(Paxat till Dahlaine)


Alla tre tungorna hängde ute på Polka, det var så varmt.
Om inte de svala vindarna hade uppstått lite här och var så hade han antagligen tappat förståndet av hettan.
'Varför var vi tvungen att gå just hit?'
'Därför att jag vela utforska platsen'
'Idioter! värmen tar kål på oss alla!'
De tre hade en liten konversation med varandra på vägen, Det högra huvudet gillade detta inte alls, likaså det vänstra. Men det mittersta hade annat i tankarna, vilket alla delade med varandre, tankar.

Han gick i en lugn gå gång, tungorna var fortfarande ute på de tre utmattade hanarna. Solen stod högt åvanpå himelen, men oväder kunde synas inte långt borta.
'Oväder, himelriket!'
'Sluta bete dig som om du var vek inför hettan, värmen är våran närmsta vän'
De fortsatte att gå vidare, en främlings lukt nådde de tre nosarna och han stannade upp. Kollade sig omkring vaksamt.

Som enkelt skydd mot den heta solen som obarmhärtigt stekte uppe i himlen hade han sett till att huden blivit hårdare för att släppa in mindre värme. Det var inte längesen resenärerna kommit över benbron vid vad som kallades benkusten, men han kan inte låta blir att redan ogilla detta främmande land. Sand i dessa mängder finns inte i hans hemland, där finns det vid stranden och på havsbottnen. Det var inte frivilligt som han dömde ut landet, men han tvekade på om det skulle bli bättre. Tidigare under dagen hade han hittat en vattenkälla och fällt en skadad dromedar, sedan dess hade inte andra varelser än oätliga reptiler synts till. I vanliga fall hade han inget emot ensamhet, men nu var den tryckande.

Luften långt fram innanför hans synfält dallrade av värmen och med tungan utanför munnen spanade han efter skugga, om det så bara var en liten fläck! Det skulle verkligen behövas. En oroande tanke dök upp i hans huvud, hur var det med hans syskon och de andra ättlingarna? Var de också fast i samma sandhav som han eller fanns det andra miljöer åt de andra hållen? Han skakade på kroppen för att bli av med orostankarna. Istället fokuserade han på att spana igen och funderade ett ögonblick på om han skulle gå i motvind istället, för att få lite svalkning av de vindpustar som drog förbi honom ibland. När han var på väg att vända om insåg han att om han skulle göra det skulle han gå tillbaka till bron igen. Ingen smart idé. Så han fortsatte framåt och bad ett flertal bönder till De förste om regn och skugga.

I dallret längre fram såg han tillslut något som liknade en skepnad, men han var osäker på om det var något verkligt eller bara en hallucination. Sådana hade varit med om förut, usch. Han kunde inte känna den främmandes doft, fast det var inte konstigt eftersom vinden blåste honom i ryggen. De mörka ögonen granskade varelsen på håll och kom fram till att det var något verkligt. Senare, närmare, insåg han att den hade tre huvuden. Förvåningen sköljde som en våg genom hans kropp och för ett ögonblick tappade han koncentrationen på huden och den blev som vanligt innan han ändrade den igen. Hur kunde han eller hon ha tre huvuden? Var det en standard här? Aningen fascinerad fortsatte han nyfiket framåt och såg till att inte visa minsta lilla tecken på aggression. När avståndet inte längre var lika stort stannade han in, väntade. Det fanns fortfarande stor plats för att kunna undvika ett möte med honom, om det passade främlingen bättre.

Polka vandrade frammot i en lugn gå gång.
Huvuderna hade alla varsin tunga ute, och någon gång då och då fuktade dem serat nosparti.
'Jag undrar om det är mat som strävar där borta..'
'Nej det är en främling'
'Vi kan äta honom?'
'NEJ! vi är inga kannibaler!'
Ennu en konversation mellan bröderna uppstod och snart var de så nära främlingen så att de kunde talas vid.
Polka stannade på säkert avstånd, och de två huvuderna på vardera sida om honom höll ett säkert öga på främlingen.
"Var hälsad främling" Ord lämnade deras strupe, det lät kanske lite konstigt när alla sa de på samma gång, men ingen idé att visa sig otrevlig.