Långt bort i fjärran norr kunde man bevittna om hur solens mäktiga gestalt sakta sjönk ner bortom horisonten, de sista strålarna speglade himmelen rosa mot de vita molnen som klädde skyn.
Det var en vacker bild som målades upp på hornhinnan åt den röda tiken.
En behaglig syn som gav värme till det karga land hon befann sig i.

Asynja hade sökt skydd inför den kommande natten då hon funnit en liten grotta bland alla de stenar som klädde marken, ett litet hål i marken som förmodligen varit boning till någon gnagare för länge sedan.
Vanligtvist hade Asynja, om hon inte som nu funnit något annat tillhåll för natten, tagit plats bakom först bästa vindskydd. Men idag hade hon tur.
Ingången till hålet hade till viss del rasat ihop och tilllät därför en varg av hennes storlek att ta sig in i hålan så pass att det gav ett funktionellt skydd.
Den röda honans blick vilade på den rosa himmlen. Imorgon skulle hon vidare.

Stenar fyllde det karga landskapet, stora som små, runda och spetsiga. Landskapet hyste nästan inget hem åt några bytes djur och den kraftiga vargen hade börjat smalna av, kanske inte så att han kunde kallas mager men han var van med de större bytesdjuren ute på Numorislätten. Nåväl nu var han här i ken-yak, om han inte mindes helt fel, på väg mot, ja mot vad? Äventyr kanske? En suck slapp mellan de mörka läpparna och en skär tunga blottades när käkarna ofrivilligt särades i en gäspning. Vinden rev i hans ganska korta päls och bet han in i skinnet. Han var snart tvungen att hitta skydd.

Försiktigt tog han sats upp på en sten som hade en ganska platt yta som gjorde den till en bra utkiksplats åt den mörkt-bruna sannikargen. Han skymtade något som liknade en bra plats och hoppade smidigt ner från den flata stenen och började med vinden i trots gå mot platsen. Den tunga kroppen fick tassarna att lämna ganska djupa tassavtryck.

När han kom fram var det något rött i "gömstället" han tittade skeptiskt på det innan han insåg att han stirrade på en annan varg. Med en suck började han vända sig om för att leta reda på ett nytt...

[Sorry för dåligt inlägg, hade inte mycket inspiration, men hoppas att det duger ändå]

En ny lukt hade ridit in på vindarnas kastande vågor och Asynja hade snappat upp den kvickt, som den vind-användare hon var.
Honan hade förmågan att utnyttja två element, vinden och elektriciteten. Två kvicka och rasande element som passade henne alldeles utmärkt.
Kort efter att ha förlorat de minnen hon burit så återupptäckte hon sina förmågor, men det var inte förrens efter den dagen hon mött Theia, vännen som helat och avlägsnat det mörker som slagit rot hos Asynja, som elementen växt sig starka med henne.

Lukten ökade i styrka. Vargen som fanns i området närmade sig.
Öronen ställde sig rakt upp, spetsade för att fånga upp de ljud som främlingen kunde ge från sig. Inom några sekunder kunde Asynja skymta den varg som lukten tillhörde. Hanen såg mot hålet hon låg i, men det tycktes inte som att han upptäckt den röda pälsen direkt. Hon såg frågandes mot honom, men han visade inga tendenser till vilja nyttja våld för att ta hennes håla. I vilket fall, betvivlade Asynja, att han skulle ha rymts i hålet.
Med en suck vände sig den främmande vargen om.

"Du." Sa hon kort i ett försök att fånga hans uppmärksamhet.

Den andres ord letade sig in i hans bruna triangel fromade öron och han vände automatiskt på huvudet. "jag?" ordet lät frågandes och han hade stannat till. Han synade den fläckiga röda bälden och de blå ögonen i det röda ansiktet. "Vad?" Ordet lät bryskt och han orkade inte tänka på att vara vänlig i den dånande vinden. Han tillät inga känslor att synas i det bruna ansiktet, och han kastade en snabb blick mot himlen. Solen stod lågt på himlen, den hade nästan försvunnit men den fanns där. Bra, han behövde den. Han samlade energin från solen inom sig och behöll den nära tillhands ifall den skulle behövas.

