Hon kikade över axeln under hela färden. Även om de var ute ur Kaiwood och nu hade slätten både bakom och framför sig var hon orolig. Orolig för att någon från TBB skulle komma efter dem. I munnen bar hon Leviathan, och Erakan bar Elphaba. Hon vågade ännu inte släppa ner dem och låta de gå själv, även om hon visste att de skulle klara det utan problem. De hade alla vandrat och småsprungit under tystnad. Barnen hade inte sagt något. Aisu visste inte riktigt vad hon skulle säga när de väl kom med frågor.
Efter ett litet tag var hon tvungen att erkänna att det var dags för dem att gå själva. Hon stannade upp och släppte försiktigt ner Levi i gräset. Hon vände blicken mot Erakan och nickade åt honom att göra detsamma. Med vad som såg ut som motvilja släppte han ner Elphaba. Frihet kilade ner från sin plats på Aisus rygg och klättrade upp och intog sin vanliga plats på Levis rygg istället. Aisu började sedan åter att röra på sig. Styrde stegen mot Qu's revir. Hon visste att valparna var säkra där.
"Vi ska hälsa på min gamla familj", förklarade hon kort för valparna. Hon vände sig därefter till Erakan.
"Jag vet inte hur utgången i striden kommer bli, men jag tänker inte satsa mina barns liv på att vi vinner den.", hon talade med så låg röst hon kunde då hon ännu inte visste hur hon skulle förklara det hela för valparna. Hon vände sedan blicken framåt och fortsatte färden mot målet. Hon sade ingenting mer till Erakan om sina tankar och vad hon planerade att göra. Hon tvivlade på att han skulle samtycka, samtidigt som hon visste att han också brydde sig om valparna och ville att de skulle vara säkra.

De kom fram till den till synes osynliga gränsen mellan reviret och allmän mark. Utan att fundera ytterligare gick Aisu över revirets gräns, insöp de välbekanta dofterna från Qu. De fortsatte en liten bit till innan Aisu höjde nosen mot skyn och lät ett kort yl undslippa henne. Hon behövde meddela dem att hon var här.

[random Qu är välkommen, sedan skulle det ju vara att föredra om Damon dyker upp också ;)

Sedan är självklart Flablabla och Erakan välkomna. Sorry för massa PP, minns inte om jag meddelade om det nu... Hojta till om det är nåt! ]

Med varje pulserande hjärtklappning hade Erakan tillbett de Gudar han kände till. Windfari för fart och vindens riktning; Moriko för lugn och liv, Elphabas liv; Aurinko för mod och orken att fortsätta; Kaito för att göra allt olycka mot honom vänd ogjord, för det måste vara Någon som ville honom något ont, för varför annars skulle bara olycka förfölja honom?
Erakan hade gripit i panik efter Elphabas nackskinn. Han mindes bara Aisus röst och sedan sett Elphabas ögon glimma till i ögonvrån. 
Den rädslan ville han aldrig uppleva igen. Nästan förlamande skräck. 
Sedan hade kroppen agerat utan tanke, och Aisu hade guidat hans väg. 

Lång tid senare så hade de lagt Kaiwoods slagfält bakom sig. Någon gång under vägen hade han svingat valpen - om han snart kunde kalla henne det längre - upp på sin rygg för att kunna bära henne lättare. De var nästan lika stora och medan hans käkar hållit henne uppe så hade nacken fått kompensera för hennes längd. Ändå var han säker på att hennes ben släpat i backen, men i panikens flykt hade han inte tänkt på det. 
När Aisu släppte ned Leviathan säkte även Erakan, om än motvilligt, på sin kropp för att tillåta avstigning. Hennes värme brände inpå skinnet på ett behagligt sätt, och han hoppades innerligt att Aisu inte hade sin brors tankeläsningsförmåga. 
Hon skulle säkert avrättat honom på plats. 
Erakan slängde en blick mot Elphaba, kollade om hon hängde med när de åter började gå.
Jag vet inte hur utgången i striden kommer bli, men jag tänker inte satsa mina barns liv på att vi vinner den.
Han nickade bara till svars, osäker på att hans stämma skulle hålla för ord när alternativa slut på den striden invaderade hans tankar. De flesta inkluderade hans egna död, något han inte helt fruktade, men skrämmande många var förekom med ens väldigt möjliga när det kom till valparna. Vad han hört av flocken TBB så var de oberäkneliga, och att ta slavar lät inte helt olikt dem. Ännu värre, att ta en formbar fiendevalp och fullkomligt förstöra vad som gjorde den god och oskyldig och göra den till en av dem. 
Han kunde inte tänka sig Elphaba som en av de som stridit mot. Tanken att hon möjligen hade kunnat växa upp, skaffat en partner, och levt ett liv i den flocken de mött skrämde honom. 
Hans lungor skälvde. Tystnaden höll honom i ett okaraktäristiskt grepp för en stund, men sedan såg han åter Elphaba i sin ögonvrå.
Hon var säker.
Erakan kände till många böner, psalmer och strofer, men den han började vagt nynna på var en gammal ton som han mindes sin födelseflock gnolat när de legat samlade efter en god måltid*. Gemenskapen hade gjort stycket och gett den dess magi, men han brydde sig inte om att det bara var han som kunde den, utan lät den lätta hans sinne och hoppades de andra uppskattade han insats. Originalet var med en vacker, slingrande text, men Erakan hade aldrig varit den som deltagit i själva sångdelen. Texten var irrelevant när man bara bidrog med sin stämma i bakgrundens korus, och därför hade bara fragmenterade fraser överlevt i hans minne. 

