Kura var ute och gick, hon brukade alltid ta en promenad för att se vad som hände i närheten. Hon gick med lätta steg genom skogen, och hon rörde sig smidigt mellan det olika trädstammarna. Hon rörde på svansen i takt med henne steg och hon såg sig omkring lite då och då.
Hon undrade vart valparna höll hus och likaså Stripe. Hon saknade dom alla, hon visste att valparna var stora nog att klara sig själva nu, men hon ville ändå ha koll, tänk om det skulle hända dom något? då var det hennes fel, att hon inte haft bättre koll.
Hon suckade och skakade på huvudet *du oroar dig för mycket* tänkte hon och saktade ner. Hon stod snart stilla och hon stod nu vid en bäck. Hon sänkte huvudet och drack av det svala vattnet. Hon såg sedan upp mot himlen, som hon knappt såg för att trädens kronor brett ut sig så väldigt, men det lilla hon såg var grått och mörkt, det skulle säkerligen bli regn snart, hon kände det i luften.

Kura sken upp så fort hon hörde sin dotters stämma klinga. Hon började snabbt vifta på svansen och hon hoppade smidigt över den lilla bäcken och sprang fram till sin dotter. Hon pressade sin panna mot dotterns och log"Xhie" sa hon mjukt och log med hela ansiktet, ja nästan hela kroppen. "Vad glad jag är att se dig..." hon nickade och backade bak något steg för att få en bättre blick på dottern. Hon såg frisk ut, inga ytliga skador(?). Hon skrattade lite smått åt sig själv, men tyst, så det knappt märktes, att hon skulle vara så orolig. Hon mindes själv hur det varit när hon var liten och hennes mor också varit så orolig, och hon själv hade bara tyckt det varit onödigt. Men nu förstod hon, hon ville hålla koll, hon ville veta att dom alla var i säkerhet.
"Så...vad har du haft för dig?" hon såg nyfiket på sin dotter, och väntade ivrigt på svar, hon var nyfiken, ville liksom veta vad hon hållit hus.

Xhie slöt ögonen och bara njöt när moderns beröring nådde henne. Hon kunde inte tänka sig att det kunde finnas någon annan varg hon skulle kunna älska lika mycket som mor och far. Aldrig någonsin. Ingen kunde vara lika bra som dem.
Hon hade nyligen mött Stripe, och när hon nu fick träffa Kura kändes det för den unga som om lyckan var fullständig.
"Jag är glad att se dig också, mor."
hon mötte moders granskande blick allt nedan svansen viftade bakom henne. Att modern verkade syna henne, kanske leta efter skador eller fel var inget hon ens tänkte på. Hon var bara så glad över att få träffa henne.
"Jag har varit lite överallt! Försökt se så mycket som möjligt. Jag träffade far också, och han mår bra. Men fortfarande har jag inte mött någon som inte tillhör familjen."
hon hade kunnat prata hur mycket som helst, så glad kände hon sig. Men hon hejdade sig själv, och log bara. Ville inte säga allt för mycket.

Kura log och lyssnade till sin dotter. När hon nämnde Stripe log hon bredare, om det nu gick. Hon rörde lite smått på svansen och nickade"Det är bra att du upptäcker världen omkring dig Xhie, men kom ihåg att vara försiktig..." Kura kunde inte låta bli att säga att hon skulle vara försiktig, det gick bara inte. Hon ville inte att någon av hennes familjemedlemmar skulle råka illa ut, därför hoppades hon på att Xhie skulle lyssna på hennes ord, för dom var viktiga.
Hon såg sig snart omkring, och njöt att fåglarna som kvittrade en bit bort, och hon såg snart å sin dotter igen, och hon behöll sitt varma leende. "Så har du hittat någon speciell plats som du gillar extra mycket?" Kura var nyfiken, hon ville veta allt, eller i alla fall så mycket hon kunde få reda på, såklart hennes ungar skulle få ha hemligheter, alla har ju hemligheter.

Xhie nickade mot sin mor.
"Ja, jag lovar att vara försiktig," sade hon med en glad röst.
Även om hon förstod vad modern sade var hon fortfarande allt för naiv för att riktigt kunna ta orden på fullt allvar. Ännu hade Xhie inte fått lära sig hur grym världen kunde vara och vilka hemskheter som kunde lura i skuggorna. Hon vad godtrogen och ansåg det bästa om alla. Saker som ondska och hat existerade ännu bara i sagorna, men med tiden skulle hon få uppleva dem liksom alla andra fick. Men ännu var hon allt för naiv för att kunna förstå den fulla innebörden i orden 'var försiktig'.
Men det betydde dock inte att hon inte tänkte lyda sin moder. Nej, nog tänkte hon vara försiktig. Det var bara det att hon omedvetet kunde skjuta undan de orden i de flesta situationerna eftersom att hon trodde så mycket gott om alltid i sin omgivning.

Öronen spetsades då moderns ställde sin andra fråga och Xhie lät den gröna blicken vändas mot marken.
"Nej," sade hon med en smått sorgsen röst. Hon hade inte hittat något ställe hon tyckte extra mycket om, det fanns ingenstans som kände riktigt hemma. Som var så där extra vacker att hon ville återvända till den. Och det gjorde henne en aning ledsen när hon tänkte på det.
Men sedan såg hon upp med en gladare min.
"Men jag har ju inte hunnit se så mycket! Bara Numoorislätten och Lövskogen, så jag har fortfarande mycket kvar att upptäcka i detta land!"
Ett leende bredde sig över hennes läppar när hon tänkte på det.
Upptäcksfärd...

