Över sanddynorna hade han tagit sig. Benen hade burit hans tunna kropp genom Tenkais Öken, de hade inte stannat för någonting, inte ens för vila. De hade fortsatt, och Malvado själv visste inte vart de skulle föra honom. Just för tillfället hade han inte heller brytt sig om vart. När han plötsligt hade havet som bredde ut sig framför honom insåg han att han hade gått mycket längre än vad han först trott. Och hade tänkt. Han hade tagit sig genom öknen och fram till klipporna. 
Hans första tanke var att inte stanna - utan fortsätta rakt ner i vattnet. En tanke han slog bort lika fort som den dykt upp.
Istället slog han sig ner vid kanten, blickade ut mot horisonten och gav ifrån sig en tung suck. Han vred på huvudet, såg bak varifrån han kommit. Tenkais Öken. En öken döpt efter någon som ej längre var med dem. En stor ledare som Malvado aldrig hann möta. Hade deras store vite ledare gjort honom sällskap, tro? Det verkade som om ingen visste var Nevada tagit vägen. Malvados hjärta var fullt av respekt för den vite, ändock kunde han inte hjälpa att tycka att han såg fram emot att ha Tramptass som ledare, och att han faktiskt kände att han hellre hade Tass som sin ledare. En hane han litade på med sitt liv. I hans tankar hade Tass alltid varit lite av en ledare. Den i flocken som från start fått stor del av Mal's respekt. I och med Devils bortgång hade en ny era börjat i Devils. Det var omöjligt att se det på något annat sätt än just det - en ny början. Ett nytt Devils?

Han såg tillbaka mot horisonten bortom havet. Han försökte koppla bort tankar, trycka undan dem för stunden. Malvado hade alltid varit en tänkare, alltid haft mycket funderingar, men det senaste hade det varit ovanligt mycket tankar - även för honom.
En varg ovanför havet, längre bort, fångade den skrangliga hanens uppmärksamhet. Den främmande vargen lät ett skrik ljuda från honom och Malvado drog ogillande öronen bakåt. Vad var det för fel med lite lugn och ro?
Malvado lade sig ner, lät tassarna hänga över kanten, och följde den andra vargen med blicken. Något avundsjuk över vargens vingar fick han erkänna att han var. Det hade varit roligt att få se Numoori från en helt annan synvinkel.

Malvado såg den andra vargens skugga röra sig över honom samtidigt som han flög ovanför. Malvado slutade följa honom med blicken och såg istället ut över havet. Han bemödade sig inte ens att vända på huvudet även om han kunde uppfatta den andres landning bakom honom. Han satte sig långsamt upp. Främligen befann sig nu i Malvados döda vinkel, den delen precis bakom ögonvrån som han ej kunde se om han inte skulle vrida på huvudet. En farlig plats att ha någon främmande på, nu skulle han inte kunna se den andres rörelser och han var tämligen oskyddad. Men Malvado var varken rädd eller vaksam.
"Det måste vara en alldeles speciell känsla att kunna flyga ut över havet på det sättet", sade han med ett ofattbart lugn i rösten. Det fanns ingen antydan på varken misstänksamhet eller avundsjuka. Hans blick var fortfarande fäst bortom horisonten. Öronen klippte på huvudet och sade inget mer, inväntade ett svar, om den andre nu må svara.

Malvado hade fortfarande blicken mot horisonten, motstod frestelsen att vända sig om för att betrakta hanens vingar på närmre håll. Han hade två söner och en dotter som alla givits gåvan att kunna flyga - en gåva som de fått av sin moder. Och det var hon som hade fått vara den som lärde dem hur de skulle använda sina vingar. Malvado hade inte varit där första gången de flög, men när han väl fick se dem använda sina vingar, ta sig fram ovan mark... Han hade känt sig så stolt som fader. En känsla han aldrig hade upplevt med hans och Mivrias valpar. Men det var inte så konstigt. Med hans och Ghitas valpar hade han varit delaktig på ett helt annat sätt.
Den första kullen hade haft en frånvarande fader. Mivria hade fött valparna i Qu, flocken som legat i fejd med Devils sedan tidernas begynnelse nästintill.

Hanen svarade honom med ett kort 'ja'. Inget längre, berättande, utdraget svar. Kort och koncist.

Malvado slöt ögonen, lät vinden leka med hans päls. Lät sitt medvetande flyga iväg, släppte taget om Numoori för några sekunder. Släppte taget om Devils, om Mivria, om Nita... Släppte taget om alla känslor: ånger, sorg, glädje, tacksamhet. Lät tankarna vandra till ett annat plan, en annan plats, ett annat liv.
Sakta tvingade han sig själv tillbaka till där han var. Till Numoori, klipporna. Han öppnade de tunga ögonlocken igen och mötte solens värmande strålar med kisande ögon.
Långsamt vände han på huvudet och såg mot hanen. Han gav honom ett kort leende, sade ingenting, och vände sedan huvudet tillbaka till dit det nyss varit. Främlingen verkade vara en varg av få ord, och Malvado tog tillfället i akt att bara njuta av stillheten som rådde. Att kunna sitta här med en främling som inte direkt skulle veta vem han var, vad han gjorde där, vilken flock han tillhörde. Och det var just det som gav en känsla av frihet.

