Det hade tagit lite längre tid än vad hon hade hoppats på, men det var inte något som var helt oväntat. Timmarna hade ändå passerat snabbt och solen hade hunnit stiga över över horisonten när de nått skogens gräns. Nu stod stammarna i alla riktningar och de lummiga kronorna fick det gula solskenet att falla i sneda pelare mot marken där det träffade det lätta diset mellan träden. Luften var fuktig och klar. Den lätta brisen som rörde sig bland trädens blad var ljum och förde med sig en lätt salt doft från det inte allt för avlägsna havet. Deras steg prasslade mjukt i det korta gräset och mossorna på marken. Runtom i skogen hördes fåglar som sjöng för hjärtans lust.
     Dimitrijs egen stämma hummade lågt på en lugn melodi. Vid hennes sida rörde sig hennes två följeslagare. Hon hade tidigt när de gett sig av berättat för Loiana om de vargar hon mött och talat med, de som kanske skulle komma att bli del i jakten tillsammans med henne. Den vita, mindre honan rörde sig en aning klumpigt, men höll relativt god takt sedan de anlänt i skogen. Till och från kämpade hon tydligt med sitt humör, även om det inte hade varit särskilt farligt att prata med henne. Dimitrij klandrade henne inte. Hon hade umgåtts med dräktiga tikar förut, i De Vita, och hade själv upplevt det för inte mer än ett halvår sedan. Inte mer... Att det redan hade gått så lång tid kändes ofattbart. Det kändes som att det inte hade gått någon tid alls. Samtidigt kändes det som för en evighet sedan, i ett annat liv. Hon såg kort på vännen innan hon vände sig framåt igen. Dimitrij kunde inte hindra den lätta oro som grävt sig in i hennes kropp under den senaste tiden. Vid vännens närvaro fanns även de små sinnena. Hon hade känt den känslan förut, av nästan fulla sinnen även om de inte var riktigt detsamma som andras, tidigare runt fränder, men det som skrämde henne var det som låg färskast i minnet. Det kunde inte dröja många dagar nu. Hon försökte gång på gång att föra undan oron och intala sig själv om att det inte var något att oroa sig för, men hon lyckades inte helt. Utåt syntes det inte på henne mer än på den lätta tankfulla rynkan som var ständigt närvarande i hennes panna.
     Vid hennes andra sida rörde sig en ljust brun tik. Dimitrij hade, när de närmat sig skogen, sträckt sitt sinne åt alla håll och kallat på den yngre honan. Caer hade anslutit sig till dem för bara ett par timmar sedan. Dimitrij hade berättat för henne om vart de var på väg och låtit de båda följeslagarna introducera sig för varandra, men vandringen därefter hade skett under relativ tystnad. Dimitrij studerade själv skogen runtom dem med vaken blick, såväl för att finna vägen till den plats där hon lämnat Niara som för att se på det sprudlande livet. Hon kände sig lugn på den här platsen. Hennes blick följde de glesa, bleka ljuspelarna medan de passerade, då de uppenbarade sig och försvann för hennes blick beroende på var hon själv stod. När de vandrat ett gott tag bland träden sträckte hon sitt sinne utåt i jakt på silvervargen.
     Det första vargsinne hon mötte var dock inte Niaras, utan ett annat bekant sinne. Dimitrij vände blicken åt hanens håll utan att avbryta sitt mjuka hummande. Nehexor. Han var för långt bort för att uppfatta med andra sinnen, men nära nog för att hon skulle känna hans sinne när hon nu sökte av området. Hon vidrörde det, försiktigt, för att lämna känslan av en närvaro och en riktning. Just som hon drog tillbaks sina tankar uppfattade hon det sinne hon först sökt. Hon vidrörde det också, lika försiktigt. Öronen ställde sig upp på hennes huvud. Den hummande melodin avbröts när hon höjde hakan och gav ifrån sig en djup, utdragen ton. Den långa svansen hängde i en höjd båge bakom henne och gungade lätt. De var här nu. Det var dags nu.

[Tänkte att Dimitrijs ylande låter ungefär >såhär<
Notera att NPC-karaktärerna inte är med i det här rollspelet.
Hoppa in Loiana, Caer, Niara och Nehexor! Nu äntligen drar det igång! :'D ]

I skuggan av ett buskigt, kort träd vilade en ljus gestalt. Han låg gömd, den långa kroppen smidigt virad runt stammen. Kroppen såg stilla ut, verkade orörlig där den låg. Enbart skimmret av ett halvslutet öga avslöjade medvetandet. 
Nehexor visste sina gränser, och även om han inte kunde få det mentala roet så kunde han låta kroppen ta igen på förlorad sömn. 
Han tänkte på skogen vars mark han vandrat i vad som kändes en evighet. Sedan mötet med den fascinerande tiken hade behovet, kravet, att veta mer inte lagt sig. Var främling, var gestalt som passerat honom förbi hade ifrågasatts på ett sätt som var honom mycket olikt. Han hade betett sig som besatt, aldrig vilat, aldrig stannat.
Det hade kommit till en punkt då även hans kropp sagt ifrån, då den krävt näring och vila. Han hatade behovet, hatade att vara fysisk bunden till en kropp. Ibland avundades han de döda andarna som vandrade numoori.

