Landskapet är stenigt, fullt med stenar, klippor, block och vad annat som kunde tänkas dölja sig under bland alla stenar, klippor och block. Det syntes grottor här och där och vinden som blåste fick det att bilda små sandduster som försvann lika fort igen. En och annan reptil och gnagare syntes också och fåglar syntes på klippor eller i skyn. Men det växte även gräs här och där och en del stenar är faktiskt täckte med mossor så det var inte helt stenigt och kargt. Himlen är grå och molnen ljusgrå vilket fick landet att verka dyster och ett ödeland, men skenet kan bedra som vanligt och när solen visar sig så är det säkerligen ett vackert landskap med sin charm.

Så tänkte den snövita vargtiken som hade kommit till detta stenland. Vinden blåste till och rev tag i hennes långa blåa man som hängde nerför hennes hals och en blå lugg hängde ner över hennes guldbruna ögon vilken fick dem att dansa mjukt över hennes ansikte och hals. Tre ärr syntes i hennes ansiktet varav två löper över det högra ögat och det tredje strax bredvid ögat. Ett ärr löpte även på den högra bogen..

Hon sveper lätt med svansen och slickar sig om nosen, hon gick med sänkt huvud, inte för att hon letade efter något utan mest för att skydda ögonen när det kom sandkorn från vinden. Hon klipper lite med öronen och funderar på vart hon skulle gå, landskapet så ju likadant ut vart hon än tittade. Vilse? säg inte att hon var vilse? men någon gång måste hon ju hitta härifrån eller åtminstone någon som kan hjälpa henne?

Plötsligt kommer vinden farandes igen men den här gången hade den inte bara med sig sandkorn utan även en doft från en okänd varg. Hon ger i från sig en lättnads suck och styr stegen mot vargens doft. Hon får snart syn på en ljusgrån varg, med... horn som liknade grenar träd på huvudet. Hon hade aldrig sett något liknade förut. Hon var nyfiken och fascinerad men samtidigt lite rädd för honom. Men hon trängde undan rädslan och ler vänligt mot främlingen framför henne - Goddag främling säger hon med en vänligt röst men hon håller sig på en respektfullt avstånd.

Hon drog lite på munnen, ett leende varmt men ändå vördnadsfullt då hon finner hon som sagt fascinerad. vad är han för ras? hur fick han de vackra hornen på hans huvud? hon hade många frågor men av respekt för honom så ville hon inte kasta ut frågor direkt mot honom och han kanske skulle bli förolämpad om hon frågade något om hans horn?

Goda dag? tja kanske inte den bästa god dag med tanke på hur grått allting ser ut nu. Hon ruskar lite på huvudet och höjer ena frambenet och gnuggar nosen och ansiktet mot det, det hade kommit lite grus i nosen och i ögonen efter den sista blåsten, så hon passade på medan vinden var lugn för tillfället och det kändes lättare när gruset var bort från ögonen och nosen.

njuter av ensamhet och vinden, nej inte direkt, helst skulle hon vilja vara bort som möjligt från det här men hon vandrade runt och hade hamnat här. - nej inte direkt, jag vandrar runt för tillfället och hamnade nu här. Hon klipper lite med öronen och sveper lite med svansen och log ett snett med vänligt leende mot honom igen. - Så man kan säga att jag är vilse på ett sätt för det är svårt att hitta då det ser likadant ut överallt.
Hon lägger huvudet på sned så den långa luggen faller ner mjukt över det högra ögat. - får jag fråga vad du heter främling?

Hon rycker lite på axlarna, och varför tittade han så där undrande ut på henne? hade hon något konstigt på sig eller? - är något fel? när han frågade varför hon vandrade runt så funderade hon en stund på varför vandrade hon runt? visste hon ens om det själv? Hon rätar på huvudet och möter hans blick med sin guldbruna. - jag vill se Numoori, jag känner att jag vill inte bara sitta i Nordanskogen och vänta att något skall hända. Hon skulle återvända till flocken, någon dag, om det inte hände något annat. nej hon kunde inte tänka på allt negativt nu, det fick komma som skall. Hon böjer på huvudet och ler - Mitt namn är Isidar Mithrim, men alla säger Mitri.