[sorry för kort inlägg :/]

Det bruna huvudet vända sig mot Asynja igen, hon hade lyckats med att fånga hans uppmärksamhet.
"Jaaa, du." Hanens ögon synade hennes hela varelse innan han tog till orda igen. Rösten han använde var brysk och otrevlig, ansiktet var uttryckslös och stelt. Tråkigt.
"Äsh, glöm det..." Asynja himlade med ögonen och la den nätta hakan mot frambenen som låg utsträcka framför henne. Hon ville inte ha något att göra med den surmulna jäkeln.
Blicken vandrade från vargen till skyn ovan. Solen speglade fortfarande ett varmt ljus över landskapet men inom kort skulle kvällen ha lagt sig över landet.

I ögonvrån studerade hon hanen. Den bruna pälsen med blåa och gula tecken, ögonen med dess blå/gråa(?) färg och... Saken som hängde runt hans hals. Gul, lysande gul. Vad var det för något?

(Ingen fara, jag tycker om lite variation på längden av inlägg. :3)

Den andre svarade med en ovanligt vacker röst, i hans ögon i alla fall, och han ångrade sitt tonfall. "Förlåt, men det är lite kallt" han hörde att det bara lät som en dålig ursäkt och slutade försöka. Hans bruna öron var vinklade mot honan och de gråblå ögonen granskade åter den andre, från den röda kroppen till de blå ögonen, och upptäckte att han fann henne vacker. Fast ändå, hon var den första honan han mött sen han lämnat sitt hem på numorislätten. "du råkar inte veta vart man kan hitta skydd mot vinden?" hans röst hade bytt ut de bryska tonfallet mot ett mer charmerande och hans röst var mjuk men ändå ganska djup. Hon verkade titta på hans bringa och han tittande ner på hans lysande rör. Jo det var inte många som hade en liknande. Han suckade, den hade tillhört hans mor som var beskyddare av solen. Legenden sa att röret innehöll en bit av självaste solen,men han visste inte riktigt om han själv trodde på det.

Rösten hos den brune ändrades, från att vara stel och otrevlig till mjuk och vänlig.
Detta intresserade Asynja, kanske han inte var så tråkig som hon först fått en uppfattning av.
Hon vred huvudet åter mot Zhetan och la sin fulla fokus på hannen. Ja, han hade rätt i att det var kallt, kylan var väl påtaglig, och snart skulle graderna sjunka ännu mer när solen gick och la sig under jorden.

"Jo, och snart blir det kallare." Det var ett kort konstaterande från hennes sida.
Lilla röd la huvudet på sne och såg undrandes ut. Hon hade sökt länge och väl för att finna hålet som hon nu befann sig i och hon var rätt så säker på att den större hanen inte skulle få plats i hålet, speciellt inte när hon själv låg där...

"Vad är dina krafter?" Sa hon utan att besvara hans fråga, vilket kanske kunde uppfattas som en smula störande.
Men, i nästa sekund stärktes färgen i de ljusblåa ögonen och vinden runt omkring dem avtog drastiskt tills den längre inte fanns.
Ett vagt leende spred sig på de svarta läpparna och hon hoppades att hennes handlande skulle glädja den bruna hanen.

Den röde påstod att det kalla vädret skulle bli värre, fantastiskt. Han fnös lätt och irriterade sig på det faktum att han inte kunde kontrollera vädret. Honan undvek hans andra fråga och frågade en själv istället. Hon ville veta vilka krafter han bar, vad han kunde göra. Och inte kort senare så började vinden avta och han fäste sin blick på honan vars ögon såg djupt koncentrerade ut. Var det hon som tog bort vinden? Han log och nickade tacksamt. "Mina krafter är solen" hans röst lät mystisk och han slöt de gråblå ögonen och koncentrerade sig, det lilla glasröret om hans hals började glöda starkt och en behaglig värme spred sig nu omkring dem. Han log och bröt det koncentrerade uttrycket. Även om han slutat utöva den ena av hans kraft låg värmen kvar runt honom och hans leende breddades på lite. "förutom att jag kan skapa värme genom den energi jag samla från solen så kan jag skapa ett väldigt skarpt ljus, men det visar jag helt inte då det skulle förblinda er." Hans röst bar fortfarande på mystiken men charmen hade smugit sig in i den igen.

