Kiera och Tien. Hennes föräldrar. Hon skulle lämna dem. "Förlåt." Ordet var endast ett mumlande. "Jag lovar att komma tillbaka. Jag måste bara.. se mer." Än var hon ung, och hon skulle säkert inte klara sig bra - men hon behövde veta vad mer som fanns där ute. Kunde hon ha överlevt hela sitt liv i höstskogen kunde hon överleva lite till. Hon sträckte ut vingarna, tog sats, och kom med lätthet upp i luften. Först kände hon sig ostabil, något som snabbt ändrades då hon kom över de röda träden. "Jag lovar."

[Bara för att jag inte orkar skriva hela hennes resa så blir det timeskip häär]

Bergskedjan hade inte varit några problem att korsa. Nästa hinder som hade kommit var dock svårare, då molnen och dimman jämnt blockerade horisonten. Om hon inte hade haft vingar hade hon säkert gått vilse jämnt på Azhekaslätten.

Men den tredje platsen var än så länge värst.

De onda aningarna växte. Först det tidigare, öppna landskapet och nu detta. Såg man den på håll påminde det om en vanlig skog, och Wynni hade skyndat dit sedan första skymten. Allt för att undkomma den dystra slätten.
Men så fel hon hade haft.
Än hade hon inte upptäckt ett enda fel, men vilken varg som helst visste att det inte stod rätt till. Hon försökte göra sig liten, och nästan kröp då hon tog sig framåt. Träden kändes skrämmande stora, och verkade se ner på henne med hotfulla blickar. Inom henne skrek röster att detta inte var en bra idé - men hon vågade inte gå tillbaka.
Ett knak.
Den gröna trodde först att det hade varit en kvist, gren hon klivit på och snabbt drog hon sig bakåt. Ljudet tycktes eka mellan stammarna.
Så fel hon hade.
Det som låg framför henne var ett ben. Ett smutsigt, trasigt djurben. Tanken skrämde henne, och trots att det bara kunde ha varit från ett simpelt bytesdjur härjade rädslan i henne. Hon stirrade på det med skräck och for sedan klumpigt iväg rakt åt det håll hon varit på väg - längre in.
Vargkranium liggandes här och var besvarade hennes misstankar, och varelser som såg ut att vara tömda på blod blockerade hennes framfart.
Den lila blicken var uppjagad. Varför hade hon inte valt ett annat håll? Varför hade hon ens gått in i skogen? Varför vände hon inte om? Varför, varför, varför? Tårar rann från hennes ögon och hon blinkade bort dem. Hon var ingen stolt, stark varg. Hon var bara en fågel. En skör, liten fågel.

[P till Tavar, och även om det inte sas någonstans i inlägget så utspelar det sig under natten c:]