Thzu
Intresset för denna hona blev bara mindre och mindre och lusten av att det bara var att kasta henne bland skuggornas mörker blev bara större och större. Varginnan var ju nästan i samma ålder som Thzu om inte äldre och hon visste inte hur man gjorde upp eld, skapade eld. Det var skamligt och inferon fick hålla sig för att inte flyga på den brunakriga honan. Med slutna ögon andades Thzu in och samlade sig och lät sedan den gamla luften lämna hennes svarta nos och hon öppnade ögonen och såg ned på stocken och sedan på den andre inferon och skakade på huvudet. "Att skapa eld var tydligen ett för stort steg. Försök i stället att bara få grenen att ryka ifrån en punkt. Inte hela grenen ska rycka, bara en punkt." klarade hon inte detta så skulle dom träna på något annat, att arbeta med kroppen. Och att känna elden sveda i pälsen och det skulle Thzu också få lite nytta av och njuta på samma gång.

Deme
Deme inväntade med information, men såg hur Thzuki slöt ögonen för att ta ett djupt andetag. Hon fnös smått, visst var det bra att hon kunde hålla sig nu under träningen men i deme's ögon var hon fortfarande en mopsig överdrivare.
Deme drog bort sina tankar från den andre, hon var här för att träna, inte bråka med en medlem. 
Därför lysssnade hon upppmärksamt ochsög i sig informationen. Allt Thzu sa kom ändå från en kunnig Inferno, hur irrriterande hon än var, och det kunde vara till nytta- både nu och andra gånger-. 
När Thzuki tystnat lät Deme ögonen placera sig på grenen igen, den blickade oskyldigt tillbaka. 
Sen lät hon sina tankar koncentreras på ytterst en sak- eld.
Denna gång skulle hon försöka med det andra sättet angående syra, det första hade ju uppenbarligen inte funkat. 
Hon lät ögonen fortsätta blicka ut på grenen medans  hon tänkte sig hur syret likt en massa drogs till grenen och tryckte ihop sig. Hon såg det bra framför sig, som om den luft som ditt skulle var färgad, så man såg hur den drogs ditt och hur den trycktes ihop, packades, för att vara redo. Koncentrationen höll hon till viss del på syret som hon hade bild på i huvudet hur den låg packad ovanför grenen, resten lät hon flyta över till själva antändningen. Än en gång skapade hon en bild åt sig hur elden saktade skapades på grenen och hur den slutligen tog över. Thzuki hade visserligen sagt att bara en liten del räckte, men för att överdriva lät hon bilden i huvudet överdrivas så att till slut hela grenen där flammade i lågor. 
Med de två bilderna i huvudet stirrade hon stint mot den gråbruna gammla grenen, hon kände inom sig en förskräckelse, en ovilja, nått som stretade emot. Det var inte hennes känslor, precis som om det var grenen, vars känslor Deme fick medverka i. 
Den stretade emot med allt den hade, den ville inte antändas, varför skulle den?
Demethra struntade dock i det, hon tryckte undan de stretande känslorna och slet fram sina egna. Envisa, hårda, hånande. 
För en stund slöt hon ögonen och kämpade in sig i hur grenen brann starkt, lågor slickade den girigt och tog störrre fart tack vare syret som pacade ihop sig där ovanför. 
I sina pressade tankar öppnade hon ögonen p.g.a lukten av rök som kom i minimala mängder mot henne tackvare en liten vindpust. 
Från grenen på marken kom en liten liten strimma rök, den var ytterst tunn, men den fanns. Demethra blev förvånad, hon hade inte trott det skulle funka så lätt, koncentrationen släppte och röken tunnades ut ännu mer. Envist drog hon tillbaka sig i bildernas värld och därinne startade hon om en bild hur elden sakta började överta grenen, men denna gång höll hon ögonen öppna och såg hur röken smått övergick i en liten blå-gul låga, ytterst liten, på ena änden. Thzuki tyckte väll det var fjuttigt, men det var ett steg frammåt. Nu behövdes bara övning, hon kunde nu. 
Med mer envishet och mer koncentration blev lågan starkare, större. 
Efter några sekunder brann ena änden av grenen, likt en fackla som låg slängd på marken. Demethra lät bilderna tyna bort och koncentrerade sig på grenen i nuet, hon hånlog när hon kände inom sig hur elden pulserade, hur hon hade full kontroll. Med järnhand styrde hon den i lite större lågor, men lät den inte sprida sig längs grenen, inte sprida sig till det torkade gräset. Flammorna slog ilsket runtom sig, de var kontrollerade och kom sig ingenstans. Ingenstans vart Deme inte lät dem. 
Efter att ha demonstrerat med att hålla lågorna vid liv i några sekunder till lät hon dem falla, precis som när Hennes Trogne antänt något och hon lät dess lågor falla. 

Med ett ytterst litet flin på läpparna vände tiken på huvudet mot Thzuki. 
Visst var det vädligt slött men det funkade, något Deme inte trott mo sig själv såhär snabbt. De hade ändå inte tränat länge.. 


Med en gäsp granskade hon och följde varginnans spektakel igenom det hela.
Hon konserterade sig, kanske för mycket. Men starterna var alltid det svåraste, att
veta exakt hur mycket syre som behövdes och hur mycket värme. Allt var som ett
kemi pass och allt som krävdes var övning, övning och åter övning innan man över
huvud taget kunde göra upp eld utan att det skulle ta evigheter. Det hade Thzu fått
lära sig, både igenom smärta och beröm. Så klandra denna varginna tänker hon inte
göra, inte ännu. Eller egentligen skulle hon vela det, just för att hon var så pass gammal
och inte har tagit tag i sina krafter tidigare. Skamligt!

