När Blair såg honom, stannade han rakt i vägen för alla runt om. Andetaget, som varit mitt i ett skratt, fastnade i halsen. Bambra vände huvudet mot honom, undrande, men han kunde inte slita blicken för en sekund. Istället fick hon följa hans blick, och han kunde höra chocken träffa även henne. 
     Där, bland så många andra, stod han. Molok. Deras bror. Blair mötte en blick han inte mött sedan de båda varit unga, vingliga tonåringar. För Bambra hade det säkert gått ännu längre tid. Han skulle nog inte ha känt igen Molok om det inte vore för att den svarta blicken var sig lik. Hans andra öga hade läkt sedan deras möte, och det var inte längre det enda ärret som prydde den ljusa. Blair antog att samma sak kunde sägas om hans egen kropp.
     I en tyst överenskommelse rörde sig de mörka syskonen framåt. Det låg kanske något hotfullt över deras sätt att närma sig brodern, men Blairs blick var genuint häpen och förundrad. 
     De nådde honom, och stannade, bara någon halvmeter ifrån.
     "Molok", sa han tillslut, rösten lite raspig. Han ville dra in brodern i en omfamning, men det låg en tvekan över honom. Alltid denna tvekan. Den hade varit där från första dagen, och skulle säkert vara där tills deras slut. Skulle Molok någonsin bli mer än en främling med delat blod? "Du... lever."

Den ljusa fakarghanen rörde sig med lugna, självsäkra kliv. Öronen var spetsade, blicken fäst framåt. Molok var osäker på vad han själv gjorde på detta underliga evenemang. Rykten hade spridit sig i skogarna kring en arena, och en liten nyfikenhet hade väckts inom honom. Den känslan hade inte funnit hos honom på mycket länge, och varför den dykt upp nu var... oväntat. Han ville inte tro att det berodde  på den tik han blivit intresserad av, men han var nästan säker på att det var så. Trots sina inre konflikter hade Molok tagit sig till området som alla talade om.

När Moloks blick föll på dem, var han osäker på hur han borde reagera. Hans syskon var för honom bara ett minne blott, två skuggor från en tid han hade förträngt för längesedan. Sättet de rörde sig på ville egentligen få honom att backa undan, låta dem förbli ovetandes om hans återkomst. Molok saknade dem inte, hade inte direkt ämnat dem några tankar under alla dessa år. Så när han nu stod öga mot öga mot dem, visste han inte vad han skulle säga. Deras relation hade inte direkt varit... perfekt. Molok hade alltid befunnit sig i skuggan av sina två syskon; något han som liten mått dåligt över. Han hade även beskyllt dem för deras mors död, då han själv hade varit den enda där.

"Molok. Du... lever."

Han rycktes ur sina tankar av broderns röst. Förvåningen i Blairs röst fick ett litet flin att sprida sig på hans läppar. De hade alltid underskattat honom, visste inte vad han faktiskt var kapabel till. En lätt nickning lämnade honom medan han lät blicken svepa från sin bror till sin syster. Han såg på dem, granskade dem ingående. Liksom han själv hade även dem växt till sig, blivit större, starkare.
"Du låter förvånad, bror", började han lågmält. Hans röst var som vanligt mörk, grov. Molok själv var inte speciellt förvånad över att syskonen var vid liv; förmodligen hade de hållit ihop och skyddat varandra, han var däremot förvånad över att se dem igen. Numoori var ett stort land, så vad var oddsen att de skulle stöta på varandra här? Molok lät sin blick landa på systern och nickade lätt i en hälsning. "Syster."

Kanske borde han känna någon slags lycka att få återförenas med sina syskon men Molok ... var Molok. Han kände inte lyckan när han borde göra det, om han ens kände den alls. Dessutom var både Blair och Bambra svåra att läsa av med de aningen hotfulla de utstrålade.

