Zarko hade vandrat planlöst omkring, han ville hitta en flock, han ville inte vara ensam längre, det hade alltid varit hans bror och han mot världen, men det var inte nog, det hade aldrig varit nog, han ville ha mer, han ville ha ära, han ville ha erkännande.
   Han stampade runt i passet han hittat, han var osäker på ifall han skulle gå igenom bergskedjan, det kändes som om det var ett steg i fel riktning, men hitintills verkade alla steg vara i fel riktning, så vad spelade det för roll egentligen?
   Han damp ner rumpan och lutade huvudet bakåt och skickade en stark eldslåga rakt upp i luften, den skulle varna veklingar att en stark varg var här, och den skulle utmana starka vargar om samma sak, han behövde ett utlopp och han behövde det snart...
   Han väntade några minuter innan han upprepade rörelsen, han var trött på att vara ensam, trött på att inte ha någon att samtala med, även den hårdaste, mest ilskna vargen behövde en samtalspartner då och då.
   En till låga, och mera väntande, han var inte tålmodig dock, så det återstod och se hur länge han stannade här.

Eldshowen hörde inte till slättens vanligheter, sen att det var så nära deras slut destination fick henne att bli lätt misstänksam. En talande blick hade fått de två äldre hanarna att stanna upp och hon fortsatte framåt, med hennes följe beredd på¨en eventuell signal. Båda var fortfarande väldigt onöjda med sin situation. Saderk gillade inte hanen de tagit med sig, och Ledenu var instabil. Varje order följdes av hetsiga tankar och begär om att få se hennes blod. Qiia tvivlade på hans fortlevnad i flocken när de återvände. Det berodde väl på hur deras uppdrag gick.
 Det var med värdiga steg och stolt hållning som hon förde sig över slätten, det gulnande gräset smekte hennes sidor.
 det dröjde inte länge innan hon kunde se källan till klagosången och elden. En större sand färgad hane. Om hon ville skratta eller gråta åt ironin visste hon inte. Sandfärgade hanar verkade vara hennes förbannelse.
 "Du ville ha uppmärksamhet, och här är jag" rösten hade ett udda uttal, men var i övrigt len och mjuk, fast det stod snart klart, av hanens sinne, att han inte förstod orden. En utmaning presenterade sig, och hon kände hoppet återvända inför mötet.

Zarko kände hennes doft innan han såg henne, hon verkade hålla sig med en sorts stolthet och storhet och han flinade lätt, sen började hon tala.
   Han vred lätt på huvudet i fundering, han fattade inte ett ord, hennes röst lät udda, men det kunde vara för att han inte förstod språket.
   "How high can your head go, oh you proud little thing?" fick han fram genom smilet, han ville ha en strid, eller något, ett syfte, han var trött på att vandra blint genom det gudsförgätna landet.
   "Did you come here to fight me? I'm afraid it won't be an even fight, by the looks of it"
   Hans leende breddades, han hade massor av erfarenhet av strider, men han hade ingen som helst formell träning, sen att denna tik kanske hade det, gick inte ens igenom hans huvud.
   "Or maybe you had a different purpose altogether? Well, if so, let me know, I haven't got all day." det var en lögn, han hade inget mål med dagen, inget syfte.

Trots förvarningen via sinnet tog det en sekund att pussla ihop vilket språk det var han använde. Nimoorian. För ett språk namngett efter landet så stötte hon på det väldigt sällan, trots det hade farfadern varit noga med att hon skulle kunna tala och läsa det också.
 Hon hade missat de första orden i meningen, men hon förstod ändå, hans sinne var öppet och helt oskyddat. Hans tankar och känsliga tydliga i hennes sjätte sinne.
 "You sure are a simple minded beast huh?" det udda uttalet av ord var lika tydligt nu som i nordspråket. Hanen ville slåss, han hade gjort det mycket, om ärren var något att gå efter, och han var kaxig. orden tydligt uppbyggda för att försöka få en reaktion ut av henne. Synd för honom att hon faktiskt hade ett par hjärnceller att tänka med.
"I do have a different purpose, you  had nothing to do with it though, just a lil bump in the road" ett flin breddade ut sig på hennes läppar när hon studerade honom. Han reaktioner skulle bestämma om han bara var ett litet hinder på vägen, som de fick krossa, eller en framtida tillgång. Av det hon kunde utläsa ifrån hans sinne skulle hon med lätthet kunna ha användning för honom, och därmed också Devils.