När en tunn rök strimma började att stiga upp ifrån grenen höjde hon lite på ena
'ögonbrynet' och log ett kallt brett flin. Och mycket riktigt så tappade honan
koncentrationen och den höll på att slockna, men hon samlade tankarna och grenen
började att brinna. Ett rått skratt lämnade den ärrade varginnan och hon skakade på
huvudet. Hon hade misslyckas, tragiskt nog.
"Ni fick den visserligen att börja brinna, men det var inte vad jag bad om." ansiktet blev
plötsligt allvarligt och den lilla vargen reste på sig och såg med en kall och aningen
avsmaklig blick emot den andre inferon. Hon hade fått i uppgift före att få den att
brinna men hade misslyckas, nu skulle hon endast få den att rycka men misslyckades
och sådant ska belönas med straff. Med starka steg gick hon fram emot Demethra
och den röda flammande blicken släppte henne inte ur siktet, nej hon borrade in
sin blick i hennes.
"Bättre lycka nästa gång.. Och då vill ni inte göra mig besviken. Elden är ingen
leksak man styr över, det är ett levande vapen!" som sista orden väste hon ut i
ett ormliknande väsen och man kunde se att hon menade allvar. Att göra henne
besviken kunde sluta illa, mycket illa för den som inte lyckades med det hon bad om.

Den andre tikens ord förvånade egentligen Deme, men hennes ansiktsuttryck blev bara hårt och stramt.
Hon såg den andre komma mot henne, dess ögon borrade sig in i henne. Såg igenom henne, hon ogillade känslan men stod kvar.
Thzuki's röst var ormliknande, fick Deme att vilja göra en äcklad min, men även nu stod hon kvar med hårt uttryck. Hon ville spotta Thzu i ansiktet, det var exakt vad den andre behövde. Men inte heller nu gjorde hon nått.
Thzu var starkare än henne, och dessutom en flocksyster.
Det var onödigt att komma på kant med en flocksyster, hon hade som flockmedlem ändå tillräckligt.
-Det är onödigt att komma på kant med en flocksyste. Vi har ändå tillräckligt många andra.
Deme's röst var hård, den passade fint ihop med hennes ansiktsuttryck och de kyliga ögonen som stirrade tillbaka på den andre.
Hon borde respektera Thzu som högre medlem. Det borde hon. Men ändå ville hon inte skänka den andre respekt.
Hon förtjänade det inte.
Elden bubblade av ilska inom Deme, hon hatade att bli nertryckt.
Det var den ena orsaken tillatt hon lämnat Darzo's flock som ung, men det var bara en liten.
En liten bland många stora.

Tikens ord och uttryck fick kroppsspråk fick Thzu att vela skratta rakt ut.
Hon kunde mycket tydligt se vad honan tyckte om henne, vilket hon även gillade.
Samtidigt som hon var tvungen att ge henne respekt avskyr hon den ärrade honan.
En underbar och rysande känsla som fick det att bubbla i hela kroppen och Thzu rös
till av välbehag och hörde tikens ord. 'Flocksyster.' Ordet ringde lite lätt i öronen och hon
skakade på huvudet och log brett. Flocksyster och flocksyster, det vet hon väl inte om
hon ville kalla honan framför sig för. Den enda anledningen hon höll sig nära denna tik
var för att lära henne, på sitt sätt. På de sätt hon lärde sig och mer där till.
Blod, svett och tårar.
"Många andra säger ni?" hon rörde sig åter om varginnan och svepte ormlikt med svansen
bara några få cm över marken. Dom röda ögonen flammade i många nyanser och hon
skrattade hest och skakade på huvudet.
"Nejdå, den enda jag ser är er Demethra lille. Det är bara ni som behöver hjälp." orden
var kalla, sträva och fortfarande i en ormväsande stämma. Glöden i hennes ögon gjorde
så att den svarta pupillen blev avlång, och hennes skarpa bliv blev lika ormlikt som
den snärtande svansen och väsande rösten. När denna tik var på hugget och på sitt
elakaste humör så kunde hon lätt jämföras med en huggande skallerorm.
"Det är ni som spottar på Inferovargarnas stolthet och styrka. Det är ni som trampar
på våra förfäder och inte lär er era krafter. Ert liv, er själ." rösten har hög och man kunde
höra allt hon sade. Hon hade lärt sig den hårda vägen och skulle lära dom andra på
samma vis. Att komma hit och säga att dom inte kan skapa eld är att spotta på
eldgudarnas skapelser, dom var deras skapelser som skulle föra krafterna vidare och
användas på rätta viset. Strid var bara i nödfall, vilket Thzu hade lite svårt med. Men
lät aldrig elden flöda fritt om det inte behövdes, aldrig skulle det falla henne in!
"En svag Infero, är en död Inferno!" hon hade nu kommit upp bakom Demethra och
väste dom sista orden i hennes öra, ordet 'Inferno' på hennes ras använde hon aldrig.
Det vara bara något nytt påhitt dom landvandrande kräken hade hittat på för att göra
det lättare att tala om dom eldflammande vargarna. Infero var det heliga ordet som borde
bäras vidare bland vargarna och alla möjliga varelser.