Revirsgränsen passerade honom nästan obemärkt. Bara Aisus beteende gjorde honom medveten om att de var gäster i någon annans territorium.
Svansen var sänkt, stämman tyst, och kroppshyddan synligt hopsjunken. Som en tyngd hade hävt sig över honom.
Erakan hade insett att det var Aisus familj, Elphabas familj - inte hans. Vad för anledning skulle denna främmande flock ha, till vilken nytta, skulle de låta honom följa med? 
Erakan hade fullgjort sitt syfte. Vad i Gudarnas namn skulle han göra sen? Darugai var inget utan Elphaba.
Livet var inget utan henne.
Det slog honom som en fallande trädstam. Illamående reste sig från buken. Nog för att han vetat vad han kände för valpen, men han hade inte helt insett vidden av det. 
Må Gudarna taga hans själ för hur vulgärt och olämpligt det hela var. Elphaba var bara en valp. 
Bara en valp lika stor som honom och inte långt kvar alls tills att hon var vuxen.
Blicken var fäst mot marken, och Erakan var i sin egen värld. Snart skulle någon i den främmande flocken komma till svar på Aisus yl, och Erakans värld skulle ryckas ifrån honom. 


[Massaaaaaa monolog, sorry ^^'  och Erakan är inte medveten om att han kommer få stanna med Elphaba = massa AAAANNNGGSSST <3 älskar att plåga karaktärer <3
* = tänker mig att det är typish denna sång https://www.youtube.com/watch?v=8YnEMw3c_RQ han ish mynnar, om någon undrade x'D fast bara melodi dååå]

Hon hade legat så stilla hon förmådde på Erakans rygg. Att påstå att det var bekvämt var att ljuga, men det var helt klart en förbättring jämfört med då han hållt ett så stadigt tag han kunnat om hennes nackskin. Hon kunde höra hans hjärtslag om hon lade örat mot och lyssnade noga. Det slog som en trumma. Hon ville säga någonting till dem, men vågade inte. Sättet modern och vännen hade ryckt dem ifrån slagfältet, ryckt dem från flocken, gjorde henne osäker. Hon förstod att de ville skydda dem, och de hade varit dumma nog som ens kommit i närheten av striden, men varför lämna dem så långt bakom sig? Behövde inte Iwaku och flocken dem? Frågorna surrade som envisa flugor i hennes sinne medan hon åkte med.

När de sedan stannade höjde Elphaba på huvudet och såg mot modern. Hon satte försiktigt ner Leviathan och snart kände hon hur den äldre hannen inunder henne sänkte ner kroppen. Med en kort suck gled hon av honom. Hon försökte skaka liv i musklerna efter den obekväma turen. Då Aisu talade såg hon på henne. Hennes gamla familj. Instinktivt gick tankarna åt hennes far. Hon saknade honom så det gjorde ont. Hans röst, och doft, allt. Det kändes bara konstigt och fel att han inte var där. Och Ira. Hur länge hade hon varit borta nu? Det kändes som en hel evighet. Hon var inte ens säker på vad som hade hänt henne. Hon hade bara försvunnit. Men Elphaba visste att det inte var dem hon talade om. Istället för att tala nickade hon åt orden. Qu. Achilles bodde hos dem nu, det visste hon. Hon började vifta på svansen åt tanken. Hon visste även att hennes och Levis mormor bodde i Qu. Hela situationen var både spännande och skrämmande på samma gång. Erakan började nynna på en av alla de många sångerna han kunde och hon såg storögt på honom. Hon kände igen tonerna även om hon inte kunde den själv. Återigen bestämde hon sig för att försöka lägga den vackra melodin på minnet. Hon tappade dock snart fokus på det och slöt i tystnad upp bredvid sin bror. Försiktigt puffade hon till honom innan hon lät tungan svepa över hans tinning.

Mycket snart nådde de gränsen för Qus revir. Dofter som var henne främmande smet in i hennes nos. Ja, nog var det hela både spännande och skrämmande. Modern ylade uttraget och hon såg på henne.
   "Mamma?" frågade hon försiktigt, osäker på om hon verkligen borde. "Vad gör vi här?"
Hade det varit en annan tidpunkt hade hon inte ens funderat över det, men hon började undra när de övergav flocken för att komma hit.