Zarko ryckte lätt åt hennes kommentar och flinade, hon hade inte fel, han hade byggt sitt liv på våld, och det ledde till en viss sorts tankesätt, det var han tvungen att erkänna.
  Hennes röst var fortfarande udda, och han kunde inte riktigt lista ut vad det var med den som gjorde det.
  "Maybe, Maybe" kommenterade han och såg på henne, det var något speciellt med henne, hon verkade inte vara en normal vandrare.
   Hon sade att hon haft ett annat syfte som han var helt orelaterat till samt att han var endast ett väghinder. Han skrockade lätt och vred lite på huvudet när han ställde sig upp för att ta några steg närmre.
   "Well, I am looking for my own purpose, myself, have been fighting and walking aimlessly to find it, I feel small, beating someone makes me feel big, you feel it, I can see it in your step, in the way you move... what makes you big, little one?"

Hon måste erkänna sig smått imponerad över faktumet att han inte tappade helt sinnet och flög över henne, en snabb titt i hans sinne hade lätt visat henne att han attackerat för mindre än så.
Ännu en varg, liten på jorden utan syfte. Hur många fanns där inte? Vad gjorde denna hane mer speciell än de andra? I hennes sinne var det simpelt, han var villig att döda för det syftet. Något sade henne att om hon gav honom ett syfte, ett mål så kunde Devils peka honom åt vilket håll de än kände för, och bara släppa lös ett helvete. Vilket smått påminde henne om Ledenu, även om denna hanen verkade ha antalet fler hjärnceller att leka med.
"I'm a Devil sweet bean" rösten var len, lockande.
"I aim to make us the name upon everyones lips again, the terror in the darkness that never dies. Immortal" den isande blå blicken låg i hanens eldiga röda, som en brinnande låga.
"Is that a purpose enough for you, hun?" det låg en utmaning i orden och rösten, et bete hon hoppades han skulle nappa på. Han kunde vara hennes äss i rockärmen.

Zarko log när hon talade, on hade en sån stark stolthet och mål med varje ord.
   "A Devil, huh? I like the sound of that, and from the sounds of it, these devils are furious, to be feared?"
   Han gillade det, att vara en del av något större, var det inte därför han lämnat Lavaöknen för så länge sen? För att lämna sitt lilla, meningslösa liv bakom sig?.
   "It just sounds like it might be" skrockade han och såg på henne, naglade fast hennes blick med hans när de bara stod där för stunden, kollande på varandra.
   "Zarko the immortal devil, I am in" hans leende spred sig och han satte sig, bara några få steg ifrån henne med ett flin.

"We were once and we will be again" om hon så skulle dö för det. Orden han svarade med var vad hon önskat höra. Att ha honom på hennes sida och hon skulle kanske komma närmre sitt mål. Allianser och följare var viktiga - hon skulle inte klara det ensam.
"Well, Zarko" hon sade hans namn med ett flin som breddade sig ut på hennes läppar.
"I personally count on your loyalty" Han skulle få bevisa den tids nog, det var ett faktum som var säkert.
"But before we test such wordly things your first assignment is to report back to the territory in the Bloodmountains, tell them Tilaqiia sent you to deliver the news that we have arrived at the shadowpass" Hon såg mot den enorma bergspassagen bakom hanen, oja det var nu uppdraget började, och de hade mycket att göra. Zarko fick agera budbärare och tills dess att de fått nya order skulle de befinna sig här.
"I hope you don't disappoint Love, there are a price for that you know" ett lätt skrockade lämnade henne och hon kallade ut efter sina två följeslagare, redo att påbörja den första delen i sitt uppdrag.