Deme såg fortfarande med tom blick frammåt även om Thzu började gå runt henne,
-Exakt, många andra. Qu:arna är bara ett exempel...
För även om de nu var i fred, var de fiender.
Så enkelt var det, och det var inget som kunde undvikas.
Deme vände huvudet mot Thzu och såg in i hennes hånande ögon.
-Så därför är det onödigt från min synvinkel att göra sig på kant med andra medlemmar till sin egen flock när det finns andra. Andra som är viktigare.
De kristallblå ögonen spändes i den andres vid ordernas yttring.
Thzuki var egentligen ganska patetisk, det såg Deme nu.
Hon sliskade runt och bars av sin rang medans hon spottade på alla andra under henne.
Men hennes sätt var egentligen väldigt korkat.
Att spatsera runt så, inom sin egenflock.
De hade ju andra fiender, Qu:arna, alla som var emot dess flock.
Men istället för att lära sina flocksyskon hur de ska strida som smartast i krig, springer hon runt och trycker ner andra.
Som om hon var en liten valp som var den förstfödde i kullen.
Så himla patetiskt.
Deme fnös smått, irriterat.
Sen såg hon åt sidan, in i skogen. Hon brydde sig inte,
Thzu fick göra vad hon ville. Det hela gick på hennes egna förlust.
-Skippa gnället, lär ut som en äkta Inferno istället
klippte Deme av med avsmak i rösten.
Hon var här för att lära sig, Thzuki var här för tt lära.
Inget annat. Varför kunde de inte då bara göra det så de båda slapp härifrån snabbare?

När hon hörde tikens ord om Qu lämnade ett hest skratt strupen och hon skakade på huvudet.
Hela kroppen skakade och tårarna sprutade.
"Ni är verkligt en korkad varg Demethra. Varför tror du att vi står i fred med den flocken,
varför tror du att vi blev slagna av dom." det hånande ansiktet blev gravallvarligt och orden
blev hårda som sten och kall som is. Thzu visste mycket väl varför det var fred, hon hade själv
varit där och sett det hela, känt det och själv gått ur striden allvarligt skadad.
"Ni borde respektera dom äldre och som står över er. Annars kan det sluta illa.
Jag är ingen snäll flicka Demethra och jag gör inte detta för er skull. Utan för min." man kunde
tydligt höra att hon menade det hon sa och dom ljusa benen hade flammat upp i ett eldhav.
Lika så den röda manen, ärren över ögat glödde starkt och lika så dom smala ögonen.
En vägg spred sig runt om dom båda och den flammade ilsket, som om att den vore fången
i en bur, som om att luften höll på att kväva den.
"Ha! Jag ska inte lära ut på nå patetiskt 'Inferno' vis. Här blir det ren Infero gossetös!"
Sakta spred sig elden närmare dom och Thzuki gick runt så att hon stod framför varginnan igen.
Men utan att säga nå eller förvarna så vek sig plötsligt en av väggarna runt om Deme emot henne
i en väldig fart. Thzu kunde styra elden med järnhand och skulle lära tiken framför sig på sitt vis.
"Du må vara en Inferno, men elden är fortfarande ett vapen, ett dödligt sådant oavsett vem
eller vad du är. Glöm aldrig det."

Deme fnös lågt, Thzuki höll på att gå för långt.
Det var inte Deme som var korkad, det var Thzuki.
Deme tog ett djupt andetag, på sätt och vis hade den andre ändå rätt.
Hon var korkad- att hon någonsin trott att Thzu skulle förstå det allvarliga. Att hon skulle förstå varför de båda egentligen stod här.
Men Thzuki hade också rätt på andra vis, Deme borde respektera henne bättre. Hon var i högre rang, och just nu var Deme själv i en rang "Under Omegan".
Hennes ställning var alltså inte så god.
Dessutom hade hon nu insett att det inte hade någon skillnad vad hon sa, Thzu var Thzu och hon skulle inte lyssna.
Inte skulle hon förstå heller.
Deme skuckade ännu en gång och såg upp mot de flammande väggarna som slöt henne från omvärlden.
Det enda hon lyckats med var att reta upp THzuki, hon skulle antagligen få lära sig detta på den andres vis.
Hon hade inget annat val.
Men detta bestämde hon sig inte för, för att de flammande väggarna runtom henne stod hotande, hon kände inte den ofantliga vrmen som en vanlig varg.
Hon var ändå en Inferno coh tålde det.
Hon bestämde sig för att hon inte orkade stå och gnaga på längre, hon ville lära sig nått. Det var därför hon var här.
Hon ville få ut något av tiden som gick.
-Okej, jag ska lära mig på ert vis. Jag orkar inte stå här och gnaga på längre. Kom till saken, vad händer härnäst?
hennes ord var stadiga men hade en nypa trötthet i sig. Hon orkade inte gnälla längre.

Ja vad händer här näst?
Med ett elakt flin försvann hon bakom en eldvägg och en cirkel av eld började att sluta sig runt
om den andre och Thzuki själv började att treva runt om cirkel, på utsidan.
Ja vad skulle hon göra, låta den andre behärska elden eller först och främst kunna försvara sig.
Försvar var alltid bättre än attack, så enkelt var det och därför valde hon att ta det.
"Ni borde knipa käft och koncentrera er i stället. Men tänker ni för djupt så är ni död."
ett hål skapades i väggen och Thzukis elaka leende stack fram. Plötsligt dundrade den kyliga
brinnande varginnan igenom elden och högg efter den andres strupe samtidigt som manen och
benen flammade. Hon skulle inte döda den hon hade framför sig, men skadad skulle hon bli
om hon inte började att använda sitt huvud.

