Elden försvann, och hon var oskadad. Valpen grät lite till, av både avsky och lycka. Varför, varför, varför? Varför gjorde hon detta? För att få henne att säga mer? Det skulle inte fungera. Hon bet sig i tungan, hårt, och den metalliska smaken av blod, hennes eget blod, fick den lilla att grimasera stort. 

Doften av en annan varg nådde hennes nos, och hon snyftade igen, höjde nosen i vädret och försökte övertyga sig om att det var en räddare - hon hade dock allt annat än rätt, då den var både blandad med och liknade den onda honans. Partners? Syskon?

Återigen slog hon ner i marken, i mossan. Snabbt hostade hon till, letade med sin gröna blick. Klumpigt tog hon ett språng bortåt, försökte undkomma den mörka.

(Joinar här jag. Fick det.)





Den stora svarta hanen låg på en gren i ett av träden. Han hade tagit en tupplur, men väcktes nu av att två medvetanden trädde in inom hans inbyggda radar. Han kände av dem. Närvaro. Liv. 
De gröna kattögonen öppnades och blinkade. Han höjde sitt huvud och vred öronen bakåt. Han reste sig upp, balanserandes på grenen, och sträckte på sin muskulösa kropp. En stor gäspning utan ljud. Öronen klippte till medan svansen rörde sig bakom honom.
Sedan tog han ett språng ner till grenen under, ställde sig så att han såg marken och kikade ner. Där. 
En mörk varg kom springandes med en valp i käften, men släppte sedan ner den under hans träd. Den mörka vargens sinne var fullt av skuggor och död, medan valpens skräck kom emot honom som stora vågor. Han skyddade sitt eget sinne från dem för att inte själv bli rädd av misstag. Det var något han lärt sig - om han inte var på sin vakt blev han smittad av andras starka känslor. 
"Vad är ditt namn?" frågade den mörka honan valpen. Hennes röst var kall.
"Oph... Det har inte du att göra med. Mitt namn är Luna." svarade valpen.
Den stora hanen som iakttog dem rynkade pannan. Vad var det för mening? Att först berätta att någon inte har med en sak att göra men sedan ändå berätta? Hon måste ha dragit till med en lögn. En uppenbar sådan. Han lade sig ner utan att släppa dem med blicken medan han lyssnade.
"Och du heter?" ville valpen veta.
"Ååh, Luna. Varför påbörjade du då med Of? Lilla valp, lek inte med mig!"
Black hindrade ett kort skratt från att slippa ut från hans mun. Att be en valp att inte leka...
"Tja, vem vet..." svarade valpen vagt.
"Som sagt, lek inte med mig. Nu, lilla vän, vill jag veta ditt riktiga namn, sedan kan jag förklara."


Black var inte beredd på skriket när det kom. Valpen skrek för full hals så att fåglar skrämt lyfte och flög iväg åt alla håll. Han själv flög upp och stod på tassarna, medan klorna borrade sig in i barken under honom. Han ruskade på sig och böjde sig lite fram för att se bättre. Vad i hela friden..?


"Såja, skrik lilla flicka, ingen kommer till din hjälp." garvade honan. Blacks ögon smalnade. 
"Så vad hade du planerat nu då? Vad förväntade du dig det där skulle hjälpa dig med?"
En mörk eld hade omringat dem, och honan gick runt valpen, torterade henne med sina ord. Valpen kröp ihop på marken. Honan lyfte upp henne och började göra något underligt. Hon skrämde valpen genom att nästan få den att nudda lågorna. Valpen grät. Honan stannade upp. De mörka lågorna falnade bort. 
Black reste sig upp i samma sekund som honan med valpen i munnen började trava iväg. Han hade bestämt sig för att följa efter och se vad som hände. Han hoppade smidigt från gren till gren, såg till att hålla sig en bit från så de inte kunde höra honom men höll dem alltid inom synhåll. Efter ett tag stannade honan och släppte åter ner valpen på marken. Black cirkulerade i träden ovanför deras huvudet. Hans mjuka trampdynor tystnade hans steg även på barken. Honan satte sig ner och såg på valpen som tog ett skutt tillbaka av avsky. Valpens förtvivlan var så tydlig att han nästan kunde smaka den. Det där var definitivt inte valpens mor. Han såg inte valpen så tydligt, men hade känt igen rösten. Han hade hört den ofta. Hur...?


Utan ett ljud tog han sig ner längs trädets stam till marken. Tassarna satttes ner i den mjuka mossan medan han vände sin gröna blick framåt mot främlingarna. Honan satt med ryggen mot honom medan valpen inte kunde se honom för att hon var i vägen. Så började han långsamt gå mot dem. Han var nyfiken. Innan någon av dem hunnit upptäcka honom och reagera trädde han in i deras huvuden efter information. Honan hette Shady, hade krafter som styrde eld och skuggor och även en bror vid namn Midnight. Han gick över till valpen och blev förvånad av vad han såg. Trots att hon just nu inte syntes bakom honan kände han henne. Han fick reda på att hennes namn var Ophelia, och redan då förstod han. Naturligtvis. Ophelia. Imani's dotter. Det var därifrån han känt igen henne - hemifrån. Han och Imani hade fostrat sina respektive valpar sida vid sida i djungeln. Ophelia hade han sett nästan varje dag. Såklart.


