-

Vädret idag var stilla och tyst, vindarna som brukade vara ganska starka här har tystnat och lät en fridfull, nästan idyllisk stämmning sjunka över bergen. Relianne valde att återvända till lyan hon själv växte upp i. Den bestod av en större grotta som delades upp i flertal "rum" inne i bergen som var både säkra och skyddade från elementen. Hon mindes hur hon själv gillade att leka bland de olika gångarna och labyrinten. Nu stod hon och betraktade solens uppgång på den lilla plattformen som fungerade som en slags hall innan man går in i grottan.

Barnen har vuxit till sig ochhar blivit otåliga. Vingarna har ännu aldrig burit de men alla fjädrar var på plats och hon kunde förstå hur det kliade i de av längtan att få känna vinden vibrera i de. Hon ruskade på sig och sträckte ut sina egna vingar som genast glänste till i solens sken och skickade solstrålar in i grottan.

"Bambra, Blair, Molok!"

Hon kallade på de hit istället för att själv gå in i grottan. Nu var det dags. Dags att se vad hennes barn går för.

Blair hörde sin mors rop och sprang ut i det klara solskenet. Inne i grottan hade han mest legat på sidan och haft tråkigt. Hanen hade misstänkt, nej, vetat att det var flygning dem skulle få testa på, och han var mycket upphetsad. De svarta vingarna var påklädda med fjädrar och redo. Det kliade i vingarna av lust att kasta sig ut i luften, precis som far och mot gjorde när dem jagade.
Han ruskade lite på huvudet och såg upp i sin mors ögon.
"Jag är här. De andra.." Han sneglade bakåt. "Kommer väl någon gång."
Den svarta valpen vände helt på huvudet och stirrade intensivt in i grottan.
Bambra! Din slöfock, kom ut nu! Jag tror vi kommer få testa vingarna! Blair spänd, men också lite skraj. Framför sig kunde han se hur han kastade sig ut i luften. Det var en föraning. Han skulle få flyga. Dock misstänkte han att dem första vingslagen inte skulle gå galant, eftersom han såg hur vingligt det var. Men sedan verkade det gå riktigt bra. Nu pirrade det i tassarna.

Off: jag kör på det här med tanketal emellan dem två då C:

Bambra sover i ett av dem små rummen, det är varmt och skönt och hon njuter så stor hon är. Hennes ben sprattlar av en dröm som pågår, men hennes dröm blir avbruten av en mycket bekant röst, Blairs. Bambra! Din slöfock, kom ut nu! Jag tror vi kommer få testa vingarna! Med en sur min i sitt ansikte ställer hon sig hastigt upp och går ut till dem andra två. Jag sov! Du kunde i alla fall gått in och väckt mig! Ser hon ilsket mot Blair men sen ler hon glatt. Hon vänder dem svarta ögonen mot sin vackra mor. "Ja, mor?" svarar hon och ler. Bambra sätter sig ner i väntan på ett svar. Tror du att vi kommer att få flyga? Eller har du sett något nu igen? Tittar hon undrande mot Blair.

Off: Jag kör på bara! ;D

[Jag vill att rollet inte pausas så jag fortsätter, Molok får gärna komma in senare när han får tid]

Dräktigheten verkade inte ha gjort stor påverkan på Relianne's kropp, hon tilläts aldrig den heller, även om Bael var en utmärkt jägare som alltid kom hem med byten till både henne och valparna så maten räckte så har även Relianne tagit sig ut för att flyga, jaga och hålla sig i form. Hennes kropp var stark och senig med hårda muskler gömda under den mjuka vida pälsen och fjädrarna.

Relianne vinklade ena örat åt sidan när hon hörde små snabba fotsteg i grottans ingång och hennes son Blair kom ut. Han var precis som sin far, mörk och högrest med mörkt glänsande fjädrar som precis som Relianne's egna fångade upp solens strålar men istället för att reflektera den verkade sluka ljuset och skapa en mörk aura runt hela hans siluett. Hon log mjukt åt honom som hälsning och spetsade öronen när han började tala. Så syskonen höll på att lata sig? Hon såg på det med överseende men det skulle inte låta henne vara mjuk på de, tvärtom, hon ville att de skulle älska himlen lika mycket som hon älskade det. Vingar var något som skulle ge de makt och frihet. Hon ville se sina barn växa upp med vinden under sina vingar.