När solens strålar silades genom trädens lövverk kände han sig motvilligt lite bättre. Måltiden han tvingat i sig hade också bidragit.
Men vad som hade fått honom att vakna till hade inte varit av hans egna inverkan. Han kände igen känslan av ett sinne, hennes sinne, som bara vagt berörde hans. 
Kallelsen ekade i hans ögon tillsammans med det tillhörande ylet.
Nehexor tänkte dock inte springa, eller skynda sig mer än nödvändigt; mest för att han inte visste om han skulle orka utan att vara helt slut när han kom fram. 
Han höll dock en godtycklig takt, kände hur stegen stadigt bar honom framåt utan stress. 
Han undrade vad han far skulle säga, om han såg honom nu? 

Efter en liten tids vandring slog både lukter och sinnens närvaro mot honom. En kände han igen, resten var blott främlingar. Först stod han stilla, reserverat, och begrundade sannolikheten om han faktiskt skulle uppskatta även andras närvaro. Sedan skakade han på huvudet och skickade iväg en empatisk signal. PåvägNäraStraxdär. 

((haha, halvjoinar sådär lite muppigt))

Kanske hade det varit fel av henne att följa med Dimitrij direkt, då vandringen tagit ut något på tiden. magen hade växi sig nästan allt för tung och hennes steg hindrades nästan alltid av den. Men allt hon kände när hon tänkte på Dem var lycka, hon var så innerligt lycklig över de små liven som snart skulle födas till världen. Födas i en flock. anken fick henne att omedvetet le. Hennes små, Deras små. Dimitrij vandrade taktfast med Loiana en bit bakom sig, och en annan brun gestalt hon inte riktigt kände, och hon ångrade sig smått då hon inte varit speciellt vänlig mot henne heller. De senaste dagarna hade det bara kommit ut fräsande svar ur hennes käftar, men tillsynes verkade Dimitrij inte ta åt sig. Den nya visste hon itne riktigt om, och något sade henne att hon heller inte brdde sig, inte just nu. Den blå blicken fästes på nya stammar hela tiden. Livet som överlevde elden. Försökte tänka på annat än den enorma magen som hindrade hennes steg, försökte hålla gott tempo med Dimitrij, det var inte lätt alla gånger, men hon hamnade iallafall inte bakom dem. Hon försökte länga på stegen, hur resultatet såg ut var nog inte så vackert, men det lyckades till hälften. Så snart hon låg brevid Dimitrij igen saktade hon åter in. Måtte dem vara framme snart. "Hur långt hade du tänkt att vi ska gå?" hennes röst var sträv, något hård. Men hon fann svaret på frågan då dimitrij stannade, ett ylade löpte över hennes läppar och Loiana stannade upp hon med, Det var på tiden! Hon pustade ut och vandrade några meter bort för att kunna sätta sig, inte ens det gick att göra utan stor möda. Men det var värt det. All smärta, alla trar alla irrationella känslor var ingenitng emot vad priset skulle vara. Hon såg ner mor den rundade buken och log, ja det skulle vara värt det. Så nu hade de kommit fram, men frågan var, vad skulle de göra nu? Mer än att vänta på dem som Dimitrij tydligen pratat med. Kanske skulle hon försöka sig på att hinna gräva ut en lya? Även om hon antagligen inte skulle hinna långt kunde hon börja, om inte annat kunde hon få en grop att ligga i. Ja, men först skulle hon vänta. all denna irriterande väntan. En djup suck lämnade henne åter och hon lade sig försiktigt ner. Plötsligt kände hon lätta, nästan obefintlia, steg. Små stötar mot det vattnet som vilade i jorden. Så en av dem var på väg redan? en nyfikenhet tändes inom henne och hon höjde huvudet igen, såg åt det håll hon kände främlingen. Tänk om det inte alls var någon Dimitrij kallat? tänk om det var någon annan? Någon som ville dem illa? Hennes humör svängde ännu en gång och en rädsla grep henne. tänk om den ville skada hennes små? Även om tanken var obergriplig, hur skulle denna främluing veta att hon, eller de små som vilade inom henne, ens fanns, så var det en moders instinker som grep henne, och klumpigt kom hon på fötter. öronen stög spetsade på huvudet och raggen något rest. Osäkert var den bli blicken fäst in mellan stammarna, väntades på att denne skulle kunna synas.
[Derp från Derp/Tönt-mästarn!]

