luften var kvav och himlen var täckt av stora mörkgråa moln. Inte en fågel hördes och inga andra djur fanns i närheten, alla hade tagit skydd från det kommande ovädret, alla utom en ung varghane.
Uttråkad och trött gick han över slätten, det var nästan som att vädret tröttade ut honom och gjorde honom mer lättirriterad än vanligt, vilket inte var roligt för den som råkade vara i närheten av honom. Några fåglar hade redan sjungit sin sista melodi denna dagen efter att ha stört honom när han vilade.
Nakada.... Var kan hon vara?
Tanken upprepades gång på gång i hans huvud, och han saknade henne mer och mer för varje dag som gick, Hans älskade Nakada, hans syster. De hade blivit av med varandra och han hade ingen aning om vart hon tagit vägen.

Det dröjde inte länge innan himlen öppnade sig och släppte ner allt regn som tyngt ner den gråa molnen.
Arko kastade en ilsken blick mot himlen och satte av i en snabb galopp mot närmaste skydd, som i detta fallet var ett litet träd omgivet av några buskar. Det var inget bra skydd, men det fick duga.
Snabbt kröp han ner under buskarna och lade sig tillrätta med huvudet vilandes på hans nu leriga tassar och blicken vänd ut mot den stora slätten där regnet piskade gräset till marken.

[ah mah gad! jag suger på namn till rollspel XD ]

Ledsen för att det dröjde superlänge :<

Den stora hanen gick med huvudet nedsänkt medan regnet strilade nerför hans breda axlar och ut över hornen, gjorde den tjocka pälsen tung och kall. Hans obehag syntes tydligt på sättet han förde sig själv, som om han så mycket hellre ville att jorden skulle svälja honom än att vara där han nu befann sig. I ett försök att undvika den panikattacken vattnet kring honom förde honom mot hade han låtit sina tankar vandra till Huyana - vilket i sig inte var särskilt förvånande. Sen hon gett sig iväg för att jaga den där morgonen för flera solnedgångar sedan hade hon aldrig lämnat hans tankar i längre tidsperioder.
För flera år sedan hade han insett att han inte var kapabel att klara sig utan en vänlig men bestämd hand som styrde honom på rätt väg, men han hade aldrig insett höjden av detta förut. Han betvivlade att himlakroppen kretsande kring denna planet ens hade kommit en tredjedel på sin väg från ny- till halvmåne, och han hade redan haft alldeles för många tillfällen av ren skräck och panik. Åtminstone kunde han jaga själv, även om han var långt ifrån lika bra på det som honan som varit hans följeslagare sedan barnsben.
Han hade tagit sig över den hemska benbron till en strand, och sedan från stranden till slätten som nu bredde ut sig framför honom. Visserligen hade han behövt vila i över ett dygn efter färden över sanddynerna, visserligen så brände tassarna ännu och visserligen hade hans hjärta känts som om det skulle brista av sina våldsamma utvidgningar så många gånger att han nu drogs med en konstant värk innanför sina revben. Men han hade överlevt, och bad nu till gudarna oftare än någonsin tidigare.
Att han funderat på att ta sitt liv flera gånger var inget någon behövde veta.

Han drog sig ur sina tankar med en darrande utandning, ansträngde sig för att andas långsamt. Om han inte varit så oroad över att väcka gudarnas missnöje skulle han svurit åt sig själv - med mycket låg röst efter att han sett till att ingen var inom hörhåll - för att han varit okoncentrerad på sin omgivningar. Normalt sett, alltså med Huy vid hans sida, var han ständigt på helspänn, men nu när han var själv zonade han i ibland ut. Det var lättare att röra sig bland minnen och drömmar än i nuet.
De mossgröna ögonen skannade omgivningen och såg en samling av små träd i närheten, och rörde sig snabbt ditåt. Visserligen fanns det buskar på kortare avstånd, men hans kroppshydda var alldeles för stor för att det skulle erbjuda ett bra skydd. Och andetagen blev allt svårare att kontrollera desto längre in mot hans hud vätskan trängde. Hjärtslagen började ljuda i öronen - även om hans fobi mot vattensamlingar var löjlig var den väldigt verklig och väldigt närvarande.
Så han gick, medan regnet hindrade honom från att känna andra dofter än den från blöt jord. Omedveten om att han skulle passera en annan varg på bara några meters avstånd om han fortsatte mot till sitt mål.

Arko både hörde och kände lukten av den främmande vargen en bra stund innan han fick syn på hannen. Så han låg på helspänn under busken med spetsade öron, som då och då ryckte till vid ett oväntat ljud, en fågel som lyfte från ett träd med ett irriterande pipande, en vindpust som fick en gren att släppa alla regndroppar som var samlade på bladen och liknande. 
Men det var främlingen han koncentrerade sig på. Främlingen som kom närmre och närmre hans lilla, leriga skydd. 

När hannen endast var några meter från "hans" buske kastade han sig ut ur busken med en morrning mullrande ur sin strupe och svansen höjd. 
Han hade egentligen ingen anledning att agera på det sättet, men han gjorde det utan att tänka. 
- Vem är du? morrade han och spände blicken i främlingen. 

[ sorry för ett segt svar >.<]