"Du vet vad som ska hända, eller hur?"

Hennes mjuka röst var riktad åt Blair, hon stod precis på kanten av klippan och lät sin son komma närmare så att han skulle stå bredvid henne och se på den flera hundra meters avgrund under de. Hennes krafter sträckte sig försiktigt mot sin son och försiktigt strök hans föraningskraft likt en liten mus, nej, likt en fjäril man höll i handen. Något så ovanligt och skört fick man inte ge krafter till hur som helst, hon bara höll upp hans kraft, ökade den något så att sonen själv skulle kunna välja om han ville se in i framtiden eller inte.

Deras lilla stund ensamma avbröts när Bambra, Reliannes enda dotter något sömnig och skyndsamt sprang ut till de. Bambra var kanske ännu mer lik Bael, hon har ärvt hans färg och hennes ansikte visade Baels drag i en feminin miniatyrupplaga, men det som skillde de två åt var att Bambra hade ärvt Reliannes svarta och djupa likt universum ögonen.

"Är Molok med dig?"

Undrade hon och vände sig om, gick bort från kanten fram till sin dotter som satt ner bredvid ingången till grottan. Molok var borta som vanligt, hon tänkte på sonen som alltid drömde sig bort bland molnen och gärna höll till i grottlabyrinterna, att gå in för att leta efter honom skulle vara slöseri på den vackra, vindlösa morgonen de hade. Han skulle få sig en utskällning när han kom och hans flygtur skulle kanske läggas om till en annan tid. Hon såg på sonen och dottern.

"Vi får börja utan honom. Idag är det tänkt att ni ska få pröva era vingar."

Hon lyfte sina vita vingar upp mot luften innan hon lät de slå mot marken och lyfta upp hennes kropp några meter i luften för att sedan göra en lätt cirkel runt syskonen och landa på en högre klippa. Bröstmusklerna värkte till, en bekant känsla som alla flygare kände till. Att ta sig upp i luften från marken utan någon sats var alltid svårare än att exempelvis hoppa ner från en klippa. Hon hoppade ner och lät vingarna planera ner henne igen till sina barn.

"Detta är en av manövren ni kommer få lära er senare, först är det tänkt att ni ska kunna använda era vingar till att hoppa mellan klipporna."


Med dessa ord hoppade hon lätt över från en klippa till en annan som var ca 4 meter emellan varandra. Hon lät vingarna hjälpa henne att planera och höll de stadigt utan att flaxa. Hon tänkte inte valparna ta sig på några större höjder än, om de skulle misslyckas så skulle de kännbart falla ca 2 meter och kanske bryta av sig några fjädrar men inte dö.

"Okej Blair. Du får gå först!"

- - - - - -

"Nej, mor", svarar Bambra och ler brett, hon fick även svar från sin bror att de ska få flyga! Det spred sig ett litet ljus av lycka inom Bambra, äntligen ska hon få pröva på sina vackra små vingar. Äntligen sa modern till Blair att han skulle flyga mellan stenblock, det är inte långt kvar tills Bambra ger sig iväg. Tillslut kastar sig brodern ut i luften och lämnar kvar en spydig kommentar bredvid Bambra, ilskan kokar inom henne. Passa dig! Du kanske faller och bryter nacken, vilken sorglig olycka! väser hon mellan dem två. Hon himlar retsamt med sina svarta ögon och fnissar till, dock kan ju inte Blair se det med sina ögon när han flyger men han hör och ser det säkert genom deras link. Blair flög så mesigt, om Bambra skulle skrattat så hade hon gjort det nu men hon vågar inte inför mor. Då skulle hon få en riktig tillsägelse. Hon börjar att fnissa smått istället. Snart märker hon att Molok är på plats, "Jaså, är du här nu?", börjar hon. "Vad höll du på med?", frågar hon nyfiket och ler. Det är inte så att Bambra ogillar sin bror Molok, men han själv verkar dra sig undan mycket oftare. De svarta små ögonen glimmar till i solljuset. Utan att lyssna på vad Molok har att säga, om han ens sa något, vänder hon sig om igen och ställer sig upp. Hon breder ut dem små vingarna och låter vinden greppa henne, en mycket kär vän och en kraft att vara stolt över. Dock kan hon inte styra sin kraft lika bra som far, hon är fortfarande för ung men något kan hon allt åstadkomma. Hon flaxar lite med vingarna för att göra en fin volt i luften, endast tack vare Aerokinesin klarade hon av det för riktigt så bra är hon inte på att flyga än. Hon landar lugnt bredvid sin bror och tittar bort mot modern. Jag hoppas att du inte blundade, för mmm det där var imponerande! retas hon med sin bror och fnissar till.

