Natten var kall och andedräkten steg som ett vitt moln från hans nos. Den rosa tungan fuktade nosen och smackade sedan mot gommen.
Det sent efter midnatt och solen hade varit borta i många timmar och skulle inte synas än på många fler. Såg de gula ögonen åt väster kunde han se den kompakta dimman som hade lagt sig längs kusterna ligga i dalarna längre bort. Den verkade nästan glittra i månljuset. Dimman skrämde honom då den var kompaktare än någonting han någonsin sett.
Natten var ovanligt tyst trots att vinden travade längs marken. Den sandfärgade vargen stod stilla nära toppen av ett av de mellanstora bergen och såg åt väster. Med en rysning vred han på huvudet och travade iväg från dimmans åsyn. Tankarna gled i förväg till den ljusa vargen som väntade på honom när han kom tillbaka. Han hade inte kunnat sova och hade gett sig av på en nattlig promenad. Vargen som han reste med hade ingen aning om att han gått och Ninäd hade vandrat i några timmar. Han insåg att han vandrat lite för långt, men tankarna hade snurrat och han hade inte haft någon kontroll över tassarna. Bergen var ändå välkända för hans tassar och han var inte orolig över att gå i hans egna tankar under flera timmar. Men nu var det dags att vända tillbaka.

Efter bara någon halvtimme smög sig känslan av att vara iakttagen på honom och han började se sig omkring. Ännu var han inte orolig eller rädd, men det var obehagligt med känslan av att någon följde efter honom utom synhåll.
Stjärnorna lyste upp bergssidorna och det borde ha varit lätt för honom att se sin förföljare.

[Pax till MP och SnuskÄlg. omnomnomnomnom]

Det hade visat sig att den lille kattvargen kände området lika lite som vad Even själv gjorde. Att komma ned från bergen skulle ta betydligt längre tid än vad han önskat. Frustration spelade i hans kropp. Frustration och den våldsamma hunger som fyllde hela hans varelse. Han behövde mer blod. Mer än det lilla han fått sedan han vaknat på nytt. Under andra omständigheter hade Even aldrig nedlåtit sig till att ens tänka tanken på att föda av de små, låga varelser de kunnat finna bland klippornas skrevor, men han behövde något, hur smaklöst det än var, för att hålla liv i kroppen. Små, patetiska djur som inte ens var värda att kallas medvetna om sig själva. Under andra omständigheter hade han inte valt bort den lille kattvargen vid sin sida för något så smaklöst som gnagare eller ödlor. Den lille, levande kroppen vars puls ständigt gäckade Evens sinnen. Vid mer än ett tillfälle hade han fört nosen över kattvargens rygg, för att med en förargad morrning tvinga sig själv tillbaka. Hade det inte varit för spåret de funnit så hade han kanske inte skonat den lille mycket längre, men som det såg ut nu kunde Even ännu ha nytta av Grendel.
     Spåret hade lett dem uppåt igen, trots att de varit på väg ner från bergen. Det var inte säkert att de skulle finna fler spår som detta på länge. Nedfärden fick vänta. Even rörde sig med farligt målmedvetna steg och huvudet sänkt till mankhöjd. Nosen ryckte för varje djupt andetag när han fyllde den med doften av den unga, friska hane vars spår de följde. Han hade sprungit om det inte varit för att kroppen ännu var för tunn, för svag för att han skulle ha råd att riskera att förlora ett byte. Han var ännu mager, pälsen ännu glanslös, om än den hade återfått en del av sin täthet. Jämfört med hur han sett ut vid uppvaknandet för lite mer än två nätter sedan kunde Even i det närmsta påstås vara en annan varg. Pånyttfödd. Och som en ynklig valp var han ännu svag. Svag jämfört med vad han en gång varit. Men inte mycket längre.
     När de kom nära nog för att se skepnaden av den unga hane de följt saktade Even motvilligt in. Det var med ögon klädda i hungerns röda färg han såg på vargen. Ögon annars så klart gula, men nu fyllda av den dödliga målmedvetenhet som drev varenda fiber i vampyrens kropp. Hade han haft eget blod i sina ådror hade det susat i hans öron, pulserat vilt och eggat hans inre. Om han haft ett hjärta som slog så hade det fyllt honom med adrenalin. Nu fylldes han endast av hungern, denna obeskrivliga instinkt som rev i hans inre, som gjorde det svårt att tänka klart och fick raggen att okontrollerat resa sig över hans rygg. Den som fick musklerna att spänna sig och vibrera under huden och som drev honom att fortsätta framåt. Framåt. Ständigt framåt. Skynda. Jaga. Han behövde mer. Så mycket mer. Han ville inget hellre än sänka tänderna i varmt kött, känna blodet pulsera mot sin tunga, känna en levande kropp vrida sig och kämpa i hans grepp. Kämpa med sådan glöd som endast de levande hade. Det var med en kraftansträngning som han tvingade sig själv att stanna helt. Främlingen framför dem var så stor att Even inte hade sett mer ut än en valp i dess närhet. Han hade inte råd att ta mer risk än nödvändigt i sitt nuvarande skick, hade inte råd att slösa med den energi han hade.
     ”För honom till mig”, väste Even med en förvånansvärt melodisk stämma som inte vittnade om den inre kamp han höll. Han behövde inte se efter Grendel för att veta att hans följeslagare lyssnade. Än så länge hade kattvargen visat sig tillräckligt lojal. ”Be honom om hjälp. Hör om han kan vägen härifrån och för honom till mig.” Samtidigt som han talade sjönk vampyren ihop på marken. Han lade sig på sidan, med huvudet vilande mot det hårda underlaget. Bröstkorgen höjdes i djupa, till synes ansträngda andetag – sög in luft han inte behövde. Han såg sjuk ut, med sin matta fäll och magra kropp. Sjuk och orklös. Den intensiva blicken förtäljde dock en annan historia, och Even tvingade sig själv att sluta ögonen medan han väntade. Lyssnade och väntade.

