// Svara inte, tack. Detta är ett roll mellan Liberos och Ivy, men allt skrivs ur Ivys synvinkel. Båda är mina karaktärer. //

Tassarna slog emot marken i en hetsig takt. Honan de tillhörde såg jagad ut, rädd. Det var också precis vad hon var. Ivy flydde.
Itrozo, platsen som en gång varit hennes hem var inte tryggt längre. Ända sedan demonen kommit hade skogen varit en plats full av skräck och smärta. Hon hade inte klarat av det. Därför hade hon så snabbt hennes ben förmådde att föra henne framåt, lämnat rosornas skog. Och kommit fram till en annan skog, men den var silvrigare. Silverpile.
Ivy saktade in och satte sig ner med en tung duns. Tungan hängde ut och lungorna jobbade för fullt med att försöka minska syrebristen.
Den nya rösten skrockade i hennes huvud. Snälla, låt mig vara, bad hon via sinnet, men kunde höra hur hans åter skrockade. Plötsligt hostade hon blod, ner på det silverfärgade gräset och gav det en ny, mörkröd ton. Flämtandes försökte hon dra in luft, men kunde inte. Lika fort som det börjat var det över. Hon sjönk ihop lite, hostade upp det sista blodet och drog sedan in ett desperat andetag.

Efter en stund började hennes andhämtning lugna ner sig. Ivy tillät sig själv att försöka sova lite. Hon hade knappt hunnit lägga huvudet på tassarna innan en gren knäcktes. Trigaso ryckte genast upp henne på fötter, som om hon varit en liten trasdocka.
Öronen var spetsade och hon vinklade de åt hållet som ljudet kommit från. Ännu ett ljud hörde - en röst. Rösten sjöng. Trigaso tog tag i hennes kropp och fick den att röra sig framåt, mot röstens ägare.
När demonen fått hennes fläckiga kropp att runda ett träd kunde hon se en fakarg. Fakargen var ljusbrun, med mörkblåa ögon vilket gav henne ett vackert utseende. Ivy kände hur hon gick några steg framåt. Den andra tiken tystnade genast, och en rodnad blossade upp på hennes kinder.
”H-hej”, fick den andra fram, uppenbart obekväm med att Ivy stirrade på henne, med svarta, döda ögon.
”Jag är Li”, försökte hon igen. Ivy sa inget, kunde inte säga något, utan fick bara se på när demonen styrde hennes kropp.

Det hela skedde plötsligt. En sekund stirrade de bara på varandra, och sedan ryckte Trigaso fram Ivy men blottade tänder och utfällda klor. Det var ingen mening med att kämpa emot, det kände hon direkt. Han höll henne i ett järngrepp.
Li var inte alls beredd på anfallet. Ivy var mycket mindre och smidigare, och hennes hugg träffade den andra tiken på bringan. Demonen fick hennes käkar att öppnas och stängas. Fakargen ryckte till och slet sig loss när giftvargens tänder begravdes i hennes kött.
Trigaso följde efter. Ivy kände hur en av hennes gifter rann till i munnen, och sedan kastade sig demonen åter igen mot fakargen. Li var beredd den här gången, och allt han fick tag i var hennes tass. Det var tillräckligt. Ivys vassa tänder punkterade tikens skinn och giftet hamnade i en blodådra.
Allt de behövde göra nu var att se på medan den andras bultande hjärta pumpade runt giftet och förlamade musklerna en stund.
Den andra föll ihop, och genast var Trigaso på henne. Han högg henne djupt i nacken, upprepande gånger. Ivy visste, att det var kört för den andra. Trigaso såg till att utdela ett dödande hugg och slängde sedan iväg kroppen mot ett träd. Kroppen slog emot trädet och föll ihop vid stammen.
Den silvriga barken blev fläckad av blod. En långsam ström av blod från halsen på den andra färgade rötterna röda. Ivy backade från kroppen. Trigaso hade givit tillbaka henne kontrollen, och hon kunde känna hur blodet rann nerför mungipan på henne. Blod. Blod överallt. Ögonen var uppspärrade och hon flackade med blicken. Andhämtningen var ojämn.

Vad hade hon gjort?

Ivy backade snabbare och snabbare. Ena baktassen slog emot en rot, och hon tappade balansen och tumlade bakåt. Som en skrynklig liten hög fann hon sig ligga vid en liten pöl med vatten. Det glittrade I månljuset, silvrigt. Allt här var silvrigt; träden, vattnet gräset-… inte nu längre, kom hon ihåg. Gräset täcktes av blod. Trots att hon visste att det var demonen inuti hennes som dödat den andra tiken så var det Ivys kropp.

”Varför just jag?”, viskade hon, men rösten sprack. Hon kunde se sin spegelbild i den lilla pölen hon trillat intill, och spegelbilden mötte hennes blick. Giftvargens vackra ögon.. De var förstörda, ersatta av ett mörker hon inte ville kännas vid. Ivy vred bort huvudet, ville inte se på spegelbilden, för hon äcklades av blotta åsynen av sig själv. Blicken hamnade istället på den döda kroppen en bit bort.
Det slog henne. Hon hade dödat en annan oskyldig varg. Ivy hade blod på sina tassar.
Tiken började snyfta, och kröp ihop i en liten hög. Hon kunde inte förstå vad hon just gjort, eller snarare den saken inuti henne som Ivis kommit med. Allt var den onda sidans fel.
”Jag hatar dig”, snyftade hon till sin andra sida. ”Så, så, mycket.” Ivis var tyst.
”Förlåt.” Det lät innerligt, men Ivy bara vred på sig, stängde ute den andre.

Vad hade hon gjort?