Hon var inte hemma längre, och det blev allt mer tydligt ju längre hon gick. Lazuli hade sneddat litegrann när hon kom till Skuggpassets början, skyggat undan inför att gå in i den klaustrofobiska tunneln, och istället klättrat uppåt bergen. Fortfarande såg hon till att alltid ha passet inom synhåll på höger sida om sig, så att hon inte gick vilse. Stenen under hennes tassar var glatt och röd som blod och hon klättrade under koncentrerad tystnad, stannade ibland för att se sig omkring. Färgen var hon bekant med — hon var ju faktiskt uppväxt i Höstskogen, så hon var van vid att vara omgiven av starka färger. Men hon var också van vid skog, träd och buskar, inte kala berg. 
    Trots att hon var osäker på det hela hade det fallit sig naturligt att utflykterna utanför hemmet blev längre och längre, och hon skulle ge sig ut på en utflykt utan att återvända hem. Kanske blev det idag. Kanske inte. Hon visste inte. Med tungspetsen som stack ut lite utanför munnen klättrade hon på, och hon gjorde ett graciöst hopp upp till en plan avsats där hon kunde vila ut. Klättring var inget svårt för Lazuli, hon var bra på att använda sina ninjaförmågor om än hon inte var den duktigaste av syskonen. Hon rätade på ryggen och spanade över landskapet, och där — var det en rörelse? Var det en annan varg? En färgklick som inte var helt röd, åtminstone. Lazuli tog sikte på den och hojtade för att försöka fånga dess uppmärksamhet, vem det nu var. 
    "Hallå där!" 

[Paxat till Tilaqiia]

Den unga tiken hade tagit en avstickare, farfadern gick henne på nerverna, han hade vuxit till att bli nedstämd och bitter sen offrandet, även om han fortfarande var flocken lojal saknade han sina två söner. Hon hade sett i hans tankar att det fanns en till också. en tikvalp han nu också ältade över, hennes faster. Hon förstod honom inte. Vem var hon att älta över nu? Hon hade vuxit upp för längesen eller dött i sin moders käftar. Det var framtiden som var viktig. De de hade nu. Hon fnös tyst och vandrade raskt mellan de röda klipporna. För den ovane skulle hennes sätt att ta sig fram se vårdslöst ut, där hon smidigt travade fram längs med bergets sida, smidigt hoppandes från kant till kant. Men sanningen var att hon var van med berget, van med klättrandet. Hon hade trots allt vuxit upp på den röda stenen.
 Ett nytt sinne innanför hennes radie fångade hennes uppmärksamhet och den ljusa blå blicken vändes åt ägaren som verkade röra sig mot hennes håll. Hon stannade upp på en klippavsats, någon meter längre upp än den smidiga tiken som tog sig emot henne. Trots att de var väldigt nära Skuggpasset nu så var de ändå inte långt ifrån Devils revir, Qiia funderade på om hon skulle förvarna den lilla tiken eller kanske starta en lek?
 Ett neutralt leende lade sig på hennes läppar, och när den andra kom nära nog för att höra henne talade hon med sin konstiga brytning.
 "Hej, vännen" trots hennes udda sätt att tala var rösten mjuk och vänlig, och leendet inbjudande.
 "Du verkar vara ny bland klipporna" konstaterade hon vänligt. Trots att den andra var uppenbart smidig verkade hon inte van att ta sig fram över berget.

Främlingen var en ung tik, med fjädrar och ett intressant sätt att tala. Lazuli blev imponerad av hennes utseende, den fjäderklädda svansen — eller fågelstjärten? — och kragen runt halsen. Hennes röst var vänlig och fick Lazuli att tro, eller åtminstone hoppas, att hon hade goda avsikter. Det var hur som helst skönt att inte vara helt ensam. 
    "Ja, jag kommer från Höstskogen", berättade Lazuli och nickade med huvudet i riktning mot skogen. "Det är ju inte jättelångt bort, men det är en helt annan typ av terräng." Hon log mot tiken, de gula ögonen vilade mjukt i den andras ansikte innan hon kom på något och fick ett lite brådskande uttryck. "Just det, jag är Lazuli", tillade hon och hoppades att den andra tiken skulle ha överseende med den lite sena presentationen. 
    "Bor du här förresten? Du verkar hitta bättre än jag." Ansiktet var avslappnat men intresserat när hon inväntade svaret. Tänk vad spännande om tiken ville utforska området med henne? Eller om tiken kunde visa henne runt, om hon bodde här? Vänligheten, öppenheten, förmågan att tro det bästa om främlingar var väl en av Lazulis svagheter, samtidigt som den också var en ovärderlig styrka.

