[Ursäktar på förhand för en massa ordbajs. Försöker mest få grepp om karaktären då detta blir första inlägget jag skriver som honom. Ska försöka att ordbajsa mindre härefter C': ]

Ett lätt dis steg runtom hans nos när han förde den över det tunna lagret snö. Där fanns en doft under den ljusa hinnan, av något som legat där tidigare. Han tyckte om den. Doften av gräs, annalkande vår. Han hade aldrig varit mycket för kallt väder. Inte för att det störde honom allt för mycket, men han föredrog varmare klimat. Frambenen vek sig under honom när den kraftige hanen med en lätt duns lade den ena skuldran mot marken, innan han lade sig ner helt och rullade runt.
     Runtom honom växte höga träd vars tjocka stammar vittnade om hög ålder. Deras tunna grenar hängde övervägande stilla mot marken, en del så långa att de vidrörde tuvorna inunder. På en del av grenarna syntes redan unga bladknoppar. Allt för unga för att ha hunnit bli gröna, men tydligt närvarande. Yargols baktassar pressades mot trädstammen när han sträckte ut sig på rygg. Han gäspade stort och ruskade lätt på huvudet när en gren kittlade honom i örat, varpå den nästan petade honom i ögat istället. Med ett kort, frustande andetag rynkade han på nosen och knep ihop ögonen, men blev liggande. Tungan gled omedvetet över tandköttet för att fukta den yta som alltid blottades för världen. Hålet i läppen fick det då och då att ila i hans tänder på ett obehagligt vis.
      Han låg stilla på rygg, utsträckt med baktassarna mot stammen och framtänderna lätt blottade en längre stund. Tankarna passerade långsamt bakom de slutna ögonlocken. Han hade inte bråttom någonstans. Inte för stunden. Han hade vandrat länge sedan han lämnat familjen för andra gången, och där fanns inget egentligt mål i den rutt han valt. Solens bleka sken värmde genom trädkronorna, trots det tunna snölagret. Det skulle inte ligga kvar länge till. Runtom i pilarna hördes talgoxars gungande melodier. Någonstans långt borta tjattrade en skata.  Yargol öppnade ögonen långsamt och kisade mot ljuset innan han rullade över på mage och reste sig upp på nytt.
      Där låg en annan doft i luften än den som viskade om vår. En främlings doft. En tik. Han kunde varken se eller höra något av den ännu, men antog att den rörde sig i närområdet. Han hade aldrig varit särskilt imponerad av tikar. Inte för att han inte tyckte om dem, utan mer för att där fanns för få med tåga i. Och de som hade tåga glömde för snabbt sina andra roller. Kanske kunde de inte balansera flera saker åt gången. Det ryckte lätt i mungiporna medan han ruskade av den snö som fastnat i den mörka pälsen och fjädrarna om nacken. Nej, han skulle då aldrig förstå sig på tikar.

[ Ordbajsa på du! c: ]

Snart nog uppenbarade sig en blek figur bland träden. Yargol fäste genast blicken vid tiken utan att tveka. Hon var i hans egen höjd, men betydligt tunnare. Hans svans stelnade parallellt mot marken bakom honom och öronen vinklades framåt. Tiken såg mager ut. Kunde hon inte jaga ordentligt? Vad var det med alla tunna tikar här i världen? Snart skulle de vettiga töserna ta slut och lämna endast de utmärglade och klena kvar.
     Svansen höjde sig en aning när Yargol med långa, stadiga steg började röra sig mot tiken. Han ville lukta på henne, ta reda på om där var något mer fel än skörheten. Kanske var det en sjukdom som drabbade endast tikar och gjorde dem löjligt tunna. Om det var så, så gick det att åtgärda. Det var bara att beta av offren och se till att de starkare överlevde. Men den här tiken såg ännu magrare ut än de andra han mött. Hon kunde ha någon annan sjukdom, eller så var det bara ett resultat av oförmåga att sköta sig själv. Patetiskt, om så var fallet.

Oavsett vad tiken hade för fel så förstod hon i varje fall att inte försöka sätta sig upp mot honom. Så som hon såg ut så trodde han inte att hon skulle ha haft mycket att sätta emot för den delen. Han kom fram till henne, lät nosen nyfiket dra in hennes doft medan han gick ett varv runt henne. Om det var en sjuka så fanns där inga tecken på det i doften i varje fall. Han grymtade lågt. Tungan sökte som alltid sig ut mellan käkarna för att slicka i hålet i hans läpp. Hon var kanske bara dålig på att sköta sig själv. Att låta sig själv förfalla till intet var inget annat än patetiskt. Hade hon inte ätit? Varför? Vad var det med alla tunna tikar i landet egentligen? Så oförmögna att sköta sig själva att de inte kunde jaga på egen hand borde de inte vara.
     "Varför är du så tunn", knarrade hans stämma tankfullt. Om det var en riktig fråga eller någon typ av påstående var svårt att avgöra. Det lät mer som att han talade till sig själv snarare än direkt till henne.
     När han tänkte på det så fanns det kanske en förklaring där, rakt framför honom. Hon var blekare än molnen på himlen. Klart blåögd och med skär nos. Att jaga med den lysande vita fällen kunde inte vara det lättaste. Hon skulle synas långt innan hon kom nära bytet. De var inte korkade, bytena. I så fall hade de aldrig överlevt i så stora mängder.

De muskler som inte gått förlorade som en näringskälla spände sig hårt under hennes tunna hud. De blåa ögonen följde hanens rörelser med precision - men hon rörde sig inte med honom när varvade runt henne, utan bytte bara håll med huvudet för att möta honom med blicken igen. Kroppen var något ihop sjunken och öronen var vinklade emot hennes nacke. 

