Tiken klassas som medelstor. Men egentligen är det inte många centimeter som skiljer henne från att vara stor varg. Hon är en smäcker tik. Snövit till synes på håll. Men pälsen även en silverglittrande glans. Speciellt när solen kastar sina värmande strålar på vargpälsen. Långa ben lyfts förbi varandra och breda tassar placeras på sanden i en jämn ström och lyfts därefter i samma ordning. Den är en fridfull plats hon har hittat. Om man bortser från vissa skränande sjöfåglar. Men de stör inte så mycket. Den långa yviga svansen sveper med i rörelserna när tiken vandrar framåt. Den långa halsen hålls i en lätt krökt hållning och de långa öronen står spetsade på huvudet. Vinden leker lätt med den silvergrå luggen och manen. Får stråna att dansa mjukt. Hon har vinden i ryggen. Men då man ser långt och bredd på denna plats så spelar det inte så stor roll.
Hon får ganska snabbt syn på den vita hanen som kommer emot henne. Men hon stannar inte upp för det. Hon är rätt social den här tiken. Anser att ju fler kontakter man har desto längre kan man komma i livet. Håller man sig bara undan hela tiden kan man lika gärna gå och gräva ner sig. Så hon fortsätter framåt. För hennes väg kommer snart ändå att mötas med den främmande vargen. Främlingen verkar dessutom vara på väg åt hennes håll. Öronen klipper till på tikens huvud och snart stannar hon upp när de två vargarna är rätt nära varandra. Lagom avstånd för att kunna samtala på en bra nivå. Men tillräckligt långt ifrån för att vara utom räckhåll ifall den andre skulle visa sig aggressiv. För denna tik är ingen slagskämpe. Hon tycker inte om att spilla andras blod om inte hennes liv hänger på det. Hon håller sig helst ifrån allt vad fajter heter.
Hon knycker lätt på nacken. En hälsning utan ord men ändå en mjuk och vänlig gest.

Hanen talar efter att han satt sig ner. När någon gör något sådant. Sätter sig ner. Så brukar det vara ett tecken på att de är välmenta. Men denna tik vet mycket väl att man inte kan lita på något. Eller någon. Men hon gör som han. Sätter sig ner. För att inte verka för ohyfsad eller på något sätt respektlös genom att bara stå där.
"Var hälsad". Svarar hon honom med en mjuk stämma. En stämma som skulle kunna liknas vid smält silver. Hur nu det går till.
Den långa yviga silverglittrande svansen lägger sig kring de ljusare tassarna och hon håller den silverskimrande blicken på hanen. Hennes ögon har vit pupill. Vilket oftast är svårt att urskilja. Därför ser hon blind ut. Men hon är inte blind. Hon studerar den vita hanen lite lätt. Han har blårandiga ben. Och ett ärr på vänstra kinden.
Nirvana har inga egna ärr. Hon har lyckats hålla sig undan allt vad slagsmål och fajter heter. Hon är ingen krigisk varelse. Hon är en silvervarg. Hänger sig åt gudarna. Älskar berättelser om både gudarna och länderna. Historier om allt. Om andras syn på saker och så vidare. Det är det hon tycker om. Historier. Men hon vet att hon inte kan få andra att sluta slåss. Alla gör vad de anser rätt. Ingen vandrar samma väg som andra. Alla har sin egen väg att gå. Sina egna mål att sträva mot. Men visste vore världen mycket mer rofylld och harmonisk och för att inte tala om vacker om det aldrig existerade några krig eller blodspillan. Nirvana äter inte ens kött. Inte ens att spilla blodet från bytesdjur är något som lockar henne. Hon lever på bär, ätliga svampar och andra ätliga växter. Det är den naturliga födan. Hon är även alltid noga med att be en bön för att tacka gudarna för varje måltid.

Hon nickar lätt åt hans ord. Jo, nog är det en trevlig morgon. Speciellt här på stranden där man kan blicka enda till horisonten utan att något står i vägen. Havsytan blänker och glittrar i det skarpa solljuset. Den silverskimrande blicken söker sig upp mot himlen en stund. Möts av en klarblå syn. Sådan himmel är vackrast. Det går inte att förneka. Molnfri och tycks nästan lyckas sudda ut alla bekymmer. Om man har några sådana.
Hon ser åter på hanen igen när denne presenterar sig. Stripe. Ett vänligt leende letar sig fram på henne läppar. Ett passande namn. Faktiskt med sin egna sällsamma charm.
"Mitt namn är Nirvana". Svarar hon honom och presenterar sig själv. Hon brukar även presentera sig med sitt smeknamn. Men hon har slutat göra det. För nog är hon van vid att kallas Vana. Men den grönvita hanen Liam hon mött på slätten hade frågat henne varför hon inte kallades Niva. Det hade då blivit en liten tankeställare. Och därefter presenterar hon sig bara med sitt hela namn. Vill andra kalla henne någon smeknamn så får de bestämma själva.
Hon lyfter på ena framtassen och ser ner på sanden som just blötts av en mjuk våg från havet. Blöt päls. Visst kan det vara skönt när vädret är varmt. Men att sitta där i blöt sand är inte så jätteuppskattat. Blöt sand i pälsen är inte så jättetrevligt. Men det är inga tunga bekymmer. Vana sätter ner tassen igen och ser åter på Stripe.