Kura flinade vagt. Hon minns själv hur det var, man ville ut och se allt, och man brydde sig inte om det var farlig teller inte.
Kura hade lust att be sin dotter att inte beträda öknen, bergen eller kaiwood, men hon visste att om hon sa det skulle hon förmodligen göra det för att ta reda på om det var så farligt. Kura funderade på om hon skulle säga något, men lät sedan bli.
Hon hörde på valpens ord och hon log varmt. "Då har du mycket att upptäcka" ropar hon ut. Hon rörde smått på svansen och lät sin blick svepa runt området, hon huttrade till då en vind slet lite i hennes päls, innan hon lät blicken vila på sin dotter.

[FÖRLÅT...mitt svar är riktigt sent, och jag är ledsen för det, men är inaktiv, och är trött på Kura :S Kan ju säga till dig också, att hon kommer dö, inom en snar framtid, så var beredd på det :(]

[Aw D; Vet hur det är när man är less på en karaktär... Ifall du känner så kanske vi skulle ta och avsluta rollet ganska fort, bara två två inlägg till eller något? (: Och förlåt om jag frågar, men hur ska hon dö? ;o]

Xhie nickade ivrigt åt moderns ord samtidigt som svansen viftade och de gröna ögonen tindrade. Hon kände sig lycklig när hon tänkte på det, att hon hade en hel värld att upptäcka. Och det bästa av allt var att hon hade både sin mor och sin far här i världen, de två vargar hon älskade mest av allt. Och även om de inte alltid var med hennes så var det en trygghet att veta att de fanns där ifall hon behövde dem. Vart hon än vandrade skulle hon aldrig vara ensam.
"Jag älskar dig så mycket, mor!" utbrast hon och börjde huvudet framåt, lutade det mot Kuras bröstkorg och slöt ögonen. Precis som hon hade gjort så många gånger då hon var liten.
Varför Xhie sade det hade hon ingen aning om. Det var mer än vilja att säga det, och varför inte? Hellre sade hon det en gång för mycket än en gång för lite. Och det var med ett leende hon nu kände värmen från moderns kropp.

[Alltså, fantasibrist... -.-]

[Ja det kanske är bäst :) Hon kommer bli dödad :O]

När dom värmande orden lämnade sin dotter, log Kura med hela hjärtat. Hon slickade henne på pannan och skrattade litetyst"Du är för söt, jag älskar dig med" hon svepte svansen kring dom båda och hon andades lugnt. Hon njöt av varje sekund hon fick vara med sin dotter, för hon visste att ju äldre hennes dotter blev ju mindre skulle hon få träffa henne.
Hon fuktade snart nosen då en vind svepte förbi dom båda. Kura ryste till. Det var en sådan kall höstvind som letade sig in i pälsen.

[Vem ska ta livet av henne? ;o]

Även Xhie kunde känna höstvinden komma svepandes genom skogen, och hur den fick en kall kåre att krypa att krypa längs hennes ryggrad. Att hösten var på ingång var det ingen tvekan om, men inte klagade den unga varginnan. Hon hade alltid gillat hösten då den förde med sig alla dessa vackra färger, som om hela världen blommade upp trots att växtligheten dog. Att det var kyligare var helt enkelt något som man fick leva med.
Leendet på den ungas läppar blev bredare då hon hörde moderns ord och ett svagt hummande kom ur hennes strupe. Ett ljud som avslöjade att hon var nöjd med det hela. För det var hon. Kunde knappt tänka sig en bättre plats att vara på än vid moderns sida.
Men så tog hon några steg bakåt och de mintgröna ögonen såg åter upp i moderns mörka ansikte.
"Jag kanske inte kommer att möta dig varje dag, men jag kommer att tänka på dig vars jag än vandrar i denna värld. Det kommer att kännas tryggare då, som att du går bredvid mig och visar mig vägen." Hon log och svansen vickade svagt av och an.

Kura log. Hennes dotter ville sin moders bäst. Det värmde i hjärtat då hon hörde dotterns ord. "Det värmer att du säger det..." hon nickade och såg sig lite vaksamt omkring. Hon var nästan förvånad att inget hade kommit och stört dom. Det kändes som om det ofta hände. Att man blev avbruten.

[Jättekort, förlåt! Jag vet inte än, någon som vill ^^']

[Anmäler min Locura som frivillig! Det är sådant hon gör -Dödar andra 8D]

Xhie log. Det kändes bra att gå ha mött modern och talat med henne. Riktigt varför var en annan fråga, men det var alltid en speciell känsla när man träffade någon man älskade. Och vem älskade hon egentligen mer än sin mor och far? Det fanns ingen varg som betydde mer, och inte heller kunde hon tänka sig möta en sådan.
"Men det börjar bli dags för mig att ge mig av. Jag har en lång väg att vandra om jag vill hinna se hela världen. Men jag älskar dig, mor."
hon reste sig upp och log, kanske en aning blygt. Men det var ett varmt leende som talade om för Kura hur mycket hon betydde för sin dotter. Åtminstone var det det som Xhie försökte åstadkomma.

[Hon blir mördad av Hielo... D:]

"Hej då min dotter... ta hand om dig!" hon log och gick fram till henne för att stryka sitt huvud mot hennes innan hon satte sig ner för att följa sin dotter med blicken då hon skulle lämna detta ställe.

[AVSLUTAT]