[Endast för Kaiito, inga svar tack.]

Han var norrut, långt norrut. Vad som hade fått demonen att ändra sig angående flocken var för Kaiito ett mysterium, men hon hade gjort det klart för honom att han inte hade någon rätt att ifrågasätta henne. Så det gjorde han inte heller. Han följde endast hennes ord och hennes vilja, utan att någonsin tveka på det hon sade. Kanske det var dumt, ja, visst var det dumt av honom att göra så. Innerst inne visste han det. Men han älskade henne, han var beroende av henne, han behövde henne mer än han behövde sitt eget liv. Och därför var hans vilja inte längre viktig, det enda som betydde något var att göra henne nöjd. Endast då kunde han själv finna ro.
Och där befann de sig nu, i bergen långt upp i norr. Vandringen hade varit lång, hon hade knappt tillåtit honom att vila. Han kände sig trött, svag. Den en gång muskulösa hanen var nu inte mycket mer än skinn och ben. Han var mager, något så fruktansvärt, då det inte fanns gott om mat i det bistra klimatet. Och inte heller hade han krafter till att jaga det lilla som fanns. Han överlevde på de råttor som var dumma nog att gå allt för nära honom. Ett patetisk och nedvärderande sätt att överleva, men han hade för länge sedan förlorat sin stolthet. Dessutom tillät Ristaka honom inte att lämna grottan han dväljdes i, även om han då och då längtade efter att få gå ut i dagens ljus igen. Men han vågade inte säga emot henne, ville inte heller för den delen. Han ville göra henne lycklig så mycket att det gjorde honom blind, han kunde inte längre se verkligheten. Han inbillade sig att detta var det liv han ville ha, hon hade övertygat honom om det.

Han som i yngre dagar hade trott att han var menad att göra något större än det här, han som ville förändra världen till det bättre. Men det var inte så enkelt som de sade, han hade försökt. Och nu var de drömmarna endast minnen blott. Inget mer än ett utsuddat förflutet som han inte längre tilläts tänka på. Han hade till och med glömt sina valpar, de små han sett fram emot att få se växa upp.
Men han hade inte glömt Echo, han kunde aldrig glömma henne. Även om han tvingade sig själv att hålla henne borta ur tankarna då bestraffningarna från Ristaka inte var nådiga ifall hon dök upp bland hans minnen. Men han visste om att hon existerade, även om han låtsades ha glömt henne. Han visste att hon hade betytt mycket för honom, alldeles för mycket. Det gjorde hon inte längre, det var inte längre Echo som var hans allt. Det var demonen som fyllde hans inre nu, det var hon som gav honom glädje och en mening i livet. Men det fanns en anledning till att Kaiito föreställde sig demonen som en mörk skepnad med violetta ögon, även om han själv inte visste om den kopplingen.
Kanske han hade lyckats lura sig själv med Ristakas hjälp, men sanningen låg fortfarande djupt inom honom och kämpade för att komma fram. Frågan var om den någonsin skulle lyckas.

Ett plötsligt skri skar genom grottan då demonen var uttråkad och vred om i Kaiitos inre. Smärtan skar genom kroppen på honom, det kändes som att han inte kunde andas. Och när de väl upphörde var han utmattad, låg flåsandes på sida medan han lyssnade till hennes roade skratt.
Han log. Så länge hon var lycklig var allting bra.