Hon ser undrande ut när han frågar om hennes ärr och hur hon fick dem. Varför ville han veta det? Hennes blick mörknar en aning när hon tänkte på det igen - dem... fick jag av fadern till mina valpar. Tyvärr var Aziza den enda som levde nu, och hon hade ärvt faderns energi men också de synska krafterna från Mitri. - vad gör du själv härute?

(mitri har synska krafter, men de kommer och går nämligen^^)

Hon ler snett mot honom och ser på honom och riktade sina vita öron mot honom när han pratade. - Har du varit i Nordanskogen? hennes blick är nyfiken. - Innan höll vi till i Lövskogen, det är också en fin plats. Det var ju fortfarande stor del kvar av lövskogen och trots branden så var den ju kvar.

Hon nickar att hon höll med honom, där mörkret är, där finns alltid ljus. Men han har även rätt i att mörkret har varit större än ljuset men vem vet vad framtiden för med sin? Ljuset kommer säkert åter igen mot mörkret.

Hon rycker lite på axlarna när han frågar om vad som hände med fadern. - Jag vet inte, jag har inte sett honom sedan han blev bortjagad så jag antar att han är död.

Hon drog på munnen och klipper lite med öronen. - Så har du funnit några svar än på några av dina frågor på vägen till Ötamon?
Ötamon? där var där en före detta flockmedlem hade sin flock tillsammans med sin partner. tanken att få se honom och den vackra skogen som de håller till får henne att le förväntansfull.
Xerxes? Hon mumlar hans namn tyst för sig själv i huvudet för att komma ihåg det. - Trevligt att träffa dig Xerxes!

Hon betraktade honom med sina guldbruna ögon och ler försiktigt mot honom. Hon ville ju inte förolämpa honom eller något annat. Hon klipper lite med öronen och ser en smula undrande på honom när han frågade om hon önskade att valparnas far vore död.

Hon funderar en kort stund innan hon svarade honom - I den stunden han tänkte döda valparna så önskade jag att han vore död. Men eftersom han försvann och aldrig visade sig eller hörde av sig så antog jag att han har dött. Hon ser på honom, hon var sanning, men sedan kommer hans nästa fråga om hämnd. hon rycker lite på axlarna. - en del av mig ville hämnas och se honom död, den andra ville bara lämna det förflutna bakom sig och aldrig mer se honom. Den sista delen vann och jag har aldrig sett honom igen som sagt.

Hon klipper lite med öronen och ser nyfiket på honom - Att finna svar på det man vill veta kan ta långt tid, ibland är inte ens svaren det man har förväntat sig eller vill veta. Hon visste inte varför orden ramlade ut ur munnen på henne men hon rodnar en aning men håller fast sin blick mot hans.

hon ser på honom och log lätt, tacksam att han verkade inte ta illa vid sig över det sista hon sa. Han verkade snarare nöjd och häpen över att hon sa det. Hon undrade varför men som sagt ville man inte veta svaren och svaren kunde oclså vara grymma men det tredje alternativet var att ibland fanns det inga svar hur man än vred och vände på varje sten eller tills man slog knut på sig själv.

Hon hörde honom tacka men det finns respekt i hans röst och hon klipper lite med öronen - ingen orsak. hon log mot honom och ryckte lite på axlarna - ja det gör jag, men jag har inte funnit några svar än.

hon kände att rastlösheten började komma och hon borde nog ge sig av vidare. hon ser på xerxes och ler mot honom - det var trevligt att prata med dig xerxes men jag borde gå vidare, och jag skall inte uppehålla dig längre. 

hon såg i hans ögon ett tyst hej och hon nickar ett hejdå till jonom - lycka till på din färd och att du finner dina svar. hon log mot honom och vänder sig om för att börja gå vidare.

(Avslutad)