Det var inte mycket Brother visste om framtiden. Det gjorde väl ingen, egentligen, men i synnerhet inte han. Det kändes konstigt, att för bara ett tag sedan befunnit sig på väg genom Byomi (visserligen haltande) med bara målet att utforska Numoori, ingenting mer. Resa, se vad som fann i världen. Och om än det bara gått en kort tid sedan dess, tyckte han sig ha sett mer än någonsin. Tiden var ett fenomen han blev alt mer konfunderad över. Ibland kunde den kännas oändlig, ibland inte mer än tiden av att blinka.

Han gäspade stort och ruskade lätt på huvudet. Veckorna passerade, tiden rann. Den han hade och hade haft med Mitri var annorlunda än åren han varit tillsammans med sin familj. Det kändes meningsfullt, vad de än gjorde. Han var glad att han mött henne, och undrande vart han skulle vara ifall han inte träffat henne. Förmodligen inte på väg mot Nordan, iallafall. Mycket troligare mot Silverpile och närliggande fraktioner.

"Vad vill du göra när.. Om, jag accepteras av Cierzo? Jag menar, vad vill du göra sen?" Han tippade huvudet en bit på sne och betraktade henne. Forskande. Det var någonting han tänkt på mycket, han var ingen som gillade att befinna sig på ett revir dagarna ut och bara vänta på att det skulle hända någonting. Nej. Han ville mer än gärna tillhöra hennes flock - men inte på bekonstnad av friheten.

Hon ligger ner och hade ögonen slutna och tankarna for omkring på allt som hade hänt det senaste. Hon klipper lite med öronen och hon kände att Brother rörde på sig och hon öppnade ögonen och ser på honom och ler varmt mot honom och hon gäspar en aning och ruskar smått på huvudet och hon sveper lite med svansen. Hon måste erkänna för sig själv att hon är orolig att inte Brother skulle bli accepterad in i flocken, men hon bad tyst att han skulle bli det och han passade in i flocken och det som är bra med flocken är att de är inte bundna att stanna inom reviret hela tiden utan att de kunde vandra runt omkring så länge de återvänder när det kallas till flockmöte eller om det är något annat allvarligt som händer.

Hon hörde hans fråga och hon tittar på honom igen och ler snett - ja vi kan ju fortsätta att utforska Numoori. eller vad vill du göra? hade han några andra tankar ?

"Ja vi kan ju fortsätta att utforska Numoori. Eller vad vill du göra?"

Brothers ögonbryn bildade ett fundersamt V. Han drog direkt slutsatsen att flocken tillät sina medlemmar lämna reviret (å andra sidan, hur hade Mitri annars hamnat så långt bort därifrån?). Långsamt reste han sig upp och lade sig sedan ner igen för att lägga tyngden på benen åt andra håller istället, betraktade Mitri. Han hade inte andra viljor än hon. Utforska Numoori. Och så var det ju en sak till då.. Men Numoori väntade, och det fanns så mycket han ännu inte sett.
Men å andra sidan, framtiden var oviss.

"Hm.. Samma som dig. Utforska. Leva." Han ryckte lätt på skuldrorna. "Retas med dig." 
Lekfullt skrattade han till och buffade lekfullt till henne i sidan. Så länge han befann sig med henne var han nöjd vad som än hände, men han var glad att de delade samma tankar. 
"Ska vi gå tycker du? Det är en bit kvar. Om inte annat är jag angelägen att träffa ledaren så fort som möjligt."
Förra kvällen hade de siktat en rand av mörker längre bort - Kaiwoodskogen. Men eftersom att slätten var så platt så var det många, många mil kvar. Han saknade skogarna, och ville dit så fort som möjligt.

Hon skrattar till och nafsar lekfullt efter honom och en retsam glimt syns i hennes ögon - åhh verkligen? jag undrar vem som retas med vem här? hon tar ett steg mot honom och ger honom en litet tjuvnyp på en bakbenet samt att hon försöker kittla honom på magen med nosen. Hon klipper med öronen och ler mot honom.

Hon hade inget emot att utforska Numoori så länge de återvände till Nordan då och då för att se hur flocken hade det och om det händer något nytt i den. Visserligen visste hon nu via Aziza att de hade kommit några till i flocken och troligen skulle Eira föda snart, vilket fick henne att undra vem fadern är till hennes valpar men hon frågade inte och de skulle alla hjälpa henne att ta hand om valparna.

