Gråtfylld, krossad och besviken landade hon på den mjuka sanden. Tassarna drunknade i sanden. Men hennes landning var inte den bästa, hon kraschade rakt ner i sanden med huvudet först och gled ca 2 meter i sanden. Med magen mot sanden och tårfyllda tårar var hon här, i Numoori.
Sanden trängde in i hennes nos och hon nös kraftigt till. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon var så sårad och förstörd.

Havsfåglar seglade ovanför havets vågor. De pratade med varandra medans hon var här, alldeles ensam. Ful & missbildad som hennes föräldrar kallade henne. Ingen skulle gilla henne.

Hon reste sig upp och skakade bort sanden som hade trängt in sig i pälsen på henne. Vingarna skakade hon på och la de på varsin sida. Toppen på fjädrarna korsades, som fiskmåsarna la de. Hon la fötterna som var lik en mås under sanden och satte bakdelen under de medans frambenen stärktes rakt fram, pekade mot havet.

Vinden tog emot hennes päls, hon grät, hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon ville bara dö, försvinna ur denna värld. Ingen gillade henne, hon var för ful.

[Kom mina små kycklingar :3]

Det var inte det att han hatade vatten och allt blött, men… inte tyckte han om det. Så vad i hela friden gjorde Ikarus ute på kusten, bara några få meter ifrån havet med den varma sanden under tassarna?
… Han måste ha flugit vilse igen. Typiskt.
Den unge varghanens purpurögon följde de brusande vågorna med blicken med en grimas av avsmak där han sakta vandrande längs med strandkanten, hans väldiga, praktfulla vingar intryckta mot hans kropp för både stabilitet och för att inte råka blöta ned dem.
Det värsta med situationen var, för att vara helt ärlig, faktiskt inte att han hade råkat hamna vid havet. Nej, det absolut värsta var att han hade flugit i över flera timmar innan han tillslut landade på den äckligt sandiga stranden, och utmattningen efter den långa flygturen gjorde att han så illa tvunget skulle vara tvungen att stanna kvar där för att vila innan han kunde flyga därifrån.
Usch.
Och inte nog med det, han var hungrig också. Vart skulle han hitta mat där? I vattnet? Nej, aldrig i livet. Han tänkte definitivt inte dyka ned där och leta.
Ikarus var i mitten av en lång harang av svordomar när hans ögon plötsligt lade märke till något vitt en bit längre bort ifrån honom, och den unge varghanen stannade upp för att fokusera på figuren.
Det verkade vara en varg – en Fakarg, för att vara exakt, om de stora, befjädrade vingarna var något att gå på – och Ikarus såg nyfiket på denne. Vad gjorde den där? Hade den också kommit vilse?
Med sitt vånda bortglömd för stunden började Ikarus närma sig den andre individen, ögonen nyfiket fästa på den vita vargen.
Det var när han bara var några få meter ifrån den andre vargen som han uppfattade att något var fel; vargen såg ut att gråta där den låg riktad mot havet, och Ikarus såg undrande – och en smula oroligt – på vargen.
”Hallå? Mår du bra?”

Tårarna bara rann, som rinnande vatten.men hon skrek inte eller så, utan hon bara snyftade svagt ifall det skulle komma någon varg.

En röst hördes. Hon blev tyst och vände sig om, bakom sig såg hon en ung drakarg. Hennes ögon var alldeles tårfyllda.

Snabbt reste hon sig upp och backade sakta bakåt. Han var lite större än henne (?). Damn kunde hon inte gråta lite tystare? Var hon verkligen tvungen att ta med sig en annan varg.
Svansen trycktes mot mellanbenen och hon började skaka på kroppen.
"Sorry, I didn't know this was your place, I should be going!, sa hon med rädslan i rösten och såg med skräcken i ögonen på hanen.

Hoppas han inte såg hennes bakfötter bara, hon försökte så gott som möjligt "borra" ner fötterna under sanden för att dölja de. Det räckte redan att hennes familj hade trakasserat henne..

Han tittade runt. Vad någon stans var han? Han följde den enorma sjö som han inte kunde se var den slutar. Trots hur högt än han flög. Han börja att närma sig marken igen. Med en lätt landning så var han på marken igen. Det små stenerna virvade runt honom i några sekund innan det landade på marken ingen. Han tittade intresserad på det små stenerna medan han hoppade. Han hade aldrigt sätt så små stenar tidigare.

Plötslig förde en vind med sig en doft från en annan varg. Hans svans börja att vifta. En främande varg vad kul tänkte han för sig själv. En ny vän att leka med fortsätta han tänka medan han hade gjord en avspark och börja att flygga mot vargen.

När han närmade sig doften börjad han sökt med sin nattsvarta blick efter vargen. Han hörde hur fåglerna skrik upp i luften.

"Hej, på er. hur är det?" Frågade han glatt mot fåglarna med sin änglalika stämma.