Vid flera tillfällen trodde Grendel att han skulle mista livet. Hans hjärta slog alltid ett par extra slag då han kände den kalla nosen över ryggen och nacken, men ännu hade ingenting hänt. Aderonen var ständigt på vakt. Tidigare hade han kunnat slappna av när han sov: det var ingenting han vågade göra längre. Lika ärofyllt som det var att få hjälpa Even var det farligt. Han var hungrig och började bli grinig över att han bara fick tag på smådjur att äta. Hade de inte funnit spåret av den unga vargen var det inte säkert hur länge till han hade fått vara kvar i livet. Han kände inte området och var knappt till någon hjälp på den punkten, för att inte tala om hur underlägsen han var vampyren.
    Då de kom närmare individen de följt saktade han in stegen. Trots att den unga hannen var många år yngre än han själv var han helt enorm.
    "För honom till mig."
Han såg på Even. Lyssnade på hans ord. Fråga om hjälp att ta sig ner från berget och sen föra honom till hans död. Det skulle han klara av. Hoppades han.
    "Uppfattat." sade han och passerade den odöda, som nu låg ner på marken.
Grendel sökte efter grönska han kunde använda till vapen eller skydd om den enorma främlingen visade sig vara ett hot. Men han fann ingenting.
    "Hallå där!" ropade han stressat och stannade på säkert avstånd från den andre. "Jag skulle behöva lite hjälp."
Han slokade med öronen och höll huvudet lågt. Med bedjande ögon såg han på den andre. Måtte han bara vara vänligt lagd, för han litade inte på att Even skulle komma till hans undsättning om han behövde räddas.

En röst nådde hans öron. Han såg sig omkring och letade i ögonhöjd efter den som talat. Sedan började han sänka blicken och fann tillslut den lilla, lilla, vargen som talat till honom. Det var nära att jätten bröt ut i skratt. Sicken liten en! Det var knappt så att främlingen var en tass hög. Utan att kunna låta bli ett leende vände Ninäd sig mot främlingen.
"Jaha?" sa han och kunde inte hålla undan den roade tonen från rösten "Och vad kan du tänkas behöva hjälp med?"
Den lilla såg ytterst märklig ut, som om han var rätt person att tala, med sina ränder och tofsar på öronen. Utan att tänka på det hade Ninäd sänkt huvudet mot den lilla.
"Men jag är väldigt nyfiken på vem det kan tänkas vara som är ute och vandrar i bergen mitt i natten när man är så liten." han blinkade mot främlingen som för att säga att han inte menade någonting illa med det, även om det kanske kunde låta som det.