Hon drog lite med munnen och hon mindes själv hur det var att ha valparna, hon saknade den tiden men den tiden kommer så småningom. Hon ser på Brother igen och lägger huvudet på sned och möter hans blick.
- ja det är bäst att vi fortsätter, vem vet vad för faror som lurar när mörkret faller.
Hon hade också lagt märke till randen av mörker längre bort, kaiwoodskogen, hemmet för TBB. Hon hade ingen lust att möta någon av dem i mörkret eller överhuvudtaget. Hon höll sig på ett respektfullt avstånd från deras revir.

"Lägg av!" Brother nafsade lekfullt mot hennes hals då hon körde ner nosen i hans mage. Sean reste han sig snabbt upp innan hon gavs tillfälle att gå till motattack, och med ett mjukt leende spelande i högra mungipan nickade han åt henne. De borde fortsätta. Än, var det långt kvar. Tillsammans skakade de tröttheten av kropparna och började vandra iväg från deras viloplats. 
   "Tror du vi når skogsbrynet innan gryningen?"

Hon ser bara lekfullt på honom och sedan går hon mot honom och stryker sitt huvud mot hans skulderblad. Hon är trött men de borde fortsätta, men hon är lite, nej inte lite, väldigt mycket nervös över vad resten av flocken skall tycka om Brother och vad skulle Gavin tycka om honom. Tankarna fick henne att svälja och det kom en klump i hennes mage. Men ho ville inte mista honom, inte nu när hon har funnit honom.

Hon drog in hans doft i sin nos och suckar, helst hade hon velat stanna här en stund till med honom men det borde fortsätta och när hon hörde honom prata igen så höjer hon huvudet och ler mot honom. - Det borde inte vara långt kvar nu. Det hoppas att jag att vi gör. Hon ger honom en puff på bogen innan hon springer iväg snabbt - om du kan hänga med tempot älskade ropar hon utmanande bakåt till honom och skrattar mjukt med honom springer.

Brother skrattade till och längde steget till trav innan han på lätta tassar spurtade upp intill henne. Det var skönt att få sträcka på benen efter att ha vilat i flera timmar, och det var med ett leende på läpparna han lekfullt drog henne i manen för att sedan rusa förbi. Han hade alltid varit så, lekfull. Han tog inte saker och ting så allvarligt, även fast han samtidigt inte var omogen. Det rymdes många sidor inom bara en varg, och ett flertal hade visats den senaste tiden. Den kärleksfulle Brother, men också den lekfulle, stridslystne och den orolige. Det var fascinerande.
   "Hänger du med?" Andades han och frustade återigen till av skratt, deras kapplöpningar var alltid lika underhållande, om än det oftast var han som förlorade. De var lika snabba, men hon klarade sig bättre än han på ojämna underlag då hon förmodligen var van vid till exempel oberäknelig snön i person av isvarg.

Hon springer snabbt och hon skrattar lekfullt och hon kommer upp vid sidan av honom och nafsar honom honom vid manken innan hon springer förbi honom, Hon rörde sig lätt och smidigt och hon tycker om att känna vinden i sitt hår.

Hon kastar en snabb blick bakåt mot sin älskade, ler snett och sedan försvinner hon bakom några klippor. Hon hade öronen lätt bakåt för att skydad den mot smuts och vinden, men hon ser upp på klipporna och hennes sinnen blir genast på helspänd, man kunde ju aldrig veta om det ligger någon i bakhåll, hon stannar tvärt när hon känner lukten av puma i närheten. Hon stryker öronen helt bakåt och raggen reser sig och ett dovt morrande lämnar hennes strupe.

Hon får snart syn på den brunpälsade katten, den låg på huk bland några klippor framför henne, de båda iakttar varandra och sedan tar puman ett språng nerfrån klippan och smyger sig runt henne. Hon morrar högra och följer den med blicken innan hons er att den attackerar henne från sidan och hon hoppar åt sidan och hugger efter den med sylvassa tänder och hon morrar högt och känner blodsmak i munnen och puman ryter till högt. Hon backar undan några steg och stirrar stint på den.

