En konstig oro bodde i hans kropp. Tomkin hade känt sig rastlös på sistone och det kändes lite som ett sådant där mörkt mål seglade över blodbergen, satte elektricitet i hela luften, sådär som åska kunde göra. Himlen var inte mörk. Tomkin kände sig illa till mods, och då ville han inte vara ensam. Helst inte. Han kände inte för att träffa Tapeesa, inte alls, men Tilas ansikte blixtrade för näthinnan. Tilaqiias närvaro måste han förpesta. Tomi hade ingen aning om hur det hade blivit såhär, men han kände att ingen på riktigt tyckte om honom, vilket hade lett till en konstant känsla av likgiltighet som speglades i hans ögon och hans röst. Tilaqiia skulle inte märka det på rösten, såklart, men hon hade säkert pratat med hans ögon. Tomkin strövade omkring. Ingen mening att ropa. Inget svar skulle komma, för han ropade till två döva öron. Mycket bokstavligt talat. Han satte sig ner. Stirrade mot inget särskilt. Kliade sig i nackkragen. Reste sig upp. Det spratt i benen och han bestämde sig för att i rask takt leta upp Tilaqiia, och han gjorde det noggrant. Han frågade till och med pappa Qilaq om han sett Tila, och fick en lätt skakning på huvudet till svar. Var var hon? Med en suck himlade de himmelsblå ögonen och bestämt skannade de omgivningen. Kanske borde han sitta ner. Vänta på att hon möjligen dök upp. Eller fråga runt. Han var inte så bekväm med resten av flocken. De levde väldigt slutet i så pass ung ålder. Det var bra. Tomkin gillade personligen inte särskilt många i det här livet.

[Droppa in när du orkar, Skruk!]

Att tala inför döva öron. Ett uttryck som passade allt för bra in på alla som försökte kommunicera med den unga valpen. Väldigt ofta så hade de flesta i flocken gett upp, även om hon förstod dem. Det var hon själv som hade svårigheter med uttalet, och hon kunde inte hänga med i gruppsamtal, helt enkelt för många att hålla koll på medan de pratade så hon alltid missade något. Hon kände sig väldigt exkluderad, ensam på ett vis någon annan omöjligt skulle kunna förstå.
 Den ljusa blicken såg ned i avgrunden deras fäder så många gånger bett dem hålla sig undan. Det var farligt. Qiia förstod sig på döden, det var ett koncept ingen i Devils kunde undvika en längre period. Det var viktig kunskap. Många av de äldre predikade om hur Devils varit. Om deras storhet i världen om hur de ingjutit skräck så att de lyckats hålla hela öknen som deras. Tilaqiia såg inget av det i det som var kvar av flocken. Blodtörsten de talade om verkade endast finnas som en nostalgisk hinna över deras sinnen, och återfanns mest i sagorna läromästarna berättade.
 Hon kunde inte se botten ifrån där hon stod, men hon antog att den fanns därnere, och hon föreställde sig den täckt av ben. Offer så som olyckliga vandrare som missat håligheten. Tanken gladde henne.
 Hon såg inte blodtörsten i flocken, men hon hade tagit till sig av historierna, och det var hennes sanning att Devils förtjänade mer än alla andra vargar, och Devils krävde ett pris i  blod.
 Hon rycktes ur tankarna av sin nyfunna kraft, broderns sinne verkade irra omkring inom grottorna och hon kunde känna känslan av att söka, tillsammans med en bild av henne.
Han letade efter henne?
 Med en sista blick ned i avgrunden så reste hon sig och travade lätt mot hans håll. Hon visste att det med största trolighet inte var med goda avsikter han sökte henne, men hon var nyfiken till naturen och planerade ändå att gå honom till mötes.