Han börja att skratta med ett skratt som lät som klockor åt sig själv. Vad dum han var som fråga fåglar. Så klart skulle inte fåglarna svara. Han stannde till en sekunde. Han hade hört gråttade. Han sökt med blicken och hittade en vit varg med fågel vingar. Hon grät. Han förståd inte varför hon grät. Han såg hur en en stor konstigt varg kom. Men det strutade han för tillfäligt. Han flög blixt snabbt till henne och börja att flygga nervöst runt henne. Han mörkblåa älvsand fasnade på hennes vita päls medan han nervöst kretsade runt henne.

" Varför gråter du? Har du gjort illa dig? Behöver du hjälp? Hur kan jag hjälpa?" Frågade han så snabbt så det var ett under att han inte snubblade eller traslade ihopp orden.

Finado stannade till slut framför den vita vargens ansikte och tittade nervöst på henne. Man kunde nästan se hur hans mörkblåa sken blev litte mattare av oro.

Den vita varginnan verkade prata Nimorian, så Ikarus var inte sen med att byta samtalsspråk.
”What? This isn’t my place. You don’t have to leave.” Hans uttal var inte det bästa och mer än ett ord lät säkert helt olikt hur det egentligen skulle, men det fick helt enkelt duga.
Sedan kom det plötsligt fram en andra främmande varg – en mörkblå hane med vad som såg ut som fjärilsvingar – och Ikarus såg en smula förorättat på denne. Blev Ikarus just totalt ignorerad av hanen?
Hans långa svans ryckte till, och hans ögon smalnade då han granskade hanen.
”Well, hello to you, too”, sade Ikarus buttert. Det var aning omoget att bli så förnärmad som han blev, och speciellt då den andre hanen troligen bara var orolig om varginnan och därför prioriterade henne först istället för att ta en runda av introduktioner, men det brydde sig inte hans stolthet om.
Aja, Ikarus fick helt enkelt ta och följa hanens exempel och rikta uppmärksamheten mot den upprivda varginnan istället för att stå och vara bitter. Han vände blicken mot henne igen.
”Are you okay?” frågade han, rösten försiktig och varsam då det såg ut som om hon var redo att vända och springa därifrån vid minsta tecken på fientlighet.
I ena ögonvrån uppfattade han en rörelse någonstans ute till havs, men han var så uppslukad av situationen han hamnat i att han inte tänkte på att ta sig en ordentlig titt på vad det kunde vara som simmade runt därute.

Frågorna snurrade i huvudet på henne. Hon tryckte svansen mellan benen och kände sig en aning osäker med tanke på hur många som var runt omkring henne. De snabba frågorna som den lilla blåa valpen ställde (Finado) gjorde henne en aning osäker.

Främlingarna var en aning närgående, vilket gjorde Epri mer osäker. Hon beslöt sig för att lämna dessa, hon börjar osäker och var tvungen att fly. Hon var nästan som en häst i beteendet. Hon var som ett flyktdjur. Flydde ifrån faror. Dessa främlingar var som en fara för henne.

Hon reste sig snabbt upp och drog fram vingarna. Först upp och sedan ner samtidigt som hon sköts upp och framfötterna knuffades uppåt så att vingarna inte skulle få ta all "stryk". Eori hade en stor kropp. Nu var hon tvungen och visa sina fötter Damn it. Aja sålänge hon fick fly så struntade hon i om hon visade sina fötter.

Hon seglade mellan haven men var fortfarande inärheten av området där främlingarna befann sig, fast på längre avstånd så de inte kunde se henne.

Han såg hur den vita vargen flög iväg. Han fick se hennes tassar som liknar det konstiga fåglernas tassar. Han flög efter henne.

"Varför flygger du iväg och varför talade den andra vargen med konstigt ord till dig?" Frågade han snabbt medan han flög runt henne. "Varför har du sådan dära baktassar? Varför svarade du inte på mina frågor?" Han stannade upp fyra sekunder medan han frågade och sedan börja han att flygga runt henne igen.

Jenova får plötsligt för sig något och lämnar platsen via luftvägen.

[Lämnar, känns som att det är tillräckligt många här ändå + att ordningen inte följs.]

Ikarus kunde inte göra annat än stirra på den vita varginnans bakben. Var de verkligen...?
Och sedan, i nästa sekund, var hon i luften och flög därifrån, den lilla varghanen som ignorerat Ikarus hack i häl på henne. Ikarus första impuls var att - precis som den lilla Sillanivargen - följa efter henne, men då han försiktigt sträckte ut sina stora vingar blev han påmind om hur han fortfarande var tvungen att vila dem innan han skulle orka flyga. Han lade tankfullt huvudet på sned då han följde de två individerna med blicken, fortfarande förbluffad över varginnans väldigt speciella bakben, innan bestämde han sig för att det inte längre var hans problem i och med att de lämnat kvar honom ensam där på stranden därför tänkte lämna dem åt varandra.
Han behövde vila för att kunna lämna havet bakom sig och återgå till att färdas mot Lövskogen, och det skulle han verkligen inte kunna göra ifall han jagade runt på en stackars gråtande varginna.
Ikarus vände sig om och började långsamt ta sig fram över stranden i hopp om att hitta någorlunda fast mark där han kunde lägga sig ned och vila.

[lämnar jag också (: vi ses någon gång! ]

[AVSLUTAT!]