Mitri försvann plötsligt iväg en bit, bort bakom några klippor som höjde sig ur gräset. Brother saktade av, och följde henne tämligen förvånat med blicken då han förlorade henne ur sikte. De ljusbruna ögonen smalnade av i några sekunder då han sedan stannade till. Vad höll hon på med?
I samma ögonblick vände vinden, och färde med sig dofterna bortifrån. Ett ljud hördes, en morrning, men inte från Mitri. Hon lät inte så. Nosen uppfattade genast lukten av .. puma? Här? Skräcken då hans medvetande uppfattade kattdjurets sköljde över honom, den hade mord i sinnet. Den hade säkert ungar i närheten, men Brother reflekterade inte över den oprovocerade attacken utan satte av i fyrsprång. Han sladdade runt kanten på den utskjutande stenformationen i högsta fart och fick genast syn på de båda som var i full kamp.
Rävkorsningen sköt iväg framåt, utan att reflektera över de skador han skulle ådra sig. De smidiga benen förde honom fram mot djuret, snodde runt i en takt det kraftiga djuret inte kunde hålla och högg tag i dess nacke. Pumans kraftiga tassar slog efter honom och Brother kunde inte undgå alla slagen, men brydde sig inte om hur klorna skrapade honom i sidorna. Närkontakten, tänder mot kattens skinn, gjorde hans tankekrafter som starkast. Hans medvetande strömmade in över den andres och det dröjde bara ett antal sekunder innan katten stelnade till. Sedan verkade musklerna tappa all sin kraft, och den föll lealös ihop i en hög, alltjämt flackande med blicken. Brother stapplade stelt ifrån katten, fortfarande med blicken fixerad i den sandfärgade pälsen. 
"Stick, Mitri. Jag kommer efter", pressade han fram mellan sammanbitna käkar. Ansträngningen fick honom att andas tungt då kattens lemmar kämpade för att kunna röra sig, och det sved om tre röda, rinnande strimmor motståndaren orsakat över revbenen. Varenda signal pumans hjärna skickade mellan nerverna slog som en hammare i hans sinne, och det var bara att katten inte visste om hans krafter som de tog starkare. Annars, hade det inte varit samma sak.
"Gå!"

Hon stirrar på puman och hon hör ett rytande från den igen och den gör sig beredd på att anfalla igen när hon hör springande steg och ser en ljusbrun gestalt komma springandes och ge sig in i striden också. brother?? vad höll han på med? Hon ryser till när han blir riven av pumans klor och allting händer så snabbt för helt plötsligt ligger puman på marken och rycker ungefär so i dödsryckningar men hon ser inget blod eller något sånt på den, däremot ser hon hur Brother ser väldigt fokuserad ut och hans käkar är spända.

Hon stelnar till när han beordrar henne att sticka härifrån, hon skakar på huvudet. Nej hon ville inte lämna honom ensam med puman. Tänkt om han aldrig kom efteråt. även om puman hade ungar så hade de inte med avsikt gått in i reviret. Puman måste ha vandrat för att hitta en födsloplats men tydligen hade ungarna kommit för tidigt. Hon morrar högt igen rasande över att se sin älskade sårad. Hennes ögon börjar glöda och hon samlar kraft och hon riktar sin blick mot puman och kastar en psykisk attack som gör en inbillad skräck inuti pumans huvud och medan fienden står stilla pga skräcken i huvudet så tar hon ett språng mot Brother och buffar på honom - Kom Skynda dig. Nu har vi chansen.

Attacken gjorde ingen skada påpuman utan det var bara en inbillad skräck den fick i huvudet. När det klingande bort så skulle de vara långt borta. Hennes ögon slutade att glöda och tröttheten syntes i dem, det tog krafter att kasta den attacken också. Men Hon skyndar på stegen så gott hon kan och kastar en blick bakåt för att se att Brother är med. Hon springer och springer tills hon komemr fram till några träd med några klippor under sig. Där stannar hon och hämtar andan och vänder sedan blicken mot brother och slokar med öronen och svansen - Förlåt mig älskade, jag visste inte att puman var där. Kom, så får jag titta på dina sår.