Huggen var snabba och aggressiva, elden flammade.
Men tänderna var icke heta, dom var normalvita för att inte skada varginnan allt för allvarligt.
"Försvara er eller dö!" väste hon fram och högg emot varginnans nosrygg.
Cirkeln dom dom befann sin inom skulle vara den yta dom skulle kunna röra sig på.
Det var ca 2m i dm, en utmärkt stridsyta.

[sorry för korta.. men måste gå D':]

Deme såg tillbaka mot Thzuki i hålet hon skapat dr hennes flin syntes.
Demethra's ansiktsuttryck var spänt men hon visade inget speciellt, inte avsmak, inte ogillande, inte respekt. Bara tomhet.
När Thzu sen flög fram mot henne borde hon itne blivit förvånad. Det var exakt vad den andre kunde förväntas göra. Attackera.
Deme fäörstod att dett a måste vara en träning. I försvar.
Med snabba fötter tog hon ett hopp halvt över Thzu's huvud. Hon landade på mjuk fot, vänd mot THzu i låg position.
Hon såg upp mot Thzu och såg hennes glimmande hörntänder slå ihop där hon stått.
Hennes ansikte var hårt, okej.
Hon skulle göra som Thzu bad henne, försvara sig.
Hur långt hon fick gå visste hon inte.
Men hon brydde sig nte nu, hon antog att Thzu skulle ha övertaget hela tiden. Hon var tränaren, hon var bättre. Men Deme skulle kämpa.
Det skulle hon, visa Thzu att hon kunde.
Tassarna antändes ögonblickligen och hennes svans svepte mot dem, nuddade och hela hon antändes på samma sätt sm tidigare- som om hon varit täckt med bensin, flammade upp i en hundrandels sekund.
Deme var inte långt borta från Thzu, inte ens en meter ifrån.
Demethra skjöt ifrån med bakbenen i ett hopp, på samma gång slog hon fram höger tass, som var längre bort från Thzu som var ca. en halvmeter framför henne, ltie åt vänster.
Tassen drog iväg med tung och hård fart mot Thzu's ansikte.
Om det träffade skulle det inte skada mer ändet faktum att tassen var i lågor, och att Thzu's huvu skulle få en dräm på sidan. Men det räkte för att Dem skulle få tid att finna sig i positionen och komma på smarta attacker.
Komma på Thzuki's svagheter.
Under hela tiden var Deme's ansiktsuttryck hårt och spänt.
Tomt.

|Oj va kuln att få föreställa sig hur det ser ut, att få strida med en karaktär igen! De va så länge sen! =')) |

Hur den andre reagerade fick Thzu att le ett brett leende med ögonen.
Hon hade saknat detta och skulle njuta av tillfället, sedan kriget så hade det inte hänt så mycket
kroppsligt, förutom att alla sår skulle läka ihop. Men även det hade tagit tid, det var det mest
negativa med att vara infero. Såren läkte inte ihop som på vanliga vargar.
Med en tung fnysning såg hon emot den andre och såg hur hon blossade upp i ett eldhav,
inte det snyggaste men alltid något och hon lät sin brinnande man flamma till och visa att
hon var redo och inte tänkte backa. Vilket hon inte heller gjorde, när Demethra kom emot henne
och lyfte en brinnande tass emot henne så kunde hon snabbt läsa av var hon hade siktat in
den, i ansiktet. Utan att säga nå lät hon elden sprida sig ut på kinden där sedan smällen tog.
Trotts sitt skydd så kunde hon känna den varma vätskan flyta över den vitröda pälsen
och hon la huvudet lite på sne. Nu var hennes elaka och hånande blick som bortblåst och i
stället så kunde man skåda ett par ögon hos en mördare. Kalla, känslolösa och skrattande
efter smärta och blod. Hon älskade det, smärtan och blodet. Att få se det flyta och själv
orsaka det, känna det och sedan avsluta det.

Den korta kroppen ryckte i tacktlösa rytmer och mycket snart ekade ett rått, kallt och
elakt skratt ut över platsen. Inget skratt som de brukar vara, ett hånande. Nej denna
gång kunde man mycket väl höra att hon inte tänkte reta eller håna den brune.
Nej hon skulle leka och plåga denne tills den bad på sina bara knän.

Dom röda ögonen lös så starkt så att pupillen hade försvunnit bakom all glöd och utan
förvarning flög hon emot den andre inferon och högg efter strupen, ben och ansikte.
Elden ifrån den andre må skada henne, men även Thzukis hetta och eld skulle kunna
skada Demethra. Kriget och freden försvann ur hennes sinne, ja allt försvann ur sinnet
och det enda som fanns i sikte var den andre tiken och att se, känna och smaka hennes
blod. Att få känna det rinna ned för den breda heta strupen.

