[Ensamroll, inga svar, tack!]

Det hade blivit mörkt. Natten kom fort i djungeln, och Kithara som hade varit och undersökt området kring ruinerna hade beslutat att vända åter lite för sent. Mörkret kom över henne innan hon nådde tillbaka till Sanctevra.
Men hon kände området, så hon oroade sig inte. Glatt orienterade hon sig genom mörkret. Omkring henne sken ett svagt ljus, lös upp vägen framför henne. Hon hade aldrig behövt oroa sig för natten, inte sedan hennes kraft hade uppenbarat sig. Och vilken underbar kraft det var! Den var bättre än Vidars dumma formskiftning, åtminstone tyckte Kithara det. 

Men plötsligt var det som om stämningen i skogen förändrades. Fåglarna tystande, alla ljud omkring henne dog ut. Leendet suddades bort från Kitharas läppar och hon stannade till, såg sig omkring. 
Löven i ett buskage bakom henne prasslade. Snabbt snurrade hon runt, medan ljusskenet ökade i styrka. Där fanns ingenting att se. 
En kall kåre kröp längs hennes ryggrad.

Lugn, intalade hon sig själv. Lugn. Det är säkert ingenting.
Och sakta med säkert släppte hon buskarna med blicken och fortsatte sin färd hemåt. Men endast två steg hann tas innan hon åter stannade.
"Kithaaaraaa…"
Hon såg sig depserat omkring.
"Vem där?!" Rösten var gäll, gällare än hon hade förväntat sig. Ljuset ökade ytterligare i styrka, sken upp hela platsen runt henne. Ingen fanns att se. 
"Älskade Kithara…"
Tankarna rusade genom huvudet. Det måste ju vara någon hon kände. Men det var inte Vidar, och inte heller kunde hon känna doften från någon annan i flocken. Det var det som var så konstigt, det fanns inget doftspår. Och rösten var så svår att lokalisera. Kanske... Kanske det var...
"Mor?" Trevande tog hon ytterligare några steg i den täta vegetationen. "Far?" Hon kunde knappt tro det, kunde det verkligen vara dem?
"Kom till mig, mitt barn..."
Ögonen svämmade över av tårar. Det måste vara dem, en av dem. Ett brett leende sprack fram i hennes ansikte. 
"Vars är ni?"
Snabbt sökte hon sig fram bland träden, ivrig att få återse sina föräldrar. Det var som hon och Vidar hade drömt om när de var små, att Kaiito och Xhie skulle komma och hämta dem en dag, att de skulle komma tillbaka, och att de alla skulle kunna bo i Sanctevra tillsammans. Som en familj. 
"Hallå? Vars är ni?!"
Rösten var nästan desperat när hon sökte dem, med tårarna strömmandes nedför kinderna. 
"Lite längre, vännen. Lite närmare..."
Ett glatt skratt undslapp Kithara medan hon rusade framåt. Snart, snart, så snart... Vidar skulle bli så lycklig!

Kithara hann aldrig inse vad som höll på att hända. Hennes kropp slungades till marken med en brutal kraft och en smärta likt inget hon tidigare upplevt skar genom kroppen.
"Du är min nu."
Paniken stegrades medan hon försökte kontrollera sin muskler utan att lyckas. Kroppens vred i plågor och ett hjärtskärande ski lämnade henne. Men ingen fanns där för att höra det. Ingen var nära nog.
Ingen kom för att rädda henne.