Den stora randiga hanen svävar med vindarna över himlen. De stora falkvingarna hålls stilla och han liksom surfar på vindarna. Öronen ligger mjukt mot nacken för att det inte ska susa allt för mycket i dem. Det känns skönt att flyga fritt igen. Men hans krafter är långt ifrån återhämtade. Savannen sträcker ut sig under honom och det är värme i luften. Stark värme. Men även viss kyla. I alla fall så högt upp. Men landet är osäkert. Det är mycket som har hänt.

Hanen sänker sig mot marken. Fäller in vingarna mot marken och störtdyker. Han älskar att känna friheten i ett fritt fall. Strax innan marken fäller han ut vingarna igen och vinden fångar upp honom och han landar endast med en lätt duns på marken. De breda tassarna placeras stadigt på marken och vingarna fälls mjukt ihop mot kroppen. Sedan sätter han kroppen i rörelse och börjar gå i riktning mot ett vattenhål strax i närheten.

Snart sänker han huvudet och lapar i sig av det friska vattnet. Det känns skönt i hetta. Ett dopp skulle inte sitta helt fel heller. Men det får vänta. Jorden och energierna talar om för honom att han inte är ensam på savannen. Förutom bytesdjuren som betar lugn så befinner sig även en främmande varg i närheten. Den randiga hanen höjer huvudet och vatten droppar från hans haka som tungan girigt slickar i sig. Den gyllene blicken söker över området och faller snart på en roströd gestalt som närmar sig vattenhålet.

[Pax till Koizora]

Den roströda honan lunkar fram över den tysta slätten, hon lägger märke till en skugga som faller framför henne. Hon tittar upp och ser gestalten flyga fram över henne. Hon följer hannen med blicken och ser honom landa vid vattenhålet. Hon fuktar nosen med tungan. Hennes hals känns lite torr. Vatten skulle sitta fint nu. Hon går fram till vattnet och sänker huvudet och dricker av det kalla vattnet. Det svalkar skönt. Efter en stund höjer hon huvudet igen och tittar mot hannen och fnyser sen sänker hon huvudet igen och dricker lite till.

Han studerar tiken när hon vandrar närmare. Tikar intresserar honom inte. Har aldrig gjort. Men sällskap skulle kanske inte sitta helt fel för stunden. Men jorden verkar lite orolig. Liksom energierna som virvlar fram och tillbaka. Något står inte rätt till. Men han bestämmer sig ändå för att undersöka vem tiken kan vara. Han rör sig runt vattenhålet mot henne. Han haltar lätt när han går och ett stort sår som börjar ärra sig syns på hans vänstra lår. Krigstroféer. Han fuktar nosen och den gyllene blicken hålls fäst på tiken.

När han är tillräckligt nära, men ändå på behörigt avstånd stannar han och sätter sig lugnt ner. Det frasar mjukt i fjädrarna på vingarna och på fjädervippan på hans svans. Han nickar lätt som hälsning till tiken.
"Goddag". Säger han sedan och fortsätter studerar henne något ointressant.

Hon lyfter sitt huvud och ser stilla på den främmande hannen "Goddag" säger hon till svar. Hon dricker lite till, slickar upp dropparna som sätter sig i pälsen runt munnen. Sätter sig sedan mjukt ner och börjar inspektera hannen. "Vad heter du?" frågar hon intresserat, och kliar sig bakom örat med tassen. Hon synar honom från topp till tå och blicken stannar på ett sår som hon finner på hans högra lår. Hon blir nyfiken och funderar kort om hon ska vara frågvis eller glömma det.
"Vad har du gjort på ditt lår?" frågar hon hannen och tittar upp mot himmelen.

[Ärret sitter på vänstra låret. :3 Hade skrivit fel]

"Mitt namn är Saturn". Presenterar han sig och den gyllene blicken släpper inte tiken ur sikte. Även om han egentligen inte behöver hålla koll på henne så kan det vara bra för henne att veta att han håller koll på henne.
"Får man fråga om ert namn, fröken?" Frågar han sedan men låter inte vidare intresserad. Mest trött. Vad han gör på Savannen vet han inte riktigt. Är inte säker. Han ser ner på ärret på låret. Det som fortfarande gör ont till och från. Sedan höjer han blicken och ser på tiken igen.
"Ett minne från kriget". Svarar han henne. Vet inte hur många som har hört talas om kriget. Men det borde ha hörts om en del. Det utspelade sig ju på Numoorislätten. Och det tog lång tid. Men det finns väl de som inte hört talas om det med.