Den andres tonfall fick Grendel att förnärmat burra upp sig. Han var tvungen att bita sig i tungan för att inte riskera att säga någonting dumt som kunde göra att främlingen lämnade platsen. Då skulle han med all säkerhet inte leva länge till. Istället svalde han sin stolthet och skrattade lätt.
    "Heh, det är ju det..." svarade han och log snett. "Jag och en reskamrat är vilse, och vi skulle behöva lite hjälp med att komma ifrån bergen."
Han såg sig om mot de stenar han visste att Even låg bakom innan han återigen såg på den store hannen.
    "Men jag är lite orolig för honom dock..." sade han tyst och lät öronen falla bakåt.
Som för att skingra sina tankar skakade han på huvudet och log igen.

Jaså dem behövde bara hjälp att komma ner från bergen... Dem? Ninäd höjde den gröna blicken och såg ut över bergssidan. Han såg ingen och sänkte blicken med en rynkad panna.
"Jag kan ta er ner från bergen på nolltid... men varför är du orolig för din... reskamrat?" han såg sig återigen runt men hittade fortfarande inte denna mysteriska reskamrat... det kanske bara var ett trick? Men den lilla vargen verkade inte riktigt kapabel till att spela någon speciellt stora spratt.
"Var är din reskamrat förresten?" frågade han och såg på den randiga lilla vargen. Stjärnorna lyste upp marken och det kom honom inte för att se efter noggrannare på den steniga marken. Hade han gjort det skulle han kanske kunnat skymta den pälsiga stenen bakom dem andra stenarna, men nu gjorde han inte det och såg därför ingenting förutom dem kala bergssidorna.

Han hade verkligen hoppats på en vägbeskrivning från främlingen då planen var att han inte skulle komma ur det här mötet med livet i behåll.
    "Åh, vi ska inte besvära dig med att visa vägen." skrattade han. "Det räcker med en riktning och hur lång tid det kan tänkas ta."
Grendels öron veks bakåt igen och han såg sorgset ner i marken.
    "Faktum är... att han är svag. Han är nästan bara skinn och ben, och jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa honom."
Hans ögon blev glansiga. Det var nästan så han imponerade sig själv över sin skådespelartalang.
    "Och... han halkade och skar sig... det är ett stort sår i sidan på honom... och jag kan inte göra någonting..." han satte sig uppgivet ner.
Vid gudarna så han hoppades att ynglingen framför honom var vänlig och ville hjälpa till. Annars skulle hans skådespel bara skämma ut honom.

Han nickade. Egentligen hade han ju inte tid att visa vägen för två främlingar, han var ju på väg tillbaka till Baltazar.
"Om ni fortsätter österut," han nickade med huvudet mot det hållet "så kommer ni till Ötamon om 2-3 dagar i normal vandringstakt..." han skrattade till "Eller det tar 2-3 dagar för mig, ni kanske kan förvänta er att det tar några dagar extra. Går ni västerut kommer ni till Samudr om 1-2 dagar - min takt - men jag skulle gå till Ötamon då det är lättare att ta sig till resten av landet." Han lade huvudet på sned när främlingen såg ner i marken.
"Åhh.." andades han när den lilla berättade om sin kamrat "Ojdå!" sa han när han fick höra om halkandet "Behöver du hjälp? Jag kan hela litegrann men har aldrig gjort det på någon annan... fast jag kan försöka." han såg på främlingens blanka ögon och såg sig åter om efter reskamraten.

Gudarna hörde hans bön och han fick både riktning och tid det skulle ta. Eller kunde ta åtminstone. Att lura med sig honom tillbaka till Even visade sig inte heller vara några problem.
    "Åh! Vill du det vore det jättesnällt!"
Grendel ställde sig upp, det oroliga uttrycket nu ersatt av att hoppfullt
    "Han är här borta, kom."
Med travande steg rörde han sig mot sin reskamrat. Han kunde höra den store hannen följa efter. De rundade stenarna den odöde låg bakom.
    "Even, jag har hittat nån som kan hjälpa dig." sade han mjukt.
Han mötte kort den röda, hungriga blicken innan han flyttade sig åt sidan så att ynglingen skulle kunna gå närmare och titta efter såret som inte fanns.