Solen var alltså hans kraft. De turkosblåa ögonen sänktes mot det ljusfyllda röret om hans hals då hon uppfattade en ändring i dess ljusstyrka. Ljuset stärktes annmärkningsvärt och en behaglig värme nådde snart hennes mörkgråa nos.
Asynja gav hanen ett snett leende innan hon tog till orda.
"Inte illa!"
Ljuskällan runt Zhetans hals återgick till dess tidigare styrka och hon såg hur han koncentration avtog. Området omkring dem var nu fyllt med den frammanade värmen från hanens kraft.
Honan kravlade sig fram ur det nerkylda hålet och lät värmen fylla hennes varelse, fortfarande var kroppen klart undernärd efter hennes tidigare förvirrade tillstånd men pälsen hade repat sig bra.
Men, hon skämdes forfarande över hur hon låtit de mörka tankarna tagit sitt grepp om henne, och hur hon låtit det gått så långt så att hon slutat leva. Hade det inte varit för Theias hjälp så hade hon inte varit i livet nu...

Asynja skakade av sig tanken och la åter sin fokus på den större hannen, hon visade inga tecken på att hon låtit tankarna vandrat iväg för en kort stund utan såg mot honom med en nyfiken blick. Det låg en viss mystik över hans röst och något annat som hon inte riktigt kunde placera.
"Vad är det för något du bär om din hals? Jag har aldrig sett något liknande."

Zhetans gråa blick var fortfarande fäst vid honan. Hennes lena mjuka röst nådde de vadderade öronen och han stoppade en rysning av välbehag, Honans röst var väldigt vacker. Han såg ner på glas tuben och log. "Detta" han ruskade lätt på halsen så att tuben dinglade. "är, om man tror på legenderna, en liten bit av solen. Min mor var i våran flock den som vaktade solens element och hon gick oftast med de äldste och var på möten för att bestämma över flocken." Han slutade prata och en känsla av sorg spred sig inom honom. Han saknade sin flock, sin mor och sina syskon. Sedan fortsatte han som om inget hänt som om han bara pausat för att tänka efter. "och denna gåva och plats i flocken ärver den valp som ärvt solens förmåga." han avslutade utan att säga något mer och han hade fortfarande en mystisk röst och hans charm hade färgat den ganska mycket. Efter att ha pratat om flocken kunde han inte stoppa minnena som rullade in i hans medvetande, modern som renrasig sannistäppare, en vackert brun sådan, och hans far en karg, svart med blå och gula markeringar. Fadern vars tänder och klor rev och slet sönder hans familj. Han rös vid minnet och det gulaskenet ökade med känslan av hans hat. för jo han hatade hans far som tagit ifrån honom allt han älskade. Den dag hade Zhetan lovat att han skulle avsluta faderns liv men någon annan hade hunnit före, det hade varit då han begett sig mot Numoori.

Det var en imponerande berättelse den brune förmälde. En bit av självaste solen, var något sådant ens möjligt att få tag på?
Hon var osäker och visste inte riktigt vad hon skulle tro om saken som hängde om hans nacke, ner över den bruna bröstkorgen.
Hon såg på den, tog några steg närmare Zhetan med blicken fäst på ljuset. Hon vädrade mot honom och försökte få upp någon slags lukt från föremålet, men utan resultat. Öronen klippte otåligt och hon placerade sin bakdel på marken när ljuset från objektet återigen ökade i styrka. Oi! Hon lyfte blicken mot främlingens ansikte.
"Vad gör du nu?" Rösten var lugn och innehöll en stor del undran. Det var något annorlunda med hanen, han såg tänkandes ut med det var även något annat som speglades i hans blick.

"vad gör du nu?" honans röstbröt tystnaden och ljuset flagnade när hon avbröt minnena. "Den är direkt kopplad till mig och när jag känner starka känslor eller använder mig av solens energi så lyser den starkare än vanligt." han svarade honan utan att tveka då han inte trodde att hon kunde vara ett allt för stort hot mot honom, dels för hennes storlek och dels för hans krafter. Fortfarande hade denna främling inget namn utan var bara just det. En främling. "så vad kan denna fagra främling äga för namn?" Han var uppfostrad till en gentleman men hans humör kunde skifta väldigt fort, han gillade även att stå i centrum för uppmärksamhet. Han granskade åter den röda honan och nickade för sig själv, som om han gillade det han såg. För till hennes magra kropp till trots var hon väldigt vacker, liten, men vacker.