" Varför är du så tunn "
Det var ingen fråga, bara en antydan - lite som att han funderade för sig själv men låtit orden lämna hans mun. Varför var hon så tunn? Hon granskade hanens muskulösa kropp kort. Hon hade förmodligen inte kunnat se ut som honom oavsett hur välgödd hon var, men nu såg hon verkligen bräcklig och skör ut. Hon antog att hon kunde skylla på sina förlorade krafter - både psykiska, magiska och fysiska. Eller kanske på hennes medfödda albinism. Men det var ogiltiga, lögnaktiga anledningar, hon kunde jaga och var faktiskt duktig på det till viss del (hennes seniga kropp och utdragna muskler gjorde henne väldigt snabb i korta sträckor). Hennes päls hade hon lärt sig att jobba runt och det var inte längre något som var besvärande för henne. Så, varför var hon så tunn? Hon hade förlorat sin aptit och för det skyllde hon sina hjärndemoner. 

Blue vek undan blicken - även om det inte sett direkt på honom så flyttade hon den undan från hans kropp. Hon var generad och man kunde se hur hon blev en aning rödare i ansiktet där pälsen var tunn. Svansen gungade i korta svängningar längs hennes bakben och hon tog några korta steg bort från främlingen. Skulle hon presentera sig? Var det nödvändigt? Skulle han bry sig? Blicken letade upp i hans ärrade ansikte kort. Hon blev nervös av honom - hans ärr berättade att han varit med om slagsmål, vilket gjorde henne illa till mods. 

" J-jag vill inte störa er. " skälvde rösten hest, och hon tittade honom snabbt i ögonen innan hon backade ett steg igen. Hon var mer nervös än rädd.

Han gav ifrån sig ett kort "hmm" när tiken backade och gjorde sin hesa röst hörd. Hon var uppenbart nervös och flackade med blicken. Han förblev stående, stilla och med blicken i hennes riktning. För ett ögonblick tycktes den dock inte fäst vid henne, då hans tankar hastigt vandrat iväg. Med tydligare röst än tidigare återvände hans fokus snabbt till tiken.
     "Du har inte mött en varg som påminner om mig?" Ämnesbytet i hans tankar var för honom inte det minsta ologiskt, även om det kanske verkade plötsligt. Han slappnade av något i kroppen och såg över platsen som om han väntade sig att den han sökte kanske skulle stå bland stammarna. Han sökte inte syskonen å någon annans vägnar längre, utan av egna skäl. Fadern kunde sitta still på sin feta bak och tjura bäst han ville. Yargol tänkte inte bli som honom.


[Det kommer nog ta ett tag innan jag vänjer mig in i karaktären, så ursäktar för all stelhet xD Det går förhoppningsvis över i framtiden~ ]

[ Jag är fortfarande rätt stel med Blue i vissa tillfällen, så jag förstår precis. xD Kan ta en stund~ Yargol verkar jättemysig iallfall <3 ]

"Du har inte mött en varg som påminner om mig?"
Blue skakade raskt på huvudet. Nej, aldrig. Hon hade aldrig sett något liknande. Egentligen borde hon inte vara speciellt förvånad, det fanns många, väldigt lustigt seende vargar i Numoori. 
"Nej." Denna gång var rösten stadig, om än något lågmäld. Men hon ville förmedla bestämdhet, vilket inte var svårt när det var sanning - sanning i dess renaste form.

Hon såg sig lite omkring. Letade han efter någon? Uppenbarligen. De blåa ögonen letade sig försiktigt fram till hans anlete igen.
"Men om jag ser en, kan jag hälsa att du söker efter denne." föreslog hon försiktigt. Hon var noga med att inte lyckas trycka på några ömma punkter. Något med hans utseendet var extra avskräckande för albinon.

Han spände läpparna kort när tiken svarade att hon inte hade sett någon. När hon fortsatte nickade han kort och mötte hennes blick.
     "Yargol", sade han efter bara ett kort ögonblick. Om hon skulle stöta på Kogan eller Mazoga så kunde hon lika gärna hälsa vem det var som letade. Han anade att de nog skulle gissa ändå, men det spelade ingen roll. "Mitt namn", lade han till endast kort efter, när han kom på att hon kanske inte skulle förstå det.

Varginnan nickade åt honom för att berätta att hon uppfattat hans namn. Yargol. På något vis lät de udda - vilket var väldigt vanligt i Numoori - men det stämde in med hans utseende på ett oförklarligt sett.

Blue svalde och började se sig omkring. Det kändes som att det inte fanns någon anledning att klänga kvar vid detta flyktiga möte.
"Jag hoppas du finner dem." sade hon dämpat, och försökte på sig ett halvdant leende.
"Jag måste nog fortsätta nu." Trots att hon var en aning avskräckt av hannen, så tvekade hon inte på att han skulle ha något att invända. Han verkade inte vara speciellt intresserad av henne och Blue speglade dem känslorna, om än lite svagare - för något med honom var lite fascinerande, men inte tillräckligt för att försöka få henne att hålla konversationen vid liv. Svansen svepte kort och med något sega rörelser tog hon några steg bortåt, men släppte honom inte med för att inte verka ohövlig.

Han nickade än en gång, och följde tiken med blicken när hon började röra på sig. Med ett kort hummande ruskade han på huvudet, och sedan hela kroppen, innan svansen slappnade av bakom honom. Han släppte den vita ur sitt synfält och började själv att röra sig framåt, bort från henne. Där fanns ingen anledning att stanna.

[Avslutat C:]