[Detta är endast ett ensamt inlägg. Svara INTE i tråden, tack C:]

Med en kraftansträngning lyckades han lyfta det sparkande djuret från marken. Vingarna slog med dova dunsar. Han bet hårt om den unga zebrans nacke och rev om dess kropp när han försökte få ett bättre grepp med klorna. Djuret vred sig, skrek i högan sky. Resten av hjorden stampade över marken nedanför, osäkra på om de kunde göra något eller om de skulle fly. De flesta av dem hade redan valt det andra alternativet och sprängde fram över savannens torra gräs så att ett tunt moln av damm lyfte om deras hovar. Deras röster ropade och deras frustningar fick näsborrarna att vidgas. Han försökte byta grepp om djurets nacke för att få det att sluta sprattla. Musklerna i bröstet spände sig när han febrilt försökte vinna höjd. Upp mot den klara himmelen, där solen ännu inte stigit över horisonten.

Inte mer än ett tiotal meter ovan mark lyckades zebran vrida sig i hans grepp och sparka honom på insidan av låret. Stjärtfjädrarna rasslade ljudligt när fakargen försökte sparka tillbaka, vända den med benen nedåt och få ett nytt grepp med klorna och benen. Men den rörde sig för mycket. Med ett kvävt stön tappade han djuret, vilket föll skriande mot marken. De få zebror som ännu stod kvar vände och sprang. Azazel ryckte med benen för att slappna av i musklerna och såg efter det fallande djuret. Han lät sig sedan hastigt sjunka i höjd och landade strax efter det att den randiga kroppen slagit i marken med en duns. Han landade på djuret, vilket makalöst nog fortfarande sparkade och skrek. Paniken formligen lös ur dess ansikte.

Han bet tag i zebrans mule, täppte för dess luftintag och höll sig stadigt fast. Vingarna hölls höjda över den lejonlika kroppen för att vara ur vägen. Svansen ryckte för att finna balans när djuret åter vred på sig. Det knuffade honom i bröstet med sitt ena framben och sparkade efter hans ansikte med det andra. Bakbenen viftade febrilt i luften efter vadhelst det kunde komma åt. Azazel höll kvar sitt bett om mulen även när han fick en hov i ansiktet. Ett kort, ilsket brummande lämnade honom. Långsamt, ytterst långsamt, verkade zebrans krafter ta slut. När den inte längre sparkade lika vilt grep fakargen på nytt om kroppen och spände de starka bröstmusklerna för att åter ta till skyn. Djuret försökte fortfarande ropa, men ljudet dog i Azazels mun. Det försökte dra efter andan, men fick inte i sig annat än lejonets saliv. Han kunde känna dess kropp kippa efter luft medan han ansträngde sig för att komma av marken. Så snart han lyft tog han nya tag med såväl fram som bakben om djuret och kämpade upp. Upp mot himmelen. Även om zebran fortsatte sina försök att sparkas och vrida sig ur hans grepp så var det för svagt nu. Snart skulle det svartna för dess syn. Allt skulle vara över.


[Skiss av mig, MoonPhanter]