Ett kuttrande ljud undslipper henne. Hennes sätt att fnittra. Hon låter som en duva.
"Jag hör mycket". Blir hennes svar. Kryptiskt. Blicken lämnar Kali för en stund. Duvan ser sig omkring. Studerar träden som står omkring dem. En hackspett hoppar omkring på en trädstam en bit bort. Den letar väl efter ett bra ställe att börja hacka på. Sen ser hon på Kali igen.
"Vad gör du, förutom att fundera, då?" Frågar hon Kali och sitter lugnt kvar och väntar på ett svar. Kali verkar vara en svår typ. Duvan är glad att inte alla syskonen verkar vara det i alla fall. Hittills uppskattar hon Shiva's sällskap mer än hon uppskattar Kali. Men Kali är intressant på ett helt annat sätt.

Duvan tippar huvudet lätt på sne när Kali talar. Ja, det är väl oxå något man kan fördriva tiden med. Om man finner det intressant. Själv vill Duvan utforska så mycket som möjligt av den här skogen. Och när hon blir äldre kanske även utforska hela landet. Det vore roligt. Men just nu är det Kaiwood som ligger i fokus. Hon ska lära sig skogen utan och innan. Det är hennes mål, kan man kanske kalla det, för tillfället.
"Det låter ju intressant". Säger hon utan att låta vidare intresserad alls. Duvan kan vara sådan hon oxå. Likgiltig, kylig och helt ointresserad. Precis som Kali. Och på ett sätt är det roande att bete sig så mot Kali. Kanske försöker hon provocera fram någon form av reaktion. Försöka få Kali att släppa på den strama gestalten som hon är. Få henne att släppa taget för en stund. På något sätt.

Hon skakade endast på huvudet med ett nästan kyligt uttryck i ansiktet, som om det låg någonting bakom det hela, någonting som man inte riktigt kunde förstå sig på, frågan var då dock den om man faktiskt ville det, man kunde aldrig veta med henne. Hon kunde verka vara så död och likgiltig till det yttre, bara för att i nästa sekund helt förändras till någonting annat, hon var oförutsägbar fastän andra tog henne som förutsägbar, men de skulle bara veta. ''Det är det inte'' svarade hon kyligt innan svansen svepte till vid hennes sida, den vita blicken granskande det lika vita honan framför henne, vad var det som var så speciellt med denna hona, vad utmärkte henne, vem var hon? Sådana tankar rann igenom hennes hjärna, men det var ingenting som blev till ord, det fanns dock fler. ''Vad är det du kan göra?? Varsågod, slå mig med häpnad'' om honan ens visste vad hon syftade på visste hon inte, kanske behövde hon lite hjälp på traven, bara en liten sådan, en stöt i rätt riktning. Stöt var då verkligen rätt ord, rätt område för henne. Hon ville se om det var så att alla, precis alla, hade någonting som gynnade dem själva bättre än vad hennes förmåga gynnade henne. De få som hon använt sin kraft på hade endast gett henne lite energi, knappast mycket, inte på långa vägar nog för att ersätta det som gick åt till att använda den, fanns det verkligen inga positiva fördelar med hennes kraft, någonting som faktiskt hjälpte henne själv. Hon lade huvudet på sned och den vita blicken mötte den andra honans, granskade och nästan utmanade henne, hela tiden med ett knappt synbart flin på läpparna. Kanske så var detta någonting som hon kunde utnyttja, sin såkallade kraft, för att få det hon ville och i gengäld ge andra det de ville, ja kanske, men hon hade mycket hellre haft en mer intressant förmåga, så som mörker, eller energi. Hon reste sig upp och piskade till med svansen vilket fick det att slå röda gnistor om den, och nu falnade de inte ut lika fort som de uppkommit, nej de höll sig kvar, för att hon valde att låta dem göra det. ''Eller ska jag få äran att häpna dig??'' hon avvaktade ett par sekunder, för att se om honan tänkte ge henne något svar innan hon sedan började gå runt henne, med endast några decimeters avstånd dem emellan. ''Du ser, min kraft hjälper andra, gynnar dem, inte mig själv, men för att den ska hjälpa så måste de ha något, säg mig, är du en av dem??'' med de orden sagda så lät hon svansen svepa över honan för blott en kort sekund innan hon tog ett par steg tillbaka, granskade henne fortfarande. Rätt så intresserad av att se om även denna varg var en som stod över henne, eller faktiskt en som stod under henne.