Det var inte länge sedan Dimitrij kontaktade henne vi telepati. Hon visste inte så mycket om den andra honan som gick på den andra sidan om Dimitrij och hon fick en känsla om att honan inte brydde sig så mycket om henne,men hon förstod honan mycket väl.Hon kunde lätt se på honan att det var snart  dags för nya liv att komma till värden. hon lätt honan vara och fokuserade mest på omgivningen,hur den hade ändras och ändras.Träd hade börjat få färger och nytt liv igen och gräset mot deras tassar hade blivit högre,mjukare och livfullt igen.Hon hade aldrig varit så glad över våren innan men den här vintern hade varit eländig och mycket hade hänt under en kort tid.Dimitrij stannade och ett ylande tog över fågel sången och hon stannade upp och vände blicken.
Det tog inte långt tid innan hon kunde höra en liten rörelse där inne bland träden,rörelserna blev flera och hon släppte inte blicken från det hållet som ljuden blev starkare för varje minut.
Hon kunde känna hur musklerna spände sig i kroppen och hur ragen började resa sig på ryggen.

Niara låg och njöt av det behagliga vädret. Den rena luften renade sakta hennes lungor som andats in kol från den härjande elden, och hennes tassar var mer läkta nu, även om sårskorporna var något hon fortfarande ogärna skulle gå på. Hon visste fortfarande inte så mycket om vad detta var för plats, den var okänd för henne, och hon visste inte mycket om Dimitrijs planer, hon var ju medvetslös mer eller mindre när hon hamnade här, men hon väntade tålmodigt kvar på platsen, utan brådska för något. Nu när hon hade så mycket tid över helt plötsligt så lade hon ner tid på att be till gudarna om råd och vägledning. Och hon bad för att Dimitrij skulle återvända säkert och oskadd.

Lugnet omkring henne gav en fin stund av rogivande meditation, och det hjälpte henne att även läka inifrån. Hon kände sig starkare, och livsglädjen blev nästan påtaglig.

Snart blev det en störning i omgivningen - skuggor från rörelser som bröt solstrålarna, och lukter och ljud från vargar. En var lätt att urskilja, Dimitrij - medan de andra var främlingar. Niara hade gärna velat resa sig för att möta dem, men tassarnas tillstånd gjorde att hon valde att ligga kvar. Hon var tyst också, och ville inte vara till besvär genom att ropa, så hon hoppades att de kanske var på väg åt hennes håll. Och hon hoppades att kanske få veta mer om vad detta var för agrar som Dimitrij hade här. Om Niara inte var välkommen så önska hon förstås att inte störa mer än nödvändigt utan kunna bege sig av så snart hon kunde gå. Men en del av henne önskade förstås att hon kunde stanna, vad detta än handlade om. En känsla hon snappade upp från Dimis sinne sade ändå att Niara skulle få veta något.

En kort stunds tystnad passerade innan hon fick svaret från Nehexor. Ännu en av hans känslor, men den här gången en hon tyckte sig förstå bättre. Lika snart som hon känt hans svar uppfattade hon spänningen som plötsligt infann sig runtom de två hon haft med sig, och vände huvudet mot dem. Först fångade hon Loianas blick, och gav vännen ett mjukt leende. Hon kunde känna de oroliga känslorna som spelade runtom Loianas sinne, men där fanns inget att vara rädd för. Inte här och inte nu. Det hon snarare borde oroa sig för var hur snart valparna skulle komma. Hennes leende falnade en aning och hon höjde lätt på ena ögonbrynet när hon snabbt vände blicken mot Caer. Hon kunde se hur den unga honan spände sig.
     "Här finns inget hot", sade hon kort med lugn röst. Hon hade redan sökt av området runtom dem, då hon funnit Nehexors och Niaras sinnen. De var de enda vargarna i närheten, och hon trodde inget illa om någon av dem. Loiana och Niara litade hon till större delen på. Caer kändes så som de flesta unga, kanske en aning otålig, men Dimitrij trodde inte att hon skulle hitta på något dumt. Nehexor verkade inte som den hane som sökte trubbel medvetet. En liten, brokig skara främlingar, men inget direkt hot.
     När hon talat vände hon sig mot Niaras sinne på nytt och började röra sig framåt. De andra kunde vänta där de var om de ville. Den grå låg inte långt bort. Dimitrij höll en tunn tråd av sitt sinne i närheten av silvervargens, och drog tillbaks hela sinnet först när hon kom nära nog för att tala. "Niara." Den låga rösten fick en lättare underton. Den mindre honan såg mycket friskare ut än när hon först funnit henne i den här skogen. Det gladde henne. "Hur mår du?"

[Mobil svaaaaaaar <\3 ]

Nehexor begav sig sedan efter en kortare paus i sinnenas riktning. Han försökte känna av vilka de var; till vilka kroppar och vilka vargar de difusa medvetenarna tillhörde. De var många*, knappt att han vågade räkna dem alla. Ändå hade han bestämt sig för att ansluya sig till dem.