[kort]

Hon nickade vagt, förstod väl vad han menade. Men tanken slog henne, var det verkligen så klokt att ha något med sig som kunde röja hans planer om han någon dag skulle stå i strid mot en annan varg? I och för sig, om man inte visste varför föremålet avgav ett starkare ljus än vanligt, så borde det inte vara någon större fara? Åtminstonde inte tills den stund då det avslöjades.
Utan någon som helst tvekan hade främlingen berättat detta för henne. Såg han inte henne som ett hot? Någon som inte kunde ge tillbaka om dom börjat slagits? Hmpf....
Blicken spändes i honom tills det att hans ord nådde hennes öron.
Orden om att hon var fager fick något inom henne att blossa upp, att vakna.
Hon hade inte sett sin bild i vattnet på länge och hon var väl medveten om att hon magrat väldig, så var hon verkligen fager? Vacker? Någon som man kunde låta blicken vila på... som Theia?
Hennes svans började sakta svepa längs den snö beklädda marken och hon såg på Zhetan med ett litet flin i ena mungipan.
"Mitt namn är Asynja, och vad är ditt?" Det låg något finurligt över hennes tonläge när hon pratat.

Det var tyst en stund innan den vackra rösten åter fyllde han öron och gav han varelsens namn. Asynja, ett ovanligt men vackert namn som passade den röda honan. "Mitt namn är Zhetan" han tittade på henne när han sade det men vände bort blicken efter en stund så det inte skulle se ut som om han stirrade. "Så.... vad för dig till denna steniga" han tänkte efter ett tag. "slätt" hans röst lät osäker på ordet och han höjde ögon brynen i ett frustrerat ansiktsuttryck. Han var inte lika bra på nordspråket som numoorian.

Ja, vad var det som hade fört henne hit i första taget? Hon kunde inte berätta om det som skett för några dagar sedan, nej. Zhetan... Han var fortfarande en främlingen för henne, även om hon nu visste hans namn.
Hon såg ut över området, lät blicken vandra längst ett stenrös, följde dess utformning och såg tillbaka på den bruna hannen. Hon mötte hans blick. De isblåa ögon sökte efter något hos honom, en ledtråd på om det fanns något tecken av illvilja.

Men hon fann inget.

"Jag och en vän till mig möttes upp här för några dagar sedan... Jag var ganska illa däran men hon helade mig." Det var sanningen, mer eller mindre. Hon log vagt och rynkade lite på partiet ovan nosen.
"Vad gör en varg som du här då, Zhetan?"
Visst var det ett annorlunda namn han bar? Men hon gillade det, det flöt lätt i tanken och på tungan.

Honan var tyst en lång stund innan den vackra stämman åter fångade hans full uppmärksamhet, hennes blick hade letat sig in i hans. Så hon träffade en vän som helade henne, varför lät hon då så osäker? Nästan direkt efter så ställdes en fråga riktad mot honom. Varför var han här? Hans ursprungliga plan var att gå söderut så varför vandrade han nu åt norr? "Jag vet inte, min ursprungliga plan var att gå mot söder, men sen var det som om något drog mig hitåt." han pausade och log "vandrarlust kanske" Hans leende blev lite bredare innan det bleknade bort men ett glatt ansiktsuttryck syntes fortfarande i det bruna ansiktet. Hans blick vandrade åter mot himlen när mörkret sakta omfamnade den steniga slätten. Några få tappra solstrålar sträckte sig fortfarande över skyn, likt ett barns fingrar som trevar efter godis. "Den är vacker va?" han nickade mot himlen för att påvisa att det var solnedgången han menade. Hans blick gled åter ned mot honan och häpnade hur lika hennes färger var den, Solens vandring de sista minuterna på en dag.

"Jaha."
Hon nickade, mötte hans leende med ett eget och såg hur det försvann lika fort som det uppkommit över hannens anlete, ändå låg det kvar ett glädjefyllt uttryck hos honom.

Asynja gäspade stort och ruskade sedan lätt på huvudet för att återfå fokus. Hon var trött, väldigt trött. Kroppen som sinnet.
Utan något direkt tecken på det som skulle ske så närmade hon sig Zhetan tills det att hon stod alldeles intill honom. Hon gav honom en lätt samt vänlig puff på skuldran med sin panna och la sig sedan ner. Värmen som han fram manat fyllde fortfarande området omkring dem, men varmast var det intill honom.

Den är vacker va?
Hon höjde blicken, följde hans anvisande nickning och fångade solnedgången med de isblå ögonen. Nog var den vacker alltid.
"Ja, helt fantastiskt."
Ännu en gäspning trängde fram, dock inte fullt så brutal som den tidigare.