Hon kunde inte säga att hon förstod vad Kali pratade om. För det är just det som är så intressant med Kali. Duvan förstår henne inte. Och det väcker ett än mer intresse.
"Va?" Säger hon lite förvirrad och hon känner sig förvirrad. Kali verkar närmast utmana henne. Men hon vet inte vad den andre vill få ut av det hela. Duvan möter den andres blick om än ofokuserad eftersom hennes syn inte är den bästa. Hon följer Kali med blicken när denne börjar gå runt henne. Hon får vrida på huvudet mycket för att kunna sitta kvar. Sedan vrider hon på huvudet åt andra hållet för att kunna fortsätta hålla koll på den andre.
Kali drar sin svans över Duvans vita rygg. Det känns konstigt. Som en sorts stöt. Nackhåren reser sig lätt men det är något som faktiskt händer. Plötsligt kan hon höra långt längre än skogens gränser. Duvan blir spikrak i ryggen och öronen spetsas så mycket de bara kan. Det ser ut som att hon blir förstenad. Inte en rörelse syns. Hon lyssnar. Lyssnar förundrat på allt det hon hör. Allt det som ingen annan ens skulle kunna komma i närheten av att höra. Om de då inte äger samma kraft. Men Duvan har ändå en fördel eftersom själva kraften är en del av hennes DNA. En del av hennes ras. En klar del av vad hon är. Hon kan höra Kali's andetag som om denne stod och andades i hennes öra. Hör klorna som lätt skrapas mot marken när hon går. Hör hjärtat pumpa i bröstet. Hör benen skava mot varandra i varje rörelse som görs. Hör blodet som flyter genom ådrorna. Duvan ser på Kali igen.
"Vad?... Vad är det du gör?" Frågar hon och det märks hur förundrad hon är över det hela. Tänkt att kunna höra så här mycket. Det är helt otroligt.

Hon höjde vagt på ögonbrynen och granskade honans uttryck, och av dessa att döma så verkade det som om hon hade haft rätt i sina funderingar, men det var väll inte så konstigt, de allra flesta vargar ägde någon sorts kraft eller förmåga. Hon visste inte riktigt om hon skulle se det hela som positivt eller inte, hon hade nog nästan hoppats att hon inte skulle ha påverkas, det hade gjort det hela så mycket mer intressant, oja. Nu var det dock inte så. ''Det verkar som så'' svarade hon lågt på sin egna fråga som hon ställt, och hon drog nästan fundersamt på munnen för några sekunder innan ett flin lade sig på hennes läppar, honan begrep sig inte på vad det var som hon kunde göra, så hon hade alltså inte hört det som de flesta i flocken nu kände till, att hon var en tillgång för andra, för flocken. Det var ungefär vad Blossom hade menat med sina ord då hon upptäckt hennes kraft, och insett vad den gjorde. Det vaga flinet låg kvar på hennes läppar då hon slutförde rundningen av den andra honan och stannade upp framför henne, vred sig åt dennes håll och slog sig sedan ner på marken och svepte svansen intill kroppen. Hon lät tystnaden lägga sig emellan dem ett tag, nästan som om hon funderade över vad hon skulle säga eller helt enkelt inte hört henne. ''Jag förstärker andras krafter tillfälligt, inte alla, men de flesta, helt osjälvisk, gynnar inte mig det minsta om man tänker på kraften i sig'' svarade hon sedan slutligen och de svarta öronen klippte till på hennes huvud, det var dock alltid smått roande att se andras reaktioner på det hela, det var väll det enda nöje hon kunde få ut av sin kraft, som i hennes egna ögon fortfarande inte var annat än värdelös, men ack så betydelsefull för andra, såklart.

