[Reserverad för Ethanimero.]


Angelus hade än en gång sökt sig lite utanför reviret. Inte för att han inte trivdes i flocken och inte för att han önskade komma bort från dem, men han var en vandrare. Han klarade inte hålla sig inom samma område för länge, och dessa små resor hjälpte honom att behålla det lugn som han försökte hålla fast vid.
Denna gång hade hans ben fört honom norrut, in i bergskedjan. En liten del av flockens revir sträckte sig faktiskt in i det klippiga området, men han hade alltid undrat ifall det kunde finnas något mer längre in bland bergen. Och att få skaka av sig sin vandringslust samtidigt som han upptäckte mer av världen var inte alls fel för honom. Det verkade vara en rimlig sak att ägna denna dag åt, då han faktiskt inte hade mycket annat för sig just idag.
Så medan tass efter tass placerades på marken vandrade den ståtliga vrenhanen längre och längre bland de rödfärgade klippblocken. Varför platsen hade fått sin namn förstod han. Det verkade nästan som om tusen fallna krigare hade spillt sitt blod över dessa stenar.
Han kunde inga historier om bergen. Han visste ingen fakta. Endast deras namn, en del om klimatet och sådana saker. Men det hade varit intressant att få veta varför bergen hade denna röda färg, och vem det var som hade döpt dem.

Huvudet ruskades lätt och en suck undslapp den gråa vrenen. Han kunde så lätt förlora sig i sitt huvud, så lätt låta tankarna slita iväg med honom. Han var en mästare på att dagdrömma.
Som alltid svepte skuggorna runt hans fötter, och även om han inte kunde höra deras tysta skratt så anade han att de var roade av hans tankspriddhet.

Det heta röda stenen låg under hans tassar, låg framför den taniga grå-blå valpkroppen. Världen låg framför honom men det förflutna i honom. Bilderna blixtrade förbi, Blodet, föräldrarnas lik och systerns skri av smärta. Känslan av att gå sönder bit för bit. Frambenen vek sig och framkroppen sjönk mot marken så att bröstkorgen låg mot stenen. Andningen var kort, hackig. Värmen strålade in i nosen av de korta andetagen. Tårarna brände bakom ögonlocken utan att kunna släppas fria. Borta. De var borta. Han kved till och lät bakdelen falla till marken och resten av kroppen hängde med. Benen drogs emot kroppen som om de kunde dämpa den rivande smärtan i magen. Faderns ord, de sista han ens orkat att lämna till dem, ekade tomt i huvudet. Han hade svikit honom svikit dem. Allt han far bett dem om, det sista han haft ork till att önska, var att de skulle hålla ihop, ta hand om varandra, men nu var han här. Ensam på blodröd sten som bara kunde påminna om den blodstänkta plats som vart hans hem. Den plats han inte ens mindes hur han lämnat. Smärtan vred om i bröstet igen och han gav ifrån ett gnyende, kvävt. "Mamma" ett ord, en vädjan, som knappt viskades. Det pressades ut över läpparna, lika ljudlöst som vinden. De lila ögonen slöts och ett okontrollerat snyftande for ut över läpparna. Ett ihåligt hulkande. "Pappa" Lika tyst som dessförinnan uttalades ordet. Ögonen öppnades igen och han blickade mot himlen. Sökte efter något, vad som helst som kunde ta bort smärtan, sökte efter något som kunde ge dem tillbaka till honom. Då inget gick att finna kröp han ihop igen. De smala benen passade verkligen inte med de stora tassarna och den magra kroppen inte till den unga åldern. De lila ögonen var matta, trötta. Han kunde likväl redan vara död. Slappt lät han kroppen slappna av och väntade på att något kunde ge honom ett slut. Något som kunde ta bort smärtan.
Imero var allt för utpumpad för att själv ta kroppen, han hade haft den allt oftare och nu behövde han vila, hoppades att Ethan inte skulle göra något allt för dumt under hans frånvaro.

De stora tassarna fortsatte att föra honom fram över blodröd sten, och han försökte att lite mer uppmärksamt granska sin omgivning. Det verkade inte finnas många levande varelser här, men det var klart - Landskapet var kargt och väldigt få växer fanns att finna. Det var inte en ogästvänlig plats, men att större djur skulle överleva här fann han inte vidare troligt. Åtminstone inte ifall de var av större antal.