Den silverskimrande blicken sveps ut över havet igen. Nog skulle hon vilja flytta sig längre upp på stranden. Men hon vill inte verka ohyfsad på något vis så hon sitter kvar där hon sitter. Utan att röra på sig. Svanstippen guppar till vid hennes tassar. Tyngd av väta på undersidan. Hon ser på Stripe igen. Nickar igen när han säger att det är trevligt att träffas. Hon ler fortfarande lätt. Vänligt.
Sen frågar han henne vad som fört henne till stranden denna morgon. Ja, det är en bra fråga. Hon hade tagit sig en flygtur. Något hon inte berättar högt särskilt ofta. För hon har inga vingar som man kan se på sin pälsklädda kropp. De kommer fram när hon förvandlas. Hon hade landat på stranden en bra bit härifrån. Sen hade hon bara vandrat. Ja, det är ett bra svar.
"Jag tog en promenad i soluppgången". Svarar hon honom. Kanske inget direkt svar om vad som fört henne hit. Men det är i all fall ett svar på vad hon gör här.
"Vad gör ni själv här?" Frågar hon. Vana talar med en artig men inte överdrivet formell stämma. Hon är vänlig mot alla som är vänliga mot henne. De som är mer otrevliga försöker hon ändå vara någorlunda vänlig mot. Även om det i många fall inte fungerar alls.

Hon lägger huvudet på sne när hanen talar om vad han gör här. Mediterar? Tänk om hon hade stört honom i sin meditation? Men han hade vandrat mot henne lika mycket som hon hade vandrat mot honom. Så det kanske inte var så farligt i alla fall.
Hon blir lite förvånad när Stripe bara försvinner i tomma intet och hon finner sig stirra på ingenting. Hon vrider på huvudet och ser honom några meter längre upp på stranden. Utom räckhåll för vågorna. Då reser sig Nirvana upp och sveper till med svansen vatten droppar ner i sanden och hon ruskar på hela kroppen för att få bort den värsta vätan ur pälsen.
Hon går några meter upp över sanden. Stannar sedan i höjd med Stripe och sätter sig ner där. Hon ler vänligt mot honom fortfarande.
"Jag hoppas inte jag störde något viktigt" Säger hon mest för att vara artig. Hon är ingen påträngande individ och har inget emot att vandra vidare om det är något hon har klampat in på.

Teleportering? Hon kan inte minna sig att hon någonsin förut stött ihop med en varg med teleport-krafter. Inte som det visats eller talats om i alla fall. Nirvana själv har helt annorlunda krafter. Behändiga för henne själv då hon som sagt inte är en krigare eller någon som spiller andras blod för nöje skull. Nej.
Hon ler lite lätt när Stripe säger att hon inte störde något. Då känns det bättre. Hon sveper åter svansen om tassarna och öronen klipper till på huvudet.
"Vart kommer du ifrån?" Frågar hon lite lätt.
"Om det är privat behöver du inte berätta". Är hon snabb att lägga till. För hon vill inte vara påträngande på något sätt. Men om han vill berätta vill hon gärna lyssna på hans historia. För det är just historier som förgyller livet. Det tycker Nirvana.
Luggen lägger sig för hennes ena öga när vinden sveper förbi och tar tag i de långa stråna. Vana ruskar lite lätt på huvudet för att luggen ska lägga sig åt sidan. Sen sitter och tyst och väntar på någon form av svar från Stripe.

Hon lyssnar intresserad på det han säger. Nickar lätt när han talar färdigt. Så Stripe är infödd så att säga. Det var intressant. Han bollar sedan tillbaka frågan till henne. Hennes historia har hon inget emot att tala om. Hon hade det faktiskt väldigt bra. Men hon kunde inte se en framtid där. Det var bara en plats hon växte upp.
"Jag kommer långt härifrån. Det var en liten flock. Få hanar. Min far hade två partners. Det var en fridfull liten flock. Men jag stack. Ville inte fastna där själv. Det var inget liv jag ville ha". Säger hon enkelt. Det var så det var. Men hon ville som sagt inte bli fast där. Det fanns heller inga hanar som tilltalade henne. Så hon ville inte riskera att fastna med någon hon helt enkelt inte kunde stå ut med. Så när första löpen kom så stack hon illa kvick för att inte bli dräktig. Då hade hon förmodligen med all säkerhet fastnat där och varit kvar där än idag.

