Regnet slog emot våldsamt vid hanens sidor där han satt under trädet. Dropparna skapade musik på alla växters blad och i pölarna som bildades. Ljudet av vind och regn var det enda han hörde och det fick honom att slappna av. Det gav honom en trygghet, ett sällskap. Det var som om vädret blev en individ själv.
  Det var skönt att få brännskadorna ned svalkande med det kalla vattnet. Vattnet, som var så pass kallt att den fick hans hud att tappa känseln på den sidan den slog i. Det var en aning obekväm känsla, men han föredrog den framför smärta och svidande.
  Cry's ögon var slutna och han var beredd på att börja somna sittandes. Vandringen hade varit rolig och gett honom nya namn och bilder i hans huvud. Både bra och dåliga. Bra eller dåliga, det kändes ändå skönt att få se dem. Han kände att han fått en grund till sitt liv i alla fall. Att han hade något att gå på, något han kunde fortsätta bygga på. Dock kände han fortfarande av det där lilla tomrummet av bortglömda minnen, och han fortsatte försöka att försöka få tillbaka det som skulle vara i det där tomma.
  Trött av vandringen och trött på att vara en aning förstörd inombords så började huvudet hänga smått, och mörkret började omge honom.

(Privat med Nibber)

Det var väl som själva.. Någonting mindre fint, att han skulle komma fel ändå. 
  Nibber hade inte precis svårt att ta sig fram genom träsket. Tvärt om var det skönt att vara i sitt rätt element, och att smidigt kunna ta sig fram mellan tunna buskar och grenar utan en klumpig och markbunden Tycha i hälarna. Ändå var det otroligt irriterande. Det här var vid Chaibos namn inte Acherati, det var ett som vart säkert. Ändå hade han dubbelkollat med den där lilla vita, Nyxe, att han faktiskt varit på rätt väg. Men hur fel ute var han egentligen? Så dåligt lokalsinne hade han väl ändå inte.. Eller?
  Nibber hade tragglat sig fram i timmar nu. Det var en hel dag sedan han insett att området mer och mer börjat likna träskmarker, från att först ha trott att det bara regnat kraftigt tidigare. Nu var det för sent att vända om - han hade ju inte bytt riktning helt, med andra ord måste han mer åt antingen söder eller norr. Men vilken vågade han chansa på utan att det skulle ta dagar. Det var frågan. Om han bara kunde hitta..
  "Ja!", utbrast Nibber lågt, och stannade till. Någon att fråga! Huvudet var högt lyftat för att kunna kika ner mellan grenar och tunna kvistar. Det ryckte lätt i öronen. Någon befann sig där nere. En vit skepnad, även om denne inte syntes särskilt bra i dimman. Nibber tog en chansning på att vem det nu var kunde tänka sig hjälpa.
  "Du! Vitpäls!", hojtade han rakt ut i luften. Nibber tog ett skutt ut i luften och landade på en gren ännu längre ner, vilket slutligen gav honom utsikt över den främmande individen. Och vilket utseende, sen. Nibber höjde ena ögonbrynet. Varför hade han spröt på nosen? Och varför var han täckt i köttigt rosa märken? "Vad har hänt med dig?", slank det ur honom. Oj. Okänsligt. "... Eh.. Ja. Glöm det. Vilken är vägen till Acherati?"

Han rykte till och öppnade snabbt ögonen innan han något chockat tittade sig hastigt omkring. Han tyckte sig ha hört en röst men nu tycktes den vara försvunnen. Kanske var det bara sömnen som lurade honom. Hanen suckade trött innan han långsamt lät ögonlocken falla framför ögonen och huvudet luta en aning åt sidan, oförmögen att hålla det upprätt. Snart väcktes han dock ännu en gång ur hans sömn.
  "Du! Vitpäls!" Cry öppnade långsamt ögonen. Omgivningen såg ännu suddigare ut än vanligt genom hans trötta ögon. Känselspröten vaknade också till liv, samtidigt som han gjorde. Men lika lite energi hade dem som honom och rörde sig mer lugnt i luften än vad de brukade. 
  Trots att hans syn var begränsad, särskilt nu när spröten var för trötta för att kunna bearbeta någon information, så kunde han se en suddig figur komma närmare honom. Den var liten, och det var svårt att se om det var en varg eller inte, men med tanke på att han kunde förstå främlingen så antog han att det var en.
  "Vad har hänt med dig?" Cry stelnade till och var ytterst tyst under en lång stund. Han var inte beredd på frågan. Tja, vad hade inte hänt med honom. "Inget särskilt. Tappat bort mitt minne, vandrat, träffade en mordlysten varg, nästan dött ute i öknen,blev räddad och nu känner jag mig mer vilse än någonsin." Tänkte han. 
  "... Eh.. Ja. Glöm det. Vilken är vägen till Acherati?" Cry gäspade stort.
  "Vet inte om jag vet eller inte. Beskriv området för mig så kanske jag kan hjälpa dig." Sa Cry och log snett. Cry hade förvisso fått namn på vissa av de områdena han befann sig på, men långt ifrån alla.

Nibber tvekade för ett ögonblick.
  "Öööh..", tänkte han högt, och satte sig ner på den smala grenen med svansen som en källa till balans. Ja, vad hade nu Aisu sagt? Acherati. Bambu, hade varit det viktigaste nyckelordet, vad nu det betydde. Grönt. Mot kusten. "Något grönt ställe mot kusten med bambu", sammanfattade den lilla insektsvargen. Inte särskilt informativt, men egentligen var det inte särskilt mycket mer han visste.
  "Acherati.. ja. Iallafall, känner du igen det?"

[Avslutar detta rollspel, Nibber och Cry pratar lite till och sen skiljs de åt!]