Så med ens hördes en viskning i hans huvud, och skuggorna som alltid befann sig runt hans tassar virvlade upp och slingrade sig runt hans huvud för några sekunder. Genast stannade Angelus upp, såg sig omkring. Ingenting verkade finnas i hans närhet. Men de hade varnat honom för något, och han tvivlade inte på dem. Oftast visste de mer än vad han gjorde, konstigt nog. De var inte ens levande varelser, åtminstone inte av kött och blod. Men kanske det också var därför de var så förutseende.
Med en svag vaksamhet fortsatte han sedan framåt, med öronen spetsade och huvudet aningen sänkt. Och så fort han rundade ett klippblock kunde han känna en svag energiström komma emot honom. Den välbekanta känslan av sorg spred sig i hans kropp, gav honom energi.
Han fortsatte, och inte långt där efter föll den blåa blicken på en ensam grå valp som låg tyst gråtandes bland de röda stenarna.

Angelus stannade upp, betraktade den lille. Visste inte riktigt ifall han bara skulle vända sig om och gå, eller ifall han skulle säga något. Enklast vore att vända. Men skuggorna manade på honom, han borde ta större ansvar än så. Han ignorerade dem, gjorde sig beredd att smyga iväg.
Då påminde de honom med en hög ton att han själv hade förlorat en valp, och borde visa större hänsyn till denne som verkade vara helt utan sina föräldrar.
Det högg till i vrenens hjärta vid tanken på Baugur, och plötsligt förmådde han sig inte längre att lämna stackaren på marken.

"Vem är du, vars hjärta är fyllt med sorg och saknad?" Tonen var neutral, kanske lite kylig. Den stora vrenen var en respektingivande syn där han stod, som vanligt med den ståtliga hållningen. Men i ögonen fanns en varm glimt, även om den var svår att uppfatta. Han kunde bara önska, ifall Baugur hade befunnit sig i en liknande situation, att även hans egen son hade mött en varg som visat medkänsla och inte bara lämnat stackarn.

Blicken stirrade ut mot horozonten, utan att egentligen se. Han såg inte skönheten i den skarpa kontrasten mellan den röda stenen och den blå himmeln. Märkte inte värmen som låg som ett täcke över honom. Tiden flöt iväg, precis som så många gånger innan. Precis dom Då. Sekunder kunde varit timmar, Minuter Dagar. Han brydde sig inte. De kom inte tillbaka.
Han märkte inte att han hade börjat gråta förän and drog ett hackigt andetag. Tårarna sköljde genom det, av de röda bergen, smutsiga ansiktet. Små gråblå ränn ilar i ett annars rödgrått ansikte, ifrån det röda damm som täckte vissa delar av bergen.
Plötsligt så kom en siluett in i hans synfält. Mörk emot ljuset som låg bekom den, och den var enorm. Med långa ben och stora tassar. Han slöt de lila och lyfte hakan, inte ifrån marken men huvudet lades längre bak, så att strupen var blottat. Var det gudrna som hört honom? Var denna gestalt den som skickats för att återförena dem? Var det hans tur nu? Trots hans beslutsamhet så grep en plötsig rädsla honom och han kröp åter igen ihop då den närmade sig. De stora tassarna gav ifrån sig vaga dunsar i marken som nådde hans öron. De lila slogs åter upp och blicken var skrämt fäst i hanens ansikte. Rösten nådde honom, och det slog honom snabbt att hans böner inte va hörda. Rädslan låg dock kvar som en tunn hinna men annars så slappnade han av igen. Blicken föll bort från ansiktet på den stora och stirrade dött ut i ingenstans igen. "Ethan" Sade han kort, rösten lika död som blicken. Vad gjorde det om en främling visste hans namn? Ingenting. Ingenting betydde något längre.

Den lilla verkade inte se sig som mycket värd, och sanningen var väl att denne också endast var en liten varelse i det stora universumet. Men å andra sidan hade värdet ingenting att göra med storlek, och Angelus var inte heller rätt att döma ut den lilles värde. För vad visste han egentligen? Kanske det var meningen att den unge, gråtande vargen skulle utföra stordåd i framtiden.
Men det korta svaret som gavs visade inga tecken på livsglädje eller vilja att kämpa vidare. Det var som om den unge var helt avtrubbad och endast önskade ligga där i sin självömkan och sorg till han vittrade bort. Ett sorg syn, minst sagt, då valpar borde vara de som sprudlade av liv, unga och ännu oförstörda av den grymma världen de levde i. Så vad kunde man egentligen tro om den snyftande stackaren? Stordåd verkade inte så vidare troligt, trots allt.

