De var nära nu. Båda två. Hon hade, efter sju år av letande och väntade, hittat sin broder. Hon log lätt innan det försvann. Under några dagar hade de vandrat, letat efter Taher. Hanen som hjälpt henne. Hon ville tacka honom, och kanske avsluta det här mötet på ett bättre sätt än det förra, då henne ilska gått ut något på honom. Hon stannade upp och såg framåt. Hon kunde känna hans doft. Ett leende prydde läpparna och hon såg snabbt bak på brodern, som hon fortfarande inte berättat för vem hon sökte. "Han är nära" Hennes röst var mjuk, men talade fortfarande om en stor auktoritet. Just nu var det hon som gav order och det skulle Midnight bara få rätta sig efter. Om inte, tja då fick han skylla sig själv. Hon satte åter benen i rörelse, i en taktfast trav.

[Kort men aja, för Midnight och Taher]

Han sträckt på sig. Han höjd huvudet sömnigt och gäspade. Hans blick sökt upp mot himlen. Han såg svagt igenom dimman att solen hade steget högt på himlen. Ett svagt morrning steg ur hans strupen. Han hade för sovit sig. Han rest sig upp med stela ben. Han börja sniffa i luften i ett till desperat försökt att hitta sina familjs doft. Men dock bliv han lite chockade han kände det två bekanta dofterna som inte tillhörde hans familj. Så det hade hittat varandra. Ett halvt leende kom på hans läppar. Han var glad för Shadys skulle.
Han börja gå sin väg. Han vill bort från denna hemska plats med gräs och varm.

De hade funnit varandra. Efter så många, långa år.
Och han hade blivit svag. Nu, tillsammans, var det påväg till Kawazatri. För träningens skull. Shady skulle hjälpa honom att bli sig själv igen.

Den svarta hanen följde syskonet någon meter bakom, distraherad över alla minnen som kom upp då han såg på henne. Dem blockerade den bekanta doften som kom allt närmre.
Han är nära.
Midnight nickade, fortfarande i sina egna tankar. Han ogillade auktoriteten i hennes röst, men orkade inte lägga tid på att tjafsa över det - Han visste mycket väl att hon skulle fortsätta med det ändå. Tills de var jämlika.
Shadys fart ökade, och hans gjorde automatiskt det samma.

[Kortis här med c:]

Midnight fortsatte vara tyst och hon log. Snart skulle de kunna se den andre hanen. Hon hoppades att han även funnit lycka i sitt sökande. Att han iallafall funnit spår efter sin familj. Snart kunde hon se den ljusa kroppen och hon ökade farten ytterligare. I snabb takt närmade hon sig Taher. "Hej" sade hon glatt, vilket var ovanligt för henne. Inte ens hennes bror hade blivit bemött med samma glada humör, under någon av dagarna de vandrat tillsammans. Hon studerade honom, han verkade inte haft tur i sitt sökande, ännu. "Som du ser lyckades jag finna honom" sade hon lättsamt och gjorde en gest mot brodern. Ett leende befann sig på hennes läppar och till och med skuggorna var lugna i hennes huvud.

[Kort, igen..]

Han hälsade Shady med en nick. Han studerade honan och hanen framför honom. Han märk hur deras röda ögon påmindes om varandra.
  När honan sa hennes sista mening så nickade han instämmande. Hans huvud vände sig mot hanen. "Så jag ljög?" Frågade han med en tom röst mot hanen. Innan han gav hanen en chans att svar på frågan så vände han huvudet återigen mot honan. "Så hur har du haft det?" Frågade han Shady med ett svagt antydning på ett leende.

Hej.
Så de var framme? Midnight blick gled till den större varelsen framför dem, och han förstod direkt vem det var. Den bekanta doften han hade ignorerat var Tahers, hans systers mål.
Midnights öron drogs bakåt, det röda ögat såg ner i marken. Han skämdes. Taher hade sagt att Shady var vid liv, och han hade inte litat på honom - fast, det var klart, Mid kände honom inte - och totalt struntat i hans ord. Istället för att försöka leta efter sitt syskon, som Shady hade gjort.
Systern fortsatte prata, och han höjde blicken igen, fäste den i den silvrigas mörkgröna ögon.
"Jag är skyldig dig en ursäkt" började han, strax efter att han hade frågat Shady hur hon hade haft det. "Men ett förlorat hopp är svårt att återställa." Han brydde sig inte om han hade avbrytit deras samtal, han var tvungen att säga det.
Öronen stod upp på hans huvud igen, och en antydan till ett leende syntes i hans mungipa. Om hans blodsfrände litade på Taher så kunde han lika gärna göra det också. Smått, i alla fall. "Förlåt."