Hans ben var raka, hållning stel men inte utmanande. Ansiktet var en tom mask, med ögon lila i det trädsilade ljuset. Öronen vreds försiktigt när han kände det enda bekanta sinnet separeras från gruppen; konfundersamt, men utan stopp för tvivel fortfatte han emot Dimitrijs sinne.
Det hade alltid varit så för honom, att han helst av allt följe sina krafter snarare än att förlita sig på sina andra sinnen. Även om vargarnas dofter med vinden bars genom skogen, eller om de till och med gick att höra, var inte relevant. Inte på riktigt. 

När han fick syn på den bevingade honan som trollbundigt honom så, skickade han ut en kort empatisk impuls. Den silvriga tiken fångade sedan hans intresse, om än bara kort, innan hans blick åter vilade på det som för ögonblicket var mest intressant. 


*han känner även av valparna, vilket är varför han tror att de är typ.. massor xD

Niara blev både glad och lättad när hon kände och såg att Dimi hade kommit. Hon känd sig rätt sårbar och skulle int ha någon större chans om det dök upp någon som ville henne illa.

Hon log och nickade.
"Det är mycket bättre nu. Jag kommer nog kunna gå helt snart igen." Hon kunde röra sig nu med, men de smärtade mycket fortfarande och hon ville inte riskera att riva upp något igen. Men hon ville inte att Dimi skulle oroa sig mer än nödvändigt heller. Niara var ju betydligt piggare nu.

Niara hade behandlat sina egna sår mestadels med de läkeväxter hon kunnat hitta som hon fortfarande kände igen. Floran här var annorlunda mot den hon var van vid, men det var ändå möjligt att hitta liknande växter som borde ha liknande egenskaper. Hon hade fått prova sig fram en del, men hon var nöjd med resultatet. Det var längesen Niara faktiskt hade hållit på med läkeväxter, och hon var rädd för att hon tappat mycket kunskap, men de hade kommit fram likt instink när hon väl börjat försöka. Inom sig tackade hon mor och far och för de kunniga äldervargarna i hennes gamla flock som lärt henne allt hon kände till. Niara hade i sin forna flock blivit just tränad till att bli just en framtida örtmäster. Men det var då, i en annan tid.

Niara vände nu blicken mot främmande vargar som närmade sig, och hon kände sig besvärad av att int kunna stå och hälsa artigt, men hon var inte heller säker på om detta var ett sällskap där det var nödvändigt eller vilka seder som fanns här. Hon ville bara inte att andra skulle tycka att hon var otrevlig.

Hon började slappna av så fort Dimitrij sa till dem att de inte var någon fara men hon höll öronen på skärp.
Hon satte sig till slut ner på gräset som en gång var beach och stickigt men nu var grönt av av liv och mjukt att sitta på,äntligen var våren här och ett steg närmare sommaren med värmen.

Blicken gick först till den gravida honan och sedan till Dimitrij som hade nu gått ett par metrar bort från dem,hon gissade på att honan skulle möta upp någon/några längre fram.
Nyfikenheten grävde sig upp och hon ville verkligen se vem som skulle göra gruppen en aning större.

Dimitrij gav vännen ett litet leende. Det var inte mycket mer än en lätt krökning av läpparna, men inte desto mindre ett leende för att komma från henne. "Skönt att höra." Hon nickade och vände blicken över axeln mot de två honorna som följt henne till platsen. När hon talade var det emellertid fortfarande till Niara. "Jag behöver prata med dig sen", sade hon med lugn stämma. "Men jag har en vän som behöver en säker plats att vila på först." Hon nickade mot Loiana - kreschimen, och de sinnen som fanns i hennes närhet, borde redan ha vilat i en lya vid det här laget; de skulle troligtvis behöva hjälpa henne med det nu - och vände sig sedan till Niara igen. "Vila du dina tassar, så att de blir bra igen. Har du ätit?"
     En känsla vidrörde hennes sinne och Dimitrij höjde huvudet för att se på Nehexor när den tunne hanen visade sig bland träden. Han såg lika stel ut som första gången hon mötte honom. Stel och klen. Utåt såg han inte ut som någon som skulle välja att stanna, men kanske vägde hans vilja att lära upp för det. Hon var inte säker på om någon av de som hon samlat här skulle stanna, även om hon hoppades på det. Hon behövde berätta mer för Niara, och för de andra. Men som första prioritering tänkte hon se till att Loiana fick en säker plats att vara. Hon skulle inte kunna vandra mycket längre, och Dimitrij trodde inte att hon hade långt kvar innan valparna skulle födas. Tanken stack i henne, ett smärtsamt stygn av blandad rädsla och oro. Det var dock inget som syntes utåt. Hon hade redan låst undan känslan när den kastade sig mot tomrummet som hon ständigt slöt sitt sinne i. Bakom hårda murar.

