[Utspelar sig relativt snart efter att Aurora dött]

Nere i katakomberna var det omöjligt att avgöra vilken tid på dygnet det var. Att hon inte sovit ordentligt sedan Auroras död hjälpte inte heller hennes tidsuppfattning. Egentligen borde hon kanske inte hålla på med virus när hon var tillräckligt utmattad för att somna stående, men det var det enda som hindrade henne från att gråta. Som om livet själv hade hört henne tappade hon för ett ögonblick sitt fokus, och glasbehållaren hon höll i föll i stengolvet med en ljudlig smäll som ekade mot väggarna.
    "Den var tom!" förkunnade hon tillräckligt högt för att överrösta vad Yargol än börjat säga. "Den var tom."
Hon ville inte ens tänka på vad som kunnat hända om hon hade haft smittad blod eller annan kroppsvätska i den. En gäspning hon inte hade möjligheten att dölja om hon så hade försökt lämnade henne. Hon gnuggade ansiktet mot ena frambenet i en rörelse som saknade all den elegans hon vanligtvis förde sig med. Med trött blick såg hon på honom.
    "Den var tom." försäkrade hon ännu en gång.

När han hört ryktesväg vad som hänt i Tenebris hade Yargol valt att ta reda på var Nephania befann sig. Han hade en tursam roll som en av de hon arbetat tillsammans med i jakt på svar om viruset, så att han frågade efter henne var inte något som väckte någon direkt uppmärksamhet. Han hade funnit henne, som väntat, i ett av rummen under mark där de brukade hålla till för just det här arbetet. Långt bort från de gångar där staden långsamt börjat begrava sina döda, men fortfarande egentligen för nära för Yargols smak. Men han förstod samtidigt att de inte kunde hålla på och hantera det här ovan mark, bland folk.
      Nephania hade varit fullständigt försjunken i sitt arbete, bara svamlat avfärdande svar på hans kommentarer och envist prackat på honom uppgifter att ta itu med medan hon stövlade runt som på högvarv. En desperat sorts högvarv som bara kom till de som lika desperat försökte att tänka på vad som helst annat än det som hänt. Hon stannade inte upp förrän en av glasbehållarna föll i marken med ett ljudligt, splittrande eko, följt av hennes lika splittrade stämma som förkunnade att behållaren varit tom. Yargol avbröt det han hållit på att säga, och stod tyst tills hon såg upp på honom med trötta ögon. Han suckade, tungt och trött, och sträckte ut en stor tass för att vila den mot hennes rygg.
     "Se så. Vi kan inte ha att du sätter glas i tassarna. Hur ska du då få nått gjort?"  Yargol drog henne närmre sig, bort från glasskärvorna på golvet. Han satte sig ner, lyfte tassen från Nephanias rygg igen, men lät den hänga i luften över henne i en något obekväm gest. En inbjudan om hon behövde, men utan tvång.

    "Jag är ingen valp, Yargol." påpekade hon trött, men gjorde trots det som han sade.
Försiktigt klev hon runt glaset. Förbannelse också. De där behållarna var inte direkt billiga. Hon satte sig ner bredvid honom och tittade trött på skärvorna. Det där skulle ta tid att städa upp.

Nephania ryckte till när någonting rörde henne om ryggen. Hon såg sig om och blicken föll på en stor, mörk tass. Hon andades ut ett glädjelöst skratt.
    "Ser jag så ynklig ut?" frågade hon tyst.
Vem försökte hon egentligen lura, hon kände sig så ynklig. Yargol var inte mycket för närhet, så att han ens erbjöd det sade en hel del om hur hon uppfattades. Patetiskt. Men för en gångs skull tänkte hon tillåta sig själv att vara patetisk. Trots sällskapet. Utan ett ljud begravde hon ansiktet i hans breda bringa och snyftade ofrivilligt till. Förbannelse. Riktigt så patetisk hade hon inte tänkt att vara.
    "Jag saknar henne." konstaterade hon, rösten dämpad av päls.
Normalt sett hade hon aldrig låtit någon se henne såhär, men världen var inte helt normal längre.

Den lätta förvåning han kanske hade känt i en annan situation över Nephanias accepterande var kortvarig. Yargol lade tillbaks tassen över hennes rygg när hon begravde ansiktet i hans päls, och lät den vila där.
     "Jag vet." Där fanns inte mycket mer han kunde säga. Yargol hade inte känt Tenebris Aurora, och av vad han hört och sett att döma hade hon varit en varg han själv nog aldrig skulle ha kommit överens med. Men hon hade varit en vän till Nephania, och för ung för att lämna dem redan. Även om förlusten inte påverkade honom, så förstod han sorg. Han visste mycket väl hur ont det kunde göra.
     Yargol andades med lugna, djupa andetag, och höll blicken fäst vid rummets motsatta vägg. Han kunde bespara henne den skammen. Istället höll han hennes rygg, och sade inget när hon föll i bitar i hans famn. Gråtande spillror, likt glaset på golvet runt dem. Han kunde hjälpa henne sopa upp dem igen efteråt om hon behövde. Det var, trots allt, vad man hade vänner till.

[Avslutat]