Tahers första ord, till hennes broder fick henne att snabbt blicka på honom. Så Taher hade mött brodern innan henne. Han hade till och med sagt till honom att Shady sökte efter honom, och broderns svar fick henne att irriterat se bort. Han var vekare än vad hon trott. Svag. Men hon visade inte ett spår av dessa känslor i det mörka anletet. "Jag har mått bättre" skrockade hon. Ja inte hade hon virit en vacker syn när den blå-svarta honan, Hewa påminde hon sig själv, hittat henne. Hon måste återgälda den honan också. Måste tacka. Men nu var det att arbeta på hennes bror. Ja både hans krafter och hans muskler var veka, precis som hans sinne. Han behövde tränas, härdas, plågas. För äkta kontroll krvdes dessa saker. Han skulle behöva veta att hans liv hängde på att hennes ord skulle lydas, han skulle få veta att hans liv hängde på att hennes tester skulle klaras. Inte för att hon själv skulle döda honom, nej, han själv skulle göra det, om minsta instruktion inte löds. "Du då Taher? Funnit någon lycka i dittt sökande?" Hennes ansikte hade fortfarande inte avsöjat de tankar som spann bakom hennes pannben. Skuggorna var tysta, lydiga.

[FÖRLÅÅÅÅT för seegt svar :c Jag hade skrivit men det försvann och då försvann även insperationen, men nu tog jag handen ur arslet och skrev om]

Han nickade instämmande mot den mörka hanen med svagt blottat tänderna. Jo, han förstod. Han själv hade nästan förlorat hoppet själv om att hitta sin familj. Men han vill inte ge upp eller rättat sagt han vägrat att förlora hoppet förrän han hade sett deras döda kroppar framför sig. Kanske inte ens då skulle han sluta leta efter dem. Han skulle utan att tveka hoppa ner för en klippa och fortsätta sin sökande i andarnas rik för att finna sin familj. Så han tänkt inte förlåta hanen som gav upp hoppet om att hitta sin familj så lätt. Taher stört sig ännu på att hanen inte ens var säker på Shady var död innan han gav upp hoppet. " Non est enim vestra excusatione me. Sed actiones sunt aliquid." Sa han i skuggornas språk och sträckt sig så han tonade än mer över hanen. Han rös lite av orden. Det var samma ord som mamma brukar säga till honom och han syskon.
  Han tittat med en tom blick men samtidigt lite anklagande på hanen tills han svarat på honans fråga. "Nej, lika ensam då som nu." Sa han och vände huvudet mot honan.

(*Din ursäkt är inget för mig. Men dina handlingar är något.)

Han la märke till de Shady gjorde, och även om inga känslor syndes så kunde han nästan räkna ut vad hon tänkte. Han gav ifrån sig ett tyst morrande som snabbt tonade bort. En sista gång. Fick jag inte det? Mer än så hände dock inte, och han hade förlorat den smula lugn han tidigare hade haft. Ersatt av irritationen. Han skulle bli stark igen, men det betydde inte att Shady skulle få manipulera honom helt.
Midnight såg på Taher då han pratade med honom, för att sedan, utan att säga något, vända sin nuvarande kyliga blick åt sidan. Halvhjärtat lyssnade han på de dem sa, förblev tyst. Han hade inget att tilläga i den här konversationen om han inte blev tilltalad på nytt.

[Vet inte riktigt vad Mid ska göra, så här är ett till kortare inlägg xD]

Hon nickade sakta, fundersamt "Jag är ledsen av att höra det, men jag och Midnight måste snart gå" Hon kastade back en blick på objektet för hennes mening. Ja de behövde skynda sig, båda skulle behöva resa sig ur askan. "Men jag hoppas att du finner dem snart. Kan jag lyckas kan du" sa hon och log vänligt, ja det var hon säker på. Kunde hon finna Midnight efter alla dessa år borde Taher hitta sin familj. Hon nickade som ett 'hej då' och började gå mot Kawazatri. "Vi går" sade hon lätt till Midnight. Ja snart skulle deras träning börja. Snart skulle de bli starka igen, tillsammans.

[Kort, ville inte att det skulle bli ett allt för långt roll, Shady anser att de har bråttom och börjar dra sig mot Kawazatri]

Han lyssnade på honans ord utan att säga något. Han börja sniffa i luften efter hans familjs doft, men ingeting. Hans huvud sjunk lite.
En fnysning lämnade honom. "Man kan hoppas." Sa han lågt och såg hur honan gick iväg. Han vänd sig om och börja gå iväg utan att vet var han gick. Han kanske skulle kunna hitta sin familjs doft igen.

Vi går.
Mid följde nästan direkt efter sin syster. Han hade inget kvar att göra här.

Nu. Kawazatri. Med sitt syskon, som han inte för länge sedan hade trott var död.

Trots den hårda träningen som stod framför honom var allting bara för bra för att vara sant.

Avslutat