[Hohohohooo~ Thzu är på sitt underbara humör~ =w= ♥]

THzuk's blick fick Deme att undra, undra om dett verkligen bara var ett test.
Men det måste det vara, flocksystern kunde ju inte döda henne, de var ju i samma flock.
Men Deme insåg att hon allt skulle skada henne utan att be om förlåtelse.
Dett var en kylig träning, inpräntad med hån, vinstsökande, respektlärning från Thzu's sida.
Så verkade det iallefall.
Deme kände sin tass nå Thzu's kind som genast flammat upp, i sekunden innan de möttes.
Trots att hon själv bar eld brände Thzu's hunder hennes trampdyna.
Inte farligt, men det kändest.
För en stund undrade Deme om detta var en kamp med alla sina krafter, kunde hon då plocka fram sin eldgroda?
Tanken var lockande, men hon bestämde sig för att använda tillfället och försöka klara sig utan den så länge det gick.
Deme stillnade och började med långsamma steg gå i en cirkel runt THzuki.
hon lät sig inte gå hela varvet, bara runt hennes huvud till andra sidan.
Under tiden steg en morrning från hennes strupe och sipprade ut från de svagt synliga tänderna.
Den dova morrningen var inte hotande, visade inte att hon ville utmana Thzuki på riktigt.
Den fanns bara där för att visas som en liten varning, hon kunde hon också.
Mer än denne varginna verkade tro om henne.
Thzuki verkade tro att hon var korkad och fattade absolut ingenting, det var bara för att hon fått reda på endast de saker Deme haft problem med.
Inte de hon kunde.
När hon kom till andr sidan om Deme stannade hon upp och såg med fokuserad blick på Thzuki.
Hon attackerade inte, väntade bara stilla på den andres reaktion.

[Vadå missade att Thzu attackerade D:]

Blicken i Demethras ögon fick Thzu att stanna upp och såg emot tiken med ett brett leende och nu
kunde man se hur den vassa tandraden sakta antog en röd nyans och ånga började att rycka
i luften. Blodet kokade inombords och hon ville bara få ut allt, all hetta som bränner och vrider inom henne.
Den brinnande manen flammade, knastrade och åt all kyla runt om sig. Den var hungrig,
hungrig efter levande och det levande var just nu tiken framför henne. Hon skulle inte döda henne,
nejdå inte det, bara bränna henne ordentligt. Nog må det vara så att hon hade gjort större nytta
frisk än sjuk och skadad, men något krig pågick inte just nu och det skulle nog inte påbörja något
heller.

Med en tung gäsp svepte hon till med svansen och ett eldklot började att bildas framför dem
öppna käftarna. Hela proceduren redan sen första droppen eld började att bildas så fanns hela
klotet där och innan hon han blinka så hade eldklotet redan farit iväg emot Deme i en strålliknande
rörelse. Detta var något hon inte hade övat på allt för mycket, men hade inga problem med att
samla nog mycket luft och hetta för att skapa ett klot som inte skulle falla isär eller explodera
precis före hon släppte iväg den. Nog hade det hänt någon gång och hon hade fått lämna
platsen med en bränd nos.

Precis efter att klotet hade skjutits emot den brune hoppade hon emot henne med utspärrade,
röda klor och dom röda ögonen lös mer intensivt och galet än förr. Hon hade inte fattat
fattningen vilket man skulle kunna tro, hon hade full kontroll men hade tydligen en viss konst
att se mer galen ut än hon var och är.

[Sorry för failigt.. men kan inte rolla längre D:]

| shit, missade det ju totalt... ehe.. sorry =') |

Demethra blottade sina tänder svagt när hon såg hur rök blandades med luften,
ett eldklot såg hon skapas ovanför Thzu's nos.
Så hon tog till allt?
Demethra började genast ge upp eldmassor till sin mun, skulle Thzuki ge på mera
skulle hon inte vara sen att svara.
Hon var inte den som stod och såg på medans en attack mot henne pågick.
Eldmassorna samlades snabbt och började hettas upp mer och formas till en figur.
Hennes lille eldvän fick stiga fram trots allt.

Eldgrodan hann ändå inte forms klart innan Deme såg hur klotet skjöt fram i en mycket snabb fart mot henne.
Hennes hjärna vrålade åt henne att ducka, och det gjorde hon.
Klotet skjöt förbi och gav hennes öron en smäll.
Det luktade bränd päls om dem och huden hettade.
Deme hann inte återhämta sig från dem plötsliga attacken innan ett par vilt utspärrade blodröda ögon kom mot henne.
THzuki fördubblade attacken med sig själv.
Lika röda klor glimmade till i skenet av den brinnande eldringen runtom dem, det var vad Demethra hann registrera innan dom träffade hennes bringa.
Hon knuffades bakåt och hon landade på rumpan med frambenen slående efter den andre.
Hennes kropp vägde vikterna och föll slutligen bakåt.
Hon låg på rygg med Thzu's tassar mot sig.
Lliggandes på rygg med motståndaren vid sig var den dåligaste positionen för en varg i strid.
Demethra kände sin egen hetta värma henne, grodan.
Hennes käftar särades och Thzu fick se in i ett par ursinnigt glödande ögon.
Grodan skjöt ifrån mot Deme's tunga med bakbenen och flög genom luften som en mindre raket med frambenen utspärrade.
Den breda munnen gapade öppet och blottade ett par långa kraftiga huggtänder.
Demethra's mun stängdes igen med ett hånflin påtanken att hon själv också ännu brann.
Hon hade bränt tassen mot Thzuki's brinnande kind, Thzuki måste ha bränt sina tassar också när hon nåddade Demethra.
Den mörkbruna tiken tog sin chans att komma upp på fötter medans grodan attackerade.
Sen skjöt de mörka bakbenen ifrån från det upprivna gräset mot Thzuki.
Deme's kropp var uttöjd i ett långt hopp, som om hon var på vägg att hoppa över ett dike.
Skillnaden var bara att hennes käftar var särade nu också,
hörntändernas blanka yta glimmade i eldens flammor.
Hennes ögon hade tappit sin klara glans, de mörknade häftigt.
Stillhetens tid var förbi, striden var igång.

