Ingen här. Ingen som märkte om en valp saknades för en stund, någon timma kanske.

Valpen tittade sig hastigt omkring, övertygade sig om att ingen såg, hindrade henne ifrån att gå ut på en kort, inte särskilt lång upptäcksfärd. Den här gången var det.. Hon var inte säker, men trodde att vädersträcket kallades norr. I öst, syd och det emellan dem två hade hon redan sett, och väst fick vänta till senare.
Ophelia började gå, men då hon väl korsat ett buskage hade gången övergått till ett klumpigt springande. De gröna ögonen fångade upp flera intressanta men bekanta ting och hennes läppar bar ständigt ett valpaktigt leende. Det var synd att hennes bror inte var med. Det fanns så mycket att se, att hitta!
Som för att tävla med sig själv ökade hon farten ytterligare, och hon undvek vant småsten, både större och mindre växter - för att sedan snubbla över sina egna tassar. Hon ropade till, ett förvånat uttryck ersatte den glada minen.
Efter fallet följde en kullerbytta, färgade hennes ljusa päls brun av jord och lera. Hon skakade på huvudet, och började sedan skratta. På andra försöket kom valpen upp på sina ben, nynnandes på en av sina egna påhittade melodier.

[Öppet för alla möjliga filurer, max två till dock 8D]

*peta upp*

Hon hade vandrat ner till den här med sin broder för några månader sen, för att träna. Hennes eld lydde henne än mer, och var lätt att styra trots den fuktiga luften, och även hennes skuggor följde villigt hennes order. Hennes muskler var även dem utvecklade och under den mörka huden gömde de sig stenhårda. Hon log, ja de båda hade kommit upp i topp form, och de hade nu planer, storartade planer. De ständigt skiftande ögonen sökte av den dunkla skogen. Hon hade vandrat neråt från den plats de satt upp som sitt egna lilla revir och kanske kunde denna vandring ge ut något till dem. Hjälpa dem? Dunklet lättades av de glödande ögonen och ärren, som även dem glödde. Ett plötsligt skratt, som lät något valpigt, fick henne att bryskt stanna upp. Det hade varit nära. Snabbt slöt sig skuggorna sig om henne, väste till och letade efter den lilla valpen. Tyst smög hon sig genom skuggornas mörker, som den spion och lönnmördare hon var.

Valpens gestalt kom snart inom syn håll och hon log. Den doftade av flock, eller kanske en liten familj. Hon skuggade den följde tyst efter, skuggorna dämpade ljudet av hennes steg och inte ett ljud undslapp henne, fören hennes mjuka röst, som dock innehöll mycket auktoritet, ljudade. "Det är farligt för valpar som dig att lämna Familjens trygga famn" spann hon, fortfarande dold i skuggornas famn.

[Joinar med Shady här då c:]

Hon spanade runt efter ett lämpligt offer. Ett offer som skulle kunna leda henne ur den löjliga skog som den röda och vita hane påstådd sig äga. Hon fnös ännu vid tanken att fjutten skulle äga denna skog. Han må han kraft att styra växte men det behövde inte betyda att han ägde den.
   Hon blev avbruten i sina funderingar av ett skratt. Hon stannade upp och vände blicken mot där hon tyckt hon hörd ljudet. Var det en valp som hade skrattat? Hon tittade fundersamt en stund innan hon gick bestämt mot ljudet. Valpen kanske skulle kunna hjälpa henne. 
   När hon närmare sig såg hon en lite smutsig valp. Hon stannade och tvekade. Skulle hon beblanda sig med den smutsiga valp eller skulle hon försöka hitta ut själv. Den andra röst överraskade henne helt och hållet. Hon backade bak men innan hon hann ta tre steg så knäckt en kvist under hennes baktass. Hon vände på huvudet mot kvisten och blottade sin två tandrader innan hon vänder återigen blicken mot valpen. Hon spetsade öronen för att försöka hitta den andra vargen som gömde sig.

