Träden sträckte sina ståtliga, grova kroppar över hennes taniga gestalt. En blandad känsla av obehag och trygghet fyllde tiken. Den paranoida sidan av hennes personlighet ville skrika; inburad, fängslad i en skog med en magisk aura - men vem kunde undvika att känna sig omhändertagen, beskyddad och hemstadd när de bastanta träden vakade över henne? Speciellt en sådan trasig och dysfunktionell själ som denna hona hade.

Ett par klarblåa ögon var det första man lade märke till, då den albinofärgade vargtiken spatserade förbi. De skapade ett markant, men fängslande intryck i hennes nätta ansikte. Så skört, så oskyldigt. Tiken bar på en utstrålning som fick henne att se så orörd ut; hennes vita fäll glittrade trolskt i det honungsgula solljuset.

Trots att stegen såg på lätta och mjuka ut, var det inte alls vad honan hade för känsla utav det. Hennes trampdynor var ömma; värken strålade genom frambenen på henne, vädjande om att få vila. Vad var det egentligen hon hade så bråttom till? Vad var det som hägrade? Ingenting. Blue, albino varghonan, stannade upp. En reva i hennes brustna hjärta öppnades upp igen - det fanns ingen framtid för henne, inga planer, ingen att se efter. Sorgen började kräva uppmärksamhet igen. Blue svalde hårt, bestämt, så som hon gjort de senaste åren. 3 år. Vad hade hon gjort i 3 år? Vart hade tiden tagit vägen? Hon var fortfarande samma vilsna silhuett som vandrat genom Numoori då, som nu. Planlöst. Utan framtid. Blue stannade upp. Vad letade hon efter? Det finns ingenting att hämta.

Framför henne hade törnbuskar, och rosor börjat växa ur den tjocka, uråldriga mossan. Gränsen emellan Ötamon och Itrozo. Sagolikt. De kyska, blåa ögonen betraktade skönheten omkring henne. Det fanns så mycket vackert i denna värld. Kanske kunde hon unna sig bara några timmar här, för att återhämta sig? Trots att Blue inte kände sig förtjänt av vila, eller ens att få ta del av denna prakt, så kunde hon inte motstå. På den ögonsköna gröna, mjuka mossan placerade hon sin bakdel. Ryggen var placerad nära ett av de enorma, präktiga träden. Lugnet från urskogen började fylla hennes gängliga kropp. Så fridfullt. 

De fläktande brisarna drog emellan trädkronorna - de gröna, frodiga trädkronorna. Solskenet som sållade sig genom bladen kastade skenbilder på den mossklädda marken, de såg ut som de dansande tillsammans med de friska vindarna. Blue kände sig betagen. Men som alltid, så var det något som fattades. De pigga ögonen följde de dansande skepnaderna, försökte suga in den energi som Ötamon strålade utav.

Tiken satt så harmoniskt stilla, i någon slags trans. Tanken på omvärlden var ett minne blått, och hade bestraffat henne med ouppmärksamhet. Skymten av en främmande skepnad seglade förbi hennes synfält. Den rofyllda bubblan Blue befunnit sig i, spark lika fort som en nål pentrerat en ballong. Öronen vinklade sig bakåt, för att skvallra om den avvaktande sidan som tagit över den näpna kroppen. Trots att benen fortfarande smärtade, så ställde honan sig upp, graciöst och med rörelser så kvicka så de knappt syntes. De långa, smala benen var på spänn; de inbyggda instinkterna om att fly var något som Blue kämpade hårt med att motstå. Den skära nosen vibrerade lätt, då doften av den främmande varghanen kom pulserande genom luften i vågor. Ännu var han en bit bort, men inom räckvidd för att Blue skulle känna sig obekväm. Svansen knycktes regelbundet, nervositeten som bubblade inom henne gick inte att dölja. Skulle han ta sig an henne, och faktiskt ta kontakt? Tankar och känslor virvlade innanför skallbenet som en tornardo. Ett kort, skälvande läte stöttes ut från hennes strupe - en halvdan morrning, men som inte alls var fientlig, det var endast en signal till främlingen att hon var närvarande, och medveten om hans grannskap.