Lite fanns att säga om Bambras reaktion som inte redan sagts om Blairs. Hon följde broderns chockade blick och fann där en annan bror. Hennes andra bror. Som alltid var hon och Blair välkoordinerade, de följde varandras rörelser, tog sig framåt synkroniserat. Bambra undrade om det var tvekan, flyktbelägenhet, som hon skymtat i Moloks becksvarta ögon. Som mammas. Han påminde mycket om mamma.
Då den inledande förvåningen lagt sig, och Blair yttrat exakt samma fråga som hon själv haft på läpparna, var den känsla som låg kvar en lätt besvikelse. Hon och brodern, som hon inte träffat på vad som kändes sin evigheter, hade haft det trevligt innan den ljuse stapplat in. Hennes blick smalnade något då han svarade och hon himlade med ögonen. Fortfarande lika bister, tänkte hon sammanbitet.
"Bambra."
Flikade hon in med ett leende, men det fanns en kylig underton i rösten.
"Bambra.." hon neg och sträckte sedan sin ena framtass mot Blair "och Blair" Han bockade sig, såklart. "Du har väl inte glömt våra namn?"
Nu låg ett kuttrande skratt i hennes ord men hon tycktes inte helt genuin.
"Bror."

Blair lät förvånad, men var det verkligen så konstigt? Han studerade broderns ärr. Ögat hade han förlorat för länge sedan, men det fanns nya tecken som tydde på att fler än en hade försökt ha ihjäl brodern. Försökt, men inte lyckats, och Blair kunde faktiskt säga att han var lättad över det. 
     Även om Blair rynkade på pannan åt sin systers ord fanns det ett litet flin som ryckte i mungipan, och han kunde inte hindra en liten bugning. Men det fanns en längtan att interagera med Molok på ett sätt de inte kunnat när de var yngre, och han ville inte låta samma klyfta göra sig påmind igen.
     "Bambra", mumlade han med road ton. "Lek snällt." En trevande blick sökte sig till Moloks, men han hade svårt att uttrycka det han ville. Med andra var det lättare - de kände honom inte på sättet på brodern gjorde. Inte för att Molok kände honom heller. Det försvårade alltsammans bara ytterligare.
     "Vad har du haft för dig?" kom till slut ut, följt av en grimas när Blair själv hörde hur trevande orden var, hur artiga. "Du är inte här med någon flock, eller?" Det fanns dofter i Moloks päls, vagt bekanta, men de var för svaga för att Blair skulle kunna placera dem.

"Du har väl inte glömt våra namn?" 

Moloks mörka blick fastnade på sin syster, och han höjde lätt på huvudet. Hennes reaktion var inte direkt förvånande. Av det han kunde minnas av henne, hade hon varit likadan som små. Ibland, under sin yngre tid, hade han önskat att det var möjligt för honom att helt glömma sina syskons namn, och med tiden hade han nästan lyckats då han aldrig tänkt på dem. 
"Bambra", svarade han, smakade på hennes namn. Det hade gått minst femton år sedan han uttalat sin systers namn, och det var ovant för honom. På samma sätt som det var ovant att förstå att han faktiskt stod här, med de personerna han delat mor och far med. Han fuktade lätt sin nos och tog ett kliv närmare de båda, insåg att han var större än dem. "Lika snabb på orden som förr, hör jag."

"Bambra. Lek snällt. Vad har du haft för sig? Du är inte här med någon flock, eller?"

När Blair talade, vändes Moloks blick mot honom istället. I hans öron var broderns ord aningen patetiska samt ironiska. För det första hade han ingenting med vad han hade gjort att göra. De må dela samma blod, men det var inte familj på det sättet.
De ljusa öronen, eller rättare sagt örat, vinklades framåt. Han fann det ironiskt att Blair nästan var tvungen att tygla deras syster. Han behövde inte Blair till att försöka hindra Bambra från att vara sig själv. Molok tog inte åt sig av hennes beteende, även om han kanske borde. 
"Trevligt att se er också", svarade han och ett litet flin växte sig på hans läppar. Ingen av de hade sagt att de var glada att se varandra, och kanske talade det om vilken relation de faktiskt hade. "Jag har spenderat de senaste åren utanför Numooris gränser." Molok valde att avstå från det faktum att han hade spenderat tid med deras far. Syskonens relation till Bael var komplicerad, och det hade tagit tid innan Molok ens låtit honom komma nära.

Ett lågt läte som kunde liknas ett skratt byggdes upp djupt ner i strupen på honom och han lät blicken vandra mellan de två mörkare. De märktes att de inte var bekanta om de trodde att han var där med en flock. Molok hade alltid varit ensam, arbetade inte bra i grupper bortsett från ett fåtal gånger under sin tid. "Att du ens frågar gör mig aningen besviken, Blair."
När han uttalade broderns namn lät han blicken vandra till Bambra, som i ett sätt att visa att han snappat upp på hennes tidigare kommentar. "Ni två då? Hållit ihop som klister, antar jag?"