Det är farligt för valpar som dig att lämna familjens trygga famn.
Ophelia ropade till och hoppade framåt då orden nämndes. Så nära, med auktoritet. Hennes öron lade sig platta mot huvudet och hon försökte göra sig liten. Vem, vad, var? Efter att ha hört rösten kände hon sig iakttagen - åt vilket håll var dock en gåta för henne. Nära var det iallafall. 
En kvist knäcktes. Felia hoppade åter till, såg sig om, men till skillnad från tidigare kunde hon se vem som hade orsakat det. En sådan där varg-drake igen. Grön. Fanns det inte normala vargar i skogen? "V-var det du?!" Hon reste smått ragg och rösten var darrande, tvivlande. "Varför!"

Det var roande att se valpen med ett skrämt skutt flyga framåt. Ja hon borde vara rädd. För det hon inte visste var att hon hade en av dödens anhängare vid sig, närmre än vad de borde få tillåtas. En mördare i form av en varg. En kvist bröts och hon vred huvudet dit. Skuggorna klagade väsandes och hon rynkade pannan, de hade inte skött sitt jobb. Hade inte hållit vakt som de borde. Hon väste själv tillbaka i tanken vilket fick dem att kvidande tystna, hon hade börjat fått kontrollen över dem, och de visste att det var hon som bestämde, och nu hade de gjort bort sig. Hon släppte ämnet nu när de tystnat och fäste istället blicken på den varelsen som brutit kvisten med sin tyngd. Den var stor och grön, och den påminde henne litet om den vita varg hon mött i nordan, bara att denna hade päls istället.

Hon fäste åter blicken på valpen, dom direkt anklagade den stora gröna. Hon log. "Åh, anklaga inte oskyldiga utan bevis" spann hon, med samma tonfall som tidigare. Det var allt för roligt att leka med andras sinnen. Hon stod hukad på samma ställe, hade inte rört en muskel för att flytta på sig. Skuggorna gömde henne skickligt. "Det är ohövligt" fortsatte hon meningen med en kort liten paus. Tyst smög hon bort från sin plats och rundade valpen bakifrån, fortfarande gömd, så att hon nu befann sig på den andra sidan så att de inte skulle kunna gissa hennes position baserat på varifrån hennes röst kommit. Hon fortsatte betrakta de två främlingarna. Kanske, kanske hade de potential.

Hon tittade förvånade på valpen. Hur vågar valpen anklaga henne. Hon tog ett steg och blottade sina två tandrader för sedan rikta ett bet mot valpen. Men hon höll sig på avståndet för den andra vargen. Hon såg inte valpen som en fara men den okända vargen gjord henne på sin vakt. Hon blundade och börja använda sin kraft att höra ljud bättre. Hon hörd klart den främmande vargen röst. Hennes blick for mot den punkt där hon hörd främlingens röst. Ett leende kom på hennes läppar innan hon öppnade sina käftar. Det ända förvarningen var en rök som steg två sekunder innan elden kom. En eld pelare for mot där främlingen stod. 
   Hon stängde nöjd käftarna och börja leta efter främlingens brinnande kropp. Men hon fann inte något. Hade den okända vargen flyttat på sig innan hon hann skutta. Hon gav ifrån sig ett frustrerat andetag och hennes svans börja vifta bakom henne som en slägga. Hennes ilska blick flög mot valpen. Hennes ilska växt inom henne. Hur kunde den okända varg finta bort henne så totalt? Det var säkert valpens fel! Hon vände sig helt om mot valpen med rök som steg ur hennes nos och det lätt öppna mun medan det bärstensgula drakögon bränn av ilska.

Vad-det-nu-vars spinnande ord ekade i hennes öron igen, och hon kunde fortfarande inte avgöra vart varelsen befanns sig. Det stod iallafall klar att varg-draken inte var skyldig. 
Felias uppmärksamhet vändes mot den nämnda, och hon undvek med ett hårsmån att bli träffad av dess käftar. Hon tjöt till av förskräckelse, kastade sig bakåt och trängde sig mot ett träd.
Den gröna, bevingade satte eld på marken.
Valpen darrade. Främlingens ilska såg åter ut att vara riktad mot henne. De bärnstensgula ögonen såg ut att brinna. Brinna som platsen där den hade kastat eld. Varför?
En liten slinga vatten reste sig ur jorden, taget från ett av de stora träden som omöjligen skulle skadas, och hon styrde den med all sin koncentration till flammorna och de svarta högarna av aska. Hon lät det släppas på, och ögonen nästan tårades då det försvann som ingenting.
"Sluta" Viskade hon. "Sluta skada dem."