Tomkin kom på sig själv med att sjunga hennes namn;
  "Tiiiiilaqiiiiiiiiiaa... Tiiila.... Qiiiiiaaaaa.... Åh, det rimmar med klia", hördes hans röst nu i gångarna.
  Han kastade sig på marken igen när ordet satte igång onödigt mycket pirr under huden. Ordet sprakade av så mycket makt, och bara tanken på klåda gjorde honom medveten om att det nästan gjorde ont ibland. Det som faktiskt gjorde ont var hur hårdhänt han kliade tillbaka nuförtiden. Det var riktigt tröttsamt när man fick munnen full av dun eller fjädrar mellan tårna, följt av blod som spred sig i pälsen till och från. Det frenetiska kliandet upphörde abrupt när han hörde tassar i dunklet. Han såg skeptiskt åt ljudets håll. 
  "Åh", sade han när det uppenbara gjorde sig påmint. "A-haa."
  Hon hade ju hittat honom, säkert för att hans tankar var så... ljudliga! Han försökte vara medvetet närvarande och styra tankarna något för att syrran inte skulle reagera på de underliga idéerna som hans tankars bottenslam bestod av. Eh. 
  Tilaqiia, javisst, ja jo jag letade ju efter henne. Stelt. Wow, varför föddes hon såhär? OK, jag såg en fågel förut, tänk på den, den var typ mörk. Wow lite sent va, man kan inte lura...
  Tomkin såg rakt mot Tilaqiia.
  Åh, ja, möjligen den enda som faktiskt känner mig.
  Han försökte hejda ett flin men det blossade ut i ett gapskratt. Det var ju patetiskt! Men blodsband kan hålla oss ihop ändå... va?
  Han flinade förläget då han inte hade för avsikt att vara en kass kompis idag.
  Jo näää, det funkar inte att lura Tilaqiia.
  Känslor smög sig på honom. Han försökte trycka undan skammen, som kom av de dömande ordvalen i tankarna, de som ville fram och de som kommit fram. Hon hade så blåa ögon, som han. Han försökte hejda tanken redan nu men hon hade säkert redan hört den eftersom att idén redan var planlagd att tänkas fullt ut. Så det blev något i stil med: Hon... ah ja fågeln, den var fin... asså hon kunde ju inte rå för att hon... nej, fågeln... ja asså lite av ett missfoster i jämf... asså Qiia, den var svart. Den var svart. ASSÅ! Hon är söt! Och ganska oduglig. Och du vet att jag inte menar sånt. Är jag hungrig eller mår jag illa. Haha jo tjena! Hej det är jag, och det här... blev ju inte alls stelt!!!
  Han flyttade nervöst på en liten sten framför sig. Härnäst artikulerade han tydligt sin kommande mening verbalt för att avleda tankarna som egentligen enbart var trotsiga i respons till att han idag aktivt försökte att inte förolämpa henne.
  "HEJ JAG HAR GLÖMT VAD JAG VILLE DIG!"
  Han mötte hennes blick med ett besvärat leende men en överdrivet glad svans. Han försökte komma på något bra att tydligt uttala, men istället var tankarna bara ett virrvarr på grund av att Tilaqiia i själva verket inte var någon han ville skada.
  "Lämna mig inte okEJ?" skrattade han gällt.
  Ha tålamod, du är min enda!!! vän!!!

Det var inte svårt att hitta honom, även om grottorna ibland kunde te sig dunkla. Broders livliga, och virriga, sinne hade alltid varit tydligt för henne. Redan innan hon upptäckte kraften var det som om hon bara visste vart han befann sig. Tankarna verkade allt förutom samlade och minsta lille distraktion sände ner dem via en ny bana. Broderns tanke babbel blev för henne bara en uppsjö av bilder och känslor som byttes om vartannat, men hon lade iallafall märke till att han verkade försöka tänka vänligt, som om han inte riktigt ville bråka med henne just idag. Hon undrade smått varför.
 Den blåa blicken låg vilandes i hans anlete, även om hon var säker på att hon inte skulle missa något han sade, på grund av hans illa återhållna tankar, så var det redan en vana för henne.
 Det var inte svårt för henne att se att han ropade ut orden, även om hon inte hörde ett enda, han hade glömt. Hon fnös lätt och tog bort blicken, men hann se vad han sa efteråt. Man kunde lika väl tro att det var han som var telepaten här, det var precis vad hon tänkt göra.
 Sakta, som om hon behövde tvinga sig att göra det, vände hon tillbaka blicken på honom, väntade utan att ha svarat på något av vad han sagt eller tänkt. I hans sinne lämnade hon en känsla av otålighet och förväntan, en fråga. Nu då? Nu när hon var här, vad ville han göra?
 Trots att det gått ett tag nu sedan hon upptäckt kraften hade hon inte testat sitt nya sätt att tala med brodern, hon undrade om han förstod.