Han låg kvar på marken, orörlig tills dess att han kunde höra de av avståndet dämpade rösterna från kattvargen och den större främlingen förändras och närma sig. När Grendels nätta steg, följda av betydligt större och tyngre tassar kom närmre så gläntade Even på ögonen och lät blicken söka längs stenarna. Hans ögon mötte Grendels blick när den lille kom inom synhåll, och Even himlade genast bakom nästan slutna ögonlock för att kasta en kort blick mot den stora vargen som följde. Bra.
    Det var en väldig främling, med kraftiga utväxter över kroppen, längs ryggens sidor. En tung, ung hane med ett hjärta vars puls överröstade det lilla, nervösa pickandet som var Grendel. Ett så livfullt hjärta i en så stor kropp. Inte än. Even fick kämpa för att ligga kvar på marken. Han mötte medvetet inte främlingens blick, utan slöt ögonen igen med en djup, skälvande suck. Han behövde inte spela ansträngningen i de långsamma, ytliga andetagen, om än anledningen till att de skalv var en annan än den historia som Grendel delgett.

Han log kort och följde sedan efter den lilla som travade på. Själv tog han bara långa kliv men höll ändå samma takt som den lilla... det var ju lustigt.

Till slut såg han äntligen den lilles reskamrat. Hade han inte vetat att det var en varg - och att den levde - skulle han ha tagit den matta pälsen för ett gammalt byte. Han rynkade pannan när han hörde dem ansträngda andetagen och såg hur den extremt tunna kroppen andades. Hur kunde denna varg ens vara vid liv? En så tunn varg borde - om inte gått av på mitten - ha svultit ihjäl. Han var inte säker på att den här vargen skulle klara resan som han hade pratat om och sneglade på den lilla när denne talade till sin kamrat med mjuk röst.
"Hej." sa han försiktigt och gav den lilla en blick innan han närmade sig den liggande vargen. Tanken var att han skulle lägga tassen mot den liggandes sida, han antog att vargen var skadad på sidan som den låg på. Han hade ställt sig nära och lyfte sin stora tass för att försiktigt lägga den på vargens sida, hade inte den lilla kallat vargen för Even?

Närmre. Närmre. Främlingen hälsade. Evens ena öra ryckte, och han gläntade åter på ögonen, om än utan att se på den betydligt större vargen. Ett lågt jämmer som kunde tas som en hälsning lämnade hans strupe när han vred på huvudet i en tafatt rörelse där inte mer än nospartiet lyftes. Mungiporna drogs tillbaks i vad som kunde vara ett vagt leende. Den svaga, sårade vargen var tacksam. Åh, ja. Tacksam. Främlingens tass vidrörde hans sida.
    Even vred sig mot marken i en onaturligt flytande rörelse. Han gled ut från under främlingens tass, och bet i samma rörelse ihop käkarna hårt om den store unghanens armbåge. Smaken av blod fann sig genast i hans mun. Doften av den andres päls fyllde hans nos. Ljudet av hjärtslagen stängde ute allt annat. Hans ögon, nu vilt uppspärrade och fyllda av hungerns iver, tog in vargens rörelser enbart. Utan mer ljud än det av kroppen som rörde sig slet han i vargens ben, in under dess egen buk och ut mot motsatt sida för att i en enhetlig rörelse fälla den till marken och vända den på rygg. Den hårda smällen av en tung kropp mot stenmarken bekom honom inte. På rygg kunde vargen inte fly. På rygg kunde Even ställa sig över bytets större kropp. På rygg kunde han nå strupen, armhålorna, var än han först kunde komma åt de större ådrorna i kroppen. Var än han kunde sänka tänderna i det levande köttet. Var än han kunde känna blodet pulsera mot tungan. Pulsera i hans öron i den vackraste av sånger. Kämpa för livet.

Tassen tog i kroppen och han registrerade på en gång att den var kall och att han inte kände någon puls. Dessa intryck hann inte mer än registreras fören vargen under honom ålade sig iväg från kontakten. I nästa sekund kände han tänder hugga tag om hans armbåge. Ett högt tjut av smärta och förvåning lämnade honom och han började dra för att komma loss. Men benranglet var snabbare än den store hade förväntat sig och han fann att benet som den andre hade i munnen vreds under honom så att han gjorde en slags kullerbytta för att landa på rygg. Han pep till och hade den andre över sig redan innan han hunnit dra efter andan. Tänderna blottades och han morrade mot benranglet. Dem gröna ögonen såg de röda och insåg att slaget nog var förlorat, även om han var mycket större och troligen starkare, men sådana ögon kan man inte vinna mot. Det var ett par galna ögon som mötte honom. Hjärtat slog hårt och snabbt i bröstkorgen. Han ville inte dö som ett bytesdjur, på rygg och patetisk. I ett desperat försök att inte dö som en mask högg Ninäd mot benranglets huvud. Han trodde inte han kunde döda någon utan hjärtslag, men han ville skada denne. Tassarnas klor rev mot benranglet och han fortsatte morra med tänderna blottade och öronen bakåtstrukna.