Dimitrijs röst försäkrade henne om att det inte fanns något farligt men Loiana stod kvar i sin position. Kunde hon verkligen garantera deras säkerhet. Hade hon sökt den andres sinne för att styrka sitt påstående? Det trodde Loiana inte. Dimitrij sökte inte av minnen eller sinnen, inte som hon hört att andra gjort. Dock vandrade vännen snart ifrån dem, den blå blicken vreds från det håll främlingen fortfarande närmade sig ifrånoch fästes på Dimitrij som nu stod en bit bort bland träden. För långt bota för att Loiana skulle kunna höra vad som sades, men tillräckligt nära för att synas. Vem talade hon med? Stgen som varit pväg mo dem bytte riktning och följde efter Dimitrij istället.Loiana valde tillslut att göra det samma, hon var allt för nyfiken på vad det var för filur som vännen talade med.Loianas sinne tilläts sträckas ut mot Dimitrijs, det var en av de två saker hennes telepatiska kraft tillät henne, nudda vid sinnen och tala i dem. Det var tryggt att känna den andre där. Trots att Loiana under senaste tidenfräst åt alla så vär Dimitrij just nu tryggheten. Hon litade på henne. 'Vem är din vän?' för första gången på länge lyckades hennes röst hållas stadig och vänlig. Ja hon var nästan barnsligt nyfiken. loiana kunde snart även symta en silver färgad tik, dock med något matt päls, med rosa tecken. Hennes tassar såg inte allt för bra ut, hade även hon varit i branden?  Kanske var det denna varg dimitrij haft så brottom till. Loiana log, också något som hon blivigt sämre på de snaste dagarna. 'Hej' hälsade hon glatt, med lätt vaggande svans, i den andres sinne.

Nehexor observerade allt från ett litet avstånd. Ordutväxlingen sade honom inget, för de verkade referera till händelser som stod honom i blindo. Inte heller hade han någon lust att försöka tolka eventuella empatiska signaler som sändes ut av de omkringstående. 
Det var.. väldigt många där. Men samtidigt på tok för få, för han kände minst två, tre, fyra sinnen till. De var suddiga, små. 
Och centrerade kring den vita honan. 
Den väldigt tjocka hona. 
Åh. Jaha.
Ett tag hade den vita, tunna hannen sätt ganska fundersam ut, med blicken fäst på den vita tiken och sina rosa ögon smala av tankar.
Känslor och Nehexor hade aldrig gått bra ihop, så utåt var det få tecken på att han kände sig lätt obekväm i sällskapet. Så han stod stilla och observerade alla; lade deras utseenden på minnet och granskade deras rörelsemönster. Försökte se allt som kunde ge honom en insyn i deras liv.

Niara kände efter, och insåg att hon var utsvulten. Hon skakade lätt på huvudet. "Nej, jag har inte ätit på ett tag." Sa hon och skämdes. Hon ville inte vara till besvär.

Hon studerade de andra vargarna som dykt upp, och speciellt en mycket gravid tik som vänligt hälsade på henne. Niara blev lite förvånad, för hon tyckte sig finna något bekant över henne, men hon förstod först inte varför, för det var tydligt att hon inte borde vara en silvervarg. Men Niara noterade hennes blå markeringar, och det slog henne vad för bakgrund denna tik kunde komma ifrån. Niara log varmt när hon kände vid hennes sinne. Det var mycket likt hennes egna ljusa. Det var lite som att komma hem på ett vis. Ja hon var rätt säker, denna tik borde vara en Kreschim. Niara hade själv aldrig träffat en Kreschim, men hon hade hört deras saga flertal gånger, och ett par i hennes flock hade träffat på Kreschimvargar. Niara var inte ens lite tveksam egentligen, men hon ville gärna prata med denna tiken senare. Även om de inte var familj, eller nära släkt, så var Kreschimvargarna ändå avlägset av Silvervargarnas blod. Och hon kunde känna deras mentala släktskap här och nu. Det var de närmsta släktskap som Niara hade känt med någon hon mött sen hennes flock dog i Gudarnas vrede, då Niara knappt ens hade träffat en annan Silvervarg under alla dessa år. Hon hade starkt börjat tro att deras flock verkligen varit den sista, och att hon själv var den sista Silvervargen. Så vetskapen om att det fanns Kreschimvargar kvar där ute gav henne ändå glädje, då hon knappt trott att de existerade längre heller.

Niara bugade efter hennes förmåga där hon låg, och log mot den tjocka tiken. "Jag är Niara, från Silverpilé." Hon såg även mot de andra för att visa att hon även hade hälsat mot dem. "Det är trevligt att träffa er alla." Man kunde ana lättheten i rösten även fast den fortfarande var ansträngd efter så lång tid i brandrök och aska. Hon kände sig mer som sig själv igen, och hon blev lycklig av att vara omgiven av andra vargar, även om det bara skulle bli för en kortare tid.

Hon reste sig upp och började smått gå mot Dimitrij men stannade några meter bort,hon ville inte tränga sig på deras möte.Fast på sätt och viss gjorde hon ändå det för hon kunde höra varje ord som de sa till varandra,men hon hade fortfarande koll på den andra främlingen som kom hon nu kunde bekräfta var en hane.Hanen verkade inte vara något hot men hon hade koll på hanens varenda rörelse.Om något hände så kunde de inte springa någonstans för de skulle den gravida honan aldrig klara av.
Nu när hon tänkte på det så blev hon orolig över honan,när egentligen skulle hon få valparna för ur hennes ögon så det ut som om honan kunde falla ihop och få dem just där på platsen.