Vrenen harklade sig lätt.
"Mitt namn är Angelus," svarade han med samma lugna stämma som tidigare. Den unges namn hade han redan lagt på minnet, precis som han gjorde med alla de han mötte. "Säg mig, Ethan, vad är grunden till denna sorg du känner?"
Ett väsande hördes i huvudet på honom då skuggorna tyckte att det var lite väl rakt på sak. Angelus ruskade lätt på huvudet samtiidgt som han undrade när de hade blivit så blödiga att de börjat bry sig om borttappade valpar i bergen. Tidigare hade inte en tanke skänkts åt den lille, men nu mitt i allt verkade denne vara världens mitt. Kanske de försökte kompensera förlusten av Baugur. I såna fall var det ett ganska misslyckat försök, för ingenting kunde någonsin ersätta sonen.

Åter igen grep tystnaden luften om de båda. Synen hade varit udda för de flesta, en enorm varg som stod framför en valp som lika gärna kunde varit död. En valp som önskade att han kunde få varit död. Trots den tvekan han känt då han trott att detta varg, denne personen, varit den befrielse han så önskat efter så fanns det inget som han ville ha mer än en utväg ifrån smärtan.
Tystnaden låg likt en dimma över dem, över honom. Tryckte på honom, som om den ville pressa ur luften ur hans lungor.
Hanen bröt den, tvingade undan tystnaden innan han hunnit begrunda om han tyckte det var en bra eller dålig tystnad. Vart grundade hans sorg? Det döda uttrycket försvann i en grimas. En grimas som skulle passat bättre på någon som just fallit från ett stup. Smärtan kom över honom fort då han automatiskt tänkt på orsaken. Han försökte lappa ihop det igen, försökte samla alla små bitar av honom som försökte smita iväg med vinden. Han försökte tvinga ihop dem, som ett pussel. Men benämningen var fel. Pussel brukade vara fina, när man pusslat ihop dem så låg en vacker fasad med färger och mönster. Han var mer som ett desperat ihop lappat täcke. Trasiga bitar som sytts ihop huller om buller enbart i syftet att värma, eller i hans fall, överleva. Han hade ingen annan funktion.
Han lyckades få fram känslolösheten igen, den mask han skyddade sig bakom, masken som höll undan smärtan, om än så enbart för korta stunder. Hans andning lugnade sig igen och han var helt stilla, med blicken i den stores ansikte igen.
'De är borta' det borde vara enkelt att säga, en mening som skulle förklara allt. Men ändå flöt inget över läpparna då han särade käkarna. Han kände orden stocka sig i en klump i halsen. 
Han andades djupt en gång, en stor skillnad på de annars så ytliga andetagen, och försökte igen.
"D.. De" han svalde igen, klumpen satt kvar, som en kvävande massa "De ä är är bor bo borta" orden stakade sig i käften, trängdes innan han lyckats räta ut meningen. Borta, döda, och han skulle aldrig få tillbaka dem.

Den lille verkade samla krafter för att svara på frågan. Det var som att en sådan enkel sak verkade kräva så hemskt mycket. Det var nästan smärtsamt att se då han verkligen försökte, och det stack svagt i vrenens hjärta medan han studerade den unge.
Vad det än var som hade skett så verkade det inte vara rättvist. Detta skulle vara en livlig, oförstörd själ som längtade efter att upptäcka världen. Valpen borde inte ha fått se sorg, grymthet eller förlust. Allting skulle vara perfekt i den unges värld. De tårar som nu rann från ögonen och föll på den röda marken under dem passade inte alls i den bekymmerslösa tillvaron som barndomen skulle bestå av. Det var fel, bara så hemskt fel. Och även om Angelus först hade önskat vända och gå sin väg kunde han nu inte låta bli att känna att det hade varit rätt av honom att stanna.

Och så, efter kraftsamlingen, talade den unge hanen med en sprucken röst som talade om hur trasig valpen kände sig.
De är borta.
Angelus visste inte vilka han talade om, inte heller visste han på vilket sätt de var borta. Det kunde betyda så många saker, men han behövde egentligen inte veta. Det verkade i nuläget ganska oväsentligt, för nu kunde han äntligen förstå varför den lille var så ledsen. Denne måste känna sig ensam, så väldigt ensam, och vilken valp skulle inte bli skrämd av tanken på den stora världen i en sådan situation?