Vargen gjorde motstånd. Det gjorde de alltid. De kämpade, varje gång. Kämpade med en glöd endast de levande bar. En kamp för livet. Morrningarna blandades med den sjungande pulsen, men Even besvarade dem inte. Han hade ingen anledning att besvara dem. När han högg mot strupen kände han en tass i sidan. Han kände bytet vrida sig, kände dess vilja att leva. Han fick en tass i ansiktet innan han nått den för stora vargens ådror. I en onaturligt snabb rörelse högg han istället i bytets framben. Tänderna sjönk djupt in i musklerna. Han vred nacken i en hård, snabb rörelse. Vred benet för att på ett ögonblick oskadliggöra det. Ljudet steg över blodets pulserande.
    Even släppte benet och högg på nytt mot strupen. Där fanns inga överflödiga rörelser, inga överflödiga ljud som lämnade den tunna kroppen. En kropp som inte såg ut att besitta den hastighet och styrka som han bar. Tänderna grep om bytets strupe, under käken där han kunde pressa ner dess huvud och tysta morrningarna. Blodet fyllde alla hans sinnen. Det pulserade under honom, dess doft fyllde hans nos. En våldsam skälvning spred sig genom honom. Om det var Even själv som skalv eller bytet kunde han inte avgöra. Den vilda blicken såg inte längre. Allt han kunde var att känna blodet. Han behövde mer. Mer. Där fanns inget annat.

Innan det ens fanns en tanke på att göra någonting hade benranglet hans framben i munnen och vred om det med en styrka han inte trodde var möjlig för den tunna kroppen. Med ett knak såg Ninäd sitt eget framben gå av i främlingens mun, han såg hur det bröts och hörde smällen när benet skildes åt. Det tog någon sekund innan smärtan träffade honom och då skrek han. Skriket ekade mellan bergen och hördes långt bort, kanske tillräckligt långt bort.
Ninäd hann precis se hur tänder blixtrade mot hans strupe och vände huvudet för att stirra på den lilla främlingen som hade lett honom till hans död.
"Må Chaibos förbanna din själ och låt dina tassar för alltid väga mer än du orkar bära! Låt Kaito alltid springa dig i svansen och göra tassarna till is så du aldrig tar dig någonstans! Hoppas Windfari döljer din sy-....." förbannandet tystnade i ett gurglande och de gröna ögonen blev långsamt oseende. En våldsam skälvning gick igenom honom när ett sista rosslande andetag tvingades ner i hans blodfyllda lungor.
"Snälla led mig rätt Chaibos." var den sista tanken som tänktes i hans huvud. Blodet fortsatte pumpas ut ur halsen i några hjärtslag till innan även det stannade med en suck.

Den pratade för mycket. Even bet ihop hårdare, malde med käkarna i den andres strupe, drack djupt av livet från den andres ådror. Det tog inte lång tid förrän bytet tystnade. Inte lång tid förrän de sista skälvningarna spred sig genom den stora kroppen, förrän det sista blodet lämnade dess varelse. Den sista värmen och det sista livet. Den sista glöden. Even stod kvar med tänderna djupt begravda i bytets strupe tills det inte fanns mer att hämta ur dess kropp. Tills hans egen kropp slutat skaka och rycka. När han väl släppte var det långsamt, nästan varsamt. Den vida blicken flackade från bytet och över området, vild i extas. Tänderna var blottade i ett stelt leende, innan de formades för att släppa ut ett långsamt andetag. Doften av blod kvävde alla andra dofter i hans nos. Pälsen krusade sig över hans kropp, tätare än förut. En kropp fylld av liv, som utöver smutsen som ännu satt i fällen inte längre vittnade om den utmärglade skepnad den varit. En kropp fylld av en annans blod. Fylld till en gräns där huden runt ögon och nos nästan tycktes röd i tonen under fällen.
    Han kunde inte hindra de dämpade lätena som bubblade över läpparna när han sakta klev över den som inte längre kämpade. De ännu röda ögonen flackade till himlen där han sökte något som inte gick att se. Öronen spetsades på huvudet och svansen höjdes stelt när han steg bort från bytet. Tassarna kändes varma mot stenen, värmda av det liv som inte var hans. De dämpade ljuden sprack i ett högt, gällt skratt.
    "Du trodde jag skulle dö", utbrast han, med en röst som steg tills den var lika gäll som det rungande skrattet. Blicken flackade ännu över himlen, över den mörka, stjärnströdda ytan där månen hängde, naken och kall. "Du trodde jag skulle dö! Men se på mig nu!" Han ropade ut i intet, upp mot himlens tomhet. Ropade till något som inte fanns att se. "Se på mig! Mishrail är död, men jag är här! JAG ÄR HÄR!"
    Skrattet tystnade lika plötsligt som det börjat. Dess eko dog och lämnade platsen i stillhet. När Even sänkte blicken och fäste den vid Grendels lilla skepnad hade hans anlete iklätts en tom stillhet som motsade de vilda ögonen. Ett betydligt mildare leende än förut spred sig över vampyrens läppar. Ah, ja, Grendel. Han kunde ha nytta av den lille än.
    "Ät, Grendel", uppmanade han med dov, värmande stämma. Han tog ett par långsamma steg närmre kattvargen innan han stannade på nytt. "Fyll dina energier, och led mig in i ert land." Rösten vibrerade lågt.