Mörkret hade börjat lägga sig över dom två brinnande vargarna och ugglans hoande ekade
i fjärran. Men allt Thzuki kunde höra var eldens sprakande lågor och huggen som small i
luften, spott som dansade igenom luften tillsammans med eldgnister. Hon var påtänd som en
flammande fackla, det var som om någon hade tänt en tändsticka och låtit lågan växa sig
större och större. Ett vrål ekade igenom den mörkande luften samtidigt som den brune föll i marken
med den brunröda tiken över sig. Den tjocka svansen svepte till och hon såg bara ned emot
honan och skakade på huvudet. Nog må hon stå i lågor och elden bränna henne, men Demethras
eld var en barnlek jämfört med hennes moder och mentor i den förra flocken. Även om hon skulle
få brännskador av detta så var det något som skulle läka ihop snabbt, den enda formen av
skador som läker snabbare än dom borde vilket hon var tacksam över.

När ett väsande hördes och åter en eldformad groda lämnade Deme så tog Thzu lugnt några steg
tillbaka och elden drog sig snabbt tillbaka på den muskulösa kroppen, något man nog inte hade
förväntat sig. Hon hade tydligt sagt att elden var ett skydd och nu drog hon tillbaka sitt skydd,
lämnade öppna ytor på dom mest dödliga ställena. Det enda som fortfarande brann var den
röda manen och fortfarande var tänderna röda och glödheta. Demethras hånflin fick Thzuki
att le ännu bredare tillbaka och närmade sig den lilla brinnande grodan, vad hon hade tänkt sig
visste hon inte men tänkte minsann inte låta henne lämna striden oskadd.

Käftarna särades och åter igen bildades eld runt tänderna och man kunde tro att hon skulle
skapa ett till eldklot, men så var inte fallet. Skulle hon hugga i något nu så skulle det sakta
brinna upp inifrån när hettan spred sig i blodet och musklerna, men att hugga i grodan skulle
vara galenskap men det skulle lätt vara något som denna halvgalna tik skulle kunna göra.

Frambenen lyfte ifrån marken och hon reste sig högt i luften och dök emot grodan som en
räv i jakt på sork under vintertid. Men när framtassarna slog emot marken hände det mest
oväntade. En eldvägg reste sig plötsligt under Demethra och eld lämnade tikens käftar var tänkt
att duscha, dränka den lilla grodan för att bli av med den. Men hade hon träffat sin flocksyster
så skulle grodan nog ha försvunnit men hon ville vara säker och tog inga risker.

"Era små tricks lurar inte mig tik, ni ville lära er och jag bad er försvara er. Inte slå tillbaka."
morrade hon tillbaka och började att röra sig emot Demethra med starka steg. Hon må ha
bränt bort det mesta av all päls på insidan av frambenen, men som sagt. Demethras eld var
en barnlek jämt emot det hon har varit med om i sina yngre dagar.

| asså jag fattade inte riktigt vad som hände nu, fattade inte riktigt den där Thzuki's attack... Så rätta mig om jag skriver fel nu, får göra mitt bästa! xD |

Demethra rulalde över och tog sig snabbt upp på fötter,
hennes groda hade inte lyckats, Thzuki hade dragit tillbaka sig med sitt skydd.
När Deme sen såg hur Thzu började skapa eld runt sina käftar gissade hon på ett eldklot till, men så var inte tanken.
Thzuki's ögon var riktade mot grodan, hon verkade försöka anfall den.
Ögonblickligen styrde Deme skickligt honom i ett hopp upp mot Thzuki.
Det hände just innan Thzuki's tassar landade vid marken, han skjöt som en blixt upp mot henne, riktad mot den andres framben.
Ihop om att landa där, bränna pälsen och få gräva ner sina spetsiga hörntänder och välgömda utskjutbara klor.
Men när Thzuki's tassar landade efter sitt stegrande paffades Deme av en hettande låga under sig.
Hennes egen eld flammade till i större låga som i ett automatiskt självförsvar.
När eldarna mötttes sprakade dom och kastade gnistor.
Precis som en lägereld brinnandes på granved.
Demethra fnös till över överraskningen, steg upp på bakbenen, svängde om halvt i luften och landade snett bakåt.
Rörelsen skedde snabbt, men hon hade blivit bränt.
Thzuki var starkare, vilket automatiskt gjorde att hennes eld var farligare.
-Att attackera med sin groda är självförsvar när man själv ligger på rygg!
fnös hon irriterat mot Thzuki, hennes ögon hade mörknat, men började nu ljusna igen, men inte till sin klarblå skärpa, utan till en eldfärgad orange-röd nyans.
Välmatchande till hennes flammande kropp.
Hon hade börjat sjunka in i sin plats nu,
innan hade det varit stelt men nu kände hon sig mer bekväm.
Visst brände det under henne av Thzuki's eld tidigare, men hon brydde sig inte.
Skadan var varken livshotande eller allvarlig på annat sätt.
Det var bara en brännning som skulle läkas med tiden sen.
Däremot lade hon märke till att smärtan under sin ena framtass, efter sin första attack mot Thzuki's kind, hade avtagit och existerade nästan inte över huvudtaget nu.
Det hade inte tagit hårt, och tack vare att hon avr Inferno läkte brännskador bättre än andra skador.
-puedo, muttrade tiken med låg stämma.

