredje gången. men hon ler mjukt när han säger att han följer med henne oavsett - du anar inte hur mycket det gör mig glad. jag älskar dig och lämnar aldrig din sida. hon viftar mjukt med svansen och nafsar mjukt i hans hals - då blir det Nordanskogen. 
hon ler mot honom - under tiden kanske du vill berätta om dig själv?

[Förlåt för det minimala PP:andet här nere xD Hoppas det är okej, så det skulle flyta på lite bättre. Annars ändrar jag!]

Ett mjukt skrockande lämnade honom.
"Ingen fara.. Och ja, det kan jag. Men det finns inte så mycket att berätta." I jämförelse med hennes förflutna var hans löjligt enkel. Lätt, utan vidare våldsamheter på det sättet. Han harklade sig lätt och höjde huvudet, såg ut genom stengrottans öppning. I hans vinkel syntes inte den tunna grönskan nedanför, utan endast berget som reste sig upp från båda sidor av den skålformade bergsdalen.
"Min historia", började han, "är inte mycket att höra, egentligen." Brother log ett snett leende och vred fram öronen. "Jag växte upp som ensam son med mina föräldrar. Narana, som var en räv, och Galaxy som var varg."
Blicken som vänts mot hans partner vandrade återigen ut, medans han reste sig upp och skuttade ner från upphöjningen i golvet. Han gjorde en mjuk gest utåt, då han långsamt tog sig ut och slog sig ner på avsatsen. Mitri var snart efter honom. En kort paus följde medan han väntade på att hon skulle sätta sig ner.
"Det var kanske inte allt för.. Uppskattat, att en varg och en räv skulle ingå i ett partnerskap. Min faders flock tyckte han gjorde fel och ville att arten skulle hållas "ren", men valde att inte hindra honom trots allt. De såg hur lycklig han var. Mors familj, däremot, blev vansinniga och frös henne ute.. De båda lämnade sina kretsar till slut för att få leva i fred för andras blickar. De levde ett bra liv tillsammans, ett år senare föddes jag."
Ett mjukt leende lämnade honom då en bild fladdrade genom huvudet. Det hade varit en bild på en valp med brunvit päls, en ostyrig lugg och ljusbruna ögon med lekfull lyster. En dag, kanske..
Brother insåg att han avbrutit sig. Återigen harklade han sig och fortsatte. "Jag växte upp tillsammans med de som sagt, men mitt äventyrliga tonårsjag ville tillslut upptäcka världen. Jag vandrade i flera år, hamnade i strid och skadades, hittade dig och.. Strax efter det var jag här."

Hon lyssnar på vad han säger men reser sig upp och följer med honom ut, hon betraktar honom en stund innan hon sätter sig ner bredvid honom, hon lägger huvudet under hans haka och drar in hans doft i nosen medan hon lyssnar på vad han berättar. Hans mors familj stötte ut henne, kunde de inte ha accepterar honom? de såg ju hur lyckliga hans föräldrar var. - tack för du berättade älskade, dina föräldrar är alltid med dig, i ditt hjärta. Hon ler mjukt mot honom.

Hon tittar upp på honom och buffar mjukt på hans haka med sin mjuka nos. - jag är glad att vi fann varandra.  Hon riktar blicken ut mot den skålformade dalen och ler. En dag kanske de hade en egen familj, men hon är bara glad att ha brother vid sin sida.
Hon nafsar honom lekfullt på ena örat och hoppar sedan åt sidan och ställer sig i lekpositionen och ger ifrån sig ett lekfullt skall.

Brother log mjukt, fortfarande med den ljusbruna blicken ut i dalen. Han undrade vad föräldrarna gjorde just då, om de måhända var kvar i samma skog han fötts i? Ötamon. En dag skulle han återvända dit och förhoppningsvis återse sin kära familj, men nu var deras nya mål uppsatt - Nordanskogen. Han skulle med glädje ansluta sig till flocken, även fast han inte tänkte delge Mitri sina planer på ett långt tag. Han ville inte att hon skulle få några falska förhoppningar om det sedan visade sig att han inte alls var välkommen i Cierzo.