Grendels lilla kropp skakade av spänning då han såg främlingen gå närmare den odöde. Snart. Snart skulle han vara återställd till sin forna glans. Aderonen försökte hänga med i de plötsliga rörelserna men fann att han, trots ett gott mörkerseende och vaksamma ögon, inte riktigt klarade av det. Innan han visste ordet av det låg ynglingen på rygg och kämpade för sitt liv. En menlös kamp. Han var död redan då Even fått vittring på honom. Den bekanta doften av blod blandades med ljudet rädda och ilskna morrningar. Han satte sig ner och såg fascinerat på scenen som utspelade sig framför honom. Ett högt, knakande ljud nådde hans känsliga öron och kort därefter kom det gälla skri som fick honom att se sig om. Till hans vetskap var de ensamma, men minsta lilla läte tycktes studsa och bli starkare bland bergen. Han gillade det inte.
    Då främlingen började skrika förbannelser såg Grendel på honom. Deras ögon möttes och han höjde på ögonbrynen. Han var på god fot med gudarna, åtminstone många av dem, så orden bekom honom inte helt och hållet. Däremot hade han aldrig personligen blivit bannad på det sättet. Han hade hört andra i sin familj bli det, framför allt hans mor, men aldrig han själv. Men de hade inte förstått, precis som att den unge hannen inte förstod. För att överleva krävdes vissa uppoffringar. För att bli upptagen i Tenrais familj krävdes blod. Han svarade honom inte. Det fanns ingen anledning. Ingenting han sade nu skulle spela någon roll, för någon av dem. Så tystnade han plötsligt med ett gurglande läte. De ljust grå ögonen såg hur kroppen blev slapp. Uppmärksamt såg han på Even. Han var inte längre sjukligt smal och pälsen hade återfått sin glans. Han såg levande ut. I tystnad såg han vansinnet lämna vampyren. Hans skratt, hans ord. Visst var det ett vansinne. Men vem skulle inte bli det av att ligga nersövd under så många år? Deras ögon möttes då den odöde vände sig mot honom, sade åt honom att äta och fylla på sina krafter. Aderonen såg på kadavret.
    "Tack, men jag jagar hellre reda på någonting senare."
Det hade inte varit allt för länge sedan han fått mat i sig. Dessutom var han inte kannibal. Visst hade han druckit andra vargars blod tidigare, men han var inte ett odjur. Utan att säga någonting mer ställde han sig upp och vände sig återigen med nosen österut. Snart skulle de lämna de eländiga bergen bakom sig. Han längtade efter att få se skog igen.

Ett kort hummande lämnade Even när han såg hur kattvargen betraktade bytet. Ah, ja, såklart. Grendel var inte mer än dödlig. De hade alltid haft en förmåga att avstå det fina för smaklösare ting. Kanske var det av sympati. Kanske fann de någon slags värdighet i att lämna de döda till råttorna och fåglarna som de sen själva fällde. Det var något som inte verkade ha förändrats.
    Even följde efter Grendel när kattvargen vände åt öst på nytt. Snart kunde de lämna bergen för rikare marker. Han såg fram emot att se vad som ännu var sig likt, eller om allt hade förändrats. Se vilka som ännu fanns kvar, eller om de alla slutat vandra. Han såg fram emot vad den här tiden hade att erbjuda.

[Avslutat]