Ingen har kontroll [P]

Han hade just passerat floden som sträckte sig likt en gräns just innanför skogskanten. Kanske var det den som skulle rädda Lövskogen undan de rankor som erövrat hela dess granne. Eldskogen hade fyllt honom med en glädje, naturens krafter gick inte att stå emot och skogen var ett bevis på det. Precis som den var ett bevis på att undergången inte är slutet utan bara en ny början. Ragnarök. Han mindes lawarens ord, det var inte så simpelt som slutet.
Som alltid rörde han sig med ett lugn, rörelserna samlade. Runt sig spred han ljudet av kristall mot kristall då alla de stenar som smyckade hans päls slog emot varandra. Han skulle frigöra dem från sig inom kort, hade uppskattat ljudet då han varit ensam på glaciären men nu då han ibland inte ville bli upptäckt var det opraktiskt att ha något som så tydligt signalerade hans ankomst. Många han mött reagerade på ljudet, många förknippade det med just honom. Och han hade nog med kristall fäst i sin kropp utan att också ha stenar inflätade i den vita fällen. Samtidigt kunde han minnas somliga bekantas behagade utseende då de hörde hans personliga symfoni, och kanske var det det som hittills hindrat honom från att avlägsna sina smycken.

En rörelse väckte honom ur sina tankar och sekunden senare blev han medveten om vargdoften som låg tjock i luften. Han behövde inte ens söka med blicken för att finna främlingen, en åldrad men muskulös fakarg. Hanen hade fått syn på honom innan han själv sett den andre, Fenris var inte allt för förtjust i de fåtal gånger detta skedde. Han ville vara redo, förmedla en känsla av kontroll.
"Hälsad."
Mullrade han fram, tänkte iallafall inte vara sist med att tala.

[Bael]

Det var svårt att missa den rejäla vita hanen framför honom, och Bael fann stort nöje i att vara tyst nog att själv inte bli sedd, inte riktigt än.  En hälsning ljöd, brummande, lite så som Bael förväntat att en så stor hane skulle låta. Stegen var inte lika spänstiga som de var för. I en mer maklig lunk tog sig Bael lite närmare. Något som inte åldrats det minsta, var synen - skarp och blek som alltid.
"Åhåja, goddag, goddag," flinade han och sträckte ut vingarna. Han kände sig fortfarande trött efter den långa flygningen hit, trots att han befunnit sig i Numoori i flera dagar redan.
 "Och vad gör en så... öh, frostig hane som du i en skog som den här?"
Bael var nära att frusta till åt sin egen kommentar. "Du ser ut att passa bättre in i Glaciären. Snöslätten, kanske. Är den fortfarande kvar?"

Han log ett snett leende mot den något äldre.
"Åh jo, den är kvar och en av få platser som fått stå orörda."
Svarade han med en suck. Lät blicken löpa norrut.
"Men mycket har förändrats i det här landet.. Jag misstänker baserat på Er fråga att ni varit på resa ett tag?"

"Det kan man säga," svarade Bael. Usch, det var för mycket sanning i den misstanken. Bael kände sig med ens gammal. "Jag har märkt det. Jag var i Yanamore, just. Eller vad heter det? Yanamore, ja. Det är inspirerande. Starkt jobbat"
Att snöslätten stod orörd var kanske inget chockerande. Stället var så kallt att fjädrarna skulle frysa i sina fästen och lossna. Men hanens suck hade inte undgått Bael och en mild rynka bildades i hans panna. "Vad suckar du om?"