Hon följde efter Volbara när de flög över skogen, solen var på väg upp och skogens djur började vakna till liv.Hennes mage hade skrikit efter mat hela natten och hon kände att hon kunde äta upp en hel älg eller två.
Hon viste inte hur länge de hade flugit men hennes vingar var trötta av att bära hennes vikt.
Hon tittade upp på Volbara.
-Kan vi ta en paus snart eller kan vi gå den sista biten,hennes röst var andfådd och trött.
Solen sken nästan rakt in i hennes ögon och gjorde det svårare att flyga,hon tänkte för sig själv att hanen var nästan som en pansarvagn,han bara körde och inget verkade stoppa honom.

[center]
Solen började långsamt sin klättring över himlavalvet, kastade sitt varma ljus över Numoori som långsamt vaknade till ljudet av fågelsång. De var nära nu. Dofterna från hans flockfränder växte sig starkare, och ja, på sätt och vis var även betahanen en smula stolt över att ha bidragit med ytterligare en medlem till flocken. Emellanåt sneglade han bakåt för att se att den vita fakargtiken höll jämna steg, men det verkade som att hon började sacka efter.

Inte så konstigt, med tanke på hur länge de hade flygit. Volbara hade blivit starkare insåg han med ens. Flykten över havet hade härdat honom.

Kan vi ta en paus snart eller kan vi gå den sista biten?

Volbara sneglade över axeln ännu en gång, hans ansikte lika känslokallt som vanligt.
"Det är inte långt kvar nu." svarade han först, men ångrade sig sedan.
"Men om du vill kan vi gå."
Med de orden sjönk betahannen i höjd för att elegant flaxa några sista gånger över markytan innan hans tassar slog i det mjuka underlaget. Löv som fallit till marken prasslade under hans tassar, och han vände sig om för att vänta in Sitera.

[förlåååt för dödssegt svar! D: ]

Hennes vingar blev ömma och tröttare efter varje vingtag,hon hade aldrig flyget så här långt för utan några pauser.Solen var på väg upp och värmen började sakta men säkert krypa in under pälsen och det var hon glad över.Fåglarna gjorde henne lite piggare när det började sjunga sina sånger.
"Det är inte långt kvar nu",sa Volbara och hon tittade upp på honom.Hennes blick åkte åter ner igen och en pust kom ur hennes läppar,hon viste inte om hon skulle klara en bit till?
"Men om du vill kan vi gå.",hennes huvud höjdes och såg hur hanen började sakta åka ner mot marken. Ett svagt leende av lättnad dök upp och hon följde långsamt efter hanen.
Volbara hade redan hunnit landa innan hon själv landade på de mjuka gräset och de prasslande löven.
-Okej vilket håll ska vi på och hur långt är det kvar din flock?,hennes röst var låg och trött,hennes mage knorrade några gånger för att visa att hennes mage var tom.

Volbara följde Siteras bleka skepnad med blicken, blinkade några gånger med de skarpa röda ögonen. Han insåg att Sitera var väldigt ung ännu - några tre, fyra år yngre än honom själv. Hon var väl byggd ändå, trots sin ålder, men hade förmodat mycket kvar att lära liksom Volbara själv. Betahanens öron klippte till ovanpå hans hjässa och riktades sedan runt en aning som respons på skogens alla ljud.
"Det här hållet." svarar Volbara med en brummande ton och viker in de spräckliga vingarna mot sina flanker med ett mjukt prasslande läte samtidigt som han vänder sig i rätt riktning och börjar gå. Hans bleka skrud stod i skarp kontrast mot den varmbruna omgivningen som lystes upp av solens värmande strålar. Det skulle bli en fin dag.
"Bara någon kilometer till." mumlade han sedan, förmodar stumt att Terock borde befinna sig nära Volantis hjärta i väntan på hans återkomst. Volbara hade varit borta länge nog nu, kanske började den enorma fakargen som blivit som en vän till honom undra så smått vart han tagit vägen. För trots att Volbara såg en potential i unga Sitera fanns det mycket mer att ta reda på - och dessutom behövdes Terocks acceptans.

Hon drog in sina vingar och hon kände hur smärtan smög sig in i hennes kropp för att vissa hur länge de egentligen hade flyget.
Ett par djupa andetag gjorde att det blev vit runt hennes mun.
Ljuden från skogen hade blivit starkare och även hennes hunger hade blivit förrädiskt stark men hon tänkte hålla ut till de kom fram.
"Det här hållet.",hon tittade åt hållet hanen pekade på och hon började gå mot hanen så att hon hamlade några meter bakom honom.
Solen sken igenom trädkronorna och gjorde att löven lös upp i en fantastiska färger.Hennes blick gick igenom omgivningen som fanns runt dem och hämnade hur vaket det var här på dagen.
"Bara någon kilometer till.",hennes uppmärksamhet gick över till Volbara och var redo att börja vandra de sista kilometern.
-Du leder jag följer,sa hon med en lugn och med en pigg röst.