Ett skutt till reaktionen. Tilaqiia var otålig och Tomkin svarade hennes känsloyttring med något han ville visa henne. Han försökte visualisera en fågel. Nu, åtminstone, var det därför han ville träffa henne. Han skulle visa. Han visualiserade tanken så att det knakade. Han knep ihop ögonen för att tänka klarare och få till färgerna. I början blev det stillbilder som ersatte varandra, synen av fågeln på himlen. Nästa stillbild som tonades in inför hans näthinna var en som visade hur fågeln flög lågt, och sedan fick Tomkin till ett litet videoklipp. Han log medan fågeln dök, och seglade mellan Blodbergen. Qiia! Förstår du vad den tänker?! Tomkin knep ihop ögonen hårdare och visade resten av minnet. Fågeln virrade bort till en grottöppning, och spatserade in i dunklet. Tomkin försökte göra allt mer levande och försökte föreställa sig hur betraktaren sakta vande synen vid mörkret och vid det laget hade djuret brett sina vingar och prövande flygit längre in. Längre in. Med farten som flygandet krävde så hade den enligt Tomkins minnesklipp svårt att navigera. När den hade fått nog, dök den i en båge och var på väg ut i det fria, men i och med svängen, där i mörkret, missade den att stalaktitliknande formationer var närmare än vad det var fysiskt möjligt att parera för. Så den flög rätt in i sten och därefter kom en stillbild. Flera. På fågeln, som sprattlade på golvet. Tomkin öppnade stolt ögonen. Han log ett tandat leende som väntade mycket exalterat på hyllningar. För att understryka vikten i denna betraktelse, flashade han en bild av fågeln på samma plats, men okänt antal timmar senare. Med larver i ögonen och sånt. Jag kallar den Stormtass för det låter coolt. Den har varit där i några dagar nu, vill du titta på maskarna? Qiia, visst "hör" du? Tomkin strålade. Han var så belåten.

De tydliga tankarna ifrån brodern blev lite mindre kaosartade och började peka åt samma håll, det var som om han försökte kommunicera med henne, på hennes vis. Eller så ville han bara visa henne något och det enklaste sättet att få henne uppmärksamhet var att visa det i bild istället för att försöka förklara för någon som behövde läsa och tolka varje ord baserat på hur man uttalade dem på läpparna.
 Hur det än var slöt hon ögonen och följde hans något oförberedda och oerfarna visning. Mesta dels fick han till stillbilder, och ibland en faktiskt följsam uppspelning av minnen. En undrande ton bland bilderna, en snabb bild av fågelns antagna perspektiv. Antagligen försökte brodern ställa en fråga i ordform, och eftersom hennes sinne inte kunde översätta tankar till ord eller ljud, fick hon dem i bilder och känslor. Veta vad fågeln tänkte? Det var det enda hon kunde tro att det skulle betyda. Snart avslutades visningen med att visa det döda fågeln, och sedan efter att en viss tid hade gått och små djur fått tag på den.
 En bild på den båda som gick dit fågeln låg, en frågande ton. Med bilden på fågeln och tydligt hur dagarna gick i bakgrunden. Sedan en ny fråga, Qilaq med stängd mun, men känslan av konversation, och en fråga.
 "Jag förstår dig" Kanske hade hon misstolkat hans fråga, hon hörde honom inte, hörsel var ett koncept lika främmande för hennes hjärna som att vinden för en fisk.
 Det hade dock varit smart av brodern. Qiia fascinerades av döden, vad som hände efter den, och var därför mer benägen att gå med på förslaget.
 Hon lämnade samma bild hon fått i hans sinne, dem båda som begav sig mot fågeln, och en konfirmerade känsla. Ja jag vill se den med dig. Skulle han förstå hennes nya kommunikationer?