"Jag är glad att vi fann varandra."
Han svarade utan paus, vände blicken mot henne.
"Tro mig, det är jag med..."

Sekunden därpå bet hon honom löst i örat och for iväg över stenunderlaget med gruset rasslande om tassarna. Överrumplad i sin tankfullhet ryckte han till och spände blicken i henne, innan han skrattade till och störtade efter. De var väldigt lika, lekfulla båda två. Han nafsade till henne över ryggraden då han passerade och tvärnitade sedan med vevande svans någon meter ifrån den mindre honan. Det stack till i högerbenets sena, men inte så att det gjorde ont. I vilket fall som helst så var lite smärta värt tiden med Mitri.

hon skrattar lekfullt, det kändes som hon var en valp igen och hon viftar lekfullt med svansen och kastar en blick bakåt på sin partner. den varma härliga känslan när hon ser på honom sprider sig över hela kroppen och hon morrar mjukt och kärleksfullt till honom. hon skäller sedan lekfullt igen och hoppar mot honom för att brotta ner honom.

Brothers lekfulla morrning steg i höjd då Mitri kastade sig mot honom, vilket slutade i en vild brottningsmatch. Till skillnad ifrån deras inofficiella snabbhetstävling så hade han faktiskt den stora fördelen att vara både större och starkare. Efter någon minut tryckte hanen bestämt ner henne på marken med båda tassarna mot det vita bröstet.

"Svagis", sade han ömt och drog löst i hennes högra öra.

[Blev lite PP hihi, men tyckte han skulle få lite revansch 8D]

utan att hon visste hur så låg hon på rygg på marken med honom över sig med sina tassar tryckta mot hennes bröstkorg. hon tittar upp på honom och ler busigt och hennes ögon glittrar retsamt och nafsar honom mjukt på bogen - du hade bara tur! jag lät dig vinna säger hon sedan med en retsam röst, och hon gör en rörelser åt sidan och komma loss från hans grepp och reser sig snabbt upp på benen och morrar busigt innan hon hoppar emot honom och brottar ner honom på marken. hon står över honom med vänstra frambenet på marken och det högra frambenet hade hon tryckt mot hans bröstkorg. hon fnissar och ler retsamt.  - svagis säger hon ömt och böjer ner huvudet och slickar honom på nosen.

Han släppte hennes öra, skrattade lågt och lossade på greppet då hon kravlade sig loss. Den ljusbruna blicken vandrade över berget, långsamt i takt med att musklerna slappnade av - och därmed hade Mitri övertaget då hon verkade bestämt sig att gå till motattack. Hans tassar gled över gruset då han med ett förvånat utrop tumlade till marken och fann sekunden efter sig liggande på marken, med Mitris ena tass över bröstkorgen. På samma sätt han gjort.
Hon var smart, måste han medge. 
"Nej, älskling", flinade han. Ett kort skratt bröt ut då hon slickade honom över nosen. "Det kallas överraskad."


[Ska vi börja avsluta snart? :D]

hon skrattar ett varmt hjärtligt skratt och hon ser retsamt ner på honom - åhh verkligen älskling? hon lägger huvudet på sned och möter hans blick med sin. hon fmyttar sin tass bort från honom och fmyttar sig från honom så han kommer upp. hon sätter sig ner på marken och hennes blick får något fundersamt i sig och hon sveper lite med svansen. hon undrade hur hennes dotter skulle reagera med att hon har fått en styvfar? skulle de båda komma överens?

Brother suckade mjukt och kravlade sig upp på tassarna. Han satte sig tätt intill Mitri, tryckte nosen i hennes blå man och drog in den underbara doften. Framtiden var ljus, och ingenting tycktes kunna stoppa alla de känslor som virvlade runt inom honom.

"Jag älskar dig."


[AVSLUTAT]