"Vi får se till att du får något i dig snart då", svarade hon, med ett nytt, litet leende, på Niaras ord. Hon vände sedan blicken mot Loiana, som kommit upp vid hennes sida, och såg att Caer inte var långt efter. Den unga, bruna honan verkade fortfarande en aning spänd, men det var kanske inte mer än vad Dimitrij väntat sig. När Niara presenterade sig väntade Dimitrij på att de andra skulle svara innan hon själv vände blicken mot Caer och talade med låg, lugn ton.
     "Caer, vill du hjälpa Loiana med en lya?" Hon mötte den yngre honans blick innan hon vände sig mot Loiana. Vad den dräktiga honan än skulle anse om att få hjälp med en lya, om hon så skulle bli bitter eller sur för att Dimitrij ens ansåg att hon skulle behöva hjälp, spelade ingen roll. Hon behövde hjälp vid det här laget. "Det här är ett tryggt område", fortsatte hon och lät blicken snabbt glida över skogen innan hon på nytt fångade den andras blå blick. "Du kan välja vilken plats du vill. Hade jag kunnat skulle jag gärna ha hjälpt till, men..." Hon avslutade inte meningen, utan böjde endast demonstrativt på huvudet så att hornen höjdes över hennes nacke. Hur gärna hon än skulle vilja hjälpa den andra så fanns det inte en chans i världen att hon skulle komma in i en lya med hornen kvar på huvudet. Ännu ett av alla ironiska sammanträffanden. Nekad att bringa liv till världen och hindrad att beträda lyor. Kanske inte av samma anledningar, men inte desto mindre sammanträffanden som sved i tystnaden i hennes inre.

[Jag antar att någon vill svara på Niaras hälsning, så skrev att Dimitrij väntade på att de skulle svara, så att de som vill kan göra det innan hon pratar sen C: Ska inkludera Nehexor i nästa inlägg, lovar. Stackarn' bara står där i tystnad xD Vad sägs om att försöka göra det här rollspelet lite kortare, så att fler mer "flockiga" roll kan ordnas sen, där alla är mer medvetna om vad de gör där? C;]

Hon möte upp Dimitrijs blick och nickade som svar på honans fråga.Äntligen kunde hon göra lite nytta,hon sträckte på sig och slappnade ytligare av i kroppen.Hon kunde lita på Dimitrij,honan framför sig var hennes ledare och det var dags att riva muren omkring osäkerheten.Den skulle inte styra över henne mer,sa Dimitrij att det var tryckt så var de det.
Var någonstans ska lya vara?" hon tittade först på Dimitrij och sedan på den dräktiga honan.Det var trots allt honans valpar och hon tror nog att honan vill bestämma plats själv till sin familj.

Nehexor lyssnade, och han iakttog. Rosa ögon såg på gestalterna kallt, blick forskande så som ett rovdjurs gitter på en flock av byte. Men den var ej av hunger, utan av intresse. 
Ett kallt intresse.
Ett par meter ifrån stod han, och övervägde att svara eller att säga något. Dock avstod han, i förmån för att fortsätta observera och lära sig mer. 
Den vita, till synes rangliga, hanen satte sig ned med en smidig rörelse. 
Lya? Nehexor sträckte ut sinnet för att känna efter empatiska signaler utöver de individer som samlats. Han kände fåglar, och ett bo med vad han misstänkte var sorkar eller harar. 
Motvilligt kände han en hungers yrsel försöka göra sig påmind, men den ignorerades. Fördelen med att sitta ned: det var mycket svårare att vingla. 
Området i övrigt verkade vara fullt av smått myller. Gott om mindre byten. 
Nehexor kastade en blick till den hona som fört honom dit. Utöver bara den mest grundläggande, minimala fakta, så var han inte helt säker till varför de samlats. Kunskap var han utlovad, och kunskap skulle han få på ett eller annat sätt. Även om väntan och tid stod i hans väg, så var det blott ett hinder som han skulle få besegra. Otålighet var inte vidare smickrande. 
Försiktigt, mycket försiktigt, skickade han ut en empatiskt signal till Dimitrij, en frågande känsla i sin natur. Lättförvirring-villvetamer. Om det fanns telepatiska vargar i gruppen utöver Dimitrij visste han att det inte var en omöjlighet att de kunde snappa upp signalen också, för han var inte duktig på att fokusera empatin tillräckligt för att enbart en individ skulle känna den.