Trädstammarna - kala bruna pelare som sträckte sig högt upp i det välvda taket, suddigt och dunkelt av skuggor - var över 200 fot höga, högre än något träd Blue någonsin skådat. Den trubbiga, skära nosen vibrerade febrilt av hannens doft. Paniken från en labil hyndas psyke grävde sig fram då främlingen stegade emot henne. Skulle hon fly? Skulle det framhäva känslor om att hon var ett byte? Tankarna skingrades abrupt då hanen tog till orda.

" Hello stranger " ljudade han, med ett roat tonfall. Tiken drabbades av plötslig paranoia, visst kanske den inte var plötslig, men det kändes som ett slag emot skallbenet. Ville han bara spela ett spel med hennes sinne?
" H-hi. Darrade hennes röst. En undertanke av hur hennes kroppsspråk måste förvirra hanen bröt sig fram, men framförallt måste hon framstått som ett offer. Visserligen var hon ett offer; en syndabock för sorgen - men inte för någon annan att leka med.

Återigen skiftade kroppsspråket, man kunde nu skymta en normal dos av självkänsla. Blue sträckte lite på sig, och lät den smäckra, graciösa kroppen glittra i kontrast med den smaragdgröna halvdunklet. Dock kunde hon inte låta bli att känna sig osäker, då hanen granskade henne grundligt. Öronen vinklade sig bakåt för att signalera att hon kände sig en aning påflugen.

Med de isande blåa ögonen betraktade honom osäkert. Han kändes distraherad, men Blue tillät sig inte känna sig lugn för en sekund. Hjärtat slog frekvent innanför bröstkorgen på henne, kanske lite för hastigt för att räknas som hälsosamt. 

När han frågade vad hon sökte i skogen, stelnade hon till lite. Blue vågade inte ens ställa sig själv den frågan? Vad sökte hon i Ötamons skogar? Varginnan svalde hårt.
" I seek relief. " Orden var lätta, nästan som viskningar. De kändes allt för genuina, allt för sanna för att egentligen passa situationen. Men vad skulle det finnas för glädje i att ljuga? Och varghanen framför henne skulle knappast lägga en extra tanke åt hennes förflutna eller problem, hans roande leende tydde på att han bara letade efter någon eller något som skulle fördriva hans tid. 

Några ostadiga, raspiga andetag togs.
" What about you? What.. What do you seek in this forest? " Den darrande rösten var full av osäkerhet, rädsla. Paranoian var så stark i henne att hon knappt förmådde sig att kunna stå upp rätt. Samtidigt så kände hon - vad var hon rädd för? Att dö? Hon hade ändå ingenting kvar att bry sig om. Några lågmälda viskningar spelade i hennes bakhuvud, men hon dränkte de med att fokusera på främlingens ansikte. 

Blue smackade lite med läpparna, som om hon försökte smaka på något. Men det var låga, dämpade smackningar som knappt löd. Blue blinkade för många gånger igen, som om det skulle rensa hennes sinne från sorg. 

Zhetan började bli personlig, intresserad. Blue kände sig ännu mer obekväm, och vred sig lite osäkert. Varför ville han veta? Skulle han håna henne? Återigen tog tankarna som bekräftade hennes låga värde över - hon var ett offer, varför inte låta hela världen veta?

Den vita varginnan svalde djupt.
" Death. Sorrow. " Två ord som fick det att värka i hennes hjärta. Trots att det var allt hon tänkte på, så var det en helt annan smärta som slog till när hon lät orden lämna hennes tunga. De kändes tomma, meningslösa. Men det var det inte. Det bultade så hårt i hjärtat att hon nästan ville falla omkull, aldrig kliva upp för att bli ett med Ötamons grönskande mossor, och dess vita blommor som skapade en berusande doft som vilade över hela Ötamons uråldriga skog. Tanken var skön, och silkesmjuk emot hennes tankar. Men hon hade aldrig förmått sig att lämna livet, det var något i henne som fick henne att fortsätta att kämpa.

