Var det.. var det verkligen hon? En rörelse hade fångat hans blick, och vargen var så otroligt bekant. Men avståndet var stort nog för att han inte skulle kunna avgöra. Han behövde komma närmare. Skyndsamt kryssade han mellan folket och önskade att han hade kunnat flyga, men insåg dystert att det var för ont om plats.
     Det var hon! Exalterat ökade Blair tanken.
     "Bambra!" Åh, vad bra det kändes att se henne och veta att hon var vid liv. Det fanns trots allt inga garantier för livet, det hade Skuggfall visat. "Bambra!" Han nådde fram och drog in henne i en omfamning, utan att bry sig om ifall han förstörde en konversation eller inte.

Hon hade stått och tjafsat med någon försäljare om priset på en helt obetydlig grej samtidigt som hon överväg hur hon enklast skulle kunna sno den då Blair plötsligt uppenbarade sig. Ett förtjust kutter lämnade henne och hon slöt in i omfamningen, fällde ut sina vingar till andra besökares stora förtret och använde dem som ett extra par armar. Omslöt sin brors helt och tvingade andra att ta omvägar runt de två. Så lutade hon sig något bakåt, fortfarande utan att släppa taget, och gav den andre en skeptisk blick.
"Du är ful som stryk."
Sa hon kort samtidigt som hennes ögonbryn sköt i höjden. Men snart antog ansiktet en allvarligare ton och hon sniffade på det till synes ganska nya, otroligt jämna ärret i hans panna.
"Vad har du gjort?"
Rösten bitter men också kärleksfull, omvårdande. Den där tonen hon bara hade med Blair. Den som sa precis så som hon tänkte: du är helt dum i huvudet och sämst som gör illa dig kom ska jag ta han dom dig och döda alla som försöker komma emellan oss.

"Du är ful som stryk. Vad har du gjort?" Blair fnös till. Bambra visste fortfarande hur man hälsade på bästa sätt.
     "Jag och jag... det är så, att om man är för snygg så känner sig andra ibland manade att ändra på den saken." Han slängde en blick på henne, tydligt talande. "Jag förstår om du inte upplevt det." Ett brett flin bröt sig ut över läpparna och tvättade bort lite av den bitterhet som uppstått när han talade om det nya ärret.
     "Kom. Gå med mig." Han slängde en blick på försäljaren i närheten som blängde tillbaka, och lösgjorde sig sedan från henne för att börja röra sig bort från de allra folktätaste områdena. "Berätta hur du haft det."

En hård fnysning markerade hur förorättad han gjort henne och hon släppt genast taget om honom. Men sen log hon, det gnistrade i ögonen på ett sätt som hon visste Blair förstod innebörden av. Hon hade gett honom öppet mål på den, det var snyggt kontrat av honom. Hon älskade sin bror. Vingarna lades att vila ovan hennes rygg igen och hon började röra sig genom folkhavet vid sin broders sida.
"Åh."
Sa hon i en förtjust suck.
"Jag saknar templet."
Något drömskt låg i hennes ögon.
"Jag har saknat dig.."
Hon såg ursäktande på honom.
"Men jag har hittat följare, trogna."
Och hon hade lärt sig mycket, fått djup inspiration till hennes broderns fortsatta färd. Det bubblade inom henne då hon kom att tänka på Duva, hennes markduva, men det kändes inte som rätt tillfälle att börja prata om det nu. Hon gav bara sin bror en busig blick, trodde att han kunde läsa av den utan problem. Det hade blivit mindre folk i området nu, Blair verkade redan hitta inne på arenan fascinerande bra och svängde in bakom ett dolt hörn där det var så gott som folktomt.
"Gud som du lärt sig planlösningen, har du ens hunnit se några strider?"
Frågade hon honom flinande. Det var tydligt att hon ville styra in ämnet på den onda bråda död som så många jublande fått bevittna. Detta var tveklöst en plats i hennes smak.

Blair saknade också templet. Det var svårt att inte göra det när han investerat så mycket tid och energi på det.
     "Jasså?" Blair höjde på ögonbrynen och svängde in vid samma hörn han hade krockat med Ronia vid. Den här gången var det tomt, och han stannade där.
     "Knappt", svarade Blair med ett nonchalerande flin. "Berätta om dina rekryter." Han ville inte berätta om sina - Caedes hade blivit utskrattad i arenan.

Bambra gav sin bror ett snett leende.
"Jag kom just tillbaka från Samudr, har du varit där sedan jordskalvet? Det är helt förändrat. Det finns faktiskt inte längre, allt är en stor öken av salt."
Hon såg förundrad ut.
"Morikos krafter är så väldiga, hon kan skulptera om hela vårat land utan minsta ansträngning. Det var imponerande att se."
Den något drömska blicken fick plötsligt skärpa och det ryckte lite i vingarna, som att hon kommit på sig själv med att babbla.
"Jag träffade iallafall en himla charmig Fakrag där, liten och söt, såg ut typ en som förvuxen skata." Hon skrattade. "Hon hette Laali och var mycket sugen på att ge sig ut på lite dumheter."
Bambra flinade brett, hennes mörka ögon kastade blixtar runt sig då hon mötte broderns blick. Bara de två i hela världen visste om exakt vad gudarna hade planerat för detta land, det var berusande att vara utvald. Aldrig hade hon känt sig så mäktig.
"Och så till den mest trogna, hon är en liten räv, antagligen inte jättemycket att ha i strid än men hon är charmig och hon dyrkar mig som om jag vore självaste Windfari."
Hon skrattade igen.
"Gullungen vill ha vingar så jag kanske... berättade om ett litet rykte för henne. Hur en fågel viskat i mitt öra om ett tempel i norr där en markbunden med Windfaris välsignelse fått bli en av oss."
Fjädrarna över hennes nacke och rygg burrade upp sig så hon talade, hela kroppen deltog i berättandet av hennes fynd.
"Jag tror hon kommer vara bra att ha, och något säger mig att hon dessutom är en mästerlig tjuv. Sånt är aldrig fel, prylar börjar bli så fasligt dyrt att byta till sig numera."
Hon himlade med ögonen, trött.
"Åh, jag har så mycket att berätta för dig. Och fråga om. Men först måste jag testa en av dem där fruktdryckerna alla snackar om, har du provat än?"
Med en knyckning på nacken dirigerade hon sin bror att följa med då hon strosade iväg mot närmsta bar.
Över en bägare vin skulle hon sedan kunna berätta om mötet med Duva och den underliga konfrontationen med Kasai av Yanamore. Och om eldflugorna hon fångat i ötamon, hon hade studerat hur dem levde och bett en hantverkare konstruera ett litet hem åt dem så de skulle trivas i deras vackra Tempel. Ett tempel som förresten verkligen behövde ett ordentligt namn..

Det var med ett mjukt leende Blair lyssnade till sin systers prat. Först när hon ställde en direkt fråga om fruktdryckerna blev leendet ett flin och han svarade.
     "Det har jag", han sökte med blicken efter försäljaren som försett honom tidigare, "och just därför har jag inget emot att testa igen." Han hade inte bråttom att berätta om sina äventyr för Bambra. De hade all tid i världen.

[Avslutat]