[Pax till Hewa ^-^]

Denna plats var otrolig! Allt var så fruktansvärt vackert, från de gamla träden som bara viskade om de enastående historierna de bar på till de mörkröda rosorna som växte lite var stans. Mirrow gillade platsen starkt från det första intryck han fått. Fast han hade också hört att rosentaggarna bar på gift, kanske skulle han pröva riva sig så han kunde se hur mycket av giftvargsblodet i hans ådror skulle hjälpa honom mot giftet. Det var lockande men han lät bli, iallafall för tillfället. Det var egentligen inte skogens skönhet som hade lockat honom till en början, utan det han hade fått höra för länge sen. Hans mormor hade dött här, patetiskt nog i självmord, men.. han skulle inte egentligen inte brytt sig om att besöka en plats för det som syfte. Han var hatad av sin familj och hade redan klippt av banden mellan dem. Men.. så länge han var på färd med Demethra hade han alltid fått höra hur lika han och Afrodite var utseende mässigt, de hade samma drag. Det hade gjort honom nyfiken och han hade bestämt sig för att någon dag så skulle söka upp Itrozo. Och nu stod han här. Och han kunde lite förstå varför hon just valt denna plats att dö på. Det kändes.. han kunde inte sätta tassen på vad det var, men det var någonting med den här platsen. 

Mirrow strosade runt i skogen utan större planer. Det kändes bara rogivande att gå runt mellan rosenbuskarna och det var sällan han kunde känna den ron. Speciellt att han här kunde höra rösterna, först hade han blivit förvånad. Han hade varit i det kyligare delarna av Numoori mesta delen av vintern för att få vila sinnet en aning. Men nu då han var här och snön inte fanns och hans vänner verkade fortfarande leva fast den påtagliga kylan, så ryckte han till då han första gången kunde höra de viskande rösterna. Han drog en aning på munnen då han kände deras avvaktande närhet. Han kände inte dem, men det kanske var bra att skapa lite allierade i Itrozo med? Men det skulle nog få vänta en stund, för nu kunde han höra det avlägsna ljudet av porlande vatten.

Tassarna hade fört den mörka tiken bortom Ötamons gränser. Hon stod inte ut. Vandrarsjälen behövde luft. Flockens skog var instängd, hon var fast i ett fängelse. Trots att hon uppskattade allt Wami hade gjort, det hon hade givit henne drog ändå något henne bortåt. Ett beslut hade med lätthet tagits - hon skulle stanna som medlem. Men inte där. Inte hela tiden. Att bli historieberättare var kanske något hon skulle sikta för? Att vara där.. Men inte hela tiden. Hon kunde alltid resa runt, samla på sig myter och rykten och ge det tillbaka. Valparna kanske skulle gilla det? Att få höra mer om världen utanför. Någon gång kanske hon till och med kunde ta med någon av dem på resa.. Vilken ära! Att få i uppdrag att, tillsammans med en av ledarens ungar, korsa Numoori.
Ett lätt leende hade spridit sig över Hewas anlete. Alla dessa tankar, drömmar.. Skulle någon av dem slå in? Ibland kändes det som om hon hade allt för mycket i sitt huvud. Allt för mycket hon ville uträtta, ha svar på, eller bara utföra. Hon levde inte för alltid.. Var det inte bäst att göra det då man hade den gåvan gudarna gav dem? Hon satte av i trav, med en beslutsam glimt i ögonen. Ötamons liljor hade sakta men säkert försvunnit ur hennes åsyn, ersatts av buskar med rosor och träd det låg en liknande mystik över. Hon hade inte fått se Itrozo tidigare. Det var förvånansvärt vackert, som det mesta i Numoori. Revirets skog. Höstskogen. Kaiwood - om det var det det hette? - och nu Itrozo. Leendet omvandlades till ett flin, svansen piskade till bakom henne då hon upp på ett par stenar for, hoppade över. Hon stannade inte upp, utan fortsatte att ta sig fram tills det att de känsliga öronen uppfattade ljudet av vatten. Färskt?

Den sista biten fram till målet tog Trinityväktaren det lugnt. Med nöje, intresse blickade hon över området. Vad det fanns att finna.
Trots tiden hon trodde att hon tog på sig närmade hon sig dock snabbt, och inom kort fanns en flod att finna. Hon steg nyfiket fram till den, sänkte huvudet och försökte dricka i strömmen - men de gröna ögonen tittade vaksamt upp. Hon hade hört personer som talade om mindre trevliga varelser på denna plats. Kallblodiga djur med stora käftar.