Med ens kände han sympati för den försvarslösa valpen och misstänksamhet gentemot honan. Trots att han visste hennes namn hade han ingen aning om varför hon var här - han ville inte söka så långt ner i hennes medvetande eftersom det då fanns en risk att hon kände det. Nu hade han ju bara sökt efter namn och lite kort information, så de kunde inte ha märkt av det alls.
 
Det hade bara gått en sekund sedan han lämnat trädet. Han stannade två meter bakom honans rygg, sträckte på sig genom att höja huvudet till dess fulla längd. Han var stor, stark och betydligt äldre än dem båda. Huvudet hölls högt och svansen visade auktoritet.
Hans mörka röst bröt tystnaden, stark och obeveklig. Han såg stadigt på honan, utan minsta tvekan redo att föra tillbaka valpen till sin mor.
"Förklara varför du kidnappat min väns dotter." sa han, lugnt och uppfordrande. 





Edit; DET ÄR NÅT SOM GÖR ATT MINA INLÄGG DRAR UT FORUMET SÅHÄR. !?!

[Jag tror att det kan vara typsnittet som ändrar forumet?]

Allt hände samtidigt, valpen tog ett skutt ifrån henne, och en stor, ärrad, hane kom mot dem. Den här gången hade skuggorna skött sitt jobb, något sent dock. Men hon bestämde sig för att snabbt fånga tag i valpen innan hon tog itu med hanen. Hon fångade den i ett grepp som inte skadade den, men som inte heller lät den vrida sig ur. Hanens ord fick henne att rynka på pannan, litade inte på hans ord och så såg det ut som om han visste än mer än vad han gav sken av. Något de väsande skuggorna höll med om. Åter omringades de av en mur av eld, endast för att förhindra valpen från att fly igen. "Din vän säger du?" hon höjde på ena ögonbrynet, skeptiskt. Valpen hade hon redan satt ner på mossan. Inget i hennes kroppsspårk visade på någon fientlighet, hon rundade hanen. Han såg ut att vara ganska erfaren, och ärren tydde på att han överlevt många strider, men även att han låtit sig blivigt skadad. En röd man befann sig på hans huvud. "Men till svaret på din fråga" började hon "Tro det eller ej, Men jag rädde faktiskt den lilla valpen från en annan, större, varelse än mig" Hon slog sig lugnt ner snett framför hanen och lät blicken lugnt vila på honom, valpen skulle ändå inte kunna ta sig ut och skuggorna höll koll på henne åt Shady. Hon väntade sig itne att hanen skulle tro orden, trots att det var sanna. Shady skulle aldrig skada en valp, och hon hade ju ännu inte gjort det. Men hon hade svårt för lögnare och så hade hon, även om hon själv aldrig skulle erkänna det eller ens tänka på det, så hade hon inte kunnat få fram sanningen från en valp på ett bättre sätt än de bestraffning som nyss skett, skrämseln, då hon själv aldrig fårr en bra uppfostran, hon hade rättare sagt inte fått en uppfostran alls. "Du kan fråga valpen själv" Hon vände sig mot ungen. "Men tyvärr så vändes allt när hon började ljuga, jag skadar inte valpar." Hon fnös åt sina egna ord.

[Det är så förvirrande att skriva när allt är så brett då jag inte ser hur långt jag skrivit :/ så om det är något kort, ursäkta mig]

En större, svart, alltför bekant kontur tornade upp sig strax bakom honan, och valpens öron drogs hoppfullt framåt. Hon stannade upp i sina steg och kort därefter var hon hängandes i käftarna igen. Förtvivlat sprattlade hon till, gnydde lågt. 

Kidnapparen trodde honom inte. Varför? Black talade sanning. Han skulle inte ljuga..
Felia ville tala emot, men rädslan att igen bli slängd emot de återupplivade flammorna hejdade henne. Sedan så kände hon sig näst intill stum, och även om hon försökte skulle det inte gå.

Rätt som det var släpptes hon i mossan igen, och hennes gröna blick söktes genast till sin mors vän. Tårarna rann fortfarande, såg inte ut att ha ett stopp. 
Rädda och rädda. Visst var det delvis sant, men inte hela historien.
Tankarna var öppna - fanns det någon anledning att dölja dem? - och med en liten grimas började hon att stirra ner i marken. En av skuggorna verkade flina åt henne, troligen inbillning, och då hon högg efter den högg den tillbaka. Valpen tjöt till, satte sig darrande så långt ifrån både väggarna och den mörka tiken som möjligt. 

Ophelia ryckte till. Hon hade inte lyssnat på den ondas senare meningar, men då hon påstod att hon 'inte skadade valpar' gick det för långt. Visst hade hon inte rört ett hårstrå på den lillas kropp, men det mentala var på väg att rasa samman. 
Skulle hon någonsin kunna prata igen, våga ge sig ut på äventyr?

[..Fortfarande skumt..]

(OFF: Jag har skapat en ny tråd där vi kan fortsätta rollet utan att störas av att det år så här brett. Såg det som enda utvägen... https://numoori.swedishforum.net/t3071-da-ingen-ser-2-ophelia-shady#31599 )