Med full uppmärksamhet på Tilaqiias slutliga reaktioner nickade han manande när hon petade in en bild i hans huvud. Han såg den för en kort stund, de två medan de gick för att titta på fågeln. Ja! Han tyckte att det var konstigt att han aldrig riktigt... hörde hennes röst direkt. Inte på riktigt. Tomkin var inte säker heller nu ifall hon svarade honom, eller om det bara var bilden hon svarade med. Han fick en främmande känsla av medtycke, och intresse, som nästan var starkt nog för att matcha hans egna engagemang. Tomkin bröstade upp sig och tog på sig rollen som vägvisare. Han behövde stanna upp ett slag, för att kartlägga grottsystemet lite snabbt. Sedan stötte han till Qiias bog och manade henne att följa med på villostigar. Han vaggade lite glatt medan han gick och vid ett tillfälle stannade han för att klia sig på nosen med en av sporrarna. Han fnös efteråt, och skuttade ikapp den bit av vägen han kunde ha gått om han inte stannat, och vips! Där låg den och surrade! En larv trillade ur näbben där den låg, likstel och med glasartade ögon. 
  "HÄR ÄR STORMTASS", sjöng Tomkin triumferande och ett av öronen vek sig lite när han kastade tillbaka huvudet för att få sig en ordentlig titt på Tilaqiias reaktion.

Oavsett om han helt förstod eller inte så verkade han iallafall uppfatta en del, för han tog täten för att visa vägen, och såg sig många gånger över axeln för att se om hon var kvar. Kanske var det hans sätt att bekräfta att han förstått rätt? Hur som haver var det inget Qiia direkt kommenterade på, hennes tankar låg hos den döda fågeln, efter att Tomkin fått hennes tankar dit kunde hon inte undvika att fundera på vad dess sista tankar hade varit där den hjälplöst låg och kämpade för sitt liv. Eller vad den känt sekunden innan den kraschade in i stenformationen, hade den förstått att dess tid var ute? Hon tvivlade starkt på det. Det var trots allt bara en fågel. Men samtidigt. Vargar hade väl också gång "bara varit en varg" för något?
 Hon fnös åt tankarna och  stannade lätt upp då Tomkin stannade för att klia sig på nosen, att brodern hade klåda var som en del av vardagen och det rörde henne inte i ryggen, hon var van med det sedan födseln, näst intill, och de kom ändå fram lika mycket, oavsett om de tog kli pauser.
 Hon började känna igen grottan, den hade varit tydlig i broderns sinne, och innan han hann skutta fram för att visa den för henne så visste hon att den låg där. Hans melodi föll för hennes döva öron och hon brydde sig inte att se på honom innan hon gick fram emot fågelns lik. av tiden som gått hade larverna fått tillfälle att redan påbörja deras jobb, och hon kunde se ett glasartat öga, förvånansvärt orört, medan den andra ögonhålan gapade tom. Skuggan och mörkret därinne stirrade tillbaka ut mot henne. och hon kunde känna dess dragningskraft i bröstet. Det var någonting där, i dess mörker, som lockade på henne, och nu när hon uppmärksammat det kunde hon känna det runtom sig. Skuggorna som lämnade sina vrår, en mörk strimma som sträcktes likt rök ut mot henne från den tomma hålan i fågelns huvud. Strimmor som lämnade grottans väggar. Alla drogs mot henne som om hon var mittpunkten i deras värld, och hon kunde känna gensvaret i hennes bröst. Trots deras formlösa existens kunde hon nästan känna dem när de svepte över hennes ljusa kropp, och hon var som förhäxad av deras kraft, deras gemenskap.