Hon himlade med ögonen åt Blairs kommentar, men rätade sig samtidigt efter hans ord. Hon var ju inte sur egentligen, den ljusa hanen må varit en tråkig surpuppa men han hade också varit henne bror. Han var hennes bror. Det var svårt att ta in, och även om hon inte kunde komma på något att säga själv så skämdes hon nästan över Blairs stela försök till konversation.
För några ögonblick var hon tyst, studerade den vite. Hans ögon var mörka och fällen ljus, precis som mammas, det gjort mer ont i henne än vad hon ville kännas vid. Hon hade aldrig fått säga adjö till sin mor, inte ens fått delta vid begravningen. Det var tydligen något reserverat åt herrarna i hennes familj. Själv hade hon bara blivit visad den färdiga graven. Platsen där Relianne skulle vila för all framtid, hon kände sig nästan lika bister som Molok då hon tvingades minnas detta. Och det var väl den sanna orsaken till hennes avståndstagande från det tredje syskonet, som hon inte sett sedan deras moder varit vid liv. Han fick henne att minnas, han tvingade henne att sörja, hon försvarade sig bara med ilska. Blair borde förstå.
- Att du ens frågar gör mig aningen besviken, Blair -
Molok mötte hennes blick och hon log, genuint denna gång. Kände igen hans spel, kände igen hur han genom så enkla saker som ögonrörelser sände en pik mot henne. Besvarade hennes kommentar med en egen, utan att ens tilltala henne. Det glittrade i dem nästan svarta ögonen. Leendet var snett och hennes ena ögonbryn höjdes något, något imponerat. Kanske hade han lite humor ändå.
"Från och med nu, iallafall."
Svarade hon sedan på den följande frågan.
"Jag tror du minns hur vår kära broder var förr, skulle iväg på sina uppdrag och tjäna sina - eller andras - syften i snåriga, blöta skogar."
En fnysning.
"Men nu har han skärpt sig, behövdes bara lite pisk från Windfari själv."
Fakarghonan visste mycket väl hur man byggde broar, hur man bondade utan att veta något om den andre. Man skaffade sig en gemensam fiende, ett gemensamt mobboffer, och om Blair ville försöka tygla henne hade hon inget emot att platta till honom lite. Visste att inget skulle kunna komma emellan dem ändå.
"Och apropå pisk, ska du slåss idag?"
Hon sneglade mot Blair.
"Blair har charmat till sig första klassens läktarplatser, om du inte redan har några menar jag..."

Blair himlade med ögonen, men gjorde inget försök att värja sig från Bambras pikar. Det var säkert rätt åt honom.
     "Ja", svarade han sedan. "Jag är här med mina vänner, men det finns plats för dig, om du vill ha den." Rösten var allvarlig när han sa det, men en röst inom honom påpekade redan innan han sa orden att Molok inte skulle överväga det. Syskonen hade aldrig haft en bra relation, och det var inte säkert att Molok skulle ha tackat ja ens om de haft den något starkare relationen de hade som valpar. Det gjorde Blair något sorgsen. Visst, han hade Bambra, men ju äldre han blev, desto viktigare insåg han att familj och vänner var. Relationen till Molok fattades honom, och det var med trevande steg han nu försökte sträcka ut en hand.

"Och apropå pisk, ska du slåss idag? Blair har charmat till sig första klassens läktarplatser, om du inte redan har några menar jag..."

Molok lät blicken vandra från sin syster till sin bror samtidigt som han skakade på huvudet. Han skulle inte slåss, och från deras ord att döma så skulle ingen av dem göra det heller. Att de erbjöd honom en plats fick varningssignaler att uppstå. De var familj av blod, men inget mer.

Därför skakade han ytterligare en gång på huvudet. Det här mötet hade dragit ett mörker över den här platsen och dagen, och det enda Molok ville var att ta sig härifrån. Kanske kunde det ses som en försvarsmekanism; ett försök till flykt vid möte av sitt förflutna som han hållit begravt så länge.

"Tack för inbjudan, men faktum är att jag var påväg härifrån."

Ren lögn. Men det var ingenting dem behövde veta, inte nu. Och eftersom de inte var insatta i hans liv, kunde dem inte heller avgöra om han talade sanning eller inte. De kände honom inte, ingen kände honom.
"Det var... intressant att träffa er", började han lågmält. Att säga att det var trevligt, hade varit en överdrift och de kunde de tre nog vara överens om.