Då den gröna plötsligt gjorde ett utfall mot den unga valpen, för att sedan bränna marken där hon själv stått tidigare fick det att slå runt i Shadys huvud. Skuggorna nästan skrek i huvudet på henne. Klagade. Den gröne hade ingen värdighet i kroppen. Vem attackerade en valp? En försvarslös liten unge? Musklerna spelade i hennes kropp då hon plötsligt flög genom luften, som pil, tassarna träffade sitt mål, den grönas sida, och hon vände och använde denne som språngbräda, i hopp om att slå den till marken. Så fort hennes mörka gestalt landande på marken försvann hon in i skuggorna igen, och var snabb med att förflytta sig så att de två främlingarna åter inte visste vart hon var. Hennes blick var fastnaglad på den gröna. Valpen hade släckt elden och nu kunde Shady skymta tårar rinna ner för dennes kinder.

Hos den lilla kunde det finnas Potential, Men i sådana fall behövde den en som kunde träna den, leda den. Hon bestämde sig på en sekund, men först behövde hon få bort den gröna. Elden verkade vara dess element, och kanske kunde Shady distrahera henne med hjälp av en egen eld? Värt ett försök. En kontrollerad brand flammade plötsligt upp framför den gröna och bildade en mur runt den. Nu gällde det bara sekunder innan Drakargen skulle släcka, eller lyckas kontrollera, elden och Shady var inte sen att ta tillfället i akt, hon flög över marken, och kastade sig mot valpen. Med vidöppna käkar, i avsikt att kunna greppa tag i den och dölja de båda i skuggor. Hon kände käkarna slutas om Valpens nacke, i ett försiktigt, men bestämt grepp, och sedan befann sig de båda i skuggornas trygga famn igen. Valpen sprattlade och lät allmänt illa. "Tyst!" Hennes ord var laddat med intensitet och den lilla tystnade med vaga kvidanden. Hon förflyttade sig igen, så att den gröna inte skulle finna deras plats genom att lyssna efter dem.

[Sorry för ett Derpigt inlägg
fick tillstånd att PP:a Felia]

Hon närmade sig valpen med bestämda steg när något stötte mot hennes sida. Hon såg ur ögonvrån att det var en varg. Det måst vara det andra vargen. Hon förlorade balansen och sträckt ut sina vingar i ett försöka att åter ta balansen. Hon lyckades i sista sekunden rätta upp sig. Hon börja leta med blicken efter det andra när en vägg av eld kom framför henne. Hon blottade irriterat med tänderna. Hon hoppade igenom elden. Hon kände hur några lågor fastnade på hennes päls men ilskan bedövade smärtan för tillfälligt. Hon fnös mot elden och sedan släckt elden med tanken. Hennes blick flög över omgivningen. Hon såg inte ett skumt av dem. Hon höjd vingarna och slog ett slag i ett försök att försöka avslöja var de är någonstans. En kraftig vinde kom när hon slog med vingarna.

(Ett halv dålig inlägg till er

Ophelia tryckte sig mot trädstammen då den gröna närmade sig och morrade valpaktigt, för att sedan tyst betrakta skådespelet som föregick framför henne, hur vargdraken snavade och hur en skugga for förbi. 
Ytterligare en flamma reste från marken och hon ropade förfärat till. Varför mer?! Kunde den inte sluta förstöra skogen!  
Skuggan vände och snabbare än vad hon kunde begripa hade den tagit med henne in i mörkret. Hon gnydde, sprattlade. Ville loss. "Låt mig gå!" pep hon tyst och försökte snegla bak på sin kidnappare. 
Tyst!
Felia stängde hårt munnen, försökte krypa ihop i den svartas grepp. Med henne i munnen förflyttades hen igen, och valpen försökte förtvivlat förstå vad som hände.
Någon hade tagit henne. Räddat henne och fängslat henne på samma gång. "Släpp.." Den här gången var det endast ett kvidande. 
En stark vind slog emot henne, något dämpat av allt runtom. Den fick henne att känna ilningar över ryggen och hennes ragg reste en aning. 

