Blair gillade vädret i skogen, för en gångs skull.Värmen var behaglig för honom, kanske för att han tappat så mycket päls under de senaste veckorna för att klara av klimatet här. Den tjocka pälsen hade i tussar tunnats ut till en mer passande fäll.

Han berördes därför inte alls där han låg uppflugen likt en katt på den tjocka trädgrenen. Den upptrampade gången nedanför honom var i hans ögon en stig, i andras något upptrampat spår. Blair var så van vid att gå där att han inte stördes av alla växter, träd och djur som fanns så tätt inpå. Stigen gick längs med revirets gränser, och han använde den när han patrullerade. Just nu var varken Midnight eller Shady uppmärksam om vad han gjorde. Egentligen borde han sova, men han kunde omöjligen göra det. Så istället hade han tagit sig upp på grenen och lät de skogsgröna ögonen vila på gången.

Något prasslade till och han vinklade örat åt det hållet. Någon kom. Blair tryckte ifrån med ena tassen, beredd på att Shady skulle komma ångande och skälla på honom. Hon hade en kuslig förmåga att veta exakt vad han gjorde.
Men det var inte Shady. Istället kom en valp, i hans ålder, yngre eller äldre, kämpandes igenom växtligheten. Blair lyfte huvudet och granskade henne noga. Tovig, ovårdad päls. Han skulle just till att säga något när hon gav ifrån sig ett högt, klagande yl. Blair ryckte till något, men behöll lugnet. Ett lågt skratt slank ut mellan de svarta läpparna. Trampade hon på en ödla? Det ryckte i mungiporna. Han svängde med svansen med ett roat uttryck i ansiktet.

Och vad skrattar du åt?

Valpens blick sökte efter honom, och han log. Det var en annorlunda, men inte dålig, känsla av att inte bli sedd. Som om all träning faktiskt lönade sig. Som om han faktiskt kunde bli något, större än någon annan.
Blair sträckte på vingarna, studerade de allt mer matta fjädrarna. Fjädrarna som förut varit så blanka hade blivit matta och förlorat in glans. Uppe i bergen hade de varit noga med att tvätta sig. Här var smutsen, och det betydde att man smälte in bättre, bra. 
Han föredrog det.

Valpen fnissade till åt någon tanke, men återupptog sedan en dominant hållning, något aggressiv i hans ögon. 
"Jag skrattar åt en fnissande valp, vad jag kan bedöma." Rösten var uttråkad. Med en elegant rörelse spändes vingarna och han gled ner från grenen till en lägre gren. Valpen var inte tillräckligt intressant för honom. Dags att gå tillbaka. 
Han vände ryggen åt den smutsiga valpen och hoppade elegant iväg mot en annan gren. Där vände han sig om.
"Du borde lära dig att tvätta dig själv innan du lämnar lyan, smutsgris." Det hade blivit en vana att låta en sista nedlåtande eller sarkastisk kommentar lämna honom innan han försvann. Försvann, inte flydde. Blair, son till Relianne och Bael, flydde inte.
Han försvann in i grönskan, genade mot den lilla öppna gräsplätt bland trädstammarna som han skulle börja med styrketräningen.
Han hade redan förträngt mötet.

(Tja, kortroll var vad det var xD Avslutar du? :3)