Blue kände sig plötsligt något generad. De safirblå ögonen föll ner på marken under henne, som hon trampat upp. Återigen hade hennes tankar burit henne iväg, till en tid som kändes som om de utspelade sig för decennier sedan. När hon levde med sin familj, och ingenting var fel. Blue drog ett djupt andetag, för att blåsa bort de smärtsamma minnena, förgäves, för även om hon försökte fokusera på den främmande varghannen Zhetan framför henne, så gnagde känslan alltid i henne.

Nervositeten dog ut och ögonen fäste sig vid den lysande tuben runt hans hals. Den hade inte varit så synbar, men nu, av någon anledning, glödde den starkt. Varginnan kände sig faktiskt rätt så avslappnad. Den plötsliga förändrande stämningen emellan de två hade lyckats dämpa paranoian. Trots att minnen och sorg var starka och smärtsamma, var det bedövande för hennes skräck.

Blue svalde hårt. Hade han också förlorat nära och kära? De som varit så olika, båda till sinne och utseende hade plötsligt fått en förbindelse till varandra, som bara kunde bli förstod emellan två individer som varit med om en hemsk förlust. 
" I lost everything. " Andetagen kändes tunga, djupa. Men i och med orden, kändes det som om en del av sorgen som klämde runt hennes hjärta lättade. 
" My mother, my father, my siblings, my partner and my four puppies. " Blue drog efter andan. Minnen smärtade i hennes huvud, och tvingade henne att slå sig ner. Ögonen blinkade hårt, försökte förtränga minnesbilderna av dem, av deras dödstjut, av elden som slukade dem hel. Varginnan glömde bort att andas, häftigt drog hon efter andan. Smärtan var nästan outhärdlig. Hur kunde något sådan göra henne så illa fysiskt? Det smärtade i varenda lem hon hade. 

Blicken sökte sig upp på den sabeltandade varghanen. 
" I-I'm sorry. " Ursäktade hon sig. Det var svårt att inte bli bort buren i tankarna om det förlorade. Han kanske kände igen sig? Blue vek blicken, och fäste den på den gröna undervegetationen igen.

Med tomma ögon betraktade hon den främmande varghannen, Zhetan, framför henne. Tuben som var fäst i något snörlikt, som hängde kring hans hals, bländade nästan henne nu. De blå ögonen försökte få kontakt med hans, kanske för att förbryta den sorts trans han verkade vara i. Vågade hon? Något sade till henne att tubens glöd signalerade hans känslostämning. Förr hade den inte glött mycket, medan den nu var en slags ljuskälla emellan de två. Skuggorna den kastade runt om de fick henne att trampa otåligt, hon var en aning skrämd, då hon inte riktigt förstod vad som föresgick.

" Zh-zhetan? " Rösten var dämpad, men förhoppningsvis ljudlig nog för att försöka få vargen tillbaka till verkligheten, nuet, där de befann sig.

Blue blängde bara på hanen. Något förundrat. Han hade visat sig vara någon annan än den varg hon mötte, bara några stunder innan. Det fanns något i honom som var lika trasigt som i henne. Blue vågade inte säga något, för vad fanns det egentligen att säga? Istället svalde hon hårt, och nickade försiktigt. 

" Goodbye. " Det var enkelt, det var kort. Även fast det kunde ha så många känslor i sig, och egentligen så var det väldigt passande för deras situation. Det var ett simpelt möte som gett de ett samband, inte ett samband som på något vis var gott, bara ont - men det var ändå där. Många ord hade inte utväxlats, men de hade inte behövts, för känslorna hade varit lika starka som om de pratat i flera år. Blue betraktade hans ryggtavla när han vände sig bort för att ge sig av. Zhetan, det skulle hon lägga på minnet.

[AVSLUTAT - antar att det var okej att jag avslutade?]