Han hade följt ljudet av det porlande vattnet tills han kom ner till en flod som tog sig fram genom skogen. Han hade inte druckit på ett tag och han kände den obehagliga känslan av törsten som knöt sig i hans hals. Mirrow gick vaksamt fram mot vattnet. Han kunde skymta sin egna spegelbild som tittade upp på honom. Den var tom och uttryckslös. Mirrow ryckte till och backade bort från vattnet, skakade på huvudet och började sen följa floden medströms istället. Föst märkte han det inte, eller lät det inte störa honom i hans tankar men då doften blev starkare av en främmande varg sköt han tankarna ifrån sig och koncentrerade sig på nuet. Öronen vippade framåt och spetsades nyfiket, han skulle snart möta henne om han fortsatte framåt. Så han var inte ensam om att besöka floden verkade det som. Mirrow steg blev länge och han började röra sig en aning smidigare och snabbare framåt än förut. Och snart kunde han känna hur hon hade stannat vid floden och efter bara ett par meter till kunde han skymta henne bakom en krök. Han granskade henne medan han närmade sig, nu tystare än förut för att inte skvallra om hans ankomst. Hon var väldigt liten, nästan hälften så stor som han själv. Men han gillade hennes utseende, hon hade fina drag och något sa honom att hon inte enbart bar varg blod. Då han kommit tillräckligt nära, så han inte skulle behöva höja rösten då han talade gav han först vattnet en dröjande blick innan han vände sin uppmärksamhet till henne igen.

"Är ni inte rädd för själarna?" bröt han tystnaden med och avslöjade sin närvaro, om hon inte redan märkt hans ankomst. Han nickade menande mot vattnet som tog sig fram, men lät sen sin blick åter vila på henne. Hans ansikte var fortfarande slutet och visade inte vad han tänkte medan han väntade på en reaktion.

Vinden talade om en främling, förde dess doft till hennes nos. Varsamt höjde hon sitt huvud, blickade ut över vattnet, Itrozos flod. Klippte med de kattliknande öronen och lät en lätt pust lämna henne. Bildade ett grått moln i luften. Trots att snön aldrig hade fått för sig att lämna sina spår i skogen var kylan påtaglig. Inte så att hon frös, men det var tillräckligt för att få henne att märka av den - likt i Ötamon. Vinterpälsen värmde, och det var hon glad över. Kalla brisar störde inte.
Hon slog sig ned. Den rörliga svansen piskade åter till i det mörka gräset, innan den fördes runt hennes tassar. De vita klorna klöste i jorden. Hewa kastade en blick emot det hon kunde se av skyn, det som inte doldes av träd. Inväntade främlingens ankomst utan att visa tecken på att ha märkt den.
Är ni inte rädd för själarna?
Hon lät sina gröna glida till honom. Han var stor. Kanske inte jämfört med Lokie, men om man såg på henne. Hon var utan tvekan en mindre individ.
"Jo." Hon mötte hans röda. "Det vore fel att säga något annat. Men det hindrar mig inte att ta mig hit." Mod eller ren dumdristighet? Det spelade ingen roll. Ett äventyr behövde ha risker, annars var det inte ett äventyr. Ingen resa. Hon lade huvudet på sned. Ett lätt, vänligt leende spreds åter över hennes anlete. "Vadan denna fråga?"

På samma gång han väntade på svar så ryckte han till då han hörde en svag röst, aggressiv, han var på fel område. De hade lämnat honom så länge han varit i rörelse men nu då han stannat upp hade de vågat komma närmare. Men de var skygga och skulle inte attackera, han skulle få ta itu med dem sen. Han svepte nonchalant med svansen bakom sig och lyssnade till vad hon sa.
Han var inte riktigt säker på svaret han hade fått, men hans fråga hade också varit väldigt flytande så det var inte så konstigt. Han var knappt säker själv på innebörden i sin egna fråga. Men han kunde leka vidare på det.
Vadan denna fråga? han lät ett svagt leende dyka upp på läpparna. Han tog ännu några steg närmare då hon inte verkade vara besvärad över hans sällskap men höll fortfarande utrymme mellan dem innan han satte sig ner.
"Min fråga var inte om de levande.." sa han dröjande, väntade lite innan han fortsatte, ville se hur hon reagerade.
"Jag menar de som lever i Itrozos flod, har du aldrig hört om floden?" han svepte med blicken över floden och höll den kvar där. Granskade det strömmande vattnet, han undrade var det ledde. En sjö eller kanske havet? 
"Förlåt, jag glömde. Mitt namn är Mirrow, vad kan jag kalla er?", han vände tillbaks blicken och la huvudet aning på sned med ett undrande ansiktsuttryck.