Hon bar styrkan men inte tiken framför henne och inte heller hade hon lärt sig att
kontrollera elden som hon skulle och där med hade Thzu ett övertag. Hon visste att elden
krävde energi, liv och syre för att kunna drivas. Och den energin kom ifrån kroppen och luften
åt den som var runt om vargen och hon hade många gånger i syna yngre dagar fått känna den
kvävande känslan många gånger då hon hade låtit elden flöda fritt. Därför hade hon dragit
tillbaka sin sköld för att spara energi och kraft. Om det var så som hon trodde så var detta
en seg tik att knäcka som hon hade framför sig. Men Thzu var slug, för slug för sitt eget bästa
och testade alltid nya saker i strider även om hon inte borde så gör hon det.

Tikens ord fick den brunröda tiken att höja ena ögonbrynet och le brett tillbaka.
"Att attackera med er groda är självmord. Vad tror du att ni hade varit vid detta lag om
ni inte hade haft elden som ert skydd." hon la huvudet lite på sne och dom röda tänderna
gnistrade till samtidigt som dom ljusa tassarna sakta närmade sig den andra honan.
Frambenen och bogen var sönderbrända men tydligt kunde man se att hon inte led, snarare
tvärt om, hon njöt. Dom lysande ögonen mörknade en aning och det enda man såg av tiken
i mörkret var det stora breda leendet och dom smala lysande ögonen, även ärren och såren
glödde svagt. Mörkret hade dragit över dom och Thzu hade många fördelar på sin sida nu.
Solen var deras styrka men hon var inte endast en infero och hade då därför många äss i rockärmen
som hon kunde dra fram då dom minst anar det. Blossom hade fallit för samma sak och då skulle
det nog inte vara nå större problem att fälla denna tik framför henne.

"Make your move~" väste hon fram i ett ormlikt väsande och svepte till med svansen i en
snärtande rörelse och hon stannade upp några tiotal cm ifrån tikens brinnande ansikte.

[Jag kan ju förklara attacken fortfattat (:
hon drog tillbaka sin eld, skapade ett 'eldklot' och siktade emot grodan, men egentligen så
gjorde hon en fint och hade ifrån första början tänkt sikta på Deme. Så när hennes
framtassar slog i marken så blossade det upp en eldvägg under Deme typ ^^ Eller det var
de som var tanken (:]

Demethra såg in i Thzuki's brinnande ögon med orangeröd blick.
-Jag skulle inte ha min groda om jag inte haft min eld, jag skulle inte varit Inferno om jag nte haft min eld, jag skulle inte varit här om jag inte haft min eld, sa hon sanningsärligt.
Så var de tför dem alla.
Alla infernos levde på sin eld, om de inte haft den. det går inte att fråga. Om de int haft den hade de inte varit Infernovargar, så enkelt var det ju.
Endel hade hon missförstått Thzuki's fråga, eller så hade tiken framför Deme nyss sagt nått rätt korkat, och självklart.
Demethra njöt av känslan att kunna känna hur smärtan smög tillbaka, hur elden välde upp och hur styrkan fanns.
Hon hade inte stridit ofta, vilket var orsaken till att hon var rätt ofta.
Denna lilla fight var bra träning åt henne, vilket antagligen ju var meningen också.
Thzuki hade ett anant sätt att lära ut på, men hon visste sina saker, såklart.
Hon var en Inferno som stridit många ggr förut, och som visste hur man lärda ut.
Demethra höjde huvudet lite och mötte Thzukis blick.
Hennes svans svepte till bakom henne.
I ett ögonblick återfick tiken sin normala mörkbruna päls.
Tecknena hade en mer frisk och klar färg än vad den hade haft innan, det märktes att de röda tecknena presenterade hnnes ras, hennes kraft.
Elden.
En liten ljusgrå rökslinga höjde sig i luften, från elden som nyss flammat där, men som nu borttagits.
Efteråt kände Demethra hur hennes lugnor kunde ta in mer syre än tidigare, det märktes att elden behöve syre, den hade tagit en del av den hon behövde få in. Det borde hon träna på, att kunna fixa syre åt sig själv trots eldens närvaro.

Demethra tog några steg åt sidan, flyttade sig lite under väntan för Thzuki's nästa attack.
Tikens ord ekade i hennes huvud, inte attackera, bara försvara.
Elden pulserade inom henne ännu, redo att slåut, att försvara kroppen den hölls inom.
Att neka mot hugg och bränningar.
-Hur vill du jag ska försvara mig då? Om jag inte får slå tillbaka med något för att ge mig tid att komma undan din attack?