Hörseln hade återgått till det som var normalt för Duvan. Hon klipper några gånger med öronen och blinkar i samma takt. Sen fokuserar hon på Kali igen. En kraft som bara gynnar andra. Duvan lägger huvudet lätt på sne. Jo, kanske att hon hört det talas om något sådant. Det är inte mycket som undgår Duvan. Men hon lyssnar inte så mycket på vad andra diskuterar. Hon lyssnar mer till naturen. Det är mycket mer intressantare.
"Jaså? Säker på att det inte gynnar dig på något sätt? Om du kan förstärka andras krafter kanske du kan förstärka dem så mycket att motståndaren helt sätts ur spel på grund av överbelastning?" Hon tänker högt. Ser på Kali fortfarande med ett förundrat och fundersamt uttryck. Det hade verkligen varit en upplevelse att höra så mycket. Men att förstärka hörseln kan vara farligt om det skulle uppstå höga ljud. Hon skulle kunna bli komplett döv. Det är en tanke hon inte gillar det minsta. Men nu är hon mer säker på att hörseln har med en kraft att göra. Nu vet hon i alla fall att hon har en kraft. Något hon kan försöka utforska lite mer. Hur nu det ska gå till.
"Tack". Säget hon sedan. För Kali hjälpte henne faktiskt att komma fram till det hela. Och Duvan är faktiskt inte så trög och insnöad att hon inte kan visa tacksamhet. Även om det här tacket inte är överdrivet. Det är bara ett ord.

Duvan rycker lätt på skuldrorna åt Kali's ord.
"Med träning går allt". Säger hon bara lugnt. Utan att ha någon baktanke med sina ord.
"Jag kan inte göra mycket heller. Inte än så länge. Jag har vara bra hörsel och vingar". Hon fnyser lätt.
"Det bästa jag kan göra är väl att flyga runt och varna alla för fara". Sen får hon ett lurigt leende på läpparna.
"Som bäst kan jag kanske kasta sten på fienden". Säger hon med ett skratt som avslutas med ett roat kuttrande. Ja, nog kan Duvan vara bra rolig. I alla fall enligt henne själv. Men det är inte alltid hennes humor roar andra. Men för Duvan spelar det inte så stor roll. Det är roligt i alla fall. Och nog är det en triumf om den andra bara rycker lätt i mungipan.

Hon nickar lätt.
"Sant". Kali's ord var sanna. Man måste bara finna dem först. Kali's synsätt på saker är intressant och roande. Det tycker Duvan.
"Allt har svagheter och styrkor". Hon sveper till med svansen och lägger den sedan kring tassarna igen.
"Man måste träna dem båda för att svagheterna inte ska bli lika påtagliga". Öronen klipper till på hennes huvud. Hon nickar sedan åter åt det Kali säger. Att man får göra det bästa av det man har. Men kämpar man kan man komma mycket längre.
"Visst. Att göra det bästa av det man har är sant. Men då kommer man heller ingenstans". Duvan reser sig upp. Ruskar därefter på hela kroppen. Sen ser hon på Kali igen.
"Är du nöjd med det du har, Kali?" Om frågan har någon grund eller något syfte vet bara Duvan. Hon ser på Kali. Stirrar ut henne nästan. Men inte med sådan ihållande blick. Utan bara lugnt.