Den silvriga honan svarade vänligt tillbaka och Loianas svans dunkade taktfast och glatt i marken. Den där silvriga pälsen va just nu matt men det var ändå självklart, för henne, att det borde glittra. Att den borde skina, likt hennes egen. "Jag är Loiana" svarade hon åter löjligt glatt och lyfte rumpan några centimeter för att kunna otåligt närma sig något. Det kändes som om hon redan hade något tyst band till henne, större än vad hon själv visste. Telepatiskt och känslomässigt. Det var något den andre väckte i henne, vad det var för känslor visste hon inte riktigt. Men ett gammalt minne, av något. Kanske kunde Dimitrij hjälpa henne med att försöka dra fram det sen? Hon hade aldrig testat den metoden, kanske skulle det funka? Fundersamt kollade hon mot vännen med en förbryllad blick. Hon kunde inte låta bli att känna hopp. Tänk om hon kunde minnas igen, Tänk om hon, efter alla dessa år, fick minnas något. Vad som helst. tanken gjorde henne upprymd och svansen dunkade fortare i marken där hon klumpigt satt. Plötsligt särades Dimitrijs käkar och Loiana drog fram till verkligheten igen för att lyssna på det som sades. Skulle hon få hjälp med en lya? så fantastiskt roligt! Hennes humör hade, efter vandringen, svängt upp och nu log hon brett. Blicken föll på den bruna honan som gjort dem sällskap dit, innan hon vingligt reste på sig igen. Men ååh, vart skulle hon ha denna lyan då? Hon såg sig först omkring på platsen. Nej, det kändes inte rätt, trotts vattnet som fanns precis vid dem. De bruna honans röst drunknade i hennes funderingar och hon började direkt röra sig bortåt, förbi Dimitrij och vidare. Hon visste inte riktigt vad det var hon letade efter, men det var viktigt. Oerhört viktigt. 
Den blå blicken föll på ett snår, som låg precis framför en liten höjd. Perfekt! Inte för långt ifrån vattnet men tillräckligt för att få vara säker. Hon log brett och såg bakom sig för att se om denna Caer följt efter. "Här" Förkunnade hon glatt och började snabbt markera platsen med klorna genom att gräva.

Hon följer efter honan som hon nu visste hette Loiana.Det var roligt att äntligen få hjälpa till,att gräva en lya var en bra början för henne och hon ville göra jobbet så bra som möjligt.Svansen hade äntligen vaknat till liv och viftade i takt med hennes gång.
Honan var glad över hjälpen och började leta efter den perfekta platsen,det hade hon också gjort om det hade varit hon.Valparna måste vara i trygghet men ändå nära de andra om de skulle hända något.

Hon stannar upp några meter bakom Loiana för att låta honan leta ifred,till slut hittade honan rätt plats och hon log mest hon gick mot platsen. Loiana hade redan smått börjat gräva men det var väll för att markera att det var just den platsen. "Hur stor vill du ha lyan?" Hon ville inte göra lyan för liten,man visste inte hur många valpar som skulle föddas. Men innan hon fick svar började hon gräva bredvid honan.

Hennes öron ryckte och vändes åt Nehexors håll när hon kände den lätt förvirrade känslan från hans håll. Hon såg på Caer och Loiana när de rörde sig bortåt, innan hon vände sig mot hanen. Han hade satt sig ned en liten bit bort. Hon satte sig själv ned där hon stod, nära Niara. "Jag har en del att prata med er om", sade hon med samma lugna stämma som tidigare. Hennes blick rörde sig mellan de båda. "Det finns mycket att berätta, mer än vad som skulle hinnas med idag, men jag vill att ni lyssnar en liten stund. Sen får vi se till att du får äta." Hon såg på Niara, men sneglade åt Nehexor när hon yttrat orden. Hon kunde svära på att hans nätta kropp var mager. Hon hade sett svält förut, och det sved i hennes hjärta även om hanen inte tycktes bry sig om att han var tunn.
     Hon väntade en kort stund på att Nehexor antingen skulle komma bort till dem eller sitta kvar för sig själv. Hon gjorde inga försök att höja rösten för att han skulle höra om han valde att stanna där han var. Långsamt lade hon sig ned för att inte behöva se ner på Niara, och för att bjuda hanen att göra detsamma. "Ni kan kalla mig tokig eller galen, som säger mig tro på sådant som andra avfärdar som sagor." Hon hade under den långa tid av ensamhet förstått att de flesta valde att neka det de inte själva sett, och kalla det de inte ville förstå för lögn och sagor. "Jag kan svära vid mitt liv, vid mina förfäders liv och vid gudarna, att min tro är kunskap och inte blanka lögner, men hur kan någon veta att det jag säger är sant? Det blir något som tiden får visa, på ett eller annat sätt." Hon hade blivit väl medveten om hur svårt det kunde vara för andra att lita vid något som de inte ville tro på. "Jag är uppvuxen i flock och tränad i jakt på vad som i folkmun kallas monster, eller vampyrer. Min flock, min familj, är död. De har varit döda länge nu." Hennes min förblev lugn, medan rösten nästan blev kallt allvar. "Men jag tänker återuppbygga jägarna. Så nu söker jag de som är villiga att stå vid min sida." Hon såg på Nehexor. "De som vill dela min kunskap." Blicken vändes till Niara. "De som är villiga att tro." Hon kunde fortfarande se elden för sin inre syn, och kunde fortfarande höra vindens röst i sina tankar. Om det gick att kalla för röst, eller om det snarare var ett vetande eller en närvaro.