[..fail]

När hon förflyttat sig kved valpen tyst och Shady morrade lågt, nästan ohörbart, till svar. Fattade den lilla valpen inte att Shady räddade henne. Hjälpte henne. En stark, men dock något dämpad, vind slet i hennes päls, och det ven i träden, vilket gav henne möjlighet att börja dra sig bortåt, då vindens ljud dolde hennes. Nu var det tillräckligt stort avstånd från drakarghonan för att våga släppa skuggorna, men hon höll valpen på så sätt han hon inte skulle kunna se hennes ansikte. "lovar du att vara tyst" sade hon, så gott hon kunde med valpen mellan käkarna, i en låg ton. "Jag hjälper dig" Hon backade undan litet till, nu delvis dold av träden istället. Hon höll koll på honan och lät elden dö ut. Ja hon behövde inte skada skogen. Sedan började hon sakta ta sig därifrån, och hoppades att valpen skulle lyssna.

[Derp]

Hennes blick for över omgivningen i jakt efter valpen och honan. Men hon fann inget. Rök börja återigen stega ur hennes nos när hon vände sig om. Hon hade inte tid med att leka med de. Hon måst ut ur denna förskräckliga skog med sina små invånare. Hon höjd sina vingar och letade upp bland trätopparna med blicken.

Hon hittade till slut det hon letade efter, en öppning mellan träden. Hon böjd ner sig för sedan hoppa upp i luften. Hon slog med vingarna men hon känd hur stela dem var och en svagt svidande känsla av där Fjutten hade skadat henne. Hon hade inte flygget på ett väldigt lång tid. Hon visst inte varför hon inte hade flygget men när hon väl kom igenom grenarna känd hon en känsla som var henne bekant. Känslan att var fri och att man nästan härskade över allt som fanns under. Hon andades in luften som kändes så mycket renare än luften som fanns vid marken. Hon vände blicken mot skogen som krympt under henne och blottade tänderna. Om hon hade tur så skulle hon aldrig behöver återvända det.

(Lämnar)

Honan morrade åt henne, och det fick henne inte att bli tystare. Hon skruvade på sig i greppet och försökte se upp på sin fångvaktare, men det var för svårt och hon lyckades inte. "Vem, varför..?" Hon hade höjt rösten, lagt på en frågande ton. Valpen brydde sig inte om de varnande ljuden längre, hon ville bara hem.
Den svarte började röra sig bortåt. "Vem, varför?" upprepade hon, en aning säkrare.   

Rösten, helt allvarlig denna gång, beordrade henne att inte ge ifrån sig ljud. Sedan så påstod hon att hon skulle hjälpa. 
Felia var förvirrad. "Släpp" fick hon fram till svar.

[Baibai c': *vinka till Aniara* Skrik, vi kan skriva derp-inlägg tillsammans < / 3 ]

Valpen tystnade inte, men Drakargen flög iväg ändå och nöjt började Shady länga på stegen, travade fram med ett bestämt grepp om de klagande lilla valpen. Men hennes ord bet inte på Shady, en av dödens anhängare var inte räd för en valp. Speciellt inte den här valpen. Nej Shady var den som styrde den här situationen och det var nog ganska uppenbart eftersom valpen dinglade, eller snarare sprattlade, i hennes käftar. Traven ökades till galopp och skogen susade förbi dem. Tassarna trummade rytmiskt mot marken, Det guppande nog ganska obekvämt för valpen som skumpade med i Shadys stora, men dödligt tysta språng. De rörde sig nästintill ljudlöst.

När de sedan var på ett, enligt Shady, behörigt avstånd från den första platsen så lossades greppet om valpen, som damp ner i mossan, men den skulle inte ha någon tid till att fly om den försökte. "Vad är ditt namn?" Det fanns ingen varm ton eller känsla i hennes röst, och det fanns heller inget inom henne som sade att hon borde behandla valpen på ett moderligt sätt, då hon själv aldrig blivit omhändertagen av sin moder.

"Oph.." Hon tystnade, kom att tänka på att man inte skulle avslöja sitt namn för främlingar. "Det har inte du att göra med" Muttrade hon, och lade till en ganska uppenbar lögn. "Mitt namn är Luna." Hon hade snappat upp att det betydde måne. Ett passande namn, enligt henne, med tanke på att hon delvis var månvarg. 
"Och du heter?" Valpen försökte åter vända sig i greppet, se bak på honan, men den enda lilla skymt hon fick talade inte om något. 