Relianne såg i ögonvrån hur Molok kom fram ur grottan, lika vit som hon själv han hade ärvt hennes ljusa färg men även faderns högresta stolta hållning. Hon gav honom en sträng blick innan hon sedan såg hur Blair gledflög från ena klippan till den andra som hon stod på. Hon flyttade sig något för att ge honom plats och nickade.


"Bra. Vänta här så att Bambra och Molok också kan prova"


Hennes blick fokuserade på dottern som tydligen fått för sig att styla inför henne och brorsorna och göra en volt i luften innan hon landade på avsatsen bredvid de. Relianne noterade hur väl Bambra har börjat hantera luftelementet, några sekunder såg hon på sin dotter bakom stängda ögon, en innerblick som tillät henne att se hur kraften ser ut och utvecklas. Mycket tydligt kunde hon se en liten vit virvelvind som just var utseendet för Bambras kraft, den hade en mycket fin symetrisk form och såg stabil ut. Bambra skulle i framtiden utveckla sig till en skicklig vindbändare, kanske starkare än Bael själv.

"Bra Bambra men jag skulle uppskatta att du höll dig till den ställda uppgiften. Volter, dykningar och looper kommer du absolut få göra senare."

Hon log mjukt och såg sedan på den ensamma Molok på andra sidan avsatsen.

"Behöver sonen en särskild inbjudan? Kom igen och visa oss vad du kan"
Hon var fortfarande irriterad på sonen som som vanligt hade huvudet bland molnen och inte fokuserade på lektionerna. Han var den enda som fortfarande inte utvecklat någon kraft, Relianne har många gånger försökt se vad han skulle kunna utveckla sig till men hans krafter, om det ens fanns några var sovande och vägrade visa sig för henne. Hon kunde inte ens greppa tag i de för att hjälpa de att födas. Hon ville inte tänka på det men för varje dag som gick var hon rädd att Molok skulle förbli kraftlös. Därför var det extra viktigt att just han skulle vara bäst bland flyglektionerna.

[Fick tillstånd för lite PP c:]


Blair följde sin syster med blicken. En mallgroda, fjäskis, det var vad hon var. Just nu använde hans syster sina vindkrafter för att kunna göra en volt. Ett kort ögonblick sedan landade hans syster på klippan. Han tog emot hennes retsamma tanke och såg lite nedvärderande på henne. 
"Kära korkade syster. Du skulle aldrig kunna få mig imponerad, för du är bara en liten plutt. En liten tjej!" Den valpiga retsamheten satt kvar i hans ord när han nästan tjutande utropade orden "liten tjej!"  

Hans vita broder kom svävande mot dem och Blair spände instinktivt benen. Nu, nu skulle han vidare. Han väntade tills Molok's tassar landat på klippan innan han fokuserade på nästa klippa. Den låg nästan 4 meter bort, och säkert två meter högre. De skulle alltså behöva använda muskler för nästa sak. Något som Bambra inte hade, men Molok hade säkert muskler. 

Blair vecklade ut vingarna till max och började slå vingarna upp och ned, precis som hans mor gjort. Han härmade hennes rörelser identiskt, och det raska flaxandet fick honom att föras upp i luften. Resultatet av hans flaxande vingar var att hans tassar lyftes från marken. En obekant värk i bröstmusklerna dök också upp. Trots det kämpade han på. När den kämpande valpen kommit ungefär en meter ovanför klipphyllan gled han sista biten med sina svarta vingar. 