Tyst hade honan tassat upp bredvid honom och så hon lade sig ner, antagligen för att det var varmast där. Han satte sig ner och lät sedan frambenen lida utåt så han hamnade liggandes bredvid honan. Han lät en ny värme bildas, så att den skulle hålla längre och vilade sedan huvudet mot tassarna, honans gäspningar hade smittat av sig och hans käkar särades ofrivilligt för att dra in ny luft i lungorna. Det var konstigt hur lugn han kände sig, fast han låg bredvid en totalfrämling. Han slöt det ena ögat men behöll det andra öppet, för att hålla koll på sin steniga omgivning, ifall något hände.

Det var underligt egentligen. Efter allt som hänt henne så kunde man tycka, inklusive hon själv, att hennes förtroende för andra inte skulle finnas till. Men hon hade sakta börjat inse att det inte var ett sätt att leva på, att ständigt leva i fruktan och aldrig kunna släppa någon inpå livet... Hon skulle inte kunna leva så, hon ville inte.
"Tack för att... du är så vänlig."
Hon vände sitt ansikte mot Zhetan, klätt i ett gott leende och med en tacksam blick. Hon puffade till honom med nosen på ett lekfullt sätt och lät svansen dra några svep längst marken.

Det var underligt att honan tackade honom för att han varit vänlig. "Man kommer inte så långt annars" svarade han och tittade mot henne, ännu ett charmigt leende prydde hans mörka läppar. "eller vad säger du?" hans leende breddades på något och blottade litet mer av hans gul-vita tänder.

[Väldigt kort o.O]

Han hade rätt. Det var svårt att komma någonstans om man inte visade sig vänligt sinnad, men det fanns onda varelser, vargar som inte längre var värda att nämnas som vargar. Som den hon mötte den natten. Vad var det för ondska som drev en till att stjäla och ta ifrån någon det som hela ens liv var uppbyggt runt? Hon slöt ögonen för en kort stund. Det gick inte en dag utan att hon önskade bort minnena som fortfarande hemsökte henne.
Hon såg mot Zhetan. Hade han inte bett om förlåtelse tidigare så hade hon aldrig fortsatt konversationen och hon skulle inte ha legat bredvid honom som hon gjorde nu, småpratandes.
"Det har du fullkomligt rätt i!"
Hon rynkade på nosryggen och slängde upp ett fånigt men sött flin på läpparna.

Tiken verkade hamna i tankar en stund och han lät även sig själv vandra iväg, han tänkte på flocken, på sin mor. Hon hade varit en sannistäppare, hans far hade bara helt enkelt vandrat in och förgripit sig på henne, för att sedan komma tillbaka och mörda det han skapat. Åter lyste röret upp och han såg ner på den. Det kändes som om en bit av hans mor låg nerbäddad i den. Han log mot den innan främlingen bröt tystnaden.

hennes ansikte lös sedan upp i ett fånigt men väldigt bedårande leende. Han log tillbaka och kände hur mungiporna värkte lite av alla leenden. En svag vind lekte lite med hans päls innan den dog ut och försvann. "Får man fråga vart du är på väg?" han tittade nyfiket på henne och hans huvud tippades och lades på snedden.

"Jag..."
Hon blev tyst. Vad skulle hon svara? De enda områden hon egentligen kände namnen på var Ken-Yak och Numoorislätten. Här kunde hon inte stanna och till slätten skulle hon inte, nej, det var där det hade inträffat och rädslan för att möta på den vargen var allt för stor.
"Söderut, mot varmare trakter. Du då?"

[Kort :x]

Han lyssnade på tystnaden som uppstod efter honans första ord och sedan på den mening som följde efter den. Söderut, kanske han skulle ändra på sin väg igen? Eller, skulle han fortsätta på den nya rutten. "som sagt var jag på väg söderut men någonting drog mig hitåt, så jag kanske följer den nya vägen, dit mina instinkter drar mig." hans svar hade blivit längre och mer filosofiskt än han tänkt sig men lade inte någon större tanke än så vid det utan återgick till att granska den röda tiken.

Hon kom på sig själv, han hade ju faktiskt nämnt sin färdriktning tidigare under deras konversation.
"Ja, just ja. Mina tankar är tydligen ute och vandrar, så du får ursäkta."

Dit mina instinkter drar mig.
Kanske hon också skulle göra det, gå dit instinkterna ville - det var dem som gjort att Asynja tagit sig till Ken-Yak i första stället. Hennes instinkter hade lett henne på en lång vandring när sinnet inte ville fungera, då hade dem tagit över och lett henne hit där hon träffat på Theia, den snövita honan som räddat henne från en säker död.

"Det låter intressant. Jag tror jag ska göra som dig och följa mina instinkter, det är nog det klokaste."