Den lilla suckade, önskade att hon var hemma hos sin familj igen.

[..kort -w-]

Valpen gjorde ingen ansats till att fly, ännu. "ååh, Luna" hon uttalade namnet ironiskt "Varför påbörjade du då med Of(hon kan ju inte höra att det stavas ph)?" Hennes röst hade ändrats från dem ironiska till en hårdare ton "Lilla valp, Lek inte med mig!" Hon svarade inte på dennes fråga. Utan spände den evigt föränderliga blicken i valpen och drog ihop ögonbrynen i ett strängt uttryck. Det var uppenbart att hon inte var den som gillade att leka lekar, Speciellt inte när hon precis gjort något som, för henne, är ovanligt. Denne valp borde skatta sig lycklig att hon, som Chaibos tjänare, inte låtit drakargen dödat henne.

[Kooortis c:]

Taget om nacken släppte och hon trillade med en duns ner i mossan, skakade på sig då hon åter steg upp. Nu hade hon chansen, nu kunde hon fly.
Istället vände hon bak huvudet, tog en ordentlig titt på främlingen. Svart, röd-orange-gula ögon som ständigt skiftade i nyanser. En.. man?.. av skuggor. Inte så märkvärdig alltså - varken en vargdrake, fågelvarg eller vargfisk. De var de intressanta varelserna, med konstiga och onödiga kroppsdelar de inte behövde. Som vingar, eller fenor.
"Tja, vem vet." Hon ville inte berätta. ..Skulle den äldre, onda, svarta straffa henne då? Hon sköt bort tanken. Hennes mor skulle komma och rädda henne tillslut, det visste hon. Kanske kunde hon skynda på det? 
Valpen rörde sig så att hon stod rakt framför istället för att se bak. Sedan så tog hon ett djupt andetag, beredd att skrika efter hjälp.


[Jag är expert på att råka skriva med fel karris och orkar inte ändra nu ._.]

Valpen Retades med henne, hon var säker på det. Hon ville nästan kasta sig över valpen, tillrätta visa den. Men hon bet ihop käkarna. "Som sagt, lek inte med mig" Hon morrade fram orden, tvingade ut dem över läpparna och raggen var rest. Valpen hade tagit ett djupt andetag, antagligen för att samla för ett yl eller skrik, kanske för att locka Familjen, inte för att det skulle funka, då de båda var närmre Shadys och Mids Revir än något annat. Hon höll fortfarande sten koll på valpen, från alla vrår med hjälp av skuggorna. De väste i samklang med hennes irriterade tankar. En mörk eld, som dock inte skadade marken där den befann sig, spred ett mörker om den, inte så att de var i det, men skuggorna blev längre, virvlade upp som en flammande eld, som fortfarande dock innehöll en viss värme. Eldringen runt dem var inte för att skada valpen, utan bara för att ta bort flykt vägarna. Shady hade inte råd att förlora henne nu. Nej nu visste hon för mycket, hon hade sett hennes ansikte. "Nu, lilla vän, vill jag veta ditt riktiga namn, Sedan kan jag förklara" Hon lade huvudet på sned med något som var ett snett vänligt leende, trots att det var falsk så hade en lönnmördare en bra fasad, ett pokerface.

Den onda honan var arg, orden hon morrade fram tydde på det. Men hon tänkte inte berätta. Väggar av skuggor omringade dem, blockerade alla flyktvägar. Men hon tänkte inte berätta.

Felia pustade ut. Det var värdelöst, omöjligt att fly. Det visste hon innerst inne.
Valpen chansade, och trotsigt mötte hon tikens blick. Hon hade inte nytta av att kunna hennes namn.

Hon drog in luft snabbare, och skrek sedan så högt hon förmådde. Fåglarna lyfte från sina träd och ljudet ekade mellan stammarna, förblev kvar i luften efter att ljudet hade tonat ut.

