[Tog mig tid att skapa om det, då det knappt gick att läsa med raderna sådär avlånga. Under står de tidigare inläggen.]
Kiera och Tien. Hennes föräldrar. Hon skulle lämna dem. "Förlåt." Ordet var endast ett mumlande. "Jag lovar att komma tillbaka. Jag måste bara.. se mer." Än var hon ung, och hon skulle säkert inte klara sig bra - men hon behövde veta vad mer som fanns där ute. Kunde hon ha överlevt hela sitt liv i höstskogen kunde hon överleva lite till. Hon sträckte ut vingarna, tog sats, och kom med lätthet upp i luften. Först kände hon sig ostabil, något som snabbt ändrades då hon kom över de röda träden. "Jag lovar."
[Bara för att jag inte orkar skriva hela hennes resa så blir det timeskip häär]
Bergskedjan hade inte varit några problem att korsa. Nästa hinder som hade kommit var dock svårare, då molnen och dimman jämnt blockerade horisonten. Om hon inte hade haft vingar hade hon säkert gått vilse jämnt på Azhekaslätten.
Men den tredje platsen var än så länge värst.
De onda aningarna växte. Först det tidigare, öppna landskapet och nu detta. Såg man den på håll påminde det om en vanlig skog, och Wynni hade skyndat dit sedan första skymten. Allt för att undkomma den dystra slätten.
Men så fel hon hade haft.
Än hade hon inte upptäckt ett enda fel, men vilken varg som helst visste att det inte stod rätt till. Hon försökte göra sig liten, och nästan kröp då hon tog sig framåt. Träden kändes skrämmande stora, och verkade se ner på henne med hotfulla blickar. Inom henne skrek röster att detta inte var en bra idé - men hon vågade inte gå tillbaka.
Ett knak.
Den gröna trodde först att det hade varit en kvist, gren hon klivit på och snabbt drog hon sig bakåt. Ljudet tycktes eka mellan stammarna.
Så fel hon hade.
Det som låg framför henne var ett ben. Ett smutsigt, trasigt djurben. Tanken skrämde henne, och trots att det bara kunde ha varit från ett simpelt bytesdjur härjade rädslan i henne. Hon stirrade på det med skräck och for sedan klumpigt iväg rakt åt det håll hon varit på väg - längre in.
Vargkranium liggandes här och var besvarade hennes misstankar, och varelser som såg ut att vara tömda på blod blockerade hennes framfart.
Den lila blicken var uppjagad. Varför hade hon inte valt ett annat håll? Varför hade hon ens gått in i skogen? Varför vände hon inte om? Varför, varför, varför? Tårar rann från hennes ögon och hon blinkade bort dem. Hon var ingen stolt, stark varg. Hon var bara en fågel. En skör, liten fågel.
En kulen vind for genom natten, piskade dimman och tvingade den attt dansa fram mellan de ruttna trädstammarna. En varg satt och stirrade ner mot marken - ner i en mörk pöl av kvarblivet regnvatten. Han betraktade sig själv med förvåning, för hans utseende hade ändrats drastiskt de senaste veckorna. Nya pälsstrån i en annan färg hade ersatt de svarta i ansiktet. Hans nosparti hade blivit vitt, lika så hans ena framtass. Svanstippen hade blivit lika röd som blodet han drack som föda.
Men det underligaste var ögonen. Ögonen som innan varit röda hade sakta övergått i en intensivt grön färg... Samma färg som de haft innan han blivit vampyr. Rubinerna hade blivit smaragder, glittrande i den lilla mängden månsken som tog sig igenom trädens knotiga kronor här i den tätaste delen av skogen. Det var så märkligt.
Han väcktes ur sina funderingar då doften av varg nådde hans känsliga nos. Han rätade genast på sig och spetsade öronen. Ja, där var det. Ljudet av ett bultande hjärta. Han älskade det ljudet, för ett bultande hjärta betyder blod. Liv.
Någon var i skogen. På vampyrernas område. En främling.
Han reste sig upp och satte benen i rörelse, tog sig smidigt och ljudlöst fram mot ljudet, och snart fick han syn på främlingen. En liten, grön sak med vingar. En väldigt ung varg.
Han kände genast att hon var rädd. Både doft, ljud och kroppsspråk skvallrade om det. Och vem kunde klandra henne? Hon befann sig på vampyrernas kyrkogård.
Tavar stannade och bara såg på henne. Hon var på väg mot honom, så han satte sig ned och väntade in henne med allvarlig min. Hon hade inte sett honom - hon höll blicken riktad åt vänster på ett stenblock vars hålor fick det att se ut som om det gapade i ett skrik. Den onaturligt vackre svarte vargen satt helt tyst och betraktade inkräktaren. Han dolde ett leende, höll masken. Då vände hon ansiktet framåt och deras blickar möttes.
Allting.. Allt var bara fel. Liken skvallrade om ett rovdjur, och med tanke på att även vargar låg där betydde att det var ett stort ett, eller någon som många fruktade. Hon gnydde, önskade att hon bar en annan färg. Den gröna pälsen lyste klart i natten, speglade det lilla månskenet som trängde fram genom trädkronorna. Hade det varit lättare om hon hade fötts som en drakarg? En vanlig varg? Hon var stolt över sina fina färg men ibland var det bara till besvär.
Tanken av att flyga slog henne, men där skulle hon säkert bli ännu synligare – och vad hände om denna.. varelse också kunde det? Den skulle ta henne som om hon vore en sparv.
Trots misstankarna tvekade hon flera gånger på sitt beslut, övervägde om hon skulle lyfta. Vingarna låg dock som förlamade mot hennes rygg, vägrade användas.
En stor sten, med hålor som gapade likt ett skrik, fick hennes blick att vaksamt, tårögt se åt vänster. Det var inte något äkta, i solljuset hade det sett helt normalt ut. Det var i alla fall vad hon försökte inbilla sig. Stenar levde inte. 'Död som en sten', Stenar var döda. Men.. Det såg så verkligt ut.
Då hon väl passerat blocket lät hon se på vägen framför igen, och hon trillade nästan bakåt då den stoppades upp av något som tidigare inte hade varit där. Något stort.
Valpen tittade upp, mötte den gröna blick som tillhörde ett av skogens monster. Ännu kände hon dock inte till det, och en grimas till ett leende klädde hennes ansikte. Hon visste inte om hon skulle vara glad eller skrämd av det plötsliga sällskapet.
[ 
![I won't stop breathing [Tavar] Dot_cl10](https://i.servimg.com/u/f21/16/45/03/26/dot_cl10.png)
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: I won't stop breathing [Tavar] 