Den nya avsatsen var full med små stenar. Blair vred på huvudet och såg ned på Bambra och Molok. En idé poppade upp i hans huvud och flinet dök nästan genast upp på hans läppar. En äggformade sten låg i närheten. Nonchalant krafsade han lite i gruset och "råkade" då putta stenen över klippkanten. För sin inre syn såg han stenen träffa Bambra mitt mellan öronen. Uops. Hehe.

Off: Jag vet att det är min tur allihopa. (: Men jag har så mycket att göra i skolan just nu, helgerna också. Så det är rätt tufft nu. Men här kommer ett kort svar i alla fall.


Kära korkade syster. Du skulle aldrig kunna få mig imponerad, för du är bara en liten plutt. En liten tjej! Liten tjej! retas Blair tillbaks. Oj, vad larvig du är, vilken nivå är du på egentligen? väser hon. "Bra Bambra men jag skulle uppskatta att du höll dig till den ställda uppgiften. Volter, dykningar och loopar kommer du absolut få göra senare" förklarar deras mor. "Okej" svarar valpen och ler mot modern. De svarta ögonen vändes mot Molok som flög till klippavsatsen dem står på, har var inte så dålig, inte alls. Valpen ler mot sin bror Molok och skrattar med nöje, "Du var bra!" utbrister hon. Bambra märker inte att den busige brodern Blair flugit upp på en högre klippavsats. Han sparkar ner en sten i hennes huvud och hon ger ifrån sig ett överrumplat pip, sen morrar hon mot Blair. "Du gjorde det med mening!" ropar hon surt. Det gör ont i dem små bröstmusklerna när hon väl kommit upp bredvid Blair, hon räcker ilsket ut tungan åt honom.

Molok såg nedstämd ut men gjorde endå det hon bad honom om. Med en kritisk blick noterade hon hur han använde vingarna, hur han höll balansen och utnyttjade luftströmmen. Han landade på klippan bredvid henne och hon passade på att le, uppmuntrande och gillande. Hon kastade bort tankarna om Molok's krafter och strök honom lätt över ryggen med vingspetsen. Han var trots allt hennes son, hennes kött och blod, hennes uppgift att ge honom kunskap om himlen och livet.

Blair tog sig upp i luften så fort Molok kom över och hon såg på hur hennes son kämpade sig upp mot den högre placerade klippan. För henne var den max två vingslag ifrån men Blair som var något mindre och ovan fick kämpa hårdare. Trots det så landade han säkert på klippan och började skrapa något i marken, stenar? Relianne såg en liten sten falla ner och oturligt nog träffa Bambra i pannan. Hon fnös och riktade en sträng blick mot sonen, dottern var redan på väg. Trodde de att detta var lek eller? Nåja, hon fick ta hand om det när hon kom över. Bambra kom upp till brodern och började tjafsa och bråka med honom. Tvillingarna var alltid på varandra hela tiden.

Hon skakade på huvudet och såg på Molok.
"Din tur, kom ihåg att inte luta dig mot ena sidan med kroppen, vi alla har en starkare vinge än den ena, speciellt i början, det är viktigt att inte lägga sin vikt på den starkare vingen. Det kommer göra ont i början så det är viktigt att inte sluta."

Hon log mot honom, uppmuntrande och varmt.

Leendet från hans mor fick det att värka till i hans hjärta en aning, men kort därefter försvann det. Nej! Hon ville ha syskonen mer än honom, och spelade bara.., men ändå. Leendet fick honom att för några korta sekunder känna sig speciell.
 Han lät ett dovt ohörbart ljud lämna honom innan han flaxade till och gjorde som hans mor sa. Han var en aning darrig i början, men kort därefter lyckades han att komma upp till klippan och landade smidigt bredvid sina syskon. Som, precis som vanligt, bråkade och tjafsade med varandra.