Valpen stod tyst, verkade fundera ett tag innan den trotsigt mötte hennes blick. Shadys glödande ögon stirrade obarmhärtigt tillbaka, som om hon kunde se rakt in i valpens själ, och du skriket ljudade log om maniskt. "Såja, skrik lilla flicka ingen kommer till din hjälp" Leendet utbildades till ett skratt, det ekade mellan träden och tonen var inte vänlig. Dels så skulle ingen komma igenom hennes skuggeld, förutom brodern som till viss del lärt sig hantera kraften, och sedan var hon , som tidigare nämnt, närmre syskonens revir än en flocks. Hon började cirkulera runt den lilla valpen. "så vad hade du planerat nu då?" hon stannade upp i ett steg. "Vad förväntade du dig att det där skulle hjälpa med?" Den mörka eld muren flammade upp högre, omöjlig att ta sig igenom. Hon började åter cirkulera runt henne, väntade på hennes svar.

Det var klart dem kom! Hennes mor skulle höra och hon skulle komma och besegra den elaka! Hon kurade ihop sig, fortfarande med en trotsig glimt.

Skrattet fick ilningar att gå igenom hennes lilla kropp. Hon tänkte inte svara. Från och med nu tänkte hon inte säga ett ord.
Hårt knep hon ihop ögonen, tryckte sig mot marken. Gör slut på det. Jag vill inte. Ta mig härifrån. Varför. Rädda mig mor. Tankarna snurrade runt vilt i hennes huvud, och hon trängde tillbaka tårarna. Nu skulle hon vara modig, och inte lyda okända. Man skulle inte lita på främlingar, det var en av de första sakerna man lärde sig som valp. 

Hon mimade.
Mor. Hjälp mig.

Valpen kröp ihop, tryckte sig mot marken framför hennes fötter. Hon fnös. Vekling. Men om hon lyckades få ur det ur vapen skulle hon även kunna träna vilken krigare som helst, så det blev en utmaning. Hon blottade snabbt tänderna i ett flin innan hon lyfte, återigen, upp valpen och började springa mot eldmuren, de brann fortfarande, och precis innan stannade hon och vred unan valpen från lågorna. Vred sig om och såg mot nästa håll. Tänkte forsätta med samma procedur tlls dess att hon fått fram det hon ville. Tassarna tummade i den fuktiga marken då hon kastade sig frammåt mot väggen på andra sidan. Men nu tänkte hon inte stanna. Valpen fick välja själv.

Honan tog tag i hennes nackskinn igen, och Felia bet ihop. Nu kom det, stunden då den onda skulle avrätta den goda. Men detta var ingen vanlig, bra historia där den goda lyckades ta sig loss och vinna över den andra. Innerst inne visste hon att denna gång skulle verkligen den mörka sidan regera, för hon var liten - kämpade inte emot som hjältarna. Och hjältarna var modiga. Var hon inte modig nu?
Valpen började sprattla i greppet, försökte nafsa efter den äldre med föga lycka och då språnget togs mot elden skrek hon till. Det hade brustit, tårarna strömmade ner och bildade ljusa ränder i hennes smutsiga ansikte. Hon snyftade högt, flämtande, men sa fortfarande inte ett ord. Det som tidigare hade varit motvilja hade förvandlats till ren stumhet. Hon kunde inte svara.
Hjälp.
Den skuggliknande elden kom återigen nära, och tyst, rädd, föreställde hon sig själv död i dess lågor. Tanken hjälpte inte och hon ryckte åter i greppet. 

[..Konstigt..]

Muren av eld kom allt närmre och Valpen hade inte gett ett ljud ifrån sig, förutom då hon kastat sig mot den första. Då elden Var två språng framför henne hoppade hon rakt mot den, fast den sjönk undan i samma sekund som valpen skulle ha bränts av den och de båda gick oskadade ut ur ringen, som även hela den falnade. Hon hade nämligen känt den ungas förändring, från trots till rädsla. Hon travade vidare, utan ett ord, mot Mid och hennes revir.

Träden flimmrade förbi, skuggorna viskade och skrattade, tills dess att Shadys hårda stämma svarade dem i huvudet. De förstod, liksom valpen, att hon ändock aldrig skulle skada valpar. Det var ju ändå därför hon attackerat drakargen.

Hon nådde hjärtat av reviret och släppte ner den unga på mossan. Hon skulle omöjligt hinna iväg och ifall hon började springa kunde Shady lätt fånga henne igen. Lugnt satte hon sig ner och tittade på valpen. Väntade på dennes reaktion.