Höstskogen, om hon mindes rätt ifrån lektionerna låg det bortom skuggpasset och var inte helt i intresse för dem, men samtidigt nära nog för att inte vara helt utom räkning.
 Själv hade hon aldrig sett en skog, träd var ovanliga bland bergen, men det fanns dalar med små dungar, så hon kunde iallafall föreställa sig.
 "Jag är Tila" hon log lite bredare och lade namnet på minnet. Lazuli. Av döma på hur hon pratade och förde sig verkade hon inte vara så värst världsvan, kanske naiv? Det var för tidigt för henne att avgöra än.
 "Jag växte upp lite längre upp i bergen" hon nämnde inte flocken, världsvan eller inte så var Devils ett känt namn, om än nu mer spökhistorier än något annat. Det skulle snart ändras på.
 "Lazuli" hon uttalade namnet helt fel, det kände hon på sig, men låtsades inte om det.
"har du något speciellt ärende i bergen?" Hon såg bort en snabbis, upp mellan klipporna, men  höll ständig koll på sinnet för att inte missa något innan hon såg tillbaka för att kunna läsa ett eventuellt svar. Hade hon hört om demonerna som lurade bland klipporna?

Tiken presenterade sig som Tila. Lazuli nickade uppmärksamt, försökte para ihop namnet med ansiktet för att minnas det bättre. 
    "Kul att träffa dig, Tila", sa hon vänligt. Tila berättade att hon växt upp i bergen — det förklarade ju varför hon verkade vara mycket mer hemma här än Lazuli. Hon undrade hur det skulle ha varit att växa upp här, om hon och Tila bytte plats. Om Lazuli fick växa upp i bergen och Tila i Höstskogen. Skulle det vara mycket annorlunda? Skulle hon vara annorlunda? Vad fanns det att göra i bergen? I skogen fanns bäckar att följa, träd att klättra i, sjöar att bada i, gläntor att utforska. Det fanns säkert roliga saker att göra här också, Lazuli hade bara lite problem med att tänka ut dem. Hon kunde kanske fråga Tila, om hon inte tog illa upp. 
    Hon rycktes ur sina tankar av att Tila uttalade hennes namn, uttalet var lite fel men Lazuli kände inte för att påpeka eller rätta det. 
    "Nej, inte direkt", svarade hon på frågan om hon hade något ärende här. Ögonen sökte sig bort från den andra för att under ett ögonblick löpa över omgivningen och sedan återvända. "Jag bara utforskar. Har du något tips på vad jag borde se?" Eftersom Tila var uppväxt här borde hon ju veta vad som var värt att se för en nykomling som hon.

Naiviteten ifrån främlingen, ljuset i hennes sinne, gick nästan att ta på. En stor kontrast till hennes egna inneboende mörker, och de sinnen hon var van vid. Inte till främlingens fördel i den ljusas vrickade sinne.
 "Jag kan nog inte säga så mycket om det" hon log vagt. Hon fann bergen vackra, men kanske inte av samma anledning som för den andra. Deras syn på livet var inte densamma, av det hon kunde förnimma ifrån sinnet utan att gräva djupt nog att märkas av. Lazuli skulle definitivt inte uppskatta berget för dess blodiga historia eller skarpa kanter som med lätthet kunde leda till en oförsiktig vargs död. Sättet färgen ifrån berget utan mycket ansträngning blandades med färgen av spillt blod.
 "Jag måste nog erkänna att jag bott här för länge, blind för vad andra skulle kunna se som skönhet" många av orden var svåra att uttala för henne, där munnen formades på liknande sätt för olika ljud, men hon gjorde sig oftast förstådd. Det var en lätt utväg, att låtsas att hon inte visste. Gav tid att fundera ut hur hon skulle hantera främlingen och dess närhet till reviret. Tillräckligt långt borta för att det inte skulle kännas, men nära nog för att nås bara inom en dags klättring.
 "Jag har hört att en flock bor här dock" tillade hon enkelt, en lättsam ton som utan ansträngning dolde illviljan bakom tanken.
 "De kanske kan hjälpa dig"