Den unga valpen himlade kort mot ögonen innan han satte sig ner och väntade på att modern skulle säga något mer.

Blair lade på ett oskyldigt ansiktsuttryck inför möte med systern. 
Nej, jag gjorde det inte med flit. Den råkade bara åka ner. Ta det lugnt. Ditt söta lilla huvud kommer inte ta någon skada, så tjockskallig som du är.
Han flinade brett mot henne innan han vände bort blicken. Istället för att titta på sin syster studerade han väggen intill. En liten klippstig ringlade sig upp mot bergen, och han studerade den lite. Den var full av grus, och avståndet mellan väggarna som fanns på vardera sida var inte stort. En fullvuxen stor varg skulle nog inte kunna klämma sig igenom där. 
Han vände bort blicken och betraktade brodern, som något darrig kämpade sig upp och landade smidigt bredvid dem. Den mörka hanen sände sin bror en lite tankfull blick innan han började spana efter nästa klippa. 
Den låg ganska långt bort, men lite högre än klippan dem stod på. 
Ärligt talat var han osäker på hur han skulle ta sig dit, men han vågade inte vänta för länge. Så länge Bambra, Mololk och hans mor tittade kunde han inte visa sig svag. 
Så han kastade sig ut. Blair använde vinden för att åka åt rätt håll, men han insåg att han måste börja flaxa med vingarna. En blick nedåt fick honom att börja flaxa. Att falla två meter ner på grus kändes inte skönt. Så han flaxade för allt han var värd och steg snabbare än vad han gjort första gången. Snart var han i jämnhöjd, och så fort vinden gett honom en liten knuff stod han med tassarna på det fasta underlaget. 
Såja syster, din tur. Vill du ha ett råd? Titta inte ner, för jag kan tala om för dig att det är cirka två meter ner till marken, och fullt med grus därnere. 
Ett flin dök upp på hans läppar innan han satte sig ned och väntade in dem andra.

Off: Förlåt för jättesent svar! D: Jag har inte haft lust och ork för att svara.. (:

Kan vi inte bara vara syskon för en gångs skull? Ta det lugnt, tjockis, sa hon med lugn i sin röst och log sedan charmigt mot sin bror som skrattade för att sen vända sig om och gå. Molok landade bredvid henne och himlade med sina ögon. "Va? Vad är det? Du är inte mycket bättre du!" utbrast Bambra surt åt Molok, han ska inte himla med sina söta ögon och sin korkade hjärna. Hon vände de bäcksvarta ögonen mot Blair igen och följde honom med blicken, hon förstod att han var lite tveksam över den högre klippans höjd. Men han kastade sig ut i luften i alla fall, till en början flaxade han inte med sina vingar men då han tittade ner mot marken flaxade han allt på. Jag är inte en fegis ska du veta, men jag vet att du tvekade, sa hon stilla och gav honom en mystisk blick. Jag känner dig alldeles för väl, broder. Sedan gick hon till den plats där Blair först hade kastat sig ut. Hon stod där och tittade upp mot avsatsen där Blair stod. Bambra tog ett djupt andetag för att sen andas ut. Hon bredde ut dem små vingarna och flaxade med dem för att lyftas upp i luften, det gick bra men hon rörde sig inte framåt än. Det tog emot i bröstmusklerna men hon kämpade på för att hålla sig uppe. Snart tyckes man skymta att Bambra rörde på sig, hon kommer framåt och flyger så bra hon kan upp mot avsatsen. Det är högt upp, men hon kämpar tappert. Tillslut kom hon upp, Bambra flåsade lite av ansträngningen men det gick ju bra! De små tassarna bar henne över avsatsen och hon satte sig ner bredvid Blair. Hon log mot honom.

[tror vi kan avsluta denna roll då den har legat nere rätt länge och mycket har hänt i valparnas tidslinje. Jag kan tänka mig att ni kan åldra de också, runt 11-13 är väl en bra ålder kan jag tänka mig?]

Håller med då det inte händer så mycket annat än att de flyger omkring som de valpar de är c': <3
11/12 är väl en bra ålder? :3

låter bra.

AVSLUTAD