Hon nickar lätt för att bekräfta att hon lyssnar på honom. Öronen klipper till på hennes huvud och den silverskimrande blicken studerar hanen. Han är något mindre än henne själv. Men inte mycket.
"Ja, godhet och harmoni med naturen är något alla borde sträva efter. Jag föddes i en flock med renrasiga silvervargar. Ingen trodde på att slagsmål och krig kunde lösa något. Alla respekterade alla. Lyssnade på andras åsikter och tog vartenda ord till sig. Sedan jag lämnade flocken har jag inte ens kunnat se blodspillan från bytesdjur. Så jag äter inte kött". Säger hon. Att säga vad hon tycker och yttra sina åsikter och sådant hon tror på har hon aldrig haft svårt för. Och sedan hon började vandra ensam började hon få svårt för att skada till och med bytesdjur. Så egentligen existerar för att vargar och andra rovdjur ska kunna leva. Hon är ett rovdjur. Men att döda ens ett bytesdjur får henne att känn skuld.Hon får dåligt samvete för det. Kanske har hon bara varit ensam för länge. Kanske är det bara någon fix idé som kommer rätta till sig så fort hon börjar leva med andra vargar igen. Vem vet?

Hon nickar åter när han talar. Förundras lite över att Stripe verkar dela mycket av hennes åsikter. Det har hon aldrig stött på tidigare. Alla andra har bara sett på henne med förakt eller illmarigt illamående. Så det känns faktiskt bra det här. Att sitta här på stranden med en varg som faktiskt lyssnar på henne och deltar aktivt i samtalet med liknande åsikter. Svanstippen guppar till vid hennes tassar och öronen klipper till en gång för att sedan spetsas framåt igen.
"Du talar vist". Säger hon och ler mjukt och vänligt mot honom.
"Om mitt eget eller någon annans liv hängde på det skulle jag inte bara kunna vända ryggen till. För något jag tror på skulle jag inte tveka att kämpa. Men om det inte ligger något större bakom det. Blodspillan för nöjes skull. Det finns ingen mening i det". Säger hon. Nej, att folk kan vara så hjärtlösa. Det är bättre om de kunde lyssna på varandra. Diskutera sansat istället för att skada eller till och med döda varandra.

Hon lyssnar på honom när han talar. Flinar lite hon med när han verkar skämta lite. Men hon känner sig lite förbryllad för det han säger slutligen. Att man kan slå ut andra utan att skada dem. Det vore kunskap Vana väldigt gärna skulle vilja lära sig. Eftersom hon inte vill skada andra.
"Hur menar du då?" Frågar hon lite försiktigt och hoppas att hennes okunskap inte stör honom. Vana är en väldigt kunskapstörstande tik. Allt som är värt att veta som kan göra det lättare för både henne själv och andra vill hon veta. Och att sätta andra ur spel utan att tvingas skada något måste ändå klassas som viktig kunskap. I alla fall för en varg som henne själv.

Hon blev lite förlägen när han kommer närmare henne och ställer sig vid hennes sida. Han trycker nosen mot en punkt på hennes hals och känslan som sprider sig i kroppen är både behaglig och läskig på samma gång. Ett oförklarligt men härligt lugn sprider sig i kroppen. Men samtidigt fasan över att inte kunna röra och kontrollera sin egen kropp. När Stripe återgår till sin plats framför henne igen sitter hon tyst kvar i samma position utan att röra sig ett tag till. Som om hon tänker igenom något och samtidigt är osäker på om heller hur hon ska eller kan reagera. Sedan ruskar hon på huvudet och ser på honom då han talat. Pressurpunkter. Öronen klipper åter till på hennes huvud och hon fixerar blicken vid hanens bruna ögon.
"Det var en... läskigt behaglig känsla". Säger hon med ett litet skratt. Sen är hon lite osäker på om hon ska våga fråga. Men detta är något hon faktiskt vill lära sig nu när hon vet att det existerar och fungerar.
"Kan... Kan du... lära mig?" Frågar hon lite försiktigt och sänker huvudet för varje ord tills hon sitter där med huvudet sänkt under manken. Ena örat tippar osäkert ut åt sidan och hon är nästan säker på att hon den här gången kommer få en snäsning åt sig som säger att hon inte borde lägga nosen i blöt, att hon inte har med det att göra eller att hon helt enkelt är ovärdig.

Det låter som att Stripe talar som att ninjavargar besitter fotografiskt minne eller något. Mot något sådant kan vanliga vargar inte erbjuda mycket i jämförelse. Men för det betyder det inte att det behöver ta särskilt lång tid för andra vargar att lära sig något som det tar en blick att lära sig för Ninjavargar. Nirvana har alltid haft lätt för att lära. Och något som pressurpunkter borde inte vara så svårt att lära sig. Det är bara att lära sig var olika viktiga punkter på kroppen sitter. Och Nirvana kan hoppa över alla dödliga punkter. Eller kanske lära sig dem i alla fall för att veta vad hon ska undvika. Men det är de punkter som sätter ur shack utan att skada hon helst vill lära sig.
"Jag lovar att inte föra någon information vidare". Säger hon sanningsenligt och ser på Stripe. Det tänker hon inte göra. Och hon skulle aldrig bryta ett löfte heller för den delen.