[Uäää, det är alldeles för länge sen jag rollade Flablabla känner jag.... xD]

| Osäker på vilken tid på dygnet det är då det inte står någonstans, kör på dag så länge, rätta mig bara om jag har fel c: |

Dagen var lugn, relativt händelselös och stilla, behaglig rent utav. Inte så mycket som ett bytesdjur hade korsat den grå honans väg där hon vandrade runt omkring på reviret, försjunken i tankar. Hon hade tappat uppfattningen om hur länge hon faktiskt hade befunnit sig här ute vid det här laget, men det var i alla fall ett ganska bra tag. Så lätt det var att tappa tidsuppfattningen när tankarna drog över en, och ändå var det inte särskilt bekymrande tankar den här gången. Bara det gamla vanliga som då och då hemsökte henne. Herodotus, Qu, sig själv och familjen. Hon rycktes tvärt ur sina tankar då ett ylande spred sig över slätten, ett som inte tillhörde en av flockmedlemmarna, men som ändå var bekant. Hon hade först svårt att placera rösten, men efter ett tag så slog det henne vem den tillhörde. Aisu. De hade träffats under kriget, till och med stridit mot varandra, eller ja, Kia hade stridit mot vad Aisus andra själ nu kallade sig. Hon hade hoppats på att få chansen att träffa Aisu igen, få prata med henne. Honan var trots allt hennes faster. Något sade dock henne att Aisu hade ett annat ärende än att träffa sin släkt den här gången. Utan att tänka över det mer så började hon styra stegen åt det hållet som ylandet kommit ifrån, och det dröjde inte alls länge innan hon kunde skymta en samling vargar efter att ha tagit sig upp på en mindre kulle. Hon undrande vad Aisu gjorde här, vilka dessa andra vargar var. Det tjänade dock ingenting till att grubbla över det, hon skulle inte komma någon vart utan att prata med dem, så hon stannade upp en kort bit ifrån dem. Nog nära för att inte verka vaksamt, men fortfarande på ett någorlunda behörigt avstånd. ''Aisu, trevligt att träffa dig, särskilt under mer ordnade omständigheter än sist''. Stämman hon talade med innehöll det karaktäristiska lugnet och vänligheten och hon sänkte lite på huvudet i en hälsning. Blicken svepte sedan över de resterande vargarna, två ungvargar och en hane. ''Får jag fråga vad som för er hit till Qu?''. Hon hade visserligen inte varit medlem i flocken alltför länge, men de hade vid det här laget kommit att bli en familj för henne, en som hon värderade väldigt högt.

| Tänkte det vore intressant att slänga in Aisus brorsdotter i det hela ^^ |

Aisu blev aningen förvånad över vem det var som kom henne till mötes. Hon hade inte förväntat sig att det skulle vara Filia, men hon blev ändock glad över att det var hon. 
Aisu nickade kort mot Filia i en respektfull hälsning. 
"Det är trevligt att se dig igen", svarade hon med ett litet leende. Sist hon hade sett Filia var genom i bakgrunden under Envidias kontroll. Att se den unga honan nu var desto mer angenämt. 
När hon får frågan om vad hon gjorde där visste hon inte riktigt först vad hon skulle svara. Hon slängde en hastig blick på sina barn och på Erakan. 
"Jag söker min mor", svarade hon till sist och vände åter blicken mot Filia. "Jag har kommit hit för att be Qu om en tjänst, som har att göra med mina barn", fortsatte hon och vände sig mot sina b. "Levi, Phaba, detta är Filia, en god vän till mig. Filia, detta är mina barn."

Stelheten hade övertagit den bruna vargen; spända muskler och vridna öron. Lukten av främmande stack tydligt i nosen, ljudet av steg uppenbart för hans förstärkta hörsel.
Erakan kände det bränna i bröstet,  men han igorerade det. Istället fokuserade han på den tik som uppenbarat sig. 
Han mötte Aisus blick, hans blågrå ögon underligt oroliga. För en som inte kände hans inersta tankar, vad skulle den oförnekliga oroligheten betyda? Hur skulle Aisu tolka den?
Aisu presenterade tiken som Filia för valparna; en god vän och någon hon uppenbarligen litade på tillräckligt för att låta valparna komma i närheten av. Kriget brann fortfarande i hans sinne, och Elphabas blick skulle hemsöka honom resten av hans liv.
Erakan visste inte vad han skulle göra. Skulle han tala? Inkludera sig?
Vända om och gå? Försöka finna en ny mening i sitt tomma liv?
Svansen hängde. Var det ens värt att försöka?
Hanen svalde bort klumpen som etsat sig ett hem i hans strupe, och tyst vågade han tala.
"Jag är Erakan" sade han, rösten försiktig och trevande.