[ Paxat till Wami! 8D ]

Allt började med en blixt, blixten hade slagit ner i ett träd och orsakat en brand, en kraftig brand, det var hett bland flammorna och mycket rök for omkring i skogen. Men kort därefter började det att smattra emot trädens löv och marken blev full av vattenpölar, branden lugnade ner sig, men det brann fortfarande lite. Tillslut stod regnet som spön i backen, elden var nu borta men den tjocka röken fanns det lite kvar av, eller ja, väldigt mycket. Röken hade spridit sig över hela Lövskogen och dessutom lagt sig tätt intill marken, detta kan bli en risk av förgiftning och avsvimning, en del djur kan troligen dö i denna tjocka röken.

Men en hona gick stilla omkring bland denna rök och regnet som slickade hennes päls, hon brydde sig inte, hon var en av dom större djuren som hade huvudet över röken, men ändå var hon så trött och dåsig att huvudet var slokigt, öronen låg vikta emot nacken och hon kände sig obekväm på denna plats. Men hon kunde inget göra, så honan fortsatte att stilla gå omkring i regnet, röken var inget hinder, endast något som orsakat. Hennes bruna ögon föll tillslut på ett träd, det träd som fått blixten i sig, det vimlade rök om det fortfarande varma trädet på en liten kulle, stammen och löven var borta med elden, nu fanns det bara ett svart skelett kvar. Hon satte sig ner, mitt i en pöl och hela hennes bak som redan var blöt blev ännu mer våt. Men hon brydde sig inte, hon bara stirrade på kullen och kvarlevorna av trädet.

Det slutade aldrig att regna heller, denna hona har nog minst suttit i regnet och stirrat ut på trädet i minst två timmar nu. Hon bara satt där dystert och väntade på något, eller någon att prata med. Inget hade hon att göra, så hon fortsatte att stirra på trädet, men tillslut teleporterade hon sig sittandes emot trädets stam, hon bara stirrade ut över den nu fuktiga, regniga, mycket blöta och rökfyllda skogen ifrån kullen. Hon stirrade bort tiden, ovetandes om vad som kan hända.

Lövskogen hade varit lika stilla och lugn som alltid. Sen började himlen göra uppror mot världen. Enstaka blixtrar hade lyst upp himlen. Ungtiken hade känt sig osäker och vilsen i ovädret. Och sen hade röklikten skapat närmast panik i hennes sinne. Ögonen hade spärrats upp och öronen strukit sig mot nacken. Pälsen hade rest sig på manken och den långa svansen burrat upp sig. Hon hade sett sig skrämt omkring för att snabbt hitta en flyktväg. Men sedan hade himlen öppnat sig i ett skyfall. Dämpat röklukten men lämnat kvar mörk tjock rök. Ungtiken hade för en stund känt sig kvävd av hostattackerna. Men sedan hade regnet sakta men säkert trängt undan röken och sikten hade blivit någorlunda klar igen. Ungtiken hade hittat andan igen och nyfiken hade tagit sitt grepp om henne. Hon ville ta reda på källan till röken. Vad var det som brunnit? De små nätta tassarna bär den lilla nätta kroppen framåt. Regnet får pälsen att se närmast svart ut och den lilla tiken ter sig som en vålnad när hon tar sig fram bland träden med rökslingor kring tassarna.
Inte långt senare får hon syn på en svartbränt trädstam uppe på en kulle. Är det det som är källan? Sekunden senare upptäcker hon att det faktiskt sitter någon som sitter där vid den svarta stammen. Öronen spetsas på huvudet och nyfikenheten får henne helt i sitt våld. Än dock måste hon banna sig åter en gång för att hon missat främlingens närvaro. Hon hade faktiskt hört jorden skrika när elden hörjade lös. Förmodligen hade det bedövat henne så pass att hon blivit närmast döv för en stund. Döv inombords. Öronen fungerar fortfarande utmärkt. Wami smyger närmare. Håller blicken fäst på främlingen. Vem är denne? Och varför har den valt att sätta sig vid den döda stammen?

Honan satt där emot trädets stam fortfarande, men nu kunde hon urskilja någon annan varg som kom närmare, det såg ut som att vargen var svart, men troligtvis så var den inte det. Hennes bruna ögon studerade den andre som kom närmare och närmare. "Goddag, jag heter Kilah. Vem är du unga hona?" Frågade hon nyfiket och trevligt, öronen var nu riktade fram emot främlingen, dom bruna ögonen såg nyfiket på den andre, hon ställde sig upp och ruskade sin blöta päls, snabbt gick det, och sedan återvände hon till samma plats igen. "Ska vi söka skydd, lilla vän?" Frågade Kilah omtänksamt och gick även om hon fick ett ja eller nej.

Hon teleporterade sig till den platsen hon hade stirrat emot trädet på, hon vände huvudet emot kullen för att se om den lilla följde efter. Snabbt riktade hon huvudet emot något torrt, det var en stenbumling och det såg ut som en grotta, vilket det halvt var. Kilah rusade in i torra sten stället och satte sig där, hon började att slicka på sig själv för att få bort det kalla vattnet. Hon blundade då hon tvättade sig, det var mysigt att höra regnet när man äntligen inte kunde bli blöt.

Det är fortfarande ovant för henne att främlingar visar sig vänliga och hälsar och presenterar sig det första de gör. Wami är inte van vid det. Det brukar vara att man först tar reda på vem det är man möter. Men någon som Wami skulle ändå inte presentera sig först. Om hon skulle presentera sig alls. För det har bankats in i hennes skalle. Att information som namn och flock och sådant är information som kan användas emot dig. Man ska alltid vara på sin vakt mot alla främlingar. Man kan inte lita på någon och aldrig kan man känna sig trygg. Man vet aldrig vad som väntar. Så Wami svarar inte. Eller rättare sagt hon hinner inte svara innan främlingen. Kilah som denne presenterade sig. Har ställt ännu en fråga. Som sedan följer av ord som sänker Wami's humör. Lilla vän? Liten? Visst att hennes storlek ännu inte är något att skryta över. Men man behöver inte peta det i ansiktet på henne. Och denna främling får Wami att bli ännu mer misstänksam och på sin vakt när det visas sig att denne kan förflytta sig med tanken. Eller var det är. Teleport tror hon att det heter. Wami morrar dovt. Dels för att täcka över osäkerheten hon känner. Hon är väldigt bra på att dölja sina känslor och all förvirring som oftast har sitt grepp om henne. Hon måste det med tanke på flocken.
"Hellre liten än hög och spinkig". Svara hon med rätt nonchalant ton. Sedan ruskar hon lätt på huvudet.
"Gå och sök skydd om du vill. Själv ska jag vidare". Sedan vänder hon iväg och börjar gå. Vart hon ska vet hon inte. Men hon känner inte för att stanna här med denna främling, som inte ens verkar ha socialt vett. Inte Wami emot. Hon klarar sig utan sådana här möten.

Kilah brydde sig inte om vad den andre sa, den lilla valpen presenterade sig inte ens, vilket ignorerade sätt att uppföra sig på. Kilah slutade att slicka sig och la sig ner istället, hon stod där på kullen men bara struntade i Kilah, men till slut gick valpen sin väg. Efter några minuter somnade Kilah under skydd och värme, hon låg där och log i sin sömn.

[ AVSLUTAT! ]