Den främmande tog sig närmare, och hon såg oberört ut på floden. Hon hade inget emot sällskap under denna tidpunkt. Visst var vänner värdefulla, men ofarliga vänligt ställda individer mötte hon med nöje. Om det gick att komma överens, det vill säga. Att börja bråka.. Hon orkade inte med det.
En minimal vind blåste med hennes vilja ner en kvist i vattnet och hon följde den med den gröna blicken då den flöt iväg. Funderandes över hanens svar och inflikade då han tystnade.
"Jag talade inte om de levande." Hon skrattade till. Erfaren men ändå så ovetande. "Det hade inte varit lika intressant." Allt var något att fundera över. Dessa myter, mindre trovärda historier. De var mysterium, både värda att lämna liggandes och att ta med sig, se om det som sas verkligen var sanning. Just odöda var något Hewa sällan ägnade tankar åt, men då hon väl gjorde det var hennes slutsats ofta att det fanns spår av riktighet i det. Sedan var döden en läskig sak.. Varför inte vara rädd för det? Man kunde vara skrämd men ändå utmana ödet.
"Jo.. Flera gånger. Jag är uppvuxen vandrare, många historier har passerat mina öron under mina dagar." Hon tittade åter på honom då han presenterade sig. "Hälsad Mirrow, kalla mig Hewa."

[Alltså.. Det här är säkert jätteskumt.. xD Är trött, sorry om inlägget är fail >: ]

Så, hon hade tagit hans fråga rätt ändå. För den själ hon borde vara mest rädd för var hans men det var ju inte det de talade om så det gick ju att undvika. För han skulle inte ha något emot att sätta tänderna i henne, se hur mycket hennes lilla kropp klarade av. Men, för stunden låt han det va, det skulle bara vara onödigt fast han kunde känna det svaga suget tankarna gav.
"På så sätt", det ryckte lite svagt i mungipan men sen fick hans ansikte mera allvar över sig.
"Då kanske du också vet att de oftast är lugna men giriga. Och jag tror.." han tog också nu en kort paus, men mer för att fundera på sitt svar.
"Att en tik som du skulle kunnat väcka den girigheten. Varav därför min första fråga." Sa han, allvaret släppte och han skrattade tyst. Hewa.. han memorerade namnet snabbt, vem visste vad han kunde få för användning av det i framtiden..
Mirrow trodde egentligen inte på så mycket innan man kunde bevisa motsatsen, men Numoori var en mystisk plats och här verkade det skvallra lite om en sorts sanning i det mesta. Som då han hade varit en valp hade han inte riktigt trott på vad León berättat om blodsugare, men då han träffat Locura hade allt tytt på annat. 
"Vandrare huh?" hans ögon smalnade lite då han försökte komma fram till en slutsats. Hennes doft tydde på flocklivet hon troligen levde nu. Han visste väl hur de var. 
"Men nu ett flockbarn, har jag rätt?" det var mer som ett konstaterande på sin egna slutsats. Flocklivet hade han redan övergivit, han ville inte vara fången i någon annans händer. Han tittade på henne, vad kunde hon tillhöra för någon flock? Hon som verkade så oskyldig, hade han bedömt fel?

[Mirrow gör allt skumt, haha c;]

Hon log åt honom, blinkade med ena ögat. "Länge, inte hela mitt liv men i flera år, enda tills nyligen, har jag sprungit. Letat efter ett osynligt mål som har funnits precis framför mig men utom räckhåll. Jag har nästan dött av svält, av okända hot.. Och, tja. Jag kan inte säga något annat. Jag är rädd. Är, var, kommer vara. Om jag lyckas väcka dem må jag inte ha några större fördelar, chanser - men det hade jag inte heller då. Ändå står jag här idag, samtalande med dig. De får vakna om de så vill, och om jag dör eller överlever är ödets val."
Då hennes talan var slut låg fortfarande leendet på hennes läppar. Hon hade aldrig blottat sig för någon person så tidigare, och även om denna råkade vara en främling kände hon en lättnad. Som om hon hade haft en knut i magen som just hade gått upp.

Han var duktig på det han nu gjorde.
"Nästan. Bara för att jag har låtit min själ bindas till en flock betyder det inte att mitt hjärta inte fortfarande slår för vandringen." Hon suckade, såg ner på det jordiga underlaget. Skrapade med de vita klorna i det.

[Pausar detta <': ]

EDIT 06/10-14: Tänker se det här rollet som avslutat nu~