(hmm alltid är det något som de möter ^^ Det står om den attacken hon kastade på puman på hennes info^^)

Brothers såg som hastigast på Mitri, och bannade henne i huvudet för att hon inte stack. Det var inte läge att vara envis, hon måste dra, nu. 
"Mitri.." Väste han, med förmådde sig inte att säga mer då pumans nerver fortsatte kämpa emot. I samma ögonblick började tikens ögon glöda, men detta var ingenting han lade märke till, då blicken återigen fixerades vid det stora kattdjuret. Men plötsligt märkte han av någonting, någonting som han inte begrep vad det kom ifrån - en stark förnimmelse av rädsla som strömmade in över den sandfärgade kattens medvetande. Brothers koncentration sviktade en aning av misstag, men återigen förvånades han av att motståndaren blev liggande. Varför? Tankegångarna virvlade i huvudet då svagheten drog in över honom. Han vacklade till då det snurrade till inför hans åsyn, och ett lätt stön undslapp honom. Benen darrade, det var en förmåga han inte var speciellt tränad i. Det kändes som att han sprungit tio mil utan att stanna eller dricka, men ändå sprang han efter Mitri då han någonstans långt bort noterat hennes röst. Han begrep att hon måste gjort någonting med en kraft han inte känt till, men funderade inte över saken. 
Efter ett par kilometer stannade de. Brother bröt tacksamt av till trav, och stannade sedan. Tungan hängde utanför munnen och andetagen var ansträngda, hela den rävliva kroppen vibrerade i kramper då benen vek sig under honom. Det kändes som en enorm lättnad då musklerna fick slappna av och mjölksyran började ge med sig, men tröttheten lade sig som en slöja över honom. Det sved fruktansvärt ur såren i sidan, förbannade kattskrälle, inte var de intresserade av hennes fördömda ungar. Det var livsfarligt att använda sin kraft så utan att vara tränad, det visste han om - men det hade varit viktigare att hålla Mitri säker. Alltid, var det viktigare än honom.
"Gör vad du förmår, men slösa inte på energin", mumlade han, men såg inte på sin partner.

Hon går fram till honom och stryker med huvudet mot hans boge, hon darrade, tröttheten hade börjat ta över henne, men hon ville inte att han skulle vara arg på henne. - snälla var inte arg på mig, men jag kunde inte lämna dig, jag.. jag var rädd att du inte skulle komma tillbaka, att den skulle döda dig.. Hon ryser till och kastar en blick på hans sår, och hon flyttar huvudet och börjar slicka rent hans sår.  De var inte så djupa så några örter skulle hindra infektion.

Hon flyttar blicken och ser sig omkring, lyckligtvis så ser hon några örter i närheten där dom befinner sig nu och hon tar och plockar upp dem och mosar dem med ena framtassen och stryker sen smörjan över hans sår. Hennes ögon är orolig och öronen slokade.
Hon visste att hon hade varit dum, men hon ville skydda sin partner hon också, han betyder allt för henne. Att han blir skadad gjorde henne ledsen. Hon slickar honom på nosen. Hon hade aldrig behövt använda den attacken förut.  - Jag älskar dig Brother och jag står alltid vid din sida.

Hjärtslagen lugnade sig efter hand, men mjölksyran dröjde sig kvar i musklerna i vad som kändes som en evighet. Brother slöt ögonlocken över de ljust bruna ögonen för att samla krafterna i högsta möjliga mån.
"Jag är inte arg på dig", mumlade han och öppnade ögonen för några sekunder. Han slöt dem igen med en lätt suck, sedan fortsatte han, "Du skulle sprungit när jag sa det. Det är viktigare att du klarar dig än att jag gör det. Du tillhör redan Cierzo, du har byggt upp ditt liv mer än jag hunnit gjort under min resa."
Brother tvingade sig att slappna av då tikens fuktiga tunga svepte över såren. Det var oändligt lockande att vrida sig av smärtan som skar upp, men lyckades hejda impulsen. Det var som alltid - ju mindre sår, desto större irritation. Det dröjde ytterligare några minuter innan hon gav sig av bortåt. Han anade att hon skulle hämta örter, ett ämne hon verkade vara mycket insatt i. Det var fascinerande, hur hon visste precis hur varje växt kunde hjälpa. Förra gången han skadat sig, efter striden med.. vad var det han hette? Saeculi, mindes han plötsligt. Hans öra hade varit i förfärligt skick, flugorna hade ätit upp såret och ena frambenet hade inte fungerat att stå på, men hennes kurer hade fungerat. 
Mitri återvände och fortsatte sig behandling, återigen tvingade han sig att ligga still, fortfarande oändligt svårt, då örterna sved som eld innan såret vande sig vid kontakten. Käkarna pressades samman, innan han kände hennes mjuka kyss över nosen. Rävkorsningen slog upp ögonen och mötte henne gyllene blick. Ett leende letade sig fram på läpparna, även om hans ögon fortfarande var trötta.
"Jag älskar dig. Det vet du."