Nehexor följde allas rörelser; den dräktiga och den bruna, som begav sig bortåt; den silvriga på marken och den behornade som, till slut, delade Niaras ögonhöjd genom att lägga sig ned. 
Han själv, logiskt lagt, valde att med en lätt ansträngning resa sig och ansluta sig till deras gemenskap. Det fanns ett ögonblick, en gnagande känsla av tvivel, att han egentligen inte var helt välkommen. Att han inte passade in eller på något annat sätt i slutet skulle motas bort. Trots den tunna strimman av oro, avfärdade han allt som tillfällig hysteri. Även om det inte föll honom naturligt att erkänna normala känslor, så kunde han inte förneka att det, möjligtvis, kunde vara normal. 
Han lyssnade till hennes ord, till hur hon talade och förmedlade sitt budskap. Även fast han hört delar av det, så var det fortfarande intressant.
"Min strävan efter kunskaper är vad som driver mig helhjärtat. Mot lärdom, har du mitt löfte." sade han, rösten lågmäld men genuin. Han visste på tok för lite; om de individer som samlats, om de sagor Dimitrij ämnade som mer, och vad som komma skulle.

[Derp-svar x'D]

Niara ville gärna tala mer med de andra senare. Speciellt Loiana, men hon gissade att de kanske skulle bli tillfälle senare. Niara skulle inte kunna ge sig av än på ett tag ändå.

Men nu lyssnade hon till Dimitrij som ville tala till henne och en av vargarna som Niara ännu inte helt säkert visste namnet på. De kom och satte sig vid henne, vilket underlättade för Niara. Hon hade inte märkt av att hon blev spänd i nacken av att titta upp mot de andra under längre tid.

Men det som Dimitrij sedan sa fångade hennes uppmärksamhet. Orden var svåra att ta sig till. Inte för att hon egentligen inte kunde tro på dessa så kallade sagor om monster, utan för att Niara inte ville tro på att det skulle finnas sådant mörker i världen. Det tyngde genast hennes sinne väldigt mycket, och hon blev matt av tanken på så mycket mörker. Det kunde bli överväldigande och mycket att hantera för någon som annars var van vid ljus. Kanske tog hon omedvetet del av det mörker som Dimitrij kände för monstren. Det var åtminstone nog för att övertyga henne. Hon kände att hon stod i skuld till Dimitrij, och ville hjälpa henne om hon kunde. Och det gick upp för henne vad hon egentligen erbjöd Niara. En plats att stanna på. En plats i en flock. En ny familj. Det enda hon själv hade strävat efter så länge. Men skulle hon klara av att vara i en flock med ett sådant syfte, att faktiskt bemöta det mörker hon själv var så rädd för.

Hon hörde den andra vargens svar. Han tvekade inte. Det gjorde henne själv både skrämd och fylld med styrka. Kunde hon vara lika beslutsam?

De som är villiga att tro hade Dimitrij sagt. Hon mötte Dimitrijs blick. Hon hade ögon fyllda med en inre styrka som bara en sann född ledare hade, en styrka som Niara kände att hon skulle kunna sätta sin tillit till, någon hon frivilligt ville följa. Hon blinkade några gånger med ögonen, som hade blivit fuktiga, för att få en klar syn.

"Min tro är det enda jag har kvar, den är allt jag är och den är alla mina minnen. Och jag är villig att lägga min tro på dig. Allt jag är kommer finnas här för dig, så länge som du önskar det." Hon skulle helhjärtat välja att stå på denna sida i fighten, och hon skulle välja att vara delaktig, med vad hon än kunde bidra med. Sen blev hon lite orolig. Vad kunde hon egentligen bidra med?

"..Men. Jag kan inte slåss."

Dimitrij drog ett djupare andetag och slöt ögonen för ett ögonblick. Det lättade henne att höra svaren, även om de var grundade i skilda anledningar. Hon hade varit mer spänd inför svaren än vad hon hade trott sig vara, mer än hon visade utåt. Hon öppnade ögonen igen när Niara fortsatte tala. Dimitrijs öron ställde sig utåt från huvudet, lätt roat, innan de slappnade av igen.
     "Ingen här är redo", svarade hon mjukt. Hon var inte redo själv. Där fanns mycket att göra nu. "Men alla kan slåss. Alla kommer kunna kämpa, kanske bara inte alltid med tänder och klor." Hon mötte Nehexors och Niaras blickar, kände Loiana och Caers sinnen i närheten. "Alla är behövda här, och jag ska lära er, och alla som väljer att delta, allt jag kan för att förbereda er."


[Avslutat :D]