Han drog ett andetag, funderade över vad han skulle säga. Han hade svårt för ord, han var inte en av de som talade mycket. Och i denna situation var det bara svårare.
Men som för att underlätta för honom svepte skuggorna sig samman framför hans tassar, formade en avbild av en varg i den lille storlek som sakta smög framåt mot den gråtande. Ett svagt leende spelade över vrenens läppar när han såg dem. Återigen undrade han varifrån de fått sin medkänsla helt plötsligt. Men kanske de blev mer som honom ju längre de var tillsammans, och många år hade trots allt gått.
"Det verkar som att mina skuggor vill muntra upp dig," sade han med en smått nonchalant röst. Trots det fanns en ton av värme i den, och han kunde inte låta bli att hoppas att den unge skulle finna dem... Underhållande. Kanske de åtminstone kunde ta Ethans tankar från den sorg han kände i några ögonblick.

[Gud vad svårt att rolla Angelus i en sån här situation xD]

En evighet till gick sedan orden yttrats. Tickade förbi i en stilla mak som drogs ut i oändligheten. Trots att det kändes som allt gick i slowmotion, som om evigheten grep tag om honom, så gick allting även fort. För fort. För varje tickande sekund tog honom längre bort ifrån den tid som han ville tillbaka till. Varje sekund drog honom längre ifrån den stund han senast kände värmen ifrån faderns levande kropp.
Han försökte samla sig igen, försökte nå det stadiet där han inte kände allt detta. Förgäves. Det var uppslitet igen, blottat. Den stora hanen  hade fortfarande inte sagt nått, och var därför redan bortglömd i hans kamp. Kamp för att överleva smärtan.
Han rullade runt, så att magen låg mot marken, och satte nosen till den röda stenen. Den gråblå kroppen var täckt av rött damm. Gav honom en rödgrå ton mer än blå. Blicken var fäst i marken. Han andades snabbt genom munnen. Försökte finna en rytm i andetagen, vad som helst att koncentrera sig på istället för allt annat. Tårar rann inte längre från ansiktet, det var som om de inte längre fanns några tårar kvar att gråta.
Tillslut lyfte han huvudet, då hanen talat. Vadå skuggor? Det som mötte honom chockade honom, och en viss känsla av rädsla gick att finna. Han ryggade så gått det gick och hamnade åter på sidan. Framtassarna satt i marken och sköt honom bakåt. Den svarta skepnaden var i hans egen storlek och i högsta grad verklig. Var det den hanen menat med sina skuggor? Men skuggor låg bara på marken! Hans tänder var lätt blottade innan även det uttrycket dog ut, att han inte orkade en känsla hålla uppe längre än så. Han sjönk till marken igen då han insett att den mörka saken inte ville honom illa. Varför var han så rädd för att skadas när han egentligen ville försvinna? Likt fadern och modern.
"Vad vill du mig" Frågade han stelt och lät den lilla blicken slitas från den svarta skepnaden av en varg.
"Om du inte är här för att återförena mig med" hans röst dog ut och han svalde åter hårt
"Om du inte är här för att döda mig vad vill du då mig?" Hans röst hade blivit monoton igen, som ett bevis å att han inte längre orkade bry sig. Om hanen inte ville döda honom, varför var han då kvar?

[Ledsen för segt svar D: <3 haft för mycket med jobb osv... Förstår om du vill avsluta, men jag svarar nu i alla fall.]