Hon slickar honom över nosen och kinden och hon begraver sitt ansikte mot hans hals - men det är dig jag vill fortsätta bygga mitt liv med. Hon lägger sig ner bredvid honom och tröttheten syntes i hennes ögon, och den gyllene blicken är matt. - Du är en del av Cierzo också älskling, att förlora dig skulle krossa mitt hjärta.

hennes matta blick möter hans ljusbruna och hon ler försiktigt mot honom. - såren kommer läka fint, de var inte så djupa men örterna hindrar att infektioner bildas. Hon lägger huvudet ner mellan benen och ryser till. Hon ser på honom samtidigt som hennes öron lyssnar efter ljud. Hon är vaksam och misstänksam mot alla ljud speciellt när hennes partner är sårad. Ingenting skulle få komma emellan dem. Ingenting, hon gjorde vad som helst för att skydda honom och flocken.

"Ja." 
Brother hade inget att tillägga. Det var ömsesidigt, och han han hoppades att hon förstod det. Det fanns ingenting mer som han skattade högre än hennes sällskap. Perfektion, kunde han inte annat än att beskriva det med. Han såg på henne, puffade mjukt till henne över skuldran och drog tungan över hennes öra.
"Vi måste fortsätta. Kaiwood kallar. Jag längtar efter att sova under träden igen." Hanen hävde sig mödosamt upp på benen, och struntade i de svidande såren. Han hade alltid gillat skogar före öppna platser, det var en annan bekvämlighet. Han gillade inte blåsten som hela tiden svepte fram över slätten, och hur solen stack i ögonen när det var som ljusast. Trots att han var enormt trött, så längtade han starkt efter skogen. Det tog emot att tillbringa ännu en natt under den klara himlen, med snålblåsten vinande i öronen.
"Vi klarar det om vi håller takten uppe."

Hon ler mot honom och rodnar en aning när han slickar henne över örat och hon reser sig mödosamt upp också och sträcker på sig, trots att hon fortfarande känneor sig trött så har han rätt, de borde fortsätta tills de är framme vid deras mål.

Hon klipper lite med öronen och sveper med svansen och börjar gå lite långsamt mot Kaiwood skogen. Hon ler lite för sig själv och sneglar bak mot honom - jag längtar också efter skogen viskar hon tyst. och hon ökar sedan farten eller ja så gott hon kunde i alla fall.

Det var otroligt hur mycket energi hans kraftanvändade sög, speciellt under användande områden han inte var särskilt tränad i.. Det kändes som att ha sprungit tjugo mil i sträck i svår terräng eller något dylikt, då han tog några steg framåt men sedan stannade till. Huvudet sänktes en aning då hanvargen drog ett djupt andetag för att stärka sig. Det kändes egentligen som en dum idé att pressa sig att fortsätta, det var många mil kvar att vandra innan de skulle äntra Lövskogen, den del som inte var sönderbränd. Det snurrade till i huvudet då han drog ytterligare ett djupt andetag.
"Mitri?" Brother höjde den smala huvudet och fann hennes ryggtavla några meter bort. Rävkorsningen tog ett trevande steg framåt och slog sig sedan ner i gräset. Det sved när musklerna slappnade av, som av mjölksyra som egentligen inte fanns. "Jag tror vi får.. vänta ett tag."

Hon fortsatte framåt och hon känner hur musklerna började ge efter, att de skrek efter vila men hon ville hitta en viloplats för dem båda. Men det var inte så lätt och helst en viloplats som inte redan var upptagen av någon annan. Hon klipper en aning med öronen och hör sedan Brother ropa på henne bakom sig. Hon kastar en blick bakåt och ser att han har stannat. en orolig glimt syns i hennes ögon och hon saktar ner och vänder sig om och kommer tillbaka till honom gåendes. Hennes rosa tunga hänger utanför munnen och hon själv andas tungt av ansträngning efter den snabba språngmarschen.

Hon kommer fram till honom och stryker sitt huvud mot hans boge och hon tittar oroligt upp på honom - Är du skadad? Hon slickar honom på kinden och sätter sig ner och hon själv känner att det var riktigt skönt att få sätta sig ner och vila. - Självklart väntar vi ett tag. jag vet inte hur länge vi har sprungit men vi kan vila här. Hon ler mjukt mot honom.

[*trodde inte alls det var din tur* vi avslutar här, så kan fortsätta i ett annat roll istället där de nått fram till Nordan. AVSLUTAT]