Duvan nickar lätt åt det Kali säger. Så sant som det är sagt. Lyckas man kontrollera sina svagheter är man inte lika lätt byte för andra.
Nästa svar från Kali var något Duvan faktiskt hade förväntat sig. Kali är inte nöjd med det hon har. Det syns lång väg.
"Därför räcker det inte med att göra det bästa av det man har. Det är som att säga att man är nöjd med att vara en medelmåtta. Om man istället strävar högre. Sätter ut ett mål och strävar efter det. Då kan man bli så mycket bättre. Och man slipper sitta och stampa i samma spår dag ut och dag in". Säger hon. Dels för att utveckla lite mer vad hon menade med sitt uttalande. Visst, det är sant att man ändå kan komma långt om man gör det bästa av det man har. Men sen då? När man väl nått det. Vad händer då? Har man lyckats komma någon vart eller står man kvar där man är och har gjort det bästa av just det? Kommer man någonsin komma någon vart då? Eller ser alla andra det som att man passar bra där man är och man får inte utmaningen att försöka komma längre? Är det värt att riskera? Duvan har tystnat igen. Sitter stilla och ser på Kali. Väntar sig något mothugg som vanligt. Inget mothugg som en kobra som just hugger, utan med som att någon har hackat i ens kropp med istappar. Men det triggar bara Duvan ännu mer. Hon vill komma närmare Kali. Lära känna henne. Kanske även lära sig av denne. De har så olika sätt att se på saker. Men ändå kan Duvan inte låta bli att faktiskt känna att de kanske trots allt har något gemensamt.

Öronen klipper till på hennes huvud. Kanske något förvånad över svaret som Kali ger. Men hon visar det inte. Istället sveper hon till med svansen och sträcker lite på sig bara. Kände att kroppen började protestera lite efter att ha omedvetet sjunkit ihop lite. Sen ruskar hon lätt på huvudet. Hon skiner upp i ett leende när Kali talar sen igen. Ett leende som är lurigt, busigt, glatt, obestämt och svårtolkat.
"Det tar jag som en komplimang". Svarar hon snabbt och reser sig upp. Vingarna rätas ut och sträcks ut innan de mjukt viks in mot kroppen igen. Hon ger ifrån sig det där karaktäristiska kuttrande ljudet som för henne liknas med fnitter. Nog liknar hon allt en duva.
"Du är inte så dum du heller". Säger hon med en mer retlig stämma. Hon kunde valt andra ord. Men kanske vill hon fortfarande reta upp Kali. Locka fram någon reaktion. Hon verkar ha lyckats lite. Men det är endast sandkorn jämfört med hela öknen.

Duvan kuttrar glatt och nöjt. Hon roas av det små skymtar av förändring som då och då visas hos Kali. Kanske den andre kommer lära sig att släppa lite mer på den strikta fasaden ju mer tiden går. Eller börjar våga. Det är bara Kali som vet varför hon beter sig som hon gör. Chenoa å andra sidan tänker inte så mycket på vad hon gör. Inte så mycket på vad hon säger heller. Men så är hon som hon är oxå.
Svansen sveper åter till bakom henne. Öronen vippar fram och tillbaka när hon samtidigt som ha fokus på Kali håller koll på alla ljud runt om i skogen. Sen spetsas öronen igen.

[Tröööööööööött. -.- Kommer inte på något bättre. x3]

Öronen klipper åter till på Duvans snövita huvud. Det är ingen idé att dra ut på det längre. Känns som att det här mötet inte har mycket mer att ge. De kommer med all säkerhet att mötas igen. Och då kanske de båda har mer att tala om. Frågan är bara om båda kommer idas att öppna munnen. Duvan ser på Kali som säger att hon borde gå. Duvan borde med gå. Men hon är inte riktigt säker vart. Hon kommer inte lämna den här skogen på ett bra tag i alla fall. Hon tycker väldigt mycket om den här skogen. Men kanske borde hon gå tillbaka till flocken snart. Men Kali kan gå först. Duvan vill inte att Kali ska tro att hon är efterhängsen eller att hon förföljer henne med vilje. Nej, sådan är inte Duvan. Hon nickar lätt och ser sedan efter Kali när denne går iväg. Själv sitter Duvan kvar där hon sitter. Ett tag till i alla fall.

[AVSLUTAT]