Angelus kunde inte låta bli att lätt dra på mungiporna när han såg den unges reaktion. Visst, kanske det var dåligt av honom att låta sig roas av en nedbruten ung själs rädsla, men valpar var trots allt så små och underbara i allt de gjorde. Det var inget illa menat med det svaga leendet som drog över hans ansikte, det var snarare tröstande.
Skuggorna däremot hade inte varit beredda på en sådan reaktion och sjönk skräckslaget ned till marken, lade sig på sin rätta plats runt vrenens tassar. Aldrig förr hade de varit med om att de kunde ses så skräckinjagande. Som om den lilla hade trott att de var ett monster. Så hemskt! Upprört viskade de i Angelus huvud, men han tystade dem med en kort blick. Den unge hade åter talat och orden som sades högg i vrenens hjärta.
"Varför skulle jag önska dig ur livet?" Han talade med en saklig och uppriktig stämma. "Du har mig inget ont gjort." Men det räckte inte med de orden. Han skulle vara tvungen att svara på vad han gjorde här, vad han ville de unge. En fråga som han själv inte riktigt hade listat ut svaret på ännu, så hur skulle han då kunna ge det åt valpen?
Ett djupt andetag drogs.
"För att tala sanning... Jag förlorade själv en son för ett tag sedan. Och det enda jag önskar är att han hittades av någon som tog han om honom då han var ensam och ledsen. Därför kan jag inte lämna dig nu, då det mer eller mindre känns som min plikt att göra detsamma gentemot dig." Han tystnade några ögonblick, funderade på hur han skulle fortsätta. "Jag vet inte hur det kommer sig att du befinner dig här och talar med så mörka ord, men jag vill hjälpa på de sätt jag kan. Och ifall det är så att du inte önskar hjälp, att du önskar mig bort från denna plats, säg bara till. Jag tänkte inte tränga mig på ifall du inte så önskar."

Den mörka myndiga stämman nådde han öron då den stora ljusa svarade med en fråga. Ja varför skulle han önska livet ur honom? Varför hade någon önskat livet ur hans föräldrar? För honom fanns det ingen förklaring på någon av de båda frågorna. Om någon kunde döda hans familj utan förklaring kunde väl någon annan döda honom utan en? Det var logiskt i den skadade valpens sinne. Hans ögon flackade mellan den enorma hanen och marken.
Han visste inte vad han skulle göra nu, när den äldre gett svar på att han inte önskade livet ur honom visste han inte vad detta möte handlade om. Vad han skulle svara och vad den andra ville. Det fanns inget han kunde tänka sig att hanen ville. 
Den store drog efter ett andetag, och oförberedd på ljudet ryckte han till och såg på denne igen, återigen skrämd.
Det kom en flod av ord, han försökte i sitt virrande sinne registrera det hela, något som tedde sig ganska svårt, svårare än vad han väntat sig, och han förväntat sig något alls.
Men han trodde sig kunna pussla ihop meningen bakom orden, om en förlorad son, men av orden att döma mer bortsprungen, och inte död. Han ville glädjas åt tanken att han fortfarande levde, för den något sånär vänliga individen, men kunde inte känna annat av avund. Att Det fanns en chans för dem att återförenas när den chansen tagits ifrån honom.
"De.." rösten dog ut och han såg bort, knep ihop de svidande ögonen och kämpade emot den tryckande känslan i bröstet. Ögonen brände av tårar som inte fanns.
"De är.... Borta" han flämtade fram orden bakom den intensiva smärtan som blossade inom honom var gång han tvingades tänka på dem, det var svårare att tala när det gällde dem. Borta, kalla. Döda.
"Döda" klämde han tillslut fram och drog efter andan, som om han just sprungit upp för en backe. Det var ungefär lika ansträngande.
"Det finns inget du kan göra" nästan viskade han, utmattad.
[Jag är snabbast i världshistorien..... <-< >->]

De svaga orden som kom som svar var nästan väntade. Att den unga vargen hade upplevt en stor förlust var uppenbart, frågan var bara vem som blivit förlorad. Uppenbarligen var det fler än en, då denne talade om "de". Flera som hade försvunnit. Andra djur? Vargar? Flock, vänner, familj? Det var oklart, Angelus var inte tankeläsare. Men att den andre kände sorg, smärta och hopplöshet var uppenbart. Vrenen kände hur hans kropp drog till sig styrka ur dessa känslor. Det var ingenting han var vidare förtjust i, att han kunde leva på andras lidande, men det var den gåvan Gudarna hade gett honom. Och han axlade den.
"Nej, det finns ingenting jag kan göra åt det," svarade Angelus med en lågmäld röst. Han kanske hade förmågor utöver det vanliga, men att föra tillbaka varelser från döden var något han inte behärskade, och inte heller önskade han kunna göra det. De som var döda, borde även förbli så.
"Det är en tung börda att bära, men det är även livets gång. Här i världen finns det dem som vill andra ont, och i våra liv kommer döden alltid att existera. Det är svårt, men vi måste lära oss att hantera det."
Han visste inte vad annat han skulle säga. Skuggorna svepte omkring honom, tysta. De gav honom ingen hjälp. Hur kunde man trösta någon så pass försjunken i sin sorg som denna unga varelse var?