Tystnaden bröts av hanens ord. Malvado var inte riktigt beredd på att den andre skulle börja tala. Han vred hela överkroppen och såg bort på främlingen. Först svarade han inte, utan funderade bara på vad det var som blivit sagt. Sedan vred han ansiktet i en fundersam grimars.
"Hur menar du?" frågade han och kunde inte riktigt komma underfund med exakt vad det var hanen menade. Vad det var han ville ha sagt. Malvado kunde inte låta bli att tycka att frågan lät onödigt pessimistisk, men det kanske inte var så det var menat att låta?

Malvado lyssnade på när hanen förklarade sina ord, tog in vad som sades och tänkte över det. Han gav ifrån sig ett fundersamt 'hm' när hanen talat färdigt och satt tyst en kort stund innan han själv tog till orda. 
"Men...", Mal försökte samla tankarna till ord. "...det är svårt att ta kontakt med andra om man ej säger något. Tycker ni att det är värt ett liv i ensamhet bara för att man är rädd att saker och ting kanske faller samman...?", han tog bort blicken från hanen och såg ut över havet igen. Samlade tankarna lite innan munnen öppnades och han lät ord flyta ut igen.
"Jag kände en varg en gång... Någon som ett tag var en mycket nära vän till mig och någon jag brydde mig om. Men saker och ting förändrades, vi föll samman. Vår relation gick i spillror. Det finns dagar jag kan önska att jag aldrig hade träffat den vargen, för då hade jag inte behövt känna allt jag känner idag...", hans blick var frånvarande när han talade, som om hans medvetande var någon helt annanstans. Det kanske det var också.
Han vände blicken helt mot hanen igen.
"Men vet ni vad? Om jag tänker efter så skulle jag aldrig kunna önska bort den dagen vi möttes. Jag skulle aldrig ta tillbaka det 'Hej' jag yttrade. För trots att vi inte längre finns i varandras liv, och trots att jag känner saknad varje dag, så var det värt att säga Hej, med tanke på all glädje det senare faktiskt gav mig."

"Jag är inte rädd men jag tycker inte att någon annan borde få lida på grund utav mina handlingar" 
Där hade minsann Malvado något att lära. 
"Jag förstår er verkligen. Men huvudsaken är ju att man inte går in för att såra eller skada eller gör det medvetet...", svarade han stilla. Svaret gjorde honom även till något av en hycklare, men Mal hade lärt sig av sina misstag.
Vid hanens sista ord spred sig ett litet leende på Mals läppar. Vis alltså. Även om han tog det som en komplimang kunde han inte låta bli att känna sig aningen sorgsen. Visdomen han ägde kom från år av felsteg och sorg. Fick han välja mellan kunskap och att få ha kvar sina nära och kära hade han valt det sistnämnda. Utan att tveka.
"I mig finns glädjen kvar, det är nog hon som har förlorat den. Inte för att jag klandrar henne...", det var ett sorgset leende han gav hanen. Som han önskade att saker egentligen kunde blivit annorlunda. Men gjort var gjort, och han visste att det inte fanns någon återvändo.

Han visste inte riktigt vad han skulle svara, utan nickade därför bara.
'...vi har fortfarande ansvar över våra handlingar...' 
Orden ekade inom honom. Meningen var som ett slag i magen, ett sanningens slag i magen. Hanen hade rätt, så rätt, något Malvado egentligen inte hade något problem med att erkänna, det vara bara svårt att förstå...
Malvado studerade den vite då han reste sig upp, sade ingenting om det. När hanen sedan talade om sin avfärd så nickade Mal först innan han talade.
"Det gör vi nog, Numoori är inte så stort", svarade han med ett kort leende.
Han beundrade hanen när han flög iväg, studerade de stora vingarna som bar hanen många meter ovanför marken. Liksom i början av mötet kunde han inte låta bli att avundas vingarna som prydde den vites rygg även nu. Det måste vara en härlig känsla att kunna segla ut över haven eller kunna se skogen bre ut sig under sig.

Malvado reste sig upp och började gå tillbaka mot reviret. De skulle snart ge sig iväg, och han visste att han hade lite som skulle hinnas med innan dess. Det var nog lika bra att sätta igång.

'...vi har fortfarande ansvar över våra handlingar...'

Det var något att tänka på, helt klart.