Orden som lämnade Demethras mun fick ena ögonbrynet att höja sig.
Nog var det sant att en infero lever på sin eld men samtidigt är det ens värsta fiende.
Att förlita sig blint på sina krafter kan sluta med en enkel död och det var något denna
tik hade lärt sig sedan länge tillbaka. Elden är ett försvar och stridsvapen.
Inget annat, man ska inte använda den i onödan utan bara på stridsfältet.
Men att banka in det i den brunes huvud skulle vara som att tala emot en vägg.
Utan att svara på frågan så tog hon lugnt några steg fram emot tiken och ett kallt, igenom
trängande skratt ekade ut i den svarta luften. Ett skratt som mer hade förväntas ifrån
någon av dom stora gudarna eller ledarna, inte en liten hetsig tik. Men en sak var hon
säker på, ville tiken lära så skulle Thzuki visa henne.
"Vad tror ni? Vad är att försvara sig, vad är en Infero utan sin eld. Vad är en Infero som inte kan sin eld?"
rösten var klar men man kunde tydlgit höra att hon hade blivit rätt så irriterad.
"Vad sa jag till er tidigare Demethra? En svag Infero är en....." hon avslutande aldrig meningen utan såg bara menande
emot tiken igenom dom smala lysande ögonen. Glöden var intensiv och man kunde se hur som suktade efter den varma
röda vätskan, hur elden i dom flamade efter liv och styrka. Hon visste mycket väl att hon inte var den starkaste, men hon
var den första inferon i flocken och ska då stå för det hon kan igenom styrka och lojalitet.

Demethra såg med frusterad blick på Thzuki medans hon fick lussna till hennes skärande skratt. Öronen klippte vid ljudet.
Hon började bli lite irriterad på detta, visst hade Thzuki sen egna utlärningssett, och det måste hon få ha.
Men det var utlärning det handlade om.
När Demethra gissade fel, var det i stort sett Thzuki's uppgift att rätta henne och få henne att fatta, inte få henne att känna sig usel och skratta ut henne.
Demethra fnös lågt och sänkte huvudet en aning, hennes blick vr fortfarande fokuserad på Thzuki, och hon lyssnade noggrant till tikens utlärning.
Hon rynkade pannan vid den sista meningen som hon inte fick nått slut på.
Så hade inte Thzuki sagt förut.
"En Inferno utan skydd är en död Inferno.", så hade ohn sagt. Inget annat.
-"En Inferno utan skydd är en död Inferno", det är det ända visdomsord du sagt, svarade Demethra med lugn röst,
-Tro inte att jag inte hör på vad du säger! hon flinade smått efter det sista, med ögonen fortfarande på Thzuki.
Tikens tassar grävde ner sig i den torra jorden, klorna försvann i jorden, hon inväntade Thzuki's vidare rörelse. Var det bara muntlig lärning som väntade, eller skulle Thzuki lära ut med attacker ännu?
Hon var en oförutsägbar typ, under den korta tid de stått här hade Deme fått lära sig bland annat det och lite om hur det funkar i denna flock.
Bara genom att tala med Thzuki och se hennes reaktioner, hennes metoder och så.
Skulle Demethra någonsin bli en äkta TBB:are, måste hon lära sig agera och uppföra sig som en TBB:are. Därmed hade hon inget att säga till om nu, utan bara suga i sig information och lärodom som en svamp.
Sen ta efter orden "Se och lär".

| kort... >.< |

När tikens ord nådde Thzukis öron skakade hon på huvudet och slog ned blicken emot marken
och den muskulösa kroppen började att skaka, skaka mycket våldsamt och det såg ut som
om att tiken hade fått ett inre anfall men snart kunde man höra att det inte var någon
fara med tiken. Snarare tvärt om, ett hest skratt hördes svagt och hon började att röra sig
emot den andre tiken och dom röda ögonen var vidöppna, som två eldklot lös dom och dom
ljusa tassarna stannade bara några cm ifrån den andre tikens mörka.
"Ni kan flina och håna mig, men jag kommer inte att ta emot det. Jag kan döda er på plats
hynda men jag kan inte. Skulle jag göra det så skulle jag trotsa Blossom, men hon sa inget
om att inte skada eller plåga." rösten var inte hånande eller hes, nej den var kall och hård
men man kunde höra att hon menade vartenda ord. Hade inte denna brunröda tik varit en
ansökande till flocken så hade hon för länge sedan gjort slut på de hela.
"Men tyvärr, era ord var fel och det visar tydligt att ni inte lyssnar på vad jag säger."
den vita tandraden var tydligt och det visade att hon var klar, hon orkade inte med denna
bråkiga och tröga tik längre. Ville hon fortsätta så fick hon lov att övertala Thzuki och alla
möjliga medel var tillåtet, hon var inte kräsen men hatar då andra inte lyssnar på vad man
har att säga. Viktigt eller ej så är all information bra att ha.
Utan att säga nå mer vände hon på sig och började att röra sig ifrån platsen. Fortfarande
kunde man känna den sträva och illaluktande doften av bränt kött och hår men man kunde
inte se en enda min av smärta eller besvär i den unga tikens vitröda ansikte.

[Sorry för korta D:]

Demethra rynkade ögonbrynen, hon hånade inte.
Hon försökte lära sig, det var därför hon var här.
Hon höjde huvudet och fnös ut varm luft.
Hon övervägde att svara varginnan men gjorde det inte utan såg bara efter den när hon gick.
Hennes sätt, rösten. Hård och kall, allvarlig.
Hon nickade för sig själv,
så var det.
När Thzu försvunnit ur sikte vände hon om och gick åt det andra hållet.
Det fanns inget mer att göra här.
En kylig vind drog längs marken,
de kyliga vindarna kändes ofta nu.
Hösten var här, annat kunde man inte säga.
Den bruna tiken såg frammåt och gick med rask takt iväg, hösten brydde hon sig inte om.
Den fick komma, vara och gå bäst